S/Y Helmi

Följ vår segling till värmen…


2 kommentarer

Om bergsvandringar och oaser, 2020 01 26.

Efter morgonbestyren och en del arbeten på däck, brukar vi efter en lätt lunch ta vår vanliga 2-timmars promenad upp i bergen. Detta för att få röra på oss, så att besättningen inte helt försoffas.

 

På väg uppför branten med grus och lösa stenar. Helmi kämpar på, och Gunilla – en av våra vänner – hjälper till med käcka och glada tillrop.

 

Ibland går vi en lite längre tur. Tar bussen till Puerto Rico, och går därifrån en dryg timmes tur uppöver berget, upp till ”Norskeplatsen”, där många norrmän samlas. Lite oklart varför det heter just ”Norskeplatsen”, men jag har funnit en liten minnesnotis av ”Den förste vandringen”, den 25/5 1990.

 

Uppe på ”Norskeplatsen” vajar Norges, Spaniens samt Kanarieöarnas flaggor.

 

Det torra karga landskapet äger sin skönhet. Lokalbefolkningen brukar kasta sina blickar mot de regntunga skyarna inne över bergstopparna, men det är sällan de kommer ut till kusten.

Efter lunchuppehåll fortsätter vår vandring, nu mot Pátalaváca (=”Kofot”). Det är nu betydligt lättare vandring, eftersom vägen sluttar sakta ner mot havet. Totalt blir det en 4-timmarstur, och det känns skönt att kunna ta bussen tillbaka till Puerto de Mogán.

 

Vi passerar förbi en getfarm. Det måste finnas hundratals lösspringande getter i backarna runt farmen. En del av den goda getosten från Kanarieöarna kan säkert komma härifrån.

 

* * *

 

Vi har några gånger tagit turer bort till våra ”oaser”; bl.a. en väldigt stor handelsträdgård, som förmodligen vänder sig till kommuner och institutioner.

Bild från den väldigt stora handelsträdgården.

 

Inne på handelsträdgården hittade vi denna märkliga lilla växt, där doften mest påminde om curry. Lite märkligt eftersom curry är en blandning av många olika kryddor.

 

* * *

 

Vi tog oss också till en annan oas, dock i det helt lilla formatet. Ett ungt kubanskt par har tagit över ”El Jardín” (spanskt ”J” uttalas här som ett svenskt ”H”); ett lummigt litet matställe i halvskugga, beläget en bra bit ute i det karga landskapet. Det behövdes ingen större övertalningsförmåga att få oss att stanna där för något svalt att dricka, efter flera timmars vandring.

Redan innanför entrén ser det svalt och välkomnande ut.

 

I den lummiga halvskuggan hittade vi denna vackra liljeväxt, just vid foten av en palm.

 

Så fick vi till slut en del upplysningar om detta träd, som vi sett så ofta här. Det ger en mycket behaglig skugga i så många parker och på så många torg på Kanarieöarna.

 

Det kubanska ägarparet upplyste att trädet heter ”Framboyán”, och är ursprungligen ett träd, som importerats från Kuba, men som numera är väldigt vanligt här. Trädet tillhör gruppen bön- och baljväxter och ger långa platta gurkliknande frukter. På Kuba används de torkade ärtorna/fröna bl.a. till att tillverka smycken, såsom armband och halsband.

 

* * *

 

Väl tillbaka i stan fann vi denne originelle gatumusikant. Än finns det entusiaster, som försöker sprida lite kultur. Lättsmält och behagligt!

Gatumusikant med sitt piano på hjul. Det var nästan lite rörande att se och höra honom spela sina Wienklassisistiska musikstycken bland glassätande turister och popmusik i gathörnen. Heder åt denne gentleman!

 

* * *

 

Nu får vi inte plats med fler bilder denna gång, utan får återkomma om några dagar. Då skall vi också beskriva vårens vidare seglatser.  S/Y ”Helmi” börjar rycka i förtöjningarna och vill iväg. Spännande fortsättning följer!

 


Lämna en kommentar

Vinter på Kanarieöarna, 2020 01 16.

Det är vinter nu här på Kanarieöarna. Det låter kanske lite drastiskt, men för ”oss infödingar” är det så. På kvällar och tidiga morgnar blir det lite kyligt. Långbyxor och en tröja känns skönt.

Under den senaste veckan har det blåst envist ostlig vind, och då skyddar inte bergskedjan från de kalla vindarna. Vindförskjutningen beror på att det mäktiga Azoriska högtrycket har flyttat på sig längre österut, och ligger nu utanför Portugals kust. Detta medför att vindarna här under några dagar kommit från öster – t.o.m. något från sydost – och då sveper de kalla vindarna lätt runt och vi känner av dem. – Nåja, högtrycket lär väl ”hitta hem” igen till sin plats strax väster om Azorerna, vad tiden lider. Och då kommer vindarna åter att komma från nord och nordost, så att bergen skyddar.

Under några dagar har vi haft vårt sittbrunnskapell på reparation. Solens starka UV-strålar hade löst upp några trådar i kapellväven, och dragkedjan hängde lite löst. Därför kändes det extra skönt, när vi igår eftermiddag fick tillbaka sittbrunnskapellet från segelmakaren. Nu vi kunde sitta i lä ”inomhus” under middagen igår kväll. Tänk så skönt!

Nåväl, det där med ”vinter” är ju relativt. Dagtid har vi det behagligt varmt med 23-24 grader. Shorts och T-shirt/linne samt solhatt, när vi tar våra eftermiddagspromenader. Och när vi hör hur mörkt, kallt, regnigt och surt det är på många ställen i norra Europa, då är vi glada, att vi har fortsatt vårt långt-och-länge-seglande.

Passar på att visa en bild från vårt nyttårsfirande. Vi hade bokat bord på en bättre restaurang här på kajen. Utsökt mat och vin! – Vi blev erbjudna var sitt paket med ballonger, röd lösnäsa, struthatt, girlanger och allehanda töntigheter till 12-slaget, men där gick gränsen. Visserligen är vi ungdomliga, men det där påminde alltför mycket om svenskt kräftkalas i augustimånens sken.

Nyårsafton 31 dec. 2019. Vi fick bord vid en bättre restaurang nere på kajen.

 

* * *

 

Julen här nere fortsätter en bit in i januari, då man firar ankomsten av ”Los Reyes Mágicos”, De Tre Vise Männen, som traditionellt sker på Trettonafton. I den ryskortodoxa kyrkan är detta än mer uttalat, eftersom man först då firar ”Julafton”, den dag då de tre vise männen kom fram till herberget för att till det nyfödda barnet framföra sina gåvor.

Julklappsutdelning har man dock den 24. december, som i större delen av den västliga världen. Det har handelsmännen sett till.

På trettonafton firas ”Los Reyes Mágicos” med stora färgglada parader med mycket och svängande musik. Här i Puerto de Mogán var det ett helt enkelt och litet tåg, och alls inte så gigantiskt som det vi upplevde förra året i Las Palmas på andra sidan ön. Förra året tog det tåget flera timmar, och måste ha engagerat tusentals personer.

Det lilla tåget här utstrålade dock samma härliga glädje med dans och ”upphottade” julsånger, till glädje även för oss förbipasserande. Bifogar en stillbild.

 

Brassbandet ”Jul i Puerto de Mogán” kompar karnevalståget.

 

* * *

 

 


Lämna en kommentar

Tragisk dödsolycka vid vår brygga i natt, 2020 01 02.

I natt inträffade en tragisk olycka med dödlig utgång vid vår brygga. En kraftigt berusad skeppare vid vår brygga vinglade omkull på väg hem från krogen, ramlade ner i hamnbassängen och slog skallen i de stora stenarna vid kajkanten (lågvatten).

När vi efter frukosten idag på morgonen gick iväg till toa och dusch vid hamnkontoret, noterade vi att det verkade ligga en rollator på botten av hamnbassängen, och dessutom blodspår på landgången mellan flytbrygga och kajen. Vi fattade inte riktigt vad som hänt.

Senare nåddes vi av ryktet, att den ensamme skepparen på en båt, längst in på bryggan och närmast kajen, i fyllan i natt ramlat ner från kajen och slagit huvudet i de ytliga stenarna. Tillskyndande förbipasserande hade fått upp honom, men enligt uppgift var han redan död, när ambulans kom fram till hamnen.

Enligt båtgrannarna här runt omkring, handlar det om en ensam och säkert väldigt olycklig människa, som i många år varit långliggare här i hamnen. I många år varit gravt alkoholiserad med en hjärnstroke och en dåligt skött diabetes i sjukhistorien. Det senare resulterade, efter amputationer av flera tår, till slut i en ensidig underbensamputation för något år sedan.

Vi minns honom, när han haltande kämpade på med rollatorn upp och ner från bryggan. På småtimmarna i natt vinglade han omkring på kajen för sista gången.

Resan hade nått vägs ende. Hans seglats var över.

 

 


6 kommentarer

Gott Nytt År! Från Puerto de Mogán på Gran Canarias SV-kust, 2019 12 31.

På fredag kväll 27/12 2019 kom vi tillbaka hit efter att ha tillbringat Julfirandet tillsammans med barn och barnbarn hemma i Umeå. Det var naturligtvis trevligt, men väldigt kallt! Vi är inte vana vid sådant! Det var fr.a. den kalla isande blåsten, som kylde av oss rejält. Men vi lärde oss att klä oss ordentligt. Så, våra ullunderkläder, mössor, vantar och halsduk kom väl till pass!

* * *

Nu är vi tillbaka här i värmen på Kanarieöarna. Vi tog en tur upp längs berget idag. Det finns en gammal grotta uppe i bergssidan, som någon har gjort till sin bostad.

Uppe i en hålighet i berget har någon tagit sin tillflykt. På vägen nedanför finns allehanda krims-krams att köpa, och stoppa pengarna i en liten bössa.

 

Detaljbild av varuutbudet. Längst fram står en liten bössa med texten: ”Jag vet att pengar inte leder till lycka. Men om jag skall vara olycklig, föredrar jag att vara detta i en herrgård”.

 

Det är en mycket gammal tradition här på ön att leva i grottor i bergen. Ibland som eremit efter religiös övertygelse, ibland av nödvändighet. På senare tid kanske det mest handlar om vad som förr kallades ”hippies”, som sökte livets mening, sittande i en håla och betraktade havet och horisonten.

 

Långt upp längs bergssidan ligger en hålighet, som någon sentida ättling till de gamla eremiterna ”moderniserat” med masonitvägg och dörr.

 

Lite längre upp och ut mot havet hade vi i eftermiddag på nytt en storslagen utsikt.

En betagande utsikt utöver havet med några båtar för ankare i förgrunden, andra på väg bort. Själv blir jag alltid så fascinerad av detta att ”havet har diamanter på sig”.

 

* * *

 

Även om vi själva är utrustade med de bekvämligheter vi vill ha ombord, såsom 230V starkström, avsaltningsanläggning, tvättmaskin och modern navigations- och kommunikationsutrustning, skall man inte slå sig för bröstet.

När vi kom tillbaka i båten efter julfirande hemma i Umeå, fann vi att det knappt fanns någon ström i båten. De 2 stora Lithium-batterierna var kraftigt urladdade, endast drygt 20 % kapacitet kvar. Detta trots att batterierna var fulladdade när vi for, och landströmmen var inkopplad med svag underhållsladdning, då vi hade kylskåpet igång. Vi skulle ju bara vara borta 2 veckor, och ville gärna återvända till ett kallt kylskåp.

Med landströmskabeln inkopplad fungerade nu 12V-belysningen, men alla tunga förbrukare (vattenkokare, kaffekokare, tvättmaskin) fungerade med blinkande lampor och endast med 1 förbrukare inkopplad åt gången.

Det värsta var att vår elektriska toalett (modell ”Turbo”!) vägrade tömma! Att spola in havsvatten gick bra, men inte ut! Den motorpumpen kräver tydligen mycket kraft, och som de stora batterierna då skall stå för. Vad göra?!

Ja, dessbättre har vi bra duschar och toaletter i det närbelägna hamnkontoret, men nattetid hade det blivit en evigt springande. Två lösningar återstod; ”hink” alternativt ”fritt-fall-över-relingen”. Helmi valde det förstnämnda.

Dagen därpå fick vi i hamnen här tag på en så’n där ”allt-i-allo-mekaniker”, som ”kan allt”. Med voltmätarens hjälp gick han systematiskt över hela det komplicerade el-systemet, mätte spänning över alla poler, och till slut hördes ljuv musik från hans mun: ”Jag tror jag har funnit det!” – Eureka! tänkte jag – ”Antingen är reläet trasigt, eller så har det löst ut. Vi provar att sparka igång det!”

Efter ett elegant litet tryck på en knapp, började elsystemet burra och surra; samtidigt som Helmi och jag försiktigt började – Hurra. Strömmen kom nu inte bara in i båten; den gick nu med 150 ampere i full fart in i batterierna! Klang och Jubel!

Exakt vad som löst ut reläet, vet vi fortfarande inte, men jag skall konsultera Mastervolt i Frölunda efter helgdagarna.

 

* * *

Det finns som nämnts anledning för oss alla att betänka hur sårbara vi är i våra ”moderna” samhällen. Detta är ting, som vi reflekterat över en del under de år, som vi nu varit ”Vagabonder på Havet”. Alltid tänka ”Dubbel säkerhet”. Vad händer om det-och-det går sönder – Vad gör vi då? Har vi back up?

Det kan finnas anledning till att vara lite ödmjuk och betänka hur sårbara vi är. Inte bara i båten, utan även i vår s.k. civiliserade värld. Både elektricitet och datorer har självklart hjälpt oss mycket, men gör oss samtidigt väldigt sårbara.

Med risk för att ta till stora ord, kom jag just idag att tänka på Erik Gustav Gjeijers berömda dikt ur Nyårsdagen 1838: ”Ensam i bräcklig farkost”.

 

Så önskar vi er alla ett Gott Nytt År 2020! Vi återkommer med spännande fortsättning nästa år!

 


6 kommentarer

Mera om miljön här i Puerto de Mogán på Gran Canarias SV-kust, 2019 12 10.

Dagarna här har fortgått med rutinarbete ombord. Efter att morgonbestyren är klara, vidtar dagens arbete. Det är mycket som skall underhållas. Salt och UV-strålning gör att däck och skrovsidor måste putsas och poleras. Alla metalldelar inspekteras och vaxas. I alla hamnar ser man en del båtar, där underhållet lämnar en del övrigt att önska. Efter några månader ser det helt förfärligt ut, där salt, sol och inte minst Sahara-sanden har tagit ut sin rätt.

 

* * *

 

Det finns många långliggare i hamnen, som verkar ha legat här i flera år. En del stannar här dock bara några dagar för bunkring och ”det-där-sista” innan språnget över Atlanten. Som den här danska långseglarbåten med totalt 8 ungdomar, uppdelade på 4 par. 1 skepparpar samt 6 ”paying crew”, som planerade att ta sig över till Karibien för några månader. Det var faktiskt riktigt kul att se deras entusiasm inför avfärd. Skepparparet verkade av naturliga skäl vara rutinerade, medan övriga nog hade mer varierande erfarenheter och förhoppningar om vad som väntade dem. Bananstocken i aktern, det klassiska långseglarattributet, fanns naturligtvis på plats.

 

Kasta loss! – Ungdomlig optimism och avseglarglädje på den danska långseglarbåten med sin klassiska bananstock på akterdäck.

Det är inte så ofta man ser en bananstock på akterdäck på avseglarbåtar numera. Allt fler har börjat upptäcka problemet med att 60 kg bananer mognar samtidigt….

* * *

Fredagsmarknaderna fortsätter som vanligt med försäljning av frukt och allehanda krims-krams på gågatan. Till turisternas och försäljarnas förtjusning.

 

Fredagsmarknad på gågatan. Frukt och allahanda Krims-Krams till försäljning.

 

Greta Thunbergs rykte har spritt sig även hit till denna lilla ö. Det lilla porträttet i olja såldes i original på marknaden här.

 

* * *

 

Vi fortsätter våra bergsvandringar. Den vindlande vägen just på randen av ett stup, rasade för några år sedan, och har spärrats av. Trots avspärrningar över vägbanan, går det att ta sig enda fram till raskanten. Några modiga (dumdristiga?) turister tar sig på den halvmetersmala lilla randen över till andra sidan raset. ”Gegen Dumheiten kempfen auch die Götter vergebens/Mot dumhet kämpar även gudarna förgäves” (Schiller).

 

Det var nästan lite otäckt, när Helmi tvunget skulle fram till raskanten. Längre än så här fick hon inte gå.

 

Uppifrån berget fick man en vidunderlig utsikt över marinan och ankringsplatsen utanför.

En vidunderlig utsikt över marinan och ankringsplatsen utanför, just nedanför stupet från berget.

 

* * *

 

Nere på badstranden finns ett gammalt vattenståndsmärke, som fiskarbefolkningen under generationer använde för att bedöma tidvattnet och möjligheterna att komma sig in och ut med sina fiskebåtar. I samband med utbyggnaden och moderniseringen av hela hamnområdet i början av 1980-talet, tog man varsamt hand om detta urgamla vattennivåmärke, som nu kan beskådas av eftervärlden.

 

Denna gamla sten utgjorde under generationer ett naturligt vattenståndsmärke, som den gamla fiskabefolkningen utnyttjade för att ta sig ut och med sina båtar.

 

* * *

 

I morgon eftermiddag reser vi hem för att fira Jul med barn och barnbarn. Övernattar i morgon kväll på ”Rest-and-Fly” ¨på Arlanda, och fortsätter på torsdag morgon 12/12 till Umeå. Ser på väderleksprognosen att det just nu är -16 grader i Umeå, med snålblåst! Det känns lite konstigt att i väskan packa ner mössa, handskar, halsduk, tjocktröja och vinterskor. Båtgrannarna undrar säkert vad vi skall hem att göra, när man kan ha det så varmt och skönt här i södern, där vardagsplagget är shorts och T-shirt/linne året runt. – Men visst skall det bli trevligt att få träffa barn och barnbarn igen! – Och det skall slå om till mildväder lagom till dess att vi kommer hem.

Den 27 dec. 2019 är vi tillbaka här igen. Vi har en ungefärlig plan för det kommande året. Det återkommer vi till. – Spännande fortsättning följer!

 


Lämna en kommentar

Om kvinnosyn på Kanarieöarna, 2019 12 05.

I den latinska världen har man under mycket lång tid haft en mycket konservativ kvinnosyn, där den katolska kyrkan spelat en inte alltid särskilt smickrande roll. Jag minns själv på tidigt 70-tal hur kvinnor högt upp i Anderna i Sydamerika gick från marknaderna med stora matkassar i händerna, fullt med ungar runt sig, ett barn på ryggen, och ytterligare ett i den stora magen. Och maken gick bredvid med händerna i byxfickorna, om han ens iddes följa med hustrun vid matinköp.

Dessvärre gäller detta även andra delar av världen. Jämlikheten är väl inte så helt genomförd hemma hos oss i Europa heller för den delen. Då har vi ändå inte nämnt den indiska och den muslimska världen.

 

* * *

 

På gatorna ser vi här stora annonser för en modernare syn, där kvinnovåld inte är acceptabelt.

Reklambild för ett samhälle fritt från kvinnovåld. – ”Att stoppa det macho-aktiga våldet mot kvinnor är också en sak, som angår mig.”

 

På trottoarernas reklampelare utnyttjar man spanjorernas helgalna intresse för fotboll: ”Visst är väl Du också medlem? I klubben, som säger Nej till våld mot våra kvinnor!”

 

På färskvattendunkarna i livsmedelsbutikerna ser man också uppmaningar att tydligt markera mot det dessvärre utbredda våldet mot kvinnor i nära sociala relationer. – ”Och allt började den dagen, då han fick mig att tro att hans himmelska drömmar var Kärlek!” – ”Inget mera våld mot våra kvinnor!”

 

* * *

Sedan får vi bara hoppas att detta succesivt skall förändra kvinnosynen. Redan nu ser vi, när vi reser runt här på Kanarieöarna, att man klart tagit till sig nya idéer. Vi ser familjefäder, som glatt hämtar sina telningar på dagis. Som den naturligaste sak i världen, det egentligen är.

 

* * *

 

Vi ligger kvar här i Puerto de Mogán ett bra tag till. Onsd. 11/12 reser vi hem till Sverige, och anländer Umeå den 12/12 2019. Vi skall fira Jul med barn och barnbarn. Drar tillbaka redan den 26/12, detta pga de låga biljettpriserna just då.

Så torde vi stanna kvar här fram till omkring den 20 januari 2020. Då sätter vi kursen västerut mot den lilla runda ön La Gomera och de andra västra öarna. Vi tycker de är de vackraste!

Spännande fortsättning följer!

 


2 kommentarer

Något om livet här i Puerto de Mogán, 2019 11 30.

Vi ligger gott förtöjda vid en av bryggorna här i Puerto de Mogán. Det utkristalliserar sig efterhand nya kontakter på bryggorna. Man utbyter erfarenheter och småpratar med båtgrannar. Tempot är väldigt lugnt. Nästan alla har något underhållsarbete att göra på båten. Ofta går vi promenader upp i bergen.

 

Tillsammans med andra svenska långseglare, gjorde vi oss en trevlig afton på en närbelägen restaurang.

Det finns flera orsaker till att just Puerto de Mogán har blivit så populärt bland långseglare. En orsak är det behagliga klimatet. Puerto de Mogán ligger på SV-sidan av Gran Canaria, och därmed i lä för de särskilt vintertid kalla vindarna uppe på norra delen av ön. Vi åkte buss upp till huvudstaden Las Palmas längst uppe i norr. Den NO vinden var påtaglig och ibland nästan lite kylig. Långbyxor och tröja kom på redan vid 16-tiden. Och vi längtade faktiskt tillbaka till ”Det Varma Södern”!

 

Vi tog bussen upp till Las Palmas och då var vi naturligtvis tvungna att besöka IKEA. Flaggorna syns lång väg! Det går inte att missa!

 

En annan orsak till att Puerto de Mogán blivit en så populär hamn för långseglare är de – i dessa sammanhang – modesta priserna i hamnen. Särskilt om man tänker sig att stanna en längre tid, och betalar i förväg. Då kan få ner priset rejält. Utöver att personalen på hamnkontoret generellt är väldigt hjälpsam, har man vid prissättningen en mycket flexibel inställning. Den vanliga inställningen i marinorna är att så fort man passerar exv. 12 meters längd – om så bara med någon cm! – då rycker man genast upp till kategorin ”15 meter”; med en avsevärt högre kostnad. Nej, då! Här verkar man tolka det mesta till båtägarnas fördel, och vi har fått en klart acceptabel avgift, med tanke på hamnens läge. – Trevligt att man någon gång träffar på människor med en sådan hållning!

Det finns naturligtvis en risk att man inte bara blir ”långseglare” utan kanske alltmer ”långliggare” i en sådan här hamn. Det finns flera exempel på båtfolk, som blivit kvar här i åratal.

 

* * *

 

Det är en väldigt trevlig atmosfär i och runt hamnen. Naturligtvis finns det mycket kommersiellt med en massa krims-krams till försäljning längs med gatorna. Och horder av turister, som väller in i området, när turistbåtarna lägger till. Men genom den speciella arkitekturen i hamnkvarteren (designad av en fransk arkitekt på 1980-talet), har hamnområdet sin charm. Och vi som ligger en bit ut på bryggorna störs inte. Vi snarast njuter av musiken från en panflöjtspelande gatumusikant, som från torget underhåller oss med vacker musik nästan hela dagen.

 

Långa smala gränder mellan välskötta hus, ofta med blomsterprakt.

 

Bakom de vitkalkade fasaderna ligger ofta trädgårdar med palmer och prunkande grönska.

 

* * *

 

Kommer man en bit upp i staden, bakom turistkvarteren vid hamnen, finner man en del vackra gamla hus. Här en gammal eremitkyrka. På informationsplakaten under finns ett fotografi av samma plats på tidigt 50-tal med bl.a. tidstypiska gamla bilar. Man förfäras lite av den s.k. ”utvecklingen”. Utöver den anskrämliga reklamen för någon indisk restaurang, ser man också att den gamla klockan/bjällran högst upp på eremitkyrkogaveln nu täckes helt av en högtalare. Är böneutrop nästa steg för denna ärevördiga plats?

 

Den gamla eremitkyrkan uppe i stan verkar alltmer skjutas i skymundan för kommersen.

 

Fotografi av samma plats tidigt 50-tal med tidstypiska gamla bilar.

 

* * *

 

Vi kommer att stanna kvar här totalt bortemot 2 månader. Den 11 dec. reser vi hem till Umeå för att fira jul med bl.a. barnbarnen. Tillbaka redan i mellandagarna (det har att göra med de låga biljettpriserna just då). Nyåret firar vi här.

Våra planer därefter är mycket ungefärliga, men vi tänker oss segla tillbaka till de tre västra öarna El Hierro, La Gomera och fram i mars månad är vi nog tillbaka i Tazacorte på västsidan av den västra lilla ön La Palma. Mycket preliminärt seglar vi i april norrut till Madeira, som vi inte hann med att se så mycket av tidigare. – Precis som detta år, kommer vi förmodligen att resa hem till Sverige även kommande sommar.

 


Lämna en kommentar

Här är vi nu! Puerto Mogán, 2019 11 21. – Ännu ett sjödrama.

 

Detta är en bild från vårt uppehåll på Fuerteventura i oktober 2018. Får inte fram någon bättre kartbild av platsen, där vi befinner oss just nu. Puerto de Mogán ligger på Gran Canarias SV-kust, något väster om Màs Palomas.

Vi kastade loss från Marina ”Las Galletas” på Tenerifes sydkust idag på morgonen. Helt vindstilla idag tidigt på morgonen, men efterhand fick vi fin SV vind och kunde sätta både storsegel och genuan. I tillägg fick vi faktiskt drygt 0,5 knops medström, och det tackar man för; det brukar för det mesta vara tvärtom.

Kl. 12.21 idag passerade vi punkten (27 gr. 54,07′ N 16 gr. 12,08′ W), då vi tillryggalagt totalt 10.799 nm sedan vi lämnade Umeå den 23 maj 2017. Matematiskt motsvarar detta precis ett halvt varv runt jorden, mätt vid ekvatorn (40.000 km/1,852 nm/2).

 

Bild av sjökortsplottern vid ögonblicket, då vi passerade punkten 27 gr. 54,07′ N 16 gr. 12,08′ W, som innebär att vi då tillryggalagt precis halva jordens omkrets sedan vår avsegling från Umeå den 23 maj 2017.

 

* * *

 

Lugnet under vår seglats över från Tenerife avbröts flera gånger under dagen av ännu ett räddningsuppdrag, denna gång var det en stor apparat igång. Tenerife/Las Palmas Radio anropade upprepade gånger om ett pågående flyktingdrama. En – sannolikt – liten och sjöovärdig båt med 27 ”migranter” hade upptäckts av spansk kustbekning på sträckan från Marocko till ”kanariska kusten”. Inte närmare specificerat än så, men vid vår segling längs med Fuerteventuras östkust hösten 2018 kom vi att på mycket när håll bevittna ett liknande drama.

Efter att upprepade gånger bett den stora sjöfarten visa stor försiktighet i området, hörde vi plötsligt hur man anropade ett specifikt fartyg. Det spanska spaningsflyget hade upptäckt de nödställdas position, och också identifierat det fartyg, som befann sig närmast. Befälhavaren uppmanades bege sig till en angiven position och ligga stand-by fram till dess att spansk-kanariska livräddningskryssarna skulle nå fram.

Befälhavaren på handelsfartyget bad om bekräftelse via e-mail, att han blivit omdirigerad av spanska sjöräddningsverket. Detta tyckte man var helt rimligt, så att befälhavaren kunde visa dokumentation inför rederiet och ev. tull- och narkotikapolis, att man gjort ett fullt legitimt stopp under resan.

Flyktingproblematiken är komplicerad och politiskt laddad. I en situation som denna är det dock ingen tvekan om vad som måste göras. Här gäller urgamla sjömansregler; den som är nödställd måste absolut undsättas. Inget att diskutera. Vad som sker därefter, det får andra ta sig an.

 

Vi återkommer med mera info.

 


2 kommentarer

Här är vi nu, ”Las Galletas” på Tenerife, 2019 11 20.

 

”Las Galletas” ligger på Tenerifes SSO spets. – Den runda lilla ön La Gomera, där vi låg ankrade inatt, ligger strax västerut.

Så har vi kommit fram till ”Las Galletas”, på Tenerifes SSO-kust. Vi lämnade vår ankarplats på La Goméras sydspets idag på morgonen. Alldeles spegelblankt hav, med undantag av just när vi skulle in i hamnen här. Då blåste det upp ordentligt. Typiskt! Det är egentligen just då man inte vill att det skall blåsa något nämnvärt. Nåväl, vi har varit i den här Marinan förr, så vi visste hur det skulle hanteras.

Endast några få delfiner såg vi. En del såg så stora ut, att vi undrar om det inte var riktiga tumlare vi såg.

 

Ett delfinpar precis bredvid båten, den ena just vid ytan.

 

* * *

 

Hamnen ”Las Galletas” (eg. ”keksen”), som numera officiellt heter ”Marina del Sur de Tenerife”, har ursprunligen varit en liten fiskehamn. Marinan med gästplatser – och särskilt alla dessa charterbåtar! – verkar ha tagit över allt mer.

 

En del av fiskebåtarna i hamnen är av en sorts små trålare.

 

 

Medan andra verkar ha bevarat den ursrungliga enkla karaktären. Alltid samma sprakande färger!

 

* * *

 

I hamnområdet upptäckte vi den peruanska lilla restaurangen. Det finns inte så många sådana utspridda över världen, men här fanns det fakiskt en. En autentisk peruansk restaurang med en äkta peruanska som kocka.

Det kan kanske tyckas märkligt mitt intresse för just en peruansk restaurang, men för i år precis 50 år sedan (1969-70) tog jag ett sabbatsår från mina medicinstudier, tog jobb på en lastbåt, jobbade mig över Atlanten genom att knacka rost och måla på däck, och reste sedan runt i Sydamerika med en ryggsäck och en sovsäck. Jag skulle lära känna och frälsa världen. Vari frälsningsläran bestod, har jag idag mycket vaga begrepp om.

Nåväl, jag minns mycket väl känslan, när man efter en hel dags liftande på den peruanska landsbyggden, högt uppe i Anderna på 2000-3000 meters höjd kom fram till ett litet kyffe med ett minimalt matställe och en säng. Hur utomordentligt gott det smakade att få sätta sig till ett ”dukat bord” (med väldigt vidsträkt betydelse av uttrycket ”dukat bord”). Att nu 50 år senare få upptäcka en äkta peruansk restaurang med en äkta ”Lómo Saltádo” (strimlat fläskkött, fräst med lök och tomat), tillagat av en äkta peruansk kocka; det var bara gudomligt! Och Helmi fann en rätt av faktiskt mycket väl filéad fisk. Det är sådana kvällar man minns!

I morgon seglar vi vidare österut till Puerto Mogán på Gran Canarias SSV-kust. Skall också bli ett kärt återseende. Spännande fortsättning följer!

 


Lämna en kommentar

Så har vi kommit fram till ankringsplatsen utanför Puerto Santiago på La Gomeras sydkust, 2019 11 19.

Först en liten tillbakablick.

I Puerto de Tazacorte ägnade vi mycken tid åt båtvård. En sådan här båt kräver sitt underhåll. Vi hade noterat ett litet läckage av saltvatten i kylvattenpumpen på både huvudmotorn och på den lilla dieselmotorn, som ger oss ström, om vi inte ligger i en marina. Rutinarbete för en erfaren marinmekaniker. Dessutom bytte han roderlagren. Sådant som också hör till rutinunderhåll på långseglares båtar. Vi hade beställt alla reservdelar via Hallberg-Rassy, när vi nu var hemma i Sverige i sommar. – Det är bara att lyfta på hatten för rutinerat yrkesfolk! Det är en fröjd att se dem sköta sitt jobb! Det var uppenbarligen inte första gången, som ”vår” mekaniker Benjamin gjorde de jobben! Imponerande!

Värre var det med Klåparen till målare, som skulle förbättra den blå randen på däck. Jag vägrade godkänna jobbet; bakläxa! Andra gången blev det ”sådär”, dvs. mkt tveksamt. Kunde gjort bättre själv. – Sedan skulle han ge sig på lackskadan på vår stolthet, en av de vackert lackerade skivorna vid sidan av nedgången till ruffen. Nu vet jag att ytor lackerade med 2-komponentlack kan vara mycket svåra att göra vid. Det köper jag. Men när han sedan skulle ”göra en ny”; ja, då blev det så tokigt att jag helst bara vill glömma det.

Sensmoral; låt aldrig Klåpare ge sig på svåra jobb! Det finns en orsak till att Proffs är just: Proffs!

Detta var Dagens Text.

Något trevligare. Teak på ett båtdäck är en källa till evig diskussion. Alla båtägare med Självaktning har sin uppfattning om hur detta skall skötas. De flesta är eniga i att skona teak-däcket mest möjligt. Inga hårda borstar, bara mjuka borstar och en mild såplösning. Utmärkt! – Så länge det varar. – Efter några månader kommer de svarta algbeläggningarna krypande. Då hjälper inga milda borstar. Då är det grova rotborstar, som gäller. Rotborstar, som dessvärre sliter hårt på teak-däcket.

En engelsman vid bryggan har hittat en intressant lösning på detta eviga problem. En ”Teak-sealer”, som ”försluter” träet efter noggrann rengöring. Därefter har han inte haft några fler problem med algbeväxning. – Sagt och gjort. Fick det beställt av det lokala varvet här, före sommarferien. Satte igång med ”Sealer”-behandlingen för några dagar sedan. Den behandlade ytan blev något mörkare än jag tänkt mig. Inte bara jag, utan flera skadeglada båtgrannar påpekade ”diskret” att ”det var bättre förr!” Det är alltid kul med positiva människor.

Nåväl, 2 veckors aktivt arbete med teak-däcket har börjat ge resultat. Ser faktiskt riktigt snyggt ut. Ett franskt par frågade efter tillverkare samt efter ”know-how”. Sedan får vi se hur länge det håller.

 

 

Under segel på väg mot La Gomera nu i eftermiddag. Teakdäcket riktigt fint gyllengult. Det är Dingen/Jollen, som på fördäck ligger ihoprullad i segelsäckar för att skyddas mot solens starka UV-strålar. – Den vita kulan längre fram är en ankarboj. som i en spiralfjäderupphängd lina är fäst i det tunga bogankarets framkant för att markera var vårt ankare ligger. Dessutom kan det fungera som trip-line, så att ankaret kan dras baklänges, om det skulle fastna i en klippskreva.

 

* * *

 

I eftermiddag var det lite dramatik vid överseglingen. Vi hörde plötsligt över radion: ”All ships! All ships! Listen carefully!” – Det visade sig vara en segelbåt, som fått motorhaveri, och behövde assistans. 4 personer ombord, men ingen uppenbar nöd. Vi tog positionen, och det visade sig att vi befann oss 12,8 nm från havaristen, c:a 2 timmar. Tenerife Radio meddelade dock att de sände ut en räddningskryssare, och vi såg sedan på AIS att en snabbgående båt gjorde 31 knop, kanske inte riktigt i den riktning vi uppfattat, men positionsangivelserna var något otydliga. Det verkade i varje fall som att situationen var under kontroll, så vi gjorde inget ytterligare.

 

* * *

 

Vi har nu ankrat utanför La Gomeras sydkust. Första ankringen på 6 månader, så visst var vi lite ringrostiga. Men det gick bra. Just när vi var klara, passerade en av Fred Olsen Lines snabbgående kustkatamaraner förbi i 35 knop. 50 meter från oss. Svallvågorna blev därefter. Helmis framställda välkomstglas med svalt vitt vin i den nedåtgående kvällssolen flög all världens väg. Vad som då uttalades, är inget som lämpar sig i skrift. – Det var som på Atlanten; det var bara att börja om från början.

I morgon seglar vi vidare till Las Galletas på Tenerifes sydkust.