S/Y Helmi

Följ vår segling till värmen…


8 kommentarer

4 år sedan vi seglade iväg, 23/5 2017.

Idag är det 4 år sedan vi lämnade hemmahamnen i Umeå kl. 18.25, i närvaro av släkt och vänner. Se i arkivet, ”Maj 2017”. Vår första seglats gick till den lilla badplatsen ”Simphamn”, 5 sjömil söderut. Där hade Motorbåtsklubben en liten brygga, där vi lade till vår första natt på vår långsegling. Minns att det var riktigt kallt i båten! Men så hade isarna gått bara några dagar innan!

* * *

Egentligen skulle vi ha skrivit mer under de senaste veckorna, men ”WordPress” har lagt om systemet. Numer finns inte längre ”Klassisk redigerare”, som jag är van vid. Det blir ”för dyrt”. Det innebär att jag måste lära något helt nytt. Och det är framför allt bildhanteringen som är besvärlig. Så det innebär att det dröjer något med att få med bilder i berättelserna. Det är inte lätt att lära en gammal hund att sitta.

* * *

De sista dagarna gick ”Kombon”, den gemensamma Batteriladdaren och Invertern sönder. Det är själva Centralen i hela elsystemet i båten. Marinelektrikern Jens från Tyskland, seglarnas allt-i-allo här i hamnen, undersökte Kombon. Hans dom kom snabbt och resolut: ”Kaputt!” Vad det kostar att köpa och installera en ny, vill jag inte avslöja, men vi får väl hänga upp en stekt salt sill i taket på måndagsmorgnarna, stryka potatisen utefter sillen hela veckan, för att som söndagsmiddag dela på sillen, och så hänga upp en ny på måndagsmorgonen igen.

* * *

Idag har vi rest hem för att tillbringa sommaren hemma i Umeå. Vi vill träffa barn och barnbarn och njuta av det vackra nordiska sommarljuset. Vi hoppas kunna återvända till seglingarna i södern i september/oktober. Och hoppas då att Jens fått fram reservdelar, så att elsystemet fungerar.


Lämna en kommentar

Mera om hamnen i Tazacorte, 2021 04 25.

Det lilla samhället Puerto de Tazacorte ligger vackert på västkusten av en liten ö, längst ut i väster. Men också utsatt för väldiga krafter, när oceanens mäktiga vågor slår in mot kusten. 

Solnedgången just bakom piren på den gamla fiskehamnen.

 

Solnedgången här längst ut i väster är berömd. Här har solen just sjunkit ner under horisonten. En plats för många tankar.

 

* * * 

 

De senaste dagarna har ett djupt och mäktigt lågtryck passerat förbi strax norr om oss och drar nu mot Portugal. Förhoppningsvis minskar vinden och framför allt vågorna under de närmaste dagarna, så att vi kan börja segla tillbaka. 

 

Man ser här hur vågen bygger upp på väg in mot land.

 

Här bryter vågen, när det grundar upp.

 

Vattnet forsar upp mot murarna.

 

* * * 

 

Inne i hamnen är det lugnare. Bland alla mer eller mindre välskötta båtar träffar man ibland på en del udda skapelser. Ofta påminnande om barndomens gamla ”sjörövarskepp”. 

 

En något udda skapelse till båt.

På båten förefaller det bo 2 unga familjer. 2 barn i 7-8 års åldern har vi sett. Barnen verkar väldigt hemmastadda på båten och klänger runt som vilka pigga ungar som helst.

Så länge barnen är små, är detta säkert inte något problem. Mer komplicerat blir det, när de kommer i skolåldern. Visst kan föräldrarna säkert vara lärare för barnen, i varje fall i början och under en begränsad tid. Det är dock inte bara enkelt att ha ”skola ombord”. Det finns ju många andra aspekter på detta med ”skola”. Bl a den socialisering, att lära sig umgås med andra barn, som det innebär att gå i skola. Vi har träffat flera unga seglare, som är lite bekymrade hur de skall göra när barnen kommer i skolåldern. 

 

Intrycket av en något udda båt understrykes av skallen på förpulpit. Ser ut att komma från någon sorts get. Det kan ju diskuteras om det hör hemma på en båt. Originellt är det i alla fall.

 

* * * 

 

I morgon måndag 26/4 -21 (eller möjligen dagen därpå, beroende på vädret) börjar vi vår återsegling. Först en lång sträcka på 65 sjömil till San Sebastián på La Gomera. Efter några dagar där, fortsätter vi till Tenerife, där vi tänker ankra för natten, innan vi i slutet av veckan återvänder till hemmahamnen vår, Puerto de Mogán på Gran Canaria. 

Spännande fortsättning följer! 


2 kommentarer

Om Hamnanläggningen i Tazacorte, 2021 04 24.

Det lilla samhället Puerto de Tazacorte på västsidan av den västliga lilla ön La Palma har vi besökt flera gånger. Det var från början en liten fiskeby och hamn till själva staden Tazacorte, 5 km högre upp på ön, och som kanske mest är känd för alla sina bananodlingar.

På 90-talet beslutades om att kraftigt bygga ut den lilla fiskehamnen. Med EU-medel skulle det satsas stort. 2001 invigdes den första hamnen. Med en 190 meter lång kaj kunde nu mindre och medelstora kustgående lastfartyg lägga till. Några år senare färdigställdes den större och yttre hamnen. Här skulle nu en stor bilfärja kunna lägga till. Det finns plats för väntande bilar i 9-10 rader. 

 

Vy över Puerto de Tazacorte med hamnen.

 

De höga murarna skyddar mot det helt öppna havet. De gigantiska stöttorna är ett ingenjörsmässigt mästerverk!

 

* * * 

 

Det märkliga är att det inte har lagt till ett endaste fartyg i någon av de stora hamnbassängerna. Endast fiskebåtar och fritidsbåtar inne i fiskehamnen och marinan. Detta trots att hela projektet sägs ha kostat 2 miljarder Euro! 20 miljarder i svenska kronor! 

Hur kan detta vara möjligt?! – Flera källor jag pratat med anser att det handlar om ”Byapolitik”, andra säger rakt ut ”Korruption”. 

En sagesperson berättade att ledningen i Santa Cruz, den lilla öns huvudstad, inte ville ha konkurrens från Tazacorte, utan all handel skulle gå över huvudstaden. Således gavs inte något tillstånd för hamnen i Tazacorte att tas i bruk. 

Man hade i huvudstaden Santa Cruz de La Palma alls inget emot att den gigantiska hamnen byggdes i Tazacorte. Särskilt inte om all betong och alla transporter utfördes av betongtillverkare och lastbilsåkerier från huvudstaden Santa Cruz. Enligt några källor skall dessa företag ha ägts av släktingar till lokalpolitiker. 

Vad som är sant i detta, både projektets kostnad och eventuella politiska och ekonomiska förbindelser, är naturligtvis svårt att uttala sig om. Inga officiella uppgifter går att få fram. Klart är dock att hela projektet måste ha kostat mångmiljardbelopp. Och dessutom är det klarlagt att det inte har lagt till ett endaste fartyg här. På 20 år. 

Det var väl inte så här EU-medel skulle användas?

 


2 kommentarer

Om långtidsparkerad knarksmugglarbåt, 2021 04 20.

En av de första dagarna vi kom hit till La Palma, noterade vi att det låg en tämligen stor segelbåt vid en kaj, där de lokal fiskebåtarna normalt lossar sin last.

På förfrågan upplyste våra seglarvänner, att den båten låg ”Långtidsparkerad, 10 år”. Vad menade man med detta??

 

”Knarkkurirbåten” vid kaj.

Vi promenerade runt till andra sidan av hamnen för att titta lite närmare på vad detta var för något.

Vi fann en stor segelbåt med polisens blåvitfärgade plastremsor, ”No pasár. Do not cross”. Detta hade naturligtvis några mindre nogräknade personer uppenbarligen inte respekterat. 

Enligt uppgifter skall det ha rört sig om en tämligen stor segelbåt, där kustbevakning och tull i samarbete med spansk polis upptäckt en segelbåt, som väckt deras intresse. Den hade seglat från Colombia, och skulle kunna ha narkotika ombord. Det visade sig stämma; enligt flera källor skall det ha rört sig om 1 ton narkotika (kokain?). 

Närbild av ”Knarkbåten”. Det visar sig vara en Oceanis 46, med hemmahamn i Dubrovnik. Notera det söndertrasade mantåget just i mitten av den kvarvarande ratten. Blev båten rammad av spansk sjöpolis?

 

Vi gick fram till fören av båten. Här framgår det tydligt, att det måste ha gått livligt till, då båten togs i beslag. Det är svårt att tro att dessa skador skulle ha kunnat uppstå pga sammanstötning med kajen. Det förefaller troligt att det varit en del handgemäng i samband med gripandet. 

 

Närbild av ”Knarkbåten”. Här verkar det att ha gått hett till.

Enligt lokalbefolkningen skedde tillslaget för ”6-7 månader sedan”, dvs. omkring september 2020. Rättegången lär alldeles nyligen vara avslutad, och man väntar på domslut. Eftersom narkotikasmuggling bedöms mycket allvarligt här i Spanien, och då det handlat om betydande kvantiteter (1 ton har nämnts), kan det mycket väl bli ”Långtidsparkering” för båten. Vem som betalar kajplatsen, har inte framkommit. Båtens ägare har nog andra problem just nu. 

 

 


4 kommentarer

Nu är vi här! Tazacorte på La Palma! 2021 04 12.

Efter en fin tur under lördagen 10/4 -21 upp mot Fyren på San Sebastián, huvudstad på La Goméra, förberedde vi tidig avgång morgonen därpå. Avtalade med ”Marinéron”, dvs. Hamnvakten under natten, att vi tänkte segla iväg tidigt på morgonen.

Kl. 07.15 idag på morgonen var vi iväg. Tidigare gick det inte, då solen inte visar sig tidigare än så här på dessa breddgrader, och vi vill helst inte röra oss i trånga hamnförhållanden nattetid. 

Dessutom hade vi tur; vi ansökte hos ”Överste-hamndirektören” just mellan ankomst och avgång av två snabbgående färjor. Så vi slapp att bli liggande länge ”på vänt”. 

På väg! Äntligen! Vi var på väg mellan huvudstaden San Sebastián på La Gomera och Tazacorte på västsidan av den västliga lilla ön La Palma. En tämligen lång dagsseglats. Bortemot 65 nm. Motsvarar 11 timmars segling vid 6 knop.

Större delen av dagen flöt i lugn takt. Vi visste att vädret skulle vara väldigt lugnt. Knappt någon vind alls. Ingen vits att sätta segel alls. Genuan skulle inte fylla alls. – Så vi puttrade på i dryga 7 knop med 1900 r/min. i motorn. 

Vi hade just avslutat dusch på akterdäck i det varma vädret, då vi rundade sydligaste udden av La Palma. Då brakade det loss. Plötsligt hade vi 11-12 m/sek ”rakt i näbben”! Det var de s.k. accelerationsvindarna, som kan komma väldigt plötsligt bakom uddar och yttre delen av en ö. 

Dessbättre hade vi redan tidigare fått upp sittbrunnskapellet och kunde stänga igen för eventuella överspolningar. Och nog behövdes det. På ett par minuter gick vi från ”plattvatten” till riktigt grov sjö. Rakt förifrån, sedan vi rundat udden. Vi uppmätte i varje fall 13-14 m/sek, något mer i byarna, och vågorna sköljde över ankaret och hela däcket. 

Efter c:a 2 timmar lugnade situationen ner sig. Detta var ett typiskt exempel på hur accelerationsvindarna kommer väldigt snabbt, inom några få minuter, just när man rundar uddar och utsidan av en ö.

Nåväl, vi kom oss fram. På hamnkontoret i Tazacorte var vår ankomst redan ”Bebudad”, och man visade oss till vår reserverade plats. 

Till vår glädje hade våra seglarvänner Elisabeth och Kaarina i ”Too-Tiki” sett på AIS att vi närmade oss. Så de mötte upp på bryggan. Detta är ytterligare en positiv sida av seglarlivet; alla dessa härliga människor, som man möter på resan! 

I morgon skall vi besöka det lokala varvet för att få hjälp med att reparera alla skador och allehanda saker som går sönder. Det hör också till seglarlivets sidor. 

 


Lämna en kommentar

Ankarvakt! 2021 04 10.

Vi ankrade utanför Las Galletas marina på Tenerifes sydspets i går, fredag kväll 9/4 -21. Vi bedömde att vi där skulle ligga i lä.

Innan ankarläggning brukar vi gå sakta i en cirkel med radien som ungefär den mängd kätting vi tänker lägga ut. Detta för att vara beredd på att vinden kan vända. Vi håller koll på både nedåtseende och framåtseende ekolodet. Detta för att få en uppfattning om bottnen, ev. stenar, omkringliggande båtar, mm.

Vi ankrade så nära vi tyckte vi kunde gå, kanske 70-80 meter från klipporna. Närmare än så ville vi/vågade vi inte gå. Längre ut blev det snabbt mycket djupare. Djupet här låg på 8-9 meter, och då vi befann oss vid lågvatten, behövde vi inte bekymra oss om djupet. Vi lade ut 40 meter kätting. 

Det finns en regel i detta sammanhang, som säger att mängden utlagd kätting måste vara minst 3 gånger vattendjupet, Helst 5 gånger. Eller 7 gånger, om man förväntar dåligt väder. 

Det blåste visserligen frånlandsvind, men det fanns ingen garanti för att vinden inte skulle vända. Så, helst ville vi lägga ut ändå mera kätting, men vi visste inte riktigt, när det skulle börja grunda upp. 

Som en extra säkerhetsåtgärd, lade jag i det elektroniska sjökortet in en markering, exakt var ankaret låg. På några meter när. 

Sååå, vi gick till sängs, och somnade gott. Det blåste måttlig frånlandsvind, och allt verkade fridfullt.

 

* * *

 

Ankring utanför ”Leeward coast”.

 

Jag vaknade vid 04-tiden av ett märkligt smällande ljud. Kunde inte omedelbart lokalisera varifrån det kom. Och dessutom att det gungade mycket, väldigt mycket. 

Vad i hela friden var detta?!

Det lät inte som att kölen/rodret stötte mot botten. Då skakar hela båten, det går inte att ta miste på. 

På med ett par byxor och en tröja, och sedan raskt upp på däck. Det första som syns, är att vinden har vänt nästan helt, c:a 120-150 grader, dvs. vinden blåser nu mot land, och vi ligger nu obehagligt nära klipporna. Djupet fortfarande 6-7 meter, så detta är inget omedelbart problem. 

Det verkar inte som att ankaret har draggat, det förefaller att ligga bom fast. Skönt! Gånger som denna måste man kunna lita på att grejorna håller.

Men ankarkättingen är spänd som en fiolsträng! Vilken tur att vi alltid sätter en kättingkrok på kättingen, och leder den 24 mm. tjocka trossen runt en knap på fördäck, detta för att spara ankarvinschen. Den kan annars få sig en knick i dessa väldiga krafter, när vågor och vind tar tag i nästan 15 ton båt. 

 

Ankarkroken på plats. Den gör att knapen på relingen tar upp kraften, och att man sparar ankarspelet.

 

Denna bild ger kanske en antydan vilka krafter, som verkar; ankarkättingen spänd som en fiolsträng.

 

Nåväl. – Jag tillbringade några timmar där, mellan instrumenten vid navigationsbordet och hur det såg ut uppe på däck.

Efterhand kom jag på, varför det smällde så. Vid kraftig vind på ankare brukar båten ”segla” lite fram-och-tillbaka; detta har med luftströmmarna runt skrovet att göra. Och då båten ”vänder”, då går rodret maximalt ut åt endera sidan. Med en liten smäll. Inte någon allvarlig smäll som vid bottenkontakt, men tillräckligt för att man skall vakna. 

Lösningen var att ställa rodret i mitten, och surra fast ratten med några tampar. Att jag inte tänkte på detta tidigare! 

Sedan sov jag gott, i förvissning om att båten skulle hålla. Om bara nu skepparen håller huvudet kallt. 

 

* * * 

 

Idag på morgonen sov vi ut efter nattens ”vaktpass”. Vi satte segel, men vinden mojnade efter hand, och vi fick stötta med motorn för att ta oss fram i bleket. 

I kväll, lörd. 10 april 2021 har vi lagt till i Marinan på La Gomera. Här stannar vi under helgen, och seglar tidigt på måndag morgon vidare till Tazacorte på västsidan av den västliga lilla ön La Palma. 

Spännande fortsättning följer!

 


6 kommentarer

På väg! Vi lämnar Gran Canaria, 2021 04 09.

Så är vi på väg! För ovanlighetens skull ställde vi väckarklockan på ringning tidigt i morse, kl. 06.30. FAKIRTID! Det är normalt bara Fakirer som går upp en så okristlig tid som detta!

Men detta pga att vi har en lååång segling framför oss idag. 50 sjömil (nm). Med 6 knops medelfart, innebär det drygt 8 timmars segling. Uppe i skandinaviska vatten kan man segla dygnet runt sommartid, men här söderut blir det bäckmörkt 45-60 minuter efter solnedgång. Om man skall dagsegla och komma fram innan solnedgång, vill vi helst inte segla mer än 60 nm. Om man nu inte bestämmer sig för att nattsegla. 

Sååå, tidig frukost. Morgonbestyr, med toa och en snabb dusch i servicebyggnaden. Senaste väderleksprognosen kollad.  Kolla att vattenslang, el-kabel och alla förtöjningar är loss. Sjökortet kollat. Kursen satt. Meddela hamnkontoret över VHF-radio, att ”S/Y Helmi lämnar hamnen inom några minuter”. Jodå, vi är välkomna tillbaka; vilken tur! 

Så är vi ute ur hamnen och ute på öppet hav. Gamla dyningar lever fortfarande kvar. Kanske som minne efter en tropisk storm långt borta.

Vi drar ut storseglet och genuan. Initialt svag vind, men efterhand tar Solvinden överhand; detta pga att landmassorna runt omkring värmes upp. Vinden ökar, och farten. Mitt mellan öarna börjar det luta så pass att vi revar, dvs minskar segelytan. Detta är elementärt; så fort någon överhuvudtaget tänker tanken ”Reva!”, så revar vi. Ingen diskussion! Allt annat är trams. Ungdomligt trams. Om man som skeppare inte lyssnar till den signalen, får man finna sig i att få segla ensam nästa gång. 

I den måttliga vinden gungar vi långsamt fram med riktning Tenerife.

 

* * * 

 

På avstånd finner vi en flock sjöfågel; kanske 20-30 stycken. Det brukar betyda fisk. 

Och plötsligt bryts vattenytan av ett virrvarr av skvalpande! Vattnet nästan kokar av aktivitet! Det är delfiner, som också upptäckt fiskstimmet! 

Vi står lamslagna av skådespelet! Och mer blir det! Delfinerna har upptäckt oss. Kanske ser de oss som en kul lekkamrat. De simmar fram och tillbaka, framför och under båten. De är pilsnabba, och man måste ta massvis av bilder för att kanske få några enstaka bilder med de lekglada delfinerna! 

 

Här anar man att ett delfinpar simmar precis under vattenytan.

 

Här bryter 3 delfiner vattenytan.

 

Här har vi en!

 

Här har vi en något mer närgången krabat.

 

* * * 

 

Vi närmar oss Tenerifes sydkust, och söker ”Natthärbärge”. Under påskhelgerna har bl a Tenerife invaderats av fastlandsspanjorer, från fr a Madridområdet. Detta är ett storstadsklientel, som inte bara för med sig en massa smitta, utan på känt manér också struntar i lokala restriktioner. 

Hela Tenerife stängdes därför ner totalt, och gatorna patrullerades av ”Guardia Civil” med batonger och puffror i sidorna. De gossarna diskuterar Du inte med. Storstadsfolket får finna sig i att tillbringa kvällarna med Mässa och Andlig Uppbyggelse. 

Hamnarna var stängda, och vi har därför ankrat upp utanför ”Las Galletas” på SO delen av Tenerifes sydspets. Vi hade egentligen tänkt ankra utanför ”Los Christianos” på SV-sidan, men vi trodde inte på väderprognosen, utan litade mer på vår egen intuition. Vi har ankrat på 9-10 meters djup och hoppas att inte vår ankarkätting skall fastna i något klippblock.  Så här långt har vi legat i gott sjölä i kväll. 

När, och om, vi kommer loss i morgon, seglar vi vidare till La Gomera, där vi stannar över helgen. Sedan fortsätter vi till Tazacorte på västsidan av den västliga lilla ön La Palma. 

Spännande fortsättning följer!

 


Lämna en kommentar

Från Snö i Umeå till Påskfirare på Kanarieöarna, 2021 04 06.

Efter några veckor hemma i Umeå i mars månad, reste vi söderut igen. Vi hann precis få 1:a vaccinsprutan båda två. Vi lämnade Umeå med fortfarande väldigt mycket snö, även om vädret i vårvintern var härligt.

 

Snöskottning hos grannen.

 

Vår båt- och badbrygga i vackert vårvinterväder.

 

* * * 

 

Så kom vi iväg. Rätt omständlig procedur med Corona-tester, Hälsodeklarationer och ansiktsmasker inför flygresan. Väl framme möttes vi på flygplatsen av Anders, vår granne i Umeå, och som körde oss direkt till båten. Flott! Så slapp vi sitta i en varm buss. Och nog är det varmt här! Vi är nu inne i april, och värmen har kommit. Ofta upp mot 28-30 grader. Här är det shorts och T-shirt/linne, som gäller. 

 

* * * 

 

Eftersom det är påsk, myllrar det av semestrande spanjorer här. Dels från huvudstaden Las Palmas i norra delen av ön Gran Canaria, men framför allt från fastlandet. Och det är huvudsakligen fastlandsspanjorerna från Madridområdet, som har Covid-smittan med sig. Som så många andra storstadsbor. Det är inte övriga turister eller båtflyktingar från Afrika. Detta har klart visats i många utredningar här på öarna. 

 

Så såg playan ut här i mars 2020, helt tom och öde, och avspärrad med ett blåvitt polisband.

 

Samma playa i dag (från ett annat håll), med ett myller av folk. Det var ju det där med avstånd…..

 

Hotellen har åter öppnats, och runt poolerna myllrar det av folk.

 

* * * 

 

Vi tar en tur upp i bergen. På turiststråket genom samhället stöter vi på en ensam gatumusikant, som spelar klassisk musik på sin cello. Först ”Svanen” av Camille Saint-Saëns. Därefter något stycke från Barocken, möjligen Bach. Jag brukar vara mycket återhållsam med att ge pengar på gatan, men det var något rörande över denne ensamme cellospelande gentleman, som försökte sprida lite kultur bland allt discodunkande och allsköns tingel-tangel. Han log, när han fick ett litet bidrag. 

Dessvärre kom jag inte på att ta en bild av honom förrän långt senare, och då var han borta. Så vi får ta fram en bild från början av förra året, en bild också av en kringresande musikant med ett mobilt piano. 

 

Gatumusikant med sitt piano på hjul. Det var nästan lite rörande att se och höra honom spela sina Wienklassisistiska musikstycken bland glassätande turister och popmusik i gathörnen.

 

* * *

 

Tillbaka till det där med Påsken. För yngre generationer har säkert Påsken mist mycket av sin betydelse, annat än att vara ledig från skolan, och kanske kunna få åka skidor. Så har det förvisso alltid låtit; ”Ungdomen av idag! Det var bättre förr!” 

Jag minns min uppväxt på tidigt 50-tal, när vi besökte mina morföräldrar. TV fanns naturligtvis inte på den tiden, och Sveriges enda radiokanal spelade på Långfredagen sorgemusik hela dagen. Mormor var klädd i sorgkläder med svart klänning med en virkad vit krage, samt svarta strumpor och svarta skor. Morfar var klädd i Bonjour, ett mellanting mellan frack och smoking med frackrock och grårandiga byxor. Mycket stiligt! Och så gick han omkring och rökte cigarr, och lyssnade på ”grammofonmusiken”. Sorgemusik. Och så skulle vi barnbarn vara tysta. 

Det tror jag det, att vi barn tyckte att Långfredagen var den längsta och tristaste dagen på året. Varför kunde vi inte få vara hemma och busa med de andra ungarna hemma på gården?! 

 

* * *

 

I slutet av veckan planlägger vi att göra ett nytt försök att segla västerut, enda till Tazacorte på västsidan av den västliga lilla ön La Palma. Förra gången, i januari i år, fick vi hastigt avbryta försöket pga pandemisituationen. Vi följer med spänning inte bara väderleksrapporterna utan även rapporterna från Spaniens motsvarighet till Folkhälsomyndigheten.

Spännande fortsättning följer! 

 

 

 

 

 

 


2 kommentarer

Om teakdäck och dess behandling, 2021 03 03.

Teakdäck och hur det skall skötas är ett kärt och ofta återkommande tema, som diskuteras i hamnarna. Varje skeppare med självaktning har sina åsikter och metoder. 

Att trä, och annat biologiskt material, med tiden oxideras är ett välkänt fenomen. Se bara hur ett äpple mörknar kort tid efter att man bitit i det. Teakdäcket vitnar naturligt efter några månader, och många anser att ett silvervitt teakdäck är en skönhet. De flesta instämmer nog i detta. 

Problemet gäller främst hur man undviker att träet koloniseras av myriader av alger och svamp, som missfärgar träet. 

 

 

Traditionellt har det ansetts att ett trädäck måste oljebehandlas för att klara den tuffa marina miljön. De flesta anser dock numera att man bör undvika att olja ett teakdäck. Dels är träet i sig självt fett, och behöver inte ytterligare oljebehandling; dels innebär oljebehandling att ytan riskerar att bli väldigt flammig, och kräver ständig förnyad behandling. Detta gäller förvisso även andra behandlingar. 

En del förespråkar behandling med Boracol, en lättflytande vätska, som strykes över träytan. Medlet tar inte bort några missfärgningar, men förhindrar tillväxt av alger och svamp. Medlet är dyrt, och har dessutom under sista året varit svårt att få tag på; inte bara i Sverige utan även i Tyskland. Kemikalieinspektionen lär ha haft synpunkter på innehållet. 

Att göra rent teakdäcket är egentligen inte svårt. Med en högtrycksspruta kan alla teakdäck snabbt bli rena. Dock torde träet efter en ”energisk” behandling vara TOTALFÖRSTÖRT! Med tillräckligt högt tryck kan detta vara gjort på 20 minuter. 

Sedan många år tillbaka finns ett effektivt sätt att rengöra deakdäcket, utan att genast förstöra träet. Med ”SNAPPY TEAK 1 + 2” får man ett sandfärgat vackert teakdäck. Behandlingen sker i 2 steg. 

Efter att träet blötats med vatten ordentligt, strykes på ”SNAPPY TEAK 1”. Detta är ett starkt basiskt ämne; Skydda ögonen (skyddsglasögon!) och huden (plasthandskar!). Detta får verka någon minut, varvid träet mörknar. Behandla högst en kvadratmeter i taget. 

 

Efter behandling med ”SNAPPY TEAK 1” mörknar teakträet snabbt.

 

 

Skura tvärs fibrerna, så att ytligt material avlägsnas.

 

 

Skölj med färskvatten.

 

Applicera nu ”Snappy Teak 2”, som är en sorts buffert. Det starkt basiska #1 blir nu neutraliserat. En sandfärgad yta framträder.

 

Dagen efter har träet torkat. Ser ut som nytt.

 

Så kommer det egentliga problemet; hur förhindra att träet efter några månader på nytt invaderas av alger och ev. också svamp? Att bara på nytt upprepa denna procedur 2 ggr per år innebär att man på sikt sliter ner och förstör teakdäcket. 

 

Genom att behandla det helt rena och torra träet med en ”Sealer”, försluter man alla de myriader av små gropar i träet, där algerna trivs.

”SEMCO Teak Sealer” heter en produkt, som enligt tillverkaren skall skydda träet för alg- och svampangrepp. På det helt rena och torra teakdäcket stryker man på medlet flödigt. Det skall sugas in i träet. Det är en petroleumbaserad produkt, men mycket tunn. Nästan tunnare än vatten. Så man måste röra om försiktigt i burken, och även stryka på försiktigt. Annars skvätter det lite var stans. Om man inte torkar bort spillet meddetsamma, går det att få bort senare med vanlig båtpolish. 

Medlet torkar in ganska snart, ”dammtorrt” på några timmar. Det är lätt att förledas att tro att man kan gå på däcket samma dag. Dock är det inte genomtorrt förrän efter något dygn. Går man på däcket med gummisulor alltför tidigt, kan gummit lösas upp, och sedan har man ett ordentligt problem med att försöka avlägsna de svarta fläckarna. 

Det finns olika kulörer av denna Sealer. Den helt neutrala ”Natural” ger i mitt tycke en väl gul färg, nästan onaturlig. På företagets internetsida såg ”Honey tone” ut att passa bra, men vid praktisk applikation blev kulören nästan morotsfärgad. Numer använder jag en blandning av 75% ”Natural” och 25% ”Honey Tone”. Initialt ser träet kanske något mörkare ut än man tänkt sig, men man skall komma ihåg att färgen bleknar något efter några veckor. Till en behandling går det åt drygt 2,5 liter (40 fots båt med teak även på ruffen). 

Före nästa behandling, är det tillräckligt med en helt lätt rengöring med en mild tvållösning och försiktig borstning tvärs fibrerna med en mjuk borste. Om man behandlar teakdäcket på detta sätt 2 ggr per år, förhindras algtillväxten, och träet behåller sin vackra färg. Och man utsätter inte treakdäcket för den skada, som en kraftig rengöring innebär. 

 

Så här kan slutresultatet bli. Behandlingen gjordes någon dag innan bilden togs, och färgen bleknar efter några veckor.

 

* * * 

 

Efter några år lossnar en del av den svarta gummiliknande nåten mellan teakbrädorna. Försök inte limma fast eller täta med Silicon eller något liknande. Det lossnar snart igen. 

Dra loss allt det lösa i nåten, skrapa försiktigt rent i botten, och blås rent. Maskera av området med blå maskeringstejp, som har den bästa kvaliteten. Lägg tejpen någon halv millimeter från själva kanten, så att nåtmassan får fäste. Maskera av ordentligt på alla sidor, eftersom nåtmassan är ett klet, som man lätt har överallt! 

 

Maskera av området ordentligt, och tryck till så att det inte blir något läckage.

Det finns nåtmassa i tub för pistolhandtag, men den sägs inte vara av god kvalitet. Själv köpte jag av båtvarvet i Umeå en ”plastkorv” med nåtmassa av märket Bosch. Den kan vara besvärlig att applicera, därav den noggranna avmaskeringen. Ta en rejäl kladd massa på en spackelspade, och stryk ut. När man är klar, bör man ta bort all maskeringstejp genast. Om man väntar 15 min. kan en minimal hinna ha hunnit bildas, och som drar med sig nåtmassa från själva nåten. Ser inte snyggt ut! Märk av området, så att ingen trampar på den mjuka nåtmassan, innan den stelnat. Efter 3 dygn är det rimligt torrt. 

Detta är något man måste göra emellanåt. Det diskuteras huruvida vatten annars kan tränga ner och förorsaka läckage, men det har nog också med underkonstruktionen att göra. Bara tanken på läckage, får emellertid mig att se upp. 

 

* * * 

 

Till underhåll av ett teakdäck hör också att efterhand ersätta de små lock, som täcker alla de flera tusen skruvhålen. Varje år är det 5-10 stycken, som lossnar. Själv brukar jag skruva ur skruven, försiktigt borra upp hålet med ett 10 mm. borr, och applicera ett 2-komponent härdlim i hålet. Och sedan pressa ner en plugg med fibrerna i rätt riktning. Banka försiktigt. När limmet nästa dag har torkat, slår man försiktigt av den överflödiga pluggen. Slippa jämnt med ett fint sandpapper. 

Vem har sagt att man är sysslolös ombord på en båt? Är man uppmärksam, finns det alltid något att göra ombord. 

 


Lämna en kommentar

”Två år för om masten”. Om ett bokfynd. 2021 02 22.

Min farmor Lydia lär ha sagt: ”Om man håller ögon och öron öppna, så lär man sig något varje dag”. För några veckor sedan spatserade vi längs kajkanten, och plötsligt såg vi en massa gamla böcker, delvis trasiga, ligga vid entrén till en av restaurangerna. Det ingick på något sätt i stilen på stället, lite ”retro” med gamla resväskor och allmänt gammalt, som på Waynes Coffee. 

Lite på måfå lyfte jag upp en av böckerna, och finner till min förvåning ett troligen mycket gammalt exemplar av ”Two years before the mast” av R.H.Dana Jr.

 

Omslaget på den gamla boken, en riktig raritet!

Bläddrar lite försiktigt i de gulnade bladen. Frågar restaurangägarna om jag får köpa boken. ”Absolut inte! Kommer inte på fråga!” svarar man vänligt men mycket bestämt. Den boken (och alla de andra) har ett så starkt emotionellt värd för dem, så det går inte för sig. Jag får gärna låna den. Behöver inte lämna namn eller båtplats, ”Vi litar på människors hederlighet” – Hoppsan! Nu får man väl skärpa sig! 

 

Bläddrar vidare i boken och finner att den utgavs i Boston i juli 1840. Det framgår inte, när boken är tryckt, ev. upplaga eller tryckort, så det går inte att utröna om detta är en originalutgåva. Det är väl inte sannolikt, eftersom språket är tämligen modernt. 

 

Slutet av Förordet.

 

Det är en självbiografisk bok. Den beskriver hur författaren, en 20 årig juridikstuderande från Massachusetts gör studieuppehåll pga en ögonsjukdom. Han mönstrar i mitten av 1830-talet på en Brigg, ett av dåtidens segelfartyg, för en äventyrlig resa runt Kap Horn, och vidare upp till Kalifornien. Ett Kalifornien, som då fortfarande tillhörde Mexico. Det var först efter mexikansk-amerikanska kriget 1847, som Kalifornien 1850 införlivades med USA.

Författaren beskriver mycket detaljerat de olika segelsättningarna vid olika väderförhållanden. Och naturligtvis det oerhörda slitet för besättningen på den tidens segelskepp! Detaljrikedomen är så stor, att det riktigt stänker salt, när man vänder blad. 

Att det inte är en ”vanlig” sjöbuse, som skriver, blir man snart varse. Han beskriver psykologiska skeenden, konflikter mellan befäl och manskap med en skarpsynt analys, som är imponerande. 

Läs följande text, som beskriver ett av befälen, som efter att ha kommit i onåd hos kaptenen, fått orimliga krav på sig; ”He is one to whom little is given and of whom much is required.” Så skriver en stilist!

Väl framme i Kalifornien lastar man på hudar och övriga pälsverk. Man lastar i flera olika hamnar, men att kalla det för ”hamn” är att töja på begreppen väldigt mycket. Det fanns inte så mycket som en träbrygga, utan man ankrade upp utanför stranden till ett samhälle, som i bästa fall hade sandstrand, men oftast stenig botten. Stuveriarbetare fanns inte på den tiden, utan besättningen fick ro ”lillbåten” så långt in det gick, och sedan fick besättningen vada i land, och bära lasten på huvudet ut igen. Barfota, eftersom skor var dyra. Gud nåde den som blötte ner de torkade skinnen! 

 

Den enda bilden i boken antyder vilken oerhörd makt en despotisk kapten kunde ha.

 

Utöver det mycket slitsamma dagliga arbetet ombord, var kanske det mest vedervärdiga hur totalt rättslösa besättningsmedlemmarna var på den tiden. Disiplinen ombord var järnhård. Det finns en detaljerad beskrivning av hur en av besättningen, efter att bundits fast, piskades blodig av en fullständigt rasande despot till kapten. När en av de övriga i besättningen försökte protestera, fick han samma bestraffning. 

Att sätta sig upp mot kaptenen var ”Försök till Myteri”. Att ev. genomföra ett myteri och ta över skeppet, kallades ”Piracy”, och där var straffsatsen klar: ”To be hanged by his neck until death occurs”.

Att rymma var inget alternativ. Det fanns tillräckligt många fattiga indianer och lantarbetare, som skulle ange en ”Run Away” för 20 dollar, vilket var en månadslön för många då. Den transamerikanska järnvägen byggdes inte förrän långt senare, och invigdes 1869. Det fanns alltså ingen annan väg tillbaka till Boston än att återvända med skeppet runt Kap Horn efter 2-3 år. 

 

* * * 

 

Boken har filmatiserats och hade premiär 1946 med dåtidens filmhjälte Allan Ladd i huvudrollen. I filmen är huvudrollsinnehavaren son till fartygets ägare, och har efter hemkomsten ett uppgör med fadern, när förhållandena på faderns skepp blev kända. 

Detta skall nog mera ses som en Hollywood-version, eftersom författarens far, Richard Henry Dana Sr. lär ha varit en känd poet, och ägde mig veterligen inga fartyg. Men att i filmens slutscen få till en uppgörelse mellan far och son, är naturligtvis mycket mer tilltalande för Hollywood-publiken. 

Dock är det riktigt att författaren engagerade sig väldigt mycket för sjöfolket och deras villkor. Strax efter publiceringen av boken gav han sig i kast med att skriva avtalstexter för det som senare skulle bli fackföreningar. 

 

* * * 

 

Såå, farmor Lydia hade så rätt! Håller man ögon och öron öppna, så lär man sig något varje dag.