Vi har tidigare skrivit om Lee ”Frank” Spencer, som ensam skulle RO över Atlanten. Han är en tidigare officer i British Navy, men som efter en trafikolycka 2014 blev lårbensamputerad. Han vägrade dock att ge upp, och har återkommit, inte bara till ett fungerande normalt liv, utan dessutom har han föresatt sig att ro ensam över Atlanten. Se för övrigt notatet den 10/2 -19, från Puerto Rico.

På hans blogg har vi funnit att han kom fram till målet, Franska Guyana, för tre dagar sedan, den 14/3 -19. Det framgår ännu inga detaljer hur han haft det, men nog är det imponerande!

* * *

”Wenn jemand eine Reise tut, dann kan er ‘was erzählen.” – I eftermiddag satt vi vid en liten servering på strandpromenaden, och kom efterhand i samspråk med ett franskt par på besök här på ön. De nämnde av en tillfällighet om en fransk Äventyrare, som korsat Atlanten i en tunna! De är grannar med honom hemma i Frankrike, och av den grunden följde de honom extra. – Många av oss har ju läst om folk som åkt utför Niagarafallen i en trätunna, så varför skulle inte detta vara möjligt?!

Fick hans namn, och har kollat upp på Google. Jodå, det rör sig om Jean-Jacques Savin, en 72-årig tidigare pilot och fallskärmsjägare, som efter 4 seglingar över Atlanten ville göra något annat. Han har byggt en 3 meter lång trätunna, som mäter 2,10 meter i diameter och har någon orangefärgad sorts plastförstärkning mot attacker från Orca whales (”Späckhuggare”). Dessutom torde det finnas ett roder med tyngd för att ge en viss stabilitet, samt för att förhindra att tunnan börjar att rotera.

I slutet av december 2018 lämnade han El Hierro (vår grannö här på Kanarieöarna), och lät vindar och havsvågor föra honom över Atlanten västerut. Han hoppades komma fram till någon av de franska öarna Martinique eller Guadeloupe. Han hade ingen utrustning ombord utöver solceller för att ladda GPS och nödtelefon. Som den fransman han är, hade han bland provianten gåsleverpastej och champagne för nyårsafton, samt en extra flaska rödvin till sin födelsedag i januari.

Jean-Jacques Savin på sin egenhändigt byggda farkost. – Bilden hittade jag på internet, och det är möjligt att The Times har upphovsrätt till bilden. Hoppas att de har överseende med att jag använder den.

Det framgår att han bistår forskningen genom att regelbundet lämna flytande markeringar, vilka sänder GPS-signaler till forskarna i land, och kan på det sättet bidra med hur havsströmmarna löper. I tillägg kommer han att genomgå en omfattande undersökning vid framkomsten för att utröna hur någon klarar av en så extrem isolering under 3 månaders tid.

Enl. våra tillfälliga grannar vid gatuserveringen i eftermiddags, lär han vara framme i Karibien nu, men vi vet inga detaljer ännu. – Spännande fortsättning följer!

Vi har nu varit här i en dryg vecka, och har utforskat lite av Puerto Rico. Vid den här tiden på året är det här på Gran Canarias sydkust som man skall befinna sig, om man söker sol och värme. Det ligger väderleksmässigt mycket väl till på SV-kusten av Gran Canaria, i gott skydd från de förhärskande NO-NNO-liga vindarna.  I Las Palmas i norr är det så här års ofta mulet och blåsigt, ibland även en del regn. Intressant att notera är att temperaturangivelsen på väderlekskartorna hänför sig till Las Palmas uppe i norr, medan det på sydkusten är avsevärt varmare. Temperaturen här ligger c:a 5-7 grader högre än uppe i Las Palmas, för närvarande 23-24 grader dagtid. Kvällar och nätter lite kyligt, 15-16 grader. På sommaren kan det dock säkert vara väldigt varmt.

Det är därför ingen tillfällighet att så många frusna nordeuropéer söker sig hit. Området är väldigt exploaterat. Det ena hotellkomplexet efter det andra har skjutit i höjden, och stränderna kantas av massvis av barer och små restauranger, som servar alla dessa tusentals turister. Och naturligtvis stora köpcentra med allehanda tingel-tangel och krims-krams.

En bild från det närbelägna Playa de Amadores, också här tusentals turister.

Det är intressant att studera människorna här. En del har köpt eller långtidshyr en lägenhet eller ett litet hus och tillbringar kanske halva året här. De brukar klä sig för att skydda kroppen mot den starkaste solen. Andra har åkt hit kanske 2 veckor för att få så mycket sol som möjligt. Minimal klädsel, även på restauranger och i matvaruaffärer, trots skyltar om att klä sig anständigt.

Detta att skydda huden mot den allra starkaste solen verkar helt ha gått många förbi. Många engelsmän är något ljushyade med en aning rödlätt hud. Och har därför ett minimalt skydd mot solens UV-strålar. Och ser följaktligen ut som kokta kräftor frampå kvällen.

* * *

I Karibien noterade vi många överviktiga människor. Av någon märklig anledning påfallande många överviktiga kvinnor där. Tillbaka här i Europa ser vi dock också många män med en enorm ölbuk; det lär kallas ”inbyggd auktoritet”. Hängmagen antyder att man här verkar ha löst den eviga frågan om var livremmen skall sitta, under magen. Annat var det bland fiskargubbarna i min barndom, där man drog åt livremmen strax under revbenen. Det var i det lilla fiskarsamhället Borstahusen vid Öresund, på lokalspråket kallat ”Kvastenhausen”.

* * *

Filmen om ”Sällskapsresan” med bl a Lasse Åberg lär ha spelats in i det närbelägna San Agustin. Vilket naturligtvis utnyttjas i försöken att attrahera fr a svenska solturister. – For våre norske venner må vi kan hende opplyse at Lasse Åbergs ”Stig Helmer” er like kjennt i Sverige som Rolf Wesenlunds ”Marve Fleksnes” i Norge.

* * *

Man undrar om det någonsin regnar i detta torra landskap. Uppenbarligen gör det nog det. Vi upplevde själva ett dygnslångt ösregn, när vi i oktober låg för ankare utanför Puerto del Rosáreo på Fuerteventura. Vis av erfarenheten har man därför byggt stora cementerade diken i dalgångarna och genom samhällena, där vattnet kan ledas undan.

Via dessa cementerade diken kan vattenmassorna vid skyfall ledas undan.

Längs med sidorna brukar växtligheten vara riklig. Här en bild av en Yuka-palm med sitt märkliga rotsystem. Det är väl sådant som gör att växterna kan överleva i så torrt klimat.

Yuka-palm med sitt märkliga rotsystem.

Blommande hibiskus vid vägkanten. Vi har sett exemplar som varit stora som träd.

* * *

Sååå, vad har hänt med vår roddare från Las Palmas?! Se vårt inlägg den 2019 01 29.

På hans hemsida kan man läsa, att Lee ”Frank” Spencer efter 24 år i British Navy skadades svårt i en trafikolycka 2014. Han stannade för att hjälpa en skadad man, men blev själv påkörd, och så svårt skadad att man blev tvungen att amputera höger ben. Med en otrolig viljestyrka har han kommit tillbaka till ett inte bara rörligt liv, utan dessutom ett utomordentligt aktivt liv.

”The Rowing Marine” på väg ut ur Las Palmas hamn.

I december 2018 startade han en solo-rodd från Portugal och efter 70 dagar gjorde han ett kort stopp i Las Palmas hamn. Den 26 januari 2019 fortsatte han, och vi hann precis få en bild på honom, när han rodde förbi oss. Målet är Franska Guiana på Sydamerikas NV-kust. Han ror helt ensam och det sägs att håller en genomsnittsfart på 3 knop. Inga hjälpmedel annat än en satelittelefon för ev. nödsituation. Förmodligen finns det dessutom någon liten solpanel för att hålla batteriet laddat. I tillägg har han en liten ”Tracker” ombord, som sänder ut position några gånger per dygn.

I dag på förmiddagen såg vi på hans hemsida att han just nu befinner sig strax väster om Kap Verde. Sök på ”Rowing Marine” på Google.

* * *

Inför sådana prestationer finns inga ord.

När man är ute på långsegling, träffar man ofta på människor med en säregen historia. Vi har skrivit om sådana möten tidigare. – För en vecka sedan hade ”Skandinaviska klubben” här i Las Palmas ett ”Litet Julebord” för skandinaviska ”Infödingar”, tillsammans med oss kringseglande Vagabonder.

Av en slump råkade vi sitta bredvid Johnny Grimståhl, en stor kraftig blond Viking, och som visade sig ha en säregen historia. Vid ett-årsålder insjuknade han i en svårartad hjärnhinneinflammation. Läkarna trodde inte han skulle överleva natten. Stora neurologiska problem i efterförloppet, och det var inte förrän i 4-årsåldern, som han lärde sig gå ordentligt. Mobbad i småbarns- och skolåldern.

Så småningom började han träna Karate. Efter 10 år av intensiv träning i Seattle på USA’s västkust, blev han Nordisk mästare i Karate!

Efter några struliga år som sjöman och uteliggare, hamnade han här i Las Palmas, där han byggde upp ett Gym, som verkar ha gått väldigt bra. – Problemet, som uppstod, var att ett gäng knarklangare hade mutat in just den gatan som deras område. Johnny ville sanera gatan, och bad smågrabbarna dra till ett betydligt varmare ställe än de var vana vid. Några dagar senare dök ”Il Bosso Grande”, alias ”Kungen” själv, upp på arenan. Ingen skulle sticka upp mot ”Kungen” här, inte!

”Il Bosso Grande” drog kniv och gick till attack. Han visste uppenbarligen inte vem han gav sig på! En storväxt man med svart bälte i Karate skall man inte ge sig på! Johnny sparkade effektivt bort kniven, och larmade/bankade sedan upp ”Kungen” på gatan till de grader, att alla smågangstrarna fann det bäst att packa sig iväg raskast möjligt. Knarkkungen överlevde såvitt uppvaktningen, men fick besked att inga garantier om samma utgång kunde lämnas vid ett kommande möte på Johnnys gata.

Ryktet spreds därefter bland stans kriminella element, att Johnny inte kunde återvända till Sverige, eftersom han där var efterlyst för mord!

En vecka senare hade ”Kungen” och hans anhang lämnat Gran Canaria och slagit sig ner på grannön Tenerife. Till Gran Canaria-polisens glädje. – Vad som skedde på Tenerife, och Tenerife-polisens reaktion, förtäljer inte historien.

Jag har fått tillåtelse att återge historien. – Johnnys dotter, Viveka Grimståhl Sosa, har beskrivit faderns brokiga levnad i boken ”Oh min papá!”

Skärmklipp från Johnnys hemsida.

* * *

Helmi kan heller ingen eller inget stoppa. För några dagar sedan cyklade vi iväg till en liten bjudning på akterdäck på en båt på andra sidan av hamnen. Hamnpirarna är stängda med bommar, för att förhindra okynneskörning. Själv cyklade jag före och raskt genom den meter-vida öppningen bredvid bommen, och räknade med att Helmi skulle göra detsamma. – En smäll, ett skräll, ett ”slabáng”, och svordomar från gatan bakom mig. Behövde inte vända mig om; jag såg redan framför mig hur Helmi inte sett bommen, utan kört rakt in i den! Jag såg framför mig också Firmabilen, dvs. ambulansen med blåljus, och att Bjudningen på akterdäck skulle tillbringas på akutmottagningen under resten av kvällen. Vi har ju liksom varit med om Helmis cykelfärder tidigare!

Tursamt nog var bommen av ”Krockvänlig” natur. Den var inte konstruerad för Rally-ess på cykel, utan flög bara iväg i backen med en smäll. Med några svavelosande eder reste Helmi upp sin cykel, borstade av gatudammet, och sköt med ena foten bommen resolut åt sidan, varpå vi fortsatte vår lilla cykelutfärd. Med blåmärken på armen. Men Bjudningen på akterdäck var lyckad.

* * *

Spännande fortsättning följer!

Under Mellandagarna/Rom-jula tog jag turen till Arlanda fram-och-tillbaka, och var tillbaka efter 2 dagar. Under tiden i Stockholm hämtade jag de 8-10 paketen med reservdelar, som jag adresserat till min son Andreas. Detta för att slippa allt tjafs med tullmyndigheter och andra byråkrater på Kanarieöarna.

Underligt detta med att komma tillbaka till Sverige mitt i vintern efter att ha tillbringat lång tid i varm omgivning. Trots långkalsonger, ylleundertröja, långärmad skjorta och julklappströjan, samt halsduk, luva och handskar, så frös jag ordentligt. Blev dessutom förkyld under resan, men det har nog inget med kylan att göra, utan mera med att det satt 200 andra passagerare i planet.

På planet fann jag på stolan framför mig följande lilla annons från Forex;

Det var ju det där om att det hettar till på Kanarieöarna….

* * *

Vid återkomsten hit hör jag att en fransk seglare mist sin båt här under julhelgen. Han reste hem för en operation, och tyckte väl att han ankrat upp båten ordentligt med både det stora bogankaret och dessutom ett mindre akterankare. Låter kanske förnuftigt, men då kan inte båten vända sig med vinden. Problemet var att vinden nu vände 90 grader, och det svåra vädret under julhelgen träffade nu båten midskepps, och välte omkull den.  Där drev den i det hårda vädret rakt mot klipporna på andra sidan ankarviken, och är nu helt slagen i spillror. Båten har sjunkit och bara masten syns nu mot klipporna. Inget att rädda. Ryktet säger att båten var oförsäkrad, och att myndigheterna nu kommer att kräva ägaren på bärgningskostnaderna. Myndigheterna kommer inte att acceptera att fler kadaver lämnas åt sitt öde längs med kusterna här.

* * *

Vi tog en promenad längs med kajerna här i eftermiddag, och fick då syn på denna gamla raritet. En Buick från 1931. Väldigt många människor ville bli fotograferade tillsammans med denna raritet!

En verklig skönhet, en Buick från 1931!

* * *

På förmiddagen knackade det på skrovsidan av vår båt och där stod Per och Agneta från båtklubben i Umeå! De var på tillfälligt besök hos några bekanta i stan, och ville bara ”kolla läget” nere i hamnen. Och plötsligt fick de syn på ”Helmi”! – Minns dem mycket väl från tiden med IF-båtarna på 90-talet i Umeå. Deras IF-båt ”Paprika” var en riktig läcker skönhet, som jag beundrade lite i smyg. ”Hur kan man få en båt så fin?!!” – Per och Agneta har nu flyttat till Stockholm, men vi minns alla den härliga tiden med IF-båt! En riktigt fin liten segelbåt! Det var då vi verkligen lärde oss att segla!

* * *

Vi har tidigare mött Lizzie och Denis, och deras båt ligger nu också här i hamnen. Lizzie har flugit hem över jul-och nyårshelgen för att se till sina gamla föräldrar. Denis seglar iväg tidigt i morgon bitti för att ta sig över till Karibien.

Det var något av ett sorgset avsked av Denis nu eftermiddag. Han är en utomordentligt intressant människa, som jag antytt tidigare i bloggen. Uppvuxen under mycket knappa omständigheter i Glasgow, usel skolunderbyggnad. Lyckades i alla fall ta sig in i British Royal Navy, där han tjänstgjorde som kock och räddningsdykare under Falklandskriget. – Avsked pga allvarliga allergiproblem. – Trist familjeliv. Arbetslöshet. – Men Denis gav sig den på att fullfölja sin dröm, att skaffa sig en liten segelbåt och segla jorden runt. – Och han är på god väg!

Har sagt det tidigare; när man är ute på långsegling, då träffar man på så många trevliga och intressanta människor. Människor som tar tag i sina liv, och gör något av det. Sitter inte och väntar på att det skall ske något. Denis är verkligen en människa, som har imponerat, och som vi kommer att sakna.

Detta var Dagens Text.