Vi har nu kommit till den lilla ön La Graciosa, strax norr om Lanzarote.

För 2 dagar sedan, den 24/11 -18, lämnade vi Lanzarotes huvudstad Arrecife, och seglade för en SV vind på 8-10 m/sek med full genua och revad stor, vilket gav oss en härlig slör på mellan 7 och 8 knop, när det gick som bäst.

Vi rundade Lanzarotes nordspets och anropade Marina La Graciosa i Caleta de Sebo på öns SV del. Jodå, vi fick svar av tjänstgörande vakt, men ingen bryggplats kunde man erbjuda, eftersom jag inte hade reserverat i förväg.

-”Men jag har visst försökt att reservera kajplats! Många gånger! Under 6 veckors tid! Men aldrig några ordentliga svar från administratörerna i Las Palmas!” – Detta är ett välkänt fenomen bland seglare i Kanarieöarna, att den statliga hamnmyndighetens datoriserade bokningssystem via Internet är utomordentligt komplicerat, och ofta får man inte ens ett elementärt svar, att förfrågan överhuvudtaget har kommit fram.

– ”Spelar ingen roll! Datorn säger att dokumenten inte är i ordning. Och dessutom är inte hamnkaptenen på plats förrän på måndag morgon! Men ankra gärna utanför Playa Francesa på sydkusten, och kom igen på måndag! Ha en trevlig helg!” – Det jag tänkte då, är inget som lämpar sig i tryck, så vi går raskt vidare.

* * *

La Graciosas stad Caleta de Sebo ligger på SV delen av ön, tvärs över sundet till Lanzarote.

Under den gångna helgen har vi legat för ankar strax utanför Playa Francesa på öns sydkust. Där ligger man skyddad för de förhärskande nordliga vindarna, som orsakas av det stora högtrycket över Azorerna. Men en hel del svall kommer i alla fall in från Atlantens dyningar i väster, så nog rullade det en del. Och under helgen har vi efter lite detektivarbete funnit orsaken till en del av allt knirr-och-knarr i båten, som kan störa nattsömnen. Man lär ju känna sin båt under sådana nätter! Efter att en del tampar surrats om, är det nu rätt tyst i båten.

* * *

Idag på morgonen anropade vi hamnkaptenen i Marina La Graciosa. Vi uttalade vår nöd, och hur orättvist vi kände oss behandlade av byråkraterna i Las Palmas. Det där tog skruv! Det visar sig att det finns en långvarig konflikt mellan den lilla ensamma ön i norr och centralorten på Gran Canaria. Och när den vänlige och utomordentligt hjälpsamme hamnkaptenen förstod, att vi verkligen försökt följa regelverket, fixade han raskt en kajplats åt oss. Vi får stanna hur länge vi vill. Säg bara till om vi behöver någon hjälp! – När man stöter på en så vänlig och hjälpsam människa, då kan man börja tro på en framtid för mänskligheten. En hedersman!

Sååå, nu är vi ordentligt förtöjda i den lilla hamnen på Caleta de Sebo på La Graciosa, och här stannar vi ett bra tag.

* * *

Inre delen av den lilla hamnen med en liten badstrand och några små restauranger och gatuserveringar.

Vi har tagit en första liten titt på samhället här. Det är ett litet samhälle, där utvecklingen nästan verkar att ha stått stilla i åtminstone 50 år. Det bor 650 själar här, och som verkar livnära sig på fiske, getosttillverkning, konsthantverk och på sistone dessutom en växande turism.

Det är inget samhälle med något tjo-och-tjim, utan det är framför allt stillheten och den orörda naturen, som attraherar. Det är nog bra det där med turism och utveckling, men man får bara hoppas att det är rätt sorts turism, som står för dörren. En turism, där man respekterar den mycket säregna naturen och det mycket genuina livet här på ön.

Södra delen av La Graciosa. Playa Francesa, där vi låg för ankare under helgen, ligger på öns sydkust, vid ”Googles” logo.

* * *

Det finns flera långa turslingor för fotvandring på ön. I morgon skall vi gå ner till Playa Francesa, där vi låg för ankare under helgen. Senare planlägger vi långturer upp till öns nordspets. Mer om detta senare. Spännande fortsättning följer!

Vi har nu tillbringat några dagar i denna charmiga lilla stad mitt på Lanzarotes östkust. Redan på 1700-talet insåg man möjligheterna att anlägga en naturlig och väl skyddad hamn innanför raden av långsträckta öar utanför kusten. Stora befästningsanläggningar anlades vid inloppet efter flera attacker av fr a algeriska pirater.

I början av 1800-talet var exporten av salt basen i områdets ekonomi. Man kan fortfarande se de kvadratiska anläggningarna på stränderna. Så småningom ökade fisket och blev den dominerande näringen i slutet av 1800- och början av 1900-talet.

Efterhand byggdes öarna samman, fr a under slutet av 1800- och början av 1900-talet. Detta för att kunna bygga sammanhållande kajanläggningar, pga det allt större tonnaget.

På 1950-talet sammanbands de södra öarna med fastlandet, och man fick nu tillgång till en stor sammanhållen hamn.  Glädjande nog var man så förutseende att man anlade en mycket stor vägtunnel under förbindelsen med fastlandet, så att också den inre delen av hamnen får friskt vatten! Detta uppskattar vi ”fritidsskeppare” inne i Marinan särskilt mycket, eftersom vattenmiljön inne i marinorna annars ofta lämnar en del övrigt att önska.

På senare år har man byggt ut hamnanläggningarna här ytterligare för att såväl containerfartyg som stora kryssningsfartyg lätt skall kunna lägga till.

Resultatet har blivit en charmig stad med mycket folk i rörelse. Inte bara turisterna utan även seglarna sätter helt klart sin prägel på sta’n.

En saltvattensjö har bildats inne i centrala stan.

Genom ett genialt brosystem får saltvatteninsjön pga tidvattenflödet ett utbyte av vatten 2 gånger per dygn.

* * *

Centrala sta’n har ett stort utbud av restauranger, tavernor och gatuserveringar, liksom ett otal klädesbutiker och parfymerier! Man känner sig lätt som en väldoftande fransk pudel, när man flanerar i dessa fashionabla kvarter!

Helmi trivs särskilt väl längs med huvudgatan med alla dessa skobutiker! Att kryssningsfartygens kunder har satt nivån på priserna märkte vi för några dagar sedan, när Helmi tvunget skulle prova ett par riktigt läckra högklackade skor med stilettklackar på 11 cm. Själv får jag ont i knäna bara av att se på eländet! Tänka sig sedan att GÅ på de där styltorna! Aldrig i livet! I varje fall inte ombord på en båt. Man kan bryta benen för mindre.

Nåväl, problemet löstes elegant, när vi tittade på prislappen: fem tusen spänn för ett par skor! Visserligen ”handsydda italienska”, men i alla fall! När expediten såg antydan till tvivel i våra ansikten, skyndade hon sig att tillägga: vi har särskild rabatt just denna veckan med anledning av ”Black Friday!” Undrar just vad som menas med ”särskild rabatt”?! Får man normalt bara EN sko för det priset, medan man just denna veckan får behålla båda skorna för det priset?! Vi avböjde diskret vidare diskussion.

* * *

Det är inte bara ”Storasyster” Gran Canaria, som kan ståta med ett eget IKEA-varuhus! Även ”Lillasyster” Lanzarote kan minsann också! Vi har idag vandrat runt bland dessa välkända svenska produktnamn, som spanjorerna frenetiskt försöker stava till på sina ”kom-i-håg-lappar”: Härlig, Rejäl, Rulle, Pruta. Hoppas bara att de stavar rätt; ”Pruta” med 2 t kanske skulle utlösa en del munterhet i den svenskbetjänade informationsdisken!

Det var också intressant att se att all personal har precis samma gulrandiga klädsel som på vilket IKEA-varuhus i Sverige eller varhelst i världen. Och vid utgångskassorna kan man köpa Pepparkakor, Wasa Knäckebröd, Kalles kaviar, Glögg, Inlagd sill, Snaps och Julskinka! Kalle Anka, Tomteverkstan och Tjuren Ferdinand har vi dock ännu inte sett på TV-skärmarna , men det kommer säkert.

IKEA-varuhuset är naturligtvis ett ”must”, när man är på Kanarieöarna!

* * *

I kväll är det mycket festande på restaurangerna här i Marinan, eftersom det i morgon är start för ännu en transatlantisk seglartävling. Start utanför hamnen här i morgon, och målgång någonstans i Karibien. Det har rått full aktivitet på bryggorna här de senaste dagarna för att fixa ”det där sista”.

Själva går vi med lätt avmätta steg förbi; vi – de rutinerade – har ju varit med förr!

* * *

I dag kommer vi att segla vidare till Kanarieöarnas nordligaste ö, den lilla Graciosa. Mer om detta senare.

Efter att i går, 15/11 -18, ha köpt biljetter till ”The Adventure of our Lifetime”, kravlade vi oss in i en knallgul u-båt, byggd i Turko/Åbo år 1990. Fraktad till Lanzarote 7 år senare. – Längd: 18 meter och deplacerar drygt 100 ton, där över 10 ton utgörs av batteribanken längst ner i botten. Har tillstånd att gå ner till 60 meters djup MED passagerare, 100 meter UTAN betalande passagerare. – Vi gick dock endast ner till maximalt 32 meter. – U-båten är till salu, men då får man bläddra upp 3 milj. €.

En lång kö av mer eller mindre tokiga turister ringlade sig fram mot u-båten.

Så var det vår tur att se ”naturliga” ut.

* * *

En engelsk-finsk-svensk-talande guide förklarade vad vi passerade. Vi dök sakta ner till 30 meters djup, där vi såg flera gamla vrak, uppenbarligen helt nära kusten. Längre ut är det betydligt djupare.

En gammal fiskebåt, som mött sitt öde i en storm 2005.

Ett annat vrak, som har brutits sönder ännu mer.

Längst akterut, där vi satt, ser man tydligt de eldrivna aktre propellrarna och dessutom – i mitten längst ner – den aktre sidopropellern.

En och annan nyfiken ”firre” alldeles utanför vårt fönster undrar säkert vad vi är för ena ”gökar”.

Hela stim av fiskar följde oss nyfiket utanför de runda sidorutorna.

* * *

Här skulle jag ha fortsatt med några kul videosekvenser, med Beatles’ ”We all live in a Yellow submarine!” ur högtalarna!  Jag kämpade i afton med tekniken, som dock inte tillät mp4, endast mp3. – Nåväl, tänk er Beatles musik på hög volym till rörliga bilder utanför vår ”Yellow Sub-marine”!

Spännande fortsättning följer!

Nu är vi här, Puerto Calero på Lanzarotes sydöstkust.

Vi har nu legat här i Marinan till Puerto Calero i sydöstra Lanzarote i några dagar. Mycket trevlig och välskött marina, men kanske något dyr. Å andra sidan får man mycket för de slantarna; hygienutrymmena med dusch och toaletter är väldigt fräscha och välskötta. Och det betyder mycket.

Det finns gott om restauranger, modebutiker och inte minst många skobutiker, vilket gör Helmi sysselsatt.

Om några dagar skall vi ut på en liten u-båtsfärd ner till 30 meters djup för att bese undervattensskärgården här.

I slutet av veckan (eller början av nästa) räknar vi med att kunna segla norrut till Lanzarotes huvudstad, Arrecife. Dock kan det vara svårigheter att hitta en kajplats.

Det har börjat att bli lite kyligt på kvällar och tidiga morgnar. ”Det är Vinter nu!”, säger lokalbefolkningen. Dagtid har vi dock behagliga 27-28 grader. Shorts och T-shirt/linne varje dag. Just idag har vi haft lite blåsigt och en del regnskurar, men det drar snart förbi.

Spännande fortsättning följer!

Detta inlägg skulle egentligen ha publicerats igår, den 7/11-18, men pga dålig internetuppkoppling, fick det anstå till idag.

* * *

Geografi: Isla de Lobos är beläget mitt emellan Fuerteventura i söder och Lanzarote i norr. Liksom de övriga kanariska öarna är den av vulkaniskt ursprung. Lär dock inte ha haft något utbrott på mycket länge.

Historia: Namnet Isla de Lobos (”Vargön”) kommer av en typ sälar, Lobo Maríno, höll till på ön tidigare. Med människans ankomst blev deras antal kraftigt decimerat, och den är nu utrotad sedan länge.

Öns strategiska läge mellan Lanzarote och Fuerteventura utnyttjades av bretagnaren Jean de Béthencourt, när han under de första åren av 1400-talet inväntade spansk förstärkning, innan han omkring 1405 invaderade Fuerteventura. Eftersom han hade insett att det oftast är bra att ha kyrkans proselyter med sig, lät han samma år bygga en kyrka vid Fuerteventuras nya huvudstad, Betencúria.

* * *

När vi vaknade på förmiddagen, cirklade ”Bamsen 4” med Kajsa och Christer ombord runt oss. De hade just dragit upp ankaret, och ville bara ta farväl.

Så småningom satte vi vår jolle i vattnet och drog iväg in till den lilla naturhamnen ”El Puertito”, som lokalbefolkningen i långa tider har använt som en väldigt väl skyddad naturhamn för mycket små fiskebåtar.

En lokal liten turbåt tar turister från Corralejo på närbelägna Fuerteventuras nordkust.

Ön är mycket karg, men det finns små fina vägar, som man ställt i ordning för turisterna. Vi följde en av dem till vulkanens fot. – På vägen dit fann vi de kvadratiska resterna efter utvinningen av havssalt.

Bergsvandring pågår I.

Bergsvandring pågår II.

Här började en kraftig uppstigning, som vindlade sig i zick-zack. Mot slutet blev det nästan klättring fyrfota för att kunna ta sig upp.

Den vindlande lilla stenstigen uppför vulkanen.

Helmi kämpar på med fyrfotagång.

Längst upp har man en sagolik utsikt. Vår båt skymtar ute i bukten, nr. 2 från höger.

* * *

Väl tillbaka i den lilla byn, lyckades vi så småningom få plats i öns enda och garanterat bästa restaurang. Casa António ståtar med två (2) maträtter på menyn, en fiskrätt samt Paëlla. Vi valde den senare, med musslor, räkor och bläckfisk på traditionellt sätt i saffransris.

Den korta menyn är inbjudande.

Måltid pågår vid ”Casa António”.

* * *

Utanför restaurangen, längs med Huvudgatan, som vid högvatten sköljdes över av vågorna, hade ett gäng glada spanska ungdomar samlats med några gitarrer.

På Huvudgatan utanför ”Casa António” hade några ungdomar samlats.

Spel- och Sångarglädje!

Spelglädjen var det inget fel på! En smör-tenor var försångare, ytterligare några fyllde i efter förmåga, och sedan klämde alla i, när man kom till refrängen. Innehållet i sångerna var garanterat inte en endaste cm ovanför naveln, och några tjejer i närheten skruvade lite generat på sig, men kunde ändå inte låta bli att smila lite. Det var en så härligt smittsam livsglädje i dessa grabbars sång och musicerande, att alla hade överseende med att refrängen efter ytterligare ”några” öl tenderade att bli både 3- och 4-stämmig. Men vad gör väl det?! Alla hade kul!

* * *

Vår jolle förtöjd vid bryggnocken, när vi lämnade den. Akterankare ordentligt på plats. Men vad hjälper det, när för-förtöjningen är alldeles för kort?!

Så småningom var det dags för oss att bege oss ner till jollen vid stenpiren för att ta oss ut till båten. Då inser jag att, trots all försiktighet och koll av tidvattentabeller, måste jag helt enkelt ha haft ett smärre hjärnsläpp! Förtöjningen mot bryggan var på tok för kort! Det var extremt högvatten, när vi förtöjde (nymåne), och extremt lågvatten, när vi kom tillbaka. Så tänk er vattennivån 2,5 meter lägre vid bryggnocken! Vår jolle skulle ha hängt i det närmaste lodrätt och med motorn dränkt ner under vattnet!

Nåväl, en väldigt hygglig lokal kille (själv seglare) hade i tid insett min fadäs, och lossat på bryggförtöjningen. Så det blev inte riktigt så galet, som jag hade befarat.

Han tillhörde det glada sångarlaget, och stod med en ordentlig ölbägare i näven. Lite svajig, men han hjälpte oss i alla fall att få loss jollen helt; detta genom att resolut klä av sig och iklädd endast de s.k. ”onämnbara” (dvs kalsingarna) tog han sig ut i vattnet och hjälpte oss ombord! Och inget betalt ville han ha heller! En hedersman!

Men nog var jag skamsen att ha kunnat göra en sådan fadäs! Så, med svansen mellan benen tuffade vi iväg ut mellan alla reven, och kunde lättade komma ombord.

* * *

Slutet gott, allting gott. – I morgon seglar vi vidare norrut. Spännande fortsättning följer!