Min farmor Lydia lär ha sagt: ”Om man håller ögon och öron öppna, så lär man sig något varje dag”. För några veckor sedan spatserade vi längs kajkanten, och plötsligt såg vi en massa gamla böcker, delvis trasiga, ligga vid entrén till en av restaurangerna. Det ingick på något sätt i stilen på stället, lite ”retro” med gamla resväskor och allmänt gammalt, som på Waynes Coffee. 

Lite på måfå lyfte jag upp en av böckerna, och finner till min förvåning ett troligen mycket gammalt exemplar av ”Two years before the mast” av R.H.Dana Jr.

Omslaget på den gamla boken, en riktig raritet!

Bläddrar lite försiktigt i de gulnade bladen. Frågar restaurangägarna om jag får köpa boken. ”Absolut inte! Kommer inte på fråga!” svarar man vänligt men mycket bestämt. Den boken (och alla de andra) har ett så starkt emotionellt värd för dem, så det går inte för sig. Jag får gärna låna den. Behöver inte lämna namn eller båtplats, ”Vi litar på människors hederlighet” – Hoppsan! Nu får man väl skärpa sig! 

Bläddrar vidare i boken och finner att den utgavs i Boston i juli 1840. Det framgår inte, när boken är tryckt, ev. upplaga eller tryckort, så det går inte att utröna om detta är en originalutgåva. Det är väl inte sannolikt, eftersom språket är tämligen modernt. 

Slutet av Förordet.

Det är en självbiografisk bok. Den beskriver hur författaren, en 20 årig juridikstuderande från Massachusetts gör studieuppehåll pga en ögonsjukdom. Han mönstrar i mitten av 1830-talet på en Brigg, ett av dåtidens segelfartyg, för en äventyrlig resa runt Kap Horn, och vidare upp till Kalifornien. Ett Kalifornien, som då fortfarande tillhörde Mexico. Det var först efter mexikansk-amerikanska kriget 1847, som Kalifornien 1850 införlivades med USA.

Författaren beskriver mycket detaljerat de olika segelsättningarna vid olika väderförhållanden. Och naturligtvis det oerhörda slitet för besättningen på den tidens segelskepp! Detaljrikedomen är så stor, att det riktigt stänker salt, när man vänder blad. 

Att det inte är en ”vanlig” sjöbuse, som skriver, blir man snart varse. Han beskriver psykologiska skeenden, konflikter mellan befäl och manskap med en skarpsynt analys, som är imponerande. 

Läs följande text, som beskriver ett av befälen, som efter att ha kommit i onåd hos kaptenen, fått orimliga krav på sig; ”He is one to whom little is given and of whom much is required.” Så skriver en stilist!

Väl framme i Kalifornien lastar man på hudar och övriga pälsverk. Man lastar i flera olika hamnar, men att kalla det för ”hamn” är att töja på begreppen väldigt mycket. Det fanns inte så mycket som en träbrygga, utan man ankrade upp utanför stranden till ett samhälle, som i bästa fall hade sandstrand, men oftast stenig botten. Stuveriarbetare fanns inte på den tiden, utan besättningen fick ro ”lillbåten” så långt in det gick, och sedan fick besättningen vada i land, och bära lasten på huvudet ut igen. Barfota, eftersom skor var dyra. Gud nåde den som blötte ner de torkade skinnen! 

Den enda bilden i boken antyder vilken oerhörd makt en despotisk kapten kunde ha.

Utöver det mycket slitsamma dagliga arbetet ombord, var kanske det mest vedervärdiga hur totalt rättslösa besättningsmedlemmarna var på den tiden. Disiplinen ombord var järnhård. Det finns en detaljerad beskrivning av hur en av besättningen, efter att bundits fast, piskades blodig av en fullständigt rasande despot till kapten. När en av de övriga i besättningen försökte protestera, fick han samma bestraffning. 

Att sätta sig upp mot kaptenen var ”Försök till Myteri”. Att ev. genomföra ett myteri och ta över skeppet, kallades ”Piracy”, och där var straffsatsen klar: ”To be hanged by his neck until death occurs”.

Att rymma var inget alternativ. Det fanns tillräckligt många fattiga indianer och lantarbetare, som skulle ange en ”Run Away” för 20 dollar, vilket var en månadslön för många då. Den transamerikanska järnvägen byggdes inte förrän långt senare, och invigdes 1869. Det fanns alltså ingen annan väg tillbaka till Boston än att återvända med skeppet runt Kap Horn efter 2-3 år. 

* * * 

Boken har filmatiserats och hade premiär 1946 med dåtidens filmhjälte Allan Ladd i huvudrollen. I filmen är huvudrollsinnehavaren son till fartygets ägare, och har efter hemkomsten ett uppgör med fadern, när förhållandena på faderns skepp blev kända. 

Detta skall nog mera ses som en Hollywood-version, eftersom författarens far, Richard Henry Dana Sr. lär ha varit en känd poet, och ägde mig veterligen inga fartyg. Men att i filmens slutscen få till en uppgörelse mellan far och son, är naturligtvis mycket mer tilltalande för Hollywood-publiken. 

Dock är det riktigt att författaren engagerade sig väldigt mycket för sjöfolket och deras villkor. Strax efter publiceringen av boken gav han sig i kast med att skriva avtalstexter för det som senare skulle bli fackföreningar. 

* * * 

Såå, farmor Lydia hade så rätt! Håller man ögon och öron öppna, så lär man sig något varje dag. 

De senaste dagarna har det blåst en kraftig östlig vind, som har fört med sig torr, varm luft från Saharaöknen i Afrika. Hygrometern visade under 20% relativ luftfuktighet, vilket är mycket lågt. ”Normalt” torr luft ligger på 50-60% relativ luftfuktighet och vid över 80% börjar det kännas riktigt varmt och klibbigt. Jag minns, när jag i början av 70-talet reste runt i Amazonas regnskogar, där luftfuktigheten var över 95%. Och temperaturen 36 grader. Då var det ”svittigt”! 

De varma och mycket torra vindarna har också fört med sig rikliga mängder Sahara-sand från Afrika. Solen lyser svagare, är blek, och himlen är delvis täckt av ”dimma”. I själva verket är det en sandstorm. 

För ganska precis ett år sedan hade vi en liknande sandstorm, fast den var mycket värre än den vi har haft nu. Bilderna nedan är från den sandstormen. 

Sandstormen över Saharaöknen för ganska precis ett år sedan sände massvis av koncentrerad sand över just Kanarieöarna. Den här gången är den mer utspridd från norr till söder, och det är huvudsakligen de östra öarna Lanzarote och Fuerteventura, som drabbats.

För dem med luftvägsproblem kan dagens Calíma vara besvärlig, och de uppmanas vara inomhus med stängda dörrar och fönster mest möjligt. Stoftmängderna i luften de sista dagarna är 18 gånger (!) högre än gränsen för att vara hälsovådligt. För oss andra handlar det mest om att hänga upp tvätten inne i båten, skölja av båtdäcket med vattenslangen och inte dra in sanden/mjölet. 

Det kallas ”Sandstorm”, men i våra ögon är det inte Sand utan mer som ett mycket finkornigt gulbrunt mjöl, som penetrerar och tar sig in överallt.

Det gulbruna stoftet ligger som en matta över allt! Allt, allt!

* * * 

På grund av Pandemirestriktionerna kan vi inte göra några längre seglingsturer mellan öarna, som vi planerat. Endast kortare dagsturer. Därför fortgår underhållsarbete ombord. Det finns alltid saker att göra på en båt. Om man eftersätter underhållet, börjar förfallet. Ingen orkar ta tag i det längre. Och sedan går det fort. 

Skall återkomma mera om detta senare. Bl.a. om teak-däck och hur man håller teakdäcket snyggt. 

Och om flyktingsituationen här på Kanarieöarna. 

Vi vaknade i morse med att det regnade kraftigt. Väldigt kraftigt. Efter 10-14 dagar med torr och mycket varm luft, kändes det overkligt med regn. Det vräkte ner, ett riktigt tropiskt ösregn! Det kändes faktiskt riktigt mysigt att bara ligga kvar i sängvärmen, och känna hur skönt det var. Vi sover vidare en stund till! Då har det nog slutat.

Jodå, efter 10 minuter upphörde regnet, men vi sov vidare. Senare på dagen skulle vi ta bussen till Puerto Rico och möta våra vänner Gunilla och Anders.

Kossan – med obligatoriskt munskydd – vid en av modebutikerna här i Puerto de Mogán, har nu även fått paraply inför det väntade regnvädret.

* * * 

Corona-pandemin har satt sina spår här på Kanarieöarna. Finner idag statistik, som stöder intrycket att turistnäringen är mycket hårt drabbad. Antalet turister sjönk under 2020 med 72% jämfört med 2019. Inkomsterna av turistnäringen sjönk i motsvarande mån, 72%.

Visar en bild av den lilla kinesfamiljen, som mot alla odds kämpar vidare med sin lilla restaurang. Pappan var upptagen i köket, och därför inte med på bild.

Mamman i kinesfamiljen ovan berättade att hennes farfader hade blivit illa åtgången under kulturrevolutionen på 60- och 70-talen. Hennes far (och senare modern med familj) hade flyttat till Argentina, där föräldrarna fortfarande arbetar vid något stort varuhus. Själv hade hon gift sig med en kines, flyttat till Kanarieöarna och drivit restaurangverksamhet. Att hennes modersmål är kinesiska, hörs tydligt; en del svårigheter att uttala bokstaven ”R”. Det blir gärna ”L”, ”Glacias!” 

Och nu försöker man överleva Corona-pandemin. ”Överleva” är faktiskt ett adekvat ord för dessa människor. Hur sociallagstiftningen ser ut i Spanien vet jag inte riktigt, men ”A-kassa”, ”Permitteringsstöd” och ”Arbetslöshetsförsäkring” har här nog inte samma innebörd, som vi känner till. Att flytta tillbaka till Kina är inte realistiskt för familjen. Kostnaderna har där stigit enormt mycket under de senaste decennierna. Såå, här handlar det nu om att försöka överleva pandemin. 

* * * 

Senaste statistiken (2021-02-05) från Hälsodepartementet i Madrid anger att antalet Covid19-smittade på Kanarieöarna nu ökat till 36 644, av vilka 249 sista dygnet. 538 Covid-relaterade dödsfall är registrerade här sedan pandemins början, en ökning med ett fall sista dygnet. 

Sådan statistik får innebörd först när den sättes i relation till befolkningsmängden på de olika öarna. 173 nyinsjuknade fall/100 000 invånare under de senaste 14 dagarna är siffran för hela Kanarieöarna. Verkligt intressant blir det först, när talen visas för varje ö för sig. Efter nyåret formligen exploderade antalet fall här på Gran Canaria, senaste 14 dagarna är siffran 221 fall/100 000 invånare. (Finner just nu inte motsvarande siffra för Sverige.)

Detta förklarar varför myndigheterna snabbt höjde risknivån här från Grad I (grön) före jul till Grad III (röd) i slutet av januari. På Lanzarote och La Graciosa är motsvarande tal 648 fall/100 000 invånare, och där ligger risknivån nu på den högsta, Grad IV, den bruna. Det anses att det fr.a. handlade om smitta från fastlandsspanjorer, som tillbringade jul- och nyårshelgerna här. Importfallen från andra länder samt från emigranterna från Afrika (mer om dem senare), anses inte ha haft så stor betydelse. 

Vi får bara vara innerligt glada att vi faktiskt så resolut tog oss tillbaka hit till Gran Canaria och Puerto de Mogán i slutet av januari. Idag får man inte lämna Gran Canaria med egen båt (eller segla till). Det sägs att det var nära att Gran Canaria kommit att klassas som Grad IV (brun), och då hade vi inte ens fått vare sig lämna eller komma in i hamnen. 

* * * 

Det dagliga livet här påverkas naturligtvis av pandemin och alla restriktioner. Utegångsförbud gäller här efter kl. 22 fram till kl. 06. Mest påtagligt är annars kravet att bära munskydd på alla offentliga platser, i alla butiker. Krav på handsprit vid alla entréer. Ingen inomhusservering tillåts, stort avstånd mellan borden, samt högst 4 personer vid samma bord. Bryter man mot dessa regler, kan restaurangägaren snabbt bli bötfälld på €5.000. I dagens ansträngda läge innebär detta ofta att man får slå igen. – Vid Grad IV (brun) inträder utegångsförbud redan kl. 18 och högst 2 personer får vistas tillsammans offentligt. 

Har dessa restriktioner haft någon effekt? Detta är naturligtvis ett populärt debattämne. Faktum kvarstår dock att man förefaller att ha fått pandemin under kontroll på Tenerife, och har nu efter 3-4 veckor kunnat sänka riskgraden från 3 (röd) till 2 (gul). Debatten lär dock fortsätta, och resultatet ser vi knappast förrän om något eller kanske först efter flera års uppföljning. 

* * *  

Sååå, efter alla dessa siffror, hur blev nu dagen? Jodå, vi kom oss iväg. Hann med bussen, och efter kanske 20 minuter var vi i Puerto Rico. Vi träffade våra vänner från Umeå, Gunilla och Anders, och strosade runt i det väldiga nya köpcentret, Mogán Mall. Massvis med väldigt fina butiker med kläder, skor, parfymer, mm. Dock påfallande lite folk i butikerna, och priserna hade sjunkit ordentligt. Förstår inte hur man kan få verksamheten att gå runt. 

Vi kunde i alla fall finna en väldigt trevlig Thai-restaurang.

Utsökt lunch på en Thai-restaurang.

* * * 

Vi återkommer snart med ännu mer spännande innehåll!