Min farmor Lydia lär ha sagt: ”Om man håller ögon och öron öppna, så lär man sig något varje dag”. För några veckor sedan spatserade vi längs kajkanten, och plötsligt såg vi en massa gamla böcker, delvis trasiga, ligga vid entrén till en av restaurangerna. Det ingick på något sätt i stilen på stället, lite ”retro” med gamla resväskor och allmänt gammalt, som på Waynes Coffee. 

Lite på måfå lyfte jag upp en av böckerna, och finner till min förvåning ett troligen mycket gammalt exemplar av ”Two years before the mast” av R.H.Dana Jr.

 

Bläddrar lite försiktigt i de gulnade bladen. Frågar restaurangägarna om jag får köpa boken. ”Absolut inte! Kommer inte på fråga!” svarar man vänligt men mycket bestämt. Den boken (och alla de andra) har ett så starkt emotionellt värd för dem, så det går inte för sig. Jag får gärna låna den. Behöver inte lämna namn eller båtplats, ”Vi litar på människors hederlighet” – Hoppsan! Nu får man väl skärpa sig! 

 

Bläddrar vidare i boken och finner att den utgavs i Boston i juli 1840. Det framgår inte, när boken är tryckt, ev. upplaga eller tryckort, så det går inte att utröna om detta är en originalutgåva. Det är väl inte sannolikt, eftersom språket är tämligen modernt. 

 

 

Det är en självbiografisk bok. Den beskriver hur författaren, en 20 årig juridikstuderande från Massachusetts gör studieuppehåll pga en ögonsjukdom. Han mönstrar i mitten av 1830-talet på en Brigg, ett av dåtidens segelfartyg, för en äventyrlig resa runt Kap Horn, och vidare upp till Kalifornien. Ett Kalifornien, som då fortfarande tillhörde Mexico. Det var först efter mexikansk-amerikanska kriget 1847, som Kalifornien 1850 införlivades med USA.

Författaren beskriver mycket detaljerat de olika segelsättningarna vid olika väderförhållanden. Och naturligtvis det oerhörda slitet för besättningen på den tidens segelskepp! Detaljrikedomen är så stor, att det riktigt stänker salt, när man vänder blad. 

Att det inte är en ”vanlig” sjöbuse, som skriver, blir man snart varse. Han beskriver psykologiska skeenden, konflikter mellan befäl och manskap med en skarpsynt analys, som är imponerande. 

Läs följande text, som beskriver ett av befälen, som efter att ha kommit i onåd hos kaptenen, fått orimliga krav på sig; ”He is one to whom little is given and of whom much is required.” Så skriver en stilist!

Väl framme i Kalifornien lastar man på hudar och övriga pälsverk. Man lastar i flera olika hamnar, men att kalla det för ”hamn” är att töja på begreppen väldigt mycket. Det fanns inte så mycket som en träbrygga, utan man ankrade upp utanför stranden till ett samhälle, som i bästa fall hade sandstrand, men oftast stenig botten. Stuveriarbetare fanns inte på den tiden, utan besättningen fick ro ”lillbåten” så långt in det gick, och sedan fick besättningen vada i land, och bära lasten på huvudet ut igen. Barfota, eftersom skor var dyra. Gud nåde den som blötte ner de torkade skinnen! 

 

 

Utöver det mycket slitsamma dagliga arbetet ombord, var kanske det mest vedervärdiga hur totalt rättslösa besättningsmedlemmarna var på den tiden. Disiplinen ombord var järnhård. Det finns en detaljerad beskrivning av hur en av besättningen, efter att bundits fast, piskades blodig av en fullständigt rasande despot till kapten. När en av de övriga i besättningen försökte protestera, fick han samma bestraffning. 

Att sätta sig upp mot kaptenen var ”Försök till Myteri”. Att ev. genomföra ett myteri och ta över skeppet, kallades ”Piracy”, och där var straffsatsen klar: ”To be hanged by his neck until death occurs”.

Att rymma var inget alternativ. Det fanns tillräckligt många fattiga indianer och lantarbetare, som skulle ange en ”Run Away” för 20 dollar, vilket var en månadslön för många då. Den transamerikanska järnvägen byggdes inte förrän långt senare, och invigdes 1869. Det fanns alltså ingen annan väg tillbaka till Boston än att återvända med skeppet runt Kap Horn efter 2-3 år. 

 

* * * 

 

Boken har filmatiserats och hade premiär 1946 med dåtidens filmhjälte Allan Ladd i huvudrollen. I filmen är huvudrollsinnehavaren son till fartygets ägare, och har efter hemkomsten ett uppgör med fadern, när förhållandena på faderns skepp blev kända. 

Detta skall nog mera ses som en Hollywood-version, eftersom författarens far, Richard Henry Dana Sr. lär ha varit en känd poet, och ägde mig veterligen inga fartyg. Men att i filmens slutscen få till en uppgörelse mellan far och son, är naturligtvis mycket mer tilltalande för Hollywood-publiken. 

Dock är det riktigt att författaren engagerade sig väldigt mycket för sjöfolket och deras villkor. Strax efter publiceringen av boken gav han sig i kast med att skriva avtalstexter för det som senare skulle bli fackföreningar. 

 

* * * 

 

Såå, farmor Lydia hade så rätt! Håller man ögon och öron öppna, så lär man sig något varje dag.