S/Y Helmi

Följ vår segling till värmen…


Lämna en kommentar

Om stadsliv och livet i hamnen. La Palma, 2019 05 11. – Nu tar vi sommarpaus!

Den lilla staden Tazacorte på La Palmas västkust är mycket välkomnande. Synligt t.o.m. i trapporna på gatan. Hela den här delen av ön präglas av lugn och ro. Alls inte av den högre ljudnivån i huvudstaden Santa Cruz de La Palma. För att nu inte tala om det hetsiga tempot i Las Palmas de Gran Canaria.

Här är det något av en lantlig idyll. Man vaknar till lite slött frampå morgonsidan av att 2-3 tuppar gal från var sin dynghög om vem som är störst, bäst och vackrast. Vi vänder oss om och sover lugnt vidare några timmar till. Vi har ju faktiskt ledigt!

 

Vid entrén till själva staden Tazacorte, finner man denna trappa med sina bevingade ord…”Tazacorte tar emot med Livets Konst. Om Du tar väl vara på mig, kommer jag att leva mycket länge!”

 

Strax ovanför stadens entrétrappa, finner man en blommande oas med en porlande liten damm; ett äldreboende och dagcenter med en liten taverna alldeles bredvid. Ett fint sätt att ta hand om sina äldre!

 

En lummig oas i den stora stadsparken i öns största stad, Los Llanos de Aridane högre upp i bergen.

 

* * *

 

Huvudstaden Santa Cruz på östsidan av La Palma är en charmig stad med många vackra byggnader, modebutiker och gatuserveringar. Ljudnivån är dock klart högre än i Tazacorte på västkusten.

Katedralen med sitt mäktiga klocktorn dominerar stadskärnan i huvudstaden Santa Cruz de La Palma.

 

Gatubild från huvudstaden Santa Cruz de La Palma. Alla dessa härliga och charmiga gränder med sina tavernor och gatuserveringar!

 

I en exklusiv modebutik fann vi denna avdelning för nätta små hattar. Strikt fotograferingsförbud, men efter lite lirkande med ägaren, gick det att utverka tillåtelse att få ta en endaste bild! – Försökte övertyga Helmi att hon nog skulle klä sig fint i en så’n där liten tingest; nästan som medlem i kungahuset eller något annat fint. Men icke! Där satte Helmi gränsen!

 

Spanskinfluerade balkonger nere vid strandpromenaden.

 

De tre gatumusikanterna får representera den urgamla kulturella traditionen.

 

Två moderna uppföljare just bredvid vårt lunchkafé. Trevligt med vacker musik under lunchpausen!

 

* * *

 

 

Tillbaka till vår hamn, Puerto Tazacorte. De höga murarna skyddar mot det helt öppna havet. Hela Atlanten ligger på. Amerika nästa! – De gigantiska stöttorna är ett ingenjörsmässigt mästerverk!

 

* * *

 

De allra flesta seglare man möter är trevliga människor, som har en positiv syn på det mesta. Man hälsar på varandra med det hemliga lösenordet ”Hej!”, och så brukar isen vara bruten och kontakt etablerad.

Många nationaliteter och språk blandas på bryggorna i hamnarna. Det är egentligen fantastiskt att se och höra hur besättningarna från nationer, som i århundraden varit i luven på varandra, besättningar på tyska, franska och engelska båtar hjälper och livligt samtalar med varandra; hur kontakter och ibland också vänskapsband knytes. Vid vår brygga här i Tazacorte ligger två båtar med franska skeppare, som vardera funnit sig en tysk hustru. Och alla i glatt samspråk med det engelska paret i båten mittemot. Med tanke på hur historien har sett ut under århundradenas gång i Europa, är det inte att undra på att man emellanåt blir nästan lite rörd över vad som sker framför ögonen på oss.

Efter att man varit ute ett tag, träffar man på många härliga människor. En del har vi träffat i tidigare hamnar, och någon gång uppstår en fin vänskap. Man följer med i varandras berättelser och vidare planer. Man skiljs alltid åt; ibland lite sorgset, men alltid med en önskan att få återse varandra.

 

* * *

 

Det hör liksom till, att ibland träffas i varandras sittbrunn, gärna med något lättflytande samt något tilltugg – en ostbit och några oliver. ”Enkelt” är det förlösande ordet.

Trångt men trevligt i sittbrunnen; tillsammans med svenska seglarvännerna Ingela och Micke från ”Navillus” samt Ann-Mari (som tog bilden) och Micke i ”EOS”.

 

Mat och dryck är viktiga ingredienser i det sociala umgänget. Här är det knytkalas på gång. Seglarlivet har sina positiva sidor…

 

* * *

 

Som avslutning måste vi visa en bild från hamnen, där vi såg hur en fiskare just kom insläpande med en stor tonfisk (”Röd Tonfisk”). Vågen på kajen visade 292 kg. Fångsten är mycket strikt reglerad, och exporteras i stor utsträckning till Japan, där man betalar väldigt mycket för denna delikatess.

Det framgick inte riktigt om fiskaren på bilden fångat fisken själv, eller släpat in den från en större båt längre ut. Tankarna gick annars osökt till Ernest Hemingways ”Den gamle och havet”!

 

* * *

 

Dags för en liten uppsummering.  Vi har nu, efter att vi lämnade Umeå den 23 maj 2017, seglat i det närmaste halva jordens omkrets, som är 10.799 nautiska mil (40.000 km/1.852 nm/2) vid ekvatorn. Vi har vi tillryggalagt 10.686 nm (nautiska mil). Det fattas således 113 sjömil (=20,9 km), dvs. en knapp dygnsdistans seglad sträcka.

 

Denna säsongen närmar sig sitt slut. – Igår, fredag den 10/5, lyftes båten upp på kajen för bottenrengöring och placerades sedan i en vagga. Under sommaren tittar mekanikerna över saker, som skall åtgärdas, bl.a. skifta roderlager.

Vi har tagit in på hotell över helgen. Ett fantastiskt vackert Herremansboställe från 1600-talet! Mer om detta, när vi kommer tillbaka till hösten.

Måndag morgon 13/5 2019 reser vi hem till Sverige och Umeå. Någon gång i slutet av september/början av oktober reser vi tillbaka igen. Då skall båten bottenmålas och finputsas inför hösten. Vi har ännu inga bestämda planer för nästa säsong, men det kommer nog.

Så önskar vi er alla en trevlig sommar, och vi återkommer till hösten! Just då flyttfåglarna drar söderut!

 


Lämna en kommentar

Om La Palma. – Och om bananer, mera bananer och ännu mera bananer, 2019 05 03.

 

Vi tar med en översiktsbild för att det lättare skall gå att orientera sig.

 

La Palma är den nordvästligaste av Kanarieöarna. Namnet skall inte förväxlas med Las Palmas, som är huvudstad på centralön Gran Canaria. Huvudstaden på La Palma heter Santa Cruz de La Palma, inte att förväxla med Santa Cruz de Tenerife. – Ön är 706 km2 stor och det bor drygt 85 000 människor här, av vilka 16 000 bor i huvudstaden Santa Cruz. – 2002 förklarades ön av UNESCO för Biosfärreservat.

Öns historia präglas som så många andra öar i området av invasioner av främmande inkräktare. Området var troligen känt redan av antikens fenicier, greker och av romarna. Det är dock inte dokumenterat något säkert besök av européer förrän 1312, då Lancelotte Malocello från Genua landsteg och beskrev ön.

Spansk erövring påbörjades redan 1405, men pga hårt motstånd från lokalbefolkningen (”Los Gaunchos”) var det inte förrän 1493, som spanjorerna slutligen hade besegrat den siste kungen, Tanausu. Denne dog i ett bakhåll efter att ha ingått ett vapenstillestånd med spanjorerna.

Öns geografi präglas naturligtvis av dess vulkaniska ursprung. La Palma bildades för 3 milj. år sedan och är den av Kanarieöarna, som har den högsta vulkaniska aktiviteten. Senaste vulkanutbrottet var 1970.

Ur Wikipedia framgår att under vulkanutbrottet 1949 åkte den västra halvan av Cumbre Vieja-ryggen (södra delen av bergskedjan) flera meter ner i Atlanten. Forskare tror att den händelsen orsakades av ett högt tryck från kokande magma och förångat vatten i öns inre struktur. Vid ett framtida utbrott kan den västra halvan av ön, som väger omkring 500 miljarder ton, åka ner i havet och orsaka en 1 kilometer (?) hög megatsunami i regionen. Forskare befarar även att vågen fortsätter över Atlanten mot Karibien och de östra delarna av Nordamerika, där den kommer att orsaka massförstörelse längs kustlinjen. Andra forskare tror dock att den västra sidan kommer att falla sönder i bitar i stället för att hela berget åker ner i Atlanten vid ett och samma tillfälle. – Megatsunamier skapas bara under speciella förhållanden, som de som finns på sydvästra La Palma, och de är mycket sällsynta.

La Palma är självförsörjande på vatten, genom att passadvindarna avger stora mängder vatten på och runt de höga vulkaniska bergen. Vattnet samlas upp och leds vidare i stora vattentunnlar, som lokalbefolkningen har byggt upp under århundraden. Det högsta berget, Roque de los Muchachos är över 2400 meter högt och är känt bl. a. för sina stora observatorier. Ett av teleskopen lär vara svenskt.

 

* * *

 

Det går inte att skriva om La Palma utan att nämna alla bananodlingarna. Om det fanns väldigt stora tomatodlingar på La Gomera, så är det bananer som gäller på La Palma. Vilka mängder det rör sig om, i areal eller volym, vet jag inte, men det är påfallande hur man utnyttjar nästan varenda liten plätt för bananodling.

 

Här syns de stora bananodlingarna. Hamnpirarna vid Puerto Tazacorte i bakgrunden.

 

Bild av Helmi och en av våra seglarvänner, Ingela från ”Navillus”. Bilden visat hur man ställvis byggt platåer längs bergssluttningarna. Dels för att få mer odlingsbar mark, dels för att bättre samla upp regnvattnet, så att det inte bara rutschar utför sluttningarna. – När jag i min ungdom reste runt i Sydamerika, var detta en vanlig syn uppe längs Andernas bergssluttningar, fast det då handlade om majsodling.

 

De stora bananstockarna, som här lastas på ett lastbilsflak, kan väga upp till 70 kg.

 

Man får en skörd per år. Efter skörden huggs den endast delvis förvedade stammen ner och får multna ner tillsammans med alla torra gamla blad. Roten lever dock kvar och skickar upp nya skott varje år.

 

Bananstock snart mogen för skörd. Notera de stora rödviolettfärgade kronbladen.

 

Detaljbild, där man ser hur de violetta kronbladen efterhand rullar upp sig och blottlägger de kransställda blommorna med ståndare och pistiller. Efter pollineringen växer frukten ut till en banan.

 

 

Under en vandring upp längs en bergsvägg fick vi en strålande utsikt över Puerto Tazacorte med marinan, där vår båt ligger. Notera de stora bananodlingarna i bakgrunden.

* * *

 

Om några dagar skall vi skriva om livet i hamnen och i stan.


2 kommentarer

Här är vi nu! La Palma, 2019 04 14.

Här är vi nu!

Nu är vi här! Tazacorte på västsidan av La Palma, den västligaste av Kanarieöarna.

Tidigt idag på morgonen, så fort det ljusnade, lämnade vi Puerto de La Estáca på El Hierro. Blåsten hade mojnat under de tidiga morgontimmarna, men det var fortfarande tämligen grov korsande sjö, som ruskade om oss ordentligt. Efterhand lugnade det ner sig.

Under eftermiddagen skiftade vinden, precis som vi förväntat oss, från NO till rakt nordlig, och sedan tvärt NV vind. Den visade sig nu vara betydligt kraftigare än vad prognosen sagt. Det måste ha varit en rejäl front, som passerade oss. Mot utlovade 8-10 m/s hade vi plötsligt kulingvindar med 15 m/s. Det gick bra det också, men allt blev ordentligt blött! Styrbordslanternan på förpulpit stänkte/blåste av och hängde bara i elkabeln! Det hade varit förenat med livsfara att gå fram på fördäck i sådant väder, så jag tänkte i mitt stilla sinne, att då får vi lägga till ytterligare en pryl, som vi skall köpa i Sverige i sommar och ha med oss tillbaka i september!

Dessbättre lugnade vinden sig efter ett tag, och det gick att krypa på alla fyra fram på fördäck för att rädda lanternan. Måste försöka finna en lösning på hur man säkrar lanternorna i hårt väder.

Vi kom fram till marinan i Tazacorte på La Palmas västsida nu ikväll, efter ganska precis 10 timmar. Väldigt skönt att få lägga till i denna mysiga lilla hamn!

Hela båten är nu renspolad från allt salt. Skrovsidor, däck, överbyggnad, rutor, ankarboxen, nedre delen av rigg, förtöjningslinor, jollen. Allt hade fått ett lätt krasande lager av havssalt. – Nu är det renspolat, och allt får rinna av och torka under natten.

En timme efter oss kom Ingela och Micke i Navillus in till kaj. Vi kunde alla gratulera varandra till ett gott dagsverke, när vi bänkat oss i sittbrunnen.

Med detta har vi avslutat denna säsongens seglande. Vi stannar kvar här några veckor, bl.a. för att utforska ön. Andra veckan i maj lyfter vi båten upp på land för bl.a. bottenrengöring. Den 13 maj flyger vi hem till Sverige och Umeå för ”semester”. Troligen reser vi tillbaka hit i september.

Mer beskrivningar och sanna berättelser ur livet följer!

 


2 kommentarer

El Hiérro, så långt sydväst man kan komma i Europa. 2019 04 13.

El Hiérro ligger längst sydväst och är en av de minsta bland Kanarieöarna. Ungefär 10 000 fast bofasta. Namnet betyder ”järn”, men tros härstamma från ursprungsbefolkningens ”Hero”, som skall ha betytt ”mjölk”.

Som övriga öar bland Kanarieöarna, är ursprunget vulkaniskt,  för 10 – 200 miljoner år sedan. Just El Hierro har dessutom en betydligt modernare geologisk historia. EL Golfo inom La Frontera-området längs den nordvästra kusten tros ha bildats genom en gigantisk sänkning av kontinentalplattan för 50 000 år sedan, och förorsakat en meterhög flodvåg, som skall ha haft påverkan ända till Nordamerikas östkust. – Så långt öns historia.

 

* * *

 

Tillsammans med seglarvännerna Ingela och Micke i ”Navillus” hyrde vi en bil, och tog en rundtur på ön.

Vi tar med en kartbild av El Hierro för att det skall vara lättare kunna följa vår rundtur.

 

* * *

 

Det finns många fina små vikar på ön. Just här vet jag inte om jag skulle våga ankra, om det skulle blåsa upp kraftig pålandsvind.

 

* * *

 

Längst borta vid vägs ände av en blindväg, bortanför hotellkomplexet till höger i bild, ligger några hus, som av lokalbefolkningen påstås ha uppförts av nazistiska krigsförbrytare, och som efter kriget sökte undgå upptäckt. Och under den dåvarande Francoregimen frågade man inget. – Av respekt för ev. ättlingars integritet, visar jag inga närbilder.

 

* * *

 

Vy över kyrkan och bebyggelsen i Valverde, huvudstan på El Hierro. Det oändliga havet i bakgrunden.

 

Vi drog söderut, och landskapet blev allt grönare.

I södra delen av ön finns utbredd tallskog, som påminner om sandiga hedar i Sverige.

 

Växtsättet är dock lite annorlunda. I stället för långa raka furustammar, förefaller formen mer som en ek.

 

* * *

 

Nere i låglandet på sydspetsen blir området åter torrare. Den charmiga lilla staden Restínga har en fin liten hamn. Dock tveksamt om vår båt skulle kunna finna en plats där. Skulle det bli aktuellt i framtiden, måste man nog ha pratat med hamnkaptenen en god stund i förväg.

Marinan i den lilla staden Restínga, längst söderut på El Hierro.

 

Nere vid hamnen finner man flera färggranna och originellt byggda hus.

 

* * *

 

Vi fortsatte vår färd västerut, mot den västra udden. Färden där var något av det äventyrliga slaget! Hårnålskurvor och brådstörtade djup på ena sida. Inga skyddsräcken, annat än ett trasigt hönsnät.

Vi drog en suck av lättnad, när vi kom ut på det vackra och bördiga slättlandet utmed La Frontera i nordväst. Stora bananodlingar och även vinproduktion. Framför allt produceras stora mängder vita viner.

Det sägs att den person i Sverige, som för något år sedan frigavs efter att i 12 år suttit oskyldigt dömd för mord; det sägs att han är bosatt i detta område, och att han bygger upp en Bed-and-Breakfast rörelse. Han har i så fall valt ett väldigt fint och vackert område, på den västra sidan av den mest sydvästra av Kanarieöarna. Så långt sydväst man kan komma i Europa! Vi hoppas alla att det går bra för honom.

 

* * *

 

Längs med den vilda men vackra kustremsan finns flera märkliga badställen. Man skulle inte tro att någon kunde komma på idén att bada bland dessa branta klippor! Turistbyråerna på ön har dock byggt fantastiska trappformationer ner bland klipporna, så att man kan ta sig ner till vattnet.

Badplats på den här kuststräckan?!!

 

Trappor med skyddsräcke har byggts utmed den branta bergväggen.

 

Långt där nere gömmer sig stora grottformationer.

 

Små djupa bassänger har bildats, dit folk kommer för att bada. Rent friskt vatten från Atlanten sköljer in hela tiden.

 

Nu gäller det att passa på! Efter den här skummande vågen!

 

Här tillsammans med Micke ute i bassängen.

 

Fin bild av våra vänner Ingela och Micke i den naturliga havsvattenbassängen.

 

Helmi har svårt att kliva på de hala stenarna, och håller koll på oss andra.

 

På parkeringsplatsen vid denna mycket speciella badplats ”Charco Azúl” har man satt upp en skylt med en fyndig text: ”Vi ber inte att Du skall städa här på platsen; bara att Du låter bli att skräpa ner!”

 

* * *

 

Vi tog oss till ”Mirada de La Peña” med den exklusiva restaurangen, som har en stjärna i Guide Michelin.

 

Sagolik utsikt från terrassen.

 

Men det är bråddjupt ner till kusten och slättlandet!

 

Elegant entré ner till restaurangen.

 

Så satte vi oss till bords! Sjöluft och salta bad ökar aptiten!

 

* * *

 

Väl tillbaka i Marinan i La Estáca, somnade vi ovaggade efter en väldigt händelserik dag.

Vi rundar nu av och planlägger att avsegla till den lilla ön La Palma, drygt 50 sjömil rakt norrut. Det har blåst kraftigt de senaste dagarna, men skall mojna/løya nu i natt. I så fall sticker vi väg så fort det ljusnar vid 07.30-tiden i morgon. Vi har säkert 9 timmars segling framför oss, och vill helst inte komma fram till en okänd hamn i mörker.

 

* * *

 

På tillbakavägen passerar vi en staty vid en vägtunnel. En ung man med blomster i handen spejar i fjärran. Efter sin Käresta? – ”Te esperaré siempre” – ”Jag kommer alltid att vänta på Dig!

 


Lämna en kommentar

Om regnskogen på La Gomera och nationalparken Garajonay.

Vi befinner oss nu på den sydvästligaste av de kanariska öarna, El Hierro, men vi vill ändå skriva något om och visa bilder från Nationalparken och regnskogen på La Gomera, som vi lämnade för några dagar sedan.

De flesta öarna på Kanarieöarna är väldigt torra, närmast ökenlandskap. Det gäller särskilt de östra öarna, Fuerteventura och Lanzarote. Se våra bildbeskrivningar från oktober, november och december 2018.

De västra öarna är grönare. Det har att göra med bl. a. avståndet till Saharaöknen i Afrika, men också att öarna längre västerut i Atlanten är mer utsatta för de fuktiga vindarna från oceanen.

La Gomera och El Hierro är exempel på detta. Särskilt om man kommer lite högre upp över havet, där luften kyls ner, och luftfuktigheten faller ut som regn.

Vi tog en biltur runt ön. Vi stannade för en lunchpaus i det lilla samhället Agúlo i norra delen av ön.

Bland dessa små smala gränder hittade vi ett oansenligt litet matställe, som visade sig ha enastående god mat.

 

Helmi kämpar ner för alla trapporna i de smala gränderna.

 

* * *

 

Vi forsatte upp mot turistmagneten Mirada de Abrante.

 

Glasutbyggnad utöver det bråddjupa stupet! Havet och horisonten skymtar långt där nere.

 

Lite skrajsna var vi allt, där längst ut på glasbron!

 

Vi kom allt högre och högre upp. Fuktigare blev det, och dimmolnen/tåken svepte in oss.

 

Tänk att folk har kunnat bo där långt ner i den isolerade dalen!

 

På rastställena frodades Margarita/Prästkragar.

 

Träden växer över vägen.

 

Trädstammarna är ofta helt täckta av mossa i den tropiska regnskogen.

 

* * *

På La Gomera finns ett urgammalt språk bestående av visslingar. Det användes av befolkningen förr om åren, när man ville kommunisera med varandra mellan dalgångarna. Denna konst hade nästan helt dött ut i mitten av förra århundradet. De senaste decennierna har man dock återupptagit kunskapen, och den lärs numera ut på öns skolor.

 

Långt ner i dalgången, ute vid havet, ligger ännu ett litet samhälle.

 

Nere i det lilla samhället Valle Gran Rey, längst ut på La Gomeras västkust.

 

* * *

 

På återvägen till ”vår” huvudstad San Sebastián på La Gomera, finner vi denna utsikt över havet med grannön Tenerife i fjärran. Notera bergstoppen Teide, som sticker upp genom molnen.

 

De båda öarna Tenerife och La Gomera är åtskilda av en havsarm. Som på så många andra sådana platser, där befolkningen söker kontakt över gränserna, finns det många berättelser om olycklig kärlek. Som i berättelsen om Romeo och Julia, finns också här en tragisk legend.

På Tenerife fanns en ung prins, Jonay, och som hade hört talas om att det på La Gomera levde en ung prinsessa, Gara. En dag seglade Jonay över havet i en liten farkost byggd av 2 getskinn. Han fann den vackra Gara och friade till henne. Hon avvisade emellertid honom, eftersom hon inte fick tala med främlingar. Jonay fängslades pga sitt tilltag att närma sig La Gomeras egen prinsessa.

Gara förstod dock hur ”ärliga och uppriktiga den unge prinsens känslor var”, och lyckades befria honom. De unga tu flydde upp i bergen, men förföljarna var snart dem på spåret. Eftersom Gara och Jonay likt Romeo och Julia inte kunde leva utan varandra, valde de att dö tillsammans. Jonay täljde en kvist av ljung så att den blev skarp i båda ändar. Den trängde in i de båda älskades hjärtan, då de omfamnade varandra.

Legenden lever vidare genom att nationalparken Garajonay fått sitt namn efter en sammanslagning av namnen på de unga tu, prinsessan Gara och prins Jonay.

 


Lämna en kommentar

Ösregn och snö på Kanarieöarna!

Vi tog en busstur in till den närbelägna lilla staden Val Verde i går, och gick in på en liten servering för en kopp kaffe.

På TV-skärmen på väggen såg vi på spansk TV hur nattens oväder med ösregn över Kanarieöarna hade ställt till det på öarna. På många ställen hade vägarna delvis raserats, och stora vägmaskiner arbetade med att reparera skadorna. På den lilla ön La Palma, dit vi skall segla om några veckor för att lägga upp båten över sommaren, där låg det ett 10-15 cm tjockt snötäcke!

Det sägs att sådana skyfall sker kanske var 10:e -15:e år. Grunden för att ösregn får sådana konsekvenser är att öarna är så höga och branta, vilket gör att regnvattnet inte hinner tränga ner och binda sig i marken. Vattnet rinner snabbt utför branterna och kan ställa till stor skada. Därför finns avledande vattenkanaler på alla öarna.

 


2 kommentarer

Här är vi nu! La Estáca på El Hiérro, SV Kanarieöarna. 2019 04 01.

Här är vi nu!

 

Vi befinner oss fortfarande på Kanarieöarna utanför Afrikas kust.

 

Idag har vi seglat från den nästan helt runda ön La Goméra (väster om Tenerife) till La Estáca på den sydvästligaste av de kanariska öarna, El Hiérro.

 

Från i eftermiddag ligger vi hamnen La Estáca på NV delen av El Hiérro, ”den backiga ön”.

 

* * *

 

I morse, kl. 08.10 kastade vi loss från San Sebastián på La Goméra. Vi hade förberett allt med hamnkontoret. Alla avgifter betalda, och plastkort till dusch och toa inlevererade. Alla grova kätting-förtöjningar var lossade kvällen innan, liksom el-kabel och vattenslang. Hamnvakten var förberedd på några morgonpigga avseglare.

Anropade stora hamnens ”Capitanía” på VHF-radio; det var fritt fram att lämna hamnen. ”Välkomna tillbaka!”

Såå, just när de guldgula solstrålarna bröt fram över pirarmarna, och innan hamnens tupp/hane hann väcka upp menigheten, tuffade vi stilla ut genom hamnöppningen. Absolut stilla och fridfullt! Inte ens en mås/måke hördes i hamnen!

Våra seglarvänner Ingela och Micke i ”Navillus” kom strax efter.

Vi satte snart segel. Lite väl svaga vindar så här tidigt på dagen, så vi stöttade med motor. Vi hade i alla fall nästan 50 nm framför oss, och vi ville komma fram i dagsljus. När vi kommit bort från vindlä av La Goméra, ökade vinden, och Genuaseglet drog fint. – ”Navillus” strax bakom oss.

Strax innan kl. 17 kunde vi anropa hamnkaptenen på La Estáca på El Hiérro på VHF-kanal 12. – Jodå, vår ankomst var ”bebudad”, och vi fick en fin plats.

Här ligger vi fint! Skall utforska ön mera, och återkommer senare!