Efter morgonbestyren och en del arbeten på däck, brukar vi efter en lätt lunch ta vår vanliga 2-timmars promenad upp i bergen. Detta för att få röra på oss, så att besättningen inte helt försoffas.

På väg uppför branten med grus och lösa stenar. Helmi kämpar på, och Gunilla – en av våra vänner – hjälper till med käcka och glada tillrop.

Ibland går vi en lite längre tur. Tar bussen till Puerto Rico, och går därifrån en dryg timmes tur uppöver berget, upp till ”Norskeplatsen”, där många norrmän samlas. Lite oklart varför det heter just ”Norskeplatsen”, men jag har funnit en liten minnesnotis av ”Den förste vandringen”, den 25/5 1990.

Uppe på ”Norskeplatsen” vajar Norges, Spaniens samt Kanarieöarnas flaggor.

Det torra karga landskapet äger sin skönhet. Lokalbefolkningen brukar kasta sina blickar mot de regntunga skyarna inne över bergstopparna, men det är sällan de kommer ut till kusten.

Efter lunchuppehåll fortsätter vår vandring, nu mot Pátalaváca (=”Kofot”). Det är nu betydligt lättare vandring, eftersom vägen sluttar sakta ner mot havet. Totalt blir det en 4-timmarstur, och det känns skönt att kunna ta bussen tillbaka till Puerto de Mogán.

Vi passerar förbi en getfarm. Det måste finnas hundratals lösspringande getter i backarna runt farmen. En del av den goda getosten från Kanarieöarna kan säkert komma härifrån.

* * *

Vi har några gånger tagit turer bort till våra ”oaser”; bl.a. en väldigt stor handelsträdgård, som förmodligen vänder sig till kommuner och institutioner.

Bild från den väldigt stora handelsträdgården.

Inne på handelsträdgården hittade vi denna märkliga lilla växt, där doften mest påminde om curry. Lite märkligt eftersom curry är en blandning av många olika kryddor.

* * *

Vi tog oss också till en annan oas, dock i det helt lilla formatet. Ett ungt kubanskt par har tagit över ”El Jardín” (spanskt ”J” uttalas här som ett svenskt ”H”); ett lummigt litet matställe i halvskugga, beläget en bra bit ute i det karga landskapet. Det behövdes ingen större övertalningsförmåga att få oss att stanna där för något svalt att dricka, efter flera timmars vandring.

Redan innanför entrén ser det svalt och välkomnande ut.

I den lummiga halvskuggan hittade vi denna vackra liljeväxt, just vid foten av en palm.

Så fick vi till slut en del upplysningar om detta träd, som vi sett så ofta här. Det ger en mycket behaglig skugga i så många parker och på så många torg på Kanarieöarna.

Det kubanska ägarparet upplyste att trädet heter ”Framboyán”, och är ursprungligen ett träd, som importerats från Kuba, men som numera är väldigt vanligt här. Trädet tillhör gruppen bön- och baljväxter och ger långa platta gurkliknande frukter. På Kuba används de torkade ärtorna/fröna bl.a. till att tillverka smycken, såsom armband och halsband.

* * *

Väl tillbaka i stan fann vi denne originelle gatumusikant. Än finns det entusiaster, som försöker sprida lite kultur. Lättsmält och behagligt!

Gatumusikant med sitt piano på hjul. Det var nästan lite rörande att se och höra honom spela sina Wienklassisistiska musikstycken bland glassätande turister och popmusik i gathörnen. Heder åt denne gentleman!

* * *

Nu får vi inte plats med fler bilder denna gång, utan får återkomma om några dagar. Då skall vi också beskriva vårens vidare seglatser.  S/Y ”Helmi” börjar rycka i förtöjningarna och vill iväg. Spännande fortsättning följer!

Det är vinter nu här på Kanarieöarna. Det låter kanske lite drastiskt, men för ”oss infödingar” är det så. På kvällar och tidiga morgnar blir det lite kyligt. Långbyxor och en tröja känns skönt.

Under den senaste veckan har det blåst envist ostlig vind, och då skyddar inte bergskedjan från de kalla vindarna. Vindförskjutningen beror på att det mäktiga Azoriska högtrycket har flyttat på sig längre österut, och ligger nu utanför Portugals kust. Detta medför att vindarna här under några dagar kommit från öster – t.o.m. något från sydost – och då sveper de kalla vindarna lätt runt och vi känner av dem. – Nåja, högtrycket lär väl ”hitta hem” igen till sin plats strax väster om Azorerna, vad tiden lider. Och då kommer vindarna åter att komma från nord och nordost, så att bergen skyddar.

Under några dagar har vi haft vårt sittbrunnskapell på reparation. Solens starka UV-strålar hade löst upp några trådar i kapellväven, och dragkedjan hängde lite löst. Därför kändes det extra skönt, när vi igår eftermiddag fick tillbaka sittbrunnskapellet från segelmakaren. Nu vi kunde sitta i lä ”inomhus” under middagen igår kväll. Tänk så skönt!

Nåväl, det där med ”vinter” är ju relativt. Dagtid har vi det behagligt varmt med 23-24 grader. Shorts och T-shirt/linne samt solhatt, när vi tar våra eftermiddagspromenader. Och när vi hör hur mörkt, kallt, regnigt och surt det är på många ställen i norra Europa, då är vi glada, att vi har fortsatt vårt långt-och-länge-seglande.

Passar på att visa en bild från vårt nyttårsfirande. Vi hade bokat bord på en bättre restaurang här på kajen. Utsökt mat och vin! – Vi blev erbjudna var sitt paket med ballonger, röd lösnäsa, struthatt, girlanger och allehanda töntigheter till 12-slaget, men där gick gränsen. Visserligen är vi ungdomliga, men det där påminde alltför mycket om svenskt kräftkalas i augustimånens sken.

Nyårsafton 31 dec. 2019. Vi fick bord vid en bättre restaurang nere på kajen.

* * *

Julen här nere fortsätter en bit in i januari, då man firar ankomsten av ”Los Reyes Mágicos”, De Tre Vise Männen, som traditionellt sker på Trettonafton. I den ryskortodoxa kyrkan är detta än mer uttalat, eftersom man först då firar ”Julafton”, den dag då de tre vise männen kom fram till herberget för att till det nyfödda barnet framföra sina gåvor.

Julklappsutdelning har man dock den 24. december, som i större delen av den västliga världen. Det har handelsmännen sett till.

På trettonafton firas ”Los Reyes Mágicos” med stora färgglada parader med mycket och svängande musik. Här i Puerto de Mogán var det ett helt enkelt och litet tåg, och alls inte så gigantiskt som det vi upplevde förra året i Las Palmas på andra sidan ön. Förra året tog det tåget flera timmar, och måste ha engagerat tusentals personer.

Det lilla tåget här utstrålade dock samma härliga glädje med dans och ”upphottade” julsånger, till glädje även för oss förbipasserande. Bifogar en stillbild.

Brassbandet ”Jul i Puerto de Mogán” kompar karnevalståget.

* * *

I natt inträffade en tragisk olycka med dödlig utgång vid vår brygga. En kraftigt berusad skeppare vid vår brygga vinglade omkull på väg hem från krogen, ramlade ner i hamnbassängen och slog skallen i de stora stenarna vid kajkanten (lågvatten).

När vi efter frukosten idag på morgonen gick iväg till toa och dusch vid hamnkontoret, noterade vi att det verkade ligga en rollator på botten av hamnbassängen, och dessutom blodspår på landgången mellan flytbrygga och kajen. Vi fattade inte riktigt vad som hänt.

Senare nåddes vi av ryktet, att den ensamme skepparen på en båt, längst in på bryggan och närmast kajen, i fyllan i natt ramlat ner från kajen och slagit huvudet i de ytliga stenarna. Tillskyndande förbipasserande hade fått upp honom, men enligt uppgift var han redan död, när ambulans kom fram till hamnen.

Enligt båtgrannarna här runt omkring, handlar det om en ensam och säkert väldigt olycklig människa, som i många år varit långliggare här i hamnen. I många år varit gravt alkoholiserad med en hjärnstroke och en dåligt skött diabetes i sjukhistorien. Det senare resulterade, efter amputationer av flera tår, till slut i en ensidig underbensamputation för något år sedan.

Vi minns honom, när han haltande kämpade på med rollatorn upp och ner från bryggan. På småtimmarna i natt vinglade han omkring på kajen för sista gången.

Resan hade nått vägs ende. Hans seglats var över.