Den lilla staden Tazacorte på La Palmas västkust är mycket välkomnande. Synligt t.o.m. i trapporna på gatan. Hela den här delen av ön präglas av lugn och ro. Alls inte av den högre ljudnivån i huvudstaden Santa Cruz de La Palma. För att nu inte tala om det hetsiga tempot i Las Palmas de Gran Canaria.

Här är det något av en lantlig idyll. Man vaknar till lite slött frampå morgonsidan av att 2-3 tuppar gal från var sin dynghög om vem som är störst, bäst och vackrast. Vi vänder oss om och sover lugnt vidare några timmar till. Vi har ju faktiskt ledigt!

Vid entrén till själva staden Tazacorte, finner man denna trappa med sina bevingade ord…”Tazacorte tar emot med Livets Konst. Om Du tar väl vara på mig, kommer jag att leva mycket länge!”

Strax ovanför stadens entrétrappa, finner man en blommande oas med en porlande liten damm; ett äldreboende och dagcenter med en liten taverna alldeles bredvid. Ett fint sätt att ta hand om sina äldre!

En lummig oas i den stora stadsparken i öns största stad, Los Llanos de Aridane högre upp i bergen.

* * *

Huvudstaden Santa Cruz på östsidan av La Palma är en charmig stad med många vackra byggnader, modebutiker och gatuserveringar. Ljudnivån är dock klart högre än i Tazacorte på västkusten.

Katedralen med sitt mäktiga klocktorn dominerar stadskärnan i huvudstaden Santa Cruz de La Palma.

Gatubild från huvudstaden Santa Cruz de La Palma. Alla dessa härliga och charmiga gränder med sina tavernor och gatuserveringar!

I en exklusiv modebutik fann vi denna avdelning för nätta små hattar. Strikt fotograferingsförbud, men efter lite lirkande med ägaren, gick det att utverka tillåtelse att få ta en endaste bild! – Försökte övertyga Helmi att hon nog skulle klä sig fint i en så’n där liten tingest; nästan som medlem i kungahuset eller något annat fint. Men icke! Där satte Helmi gränsen!

Spanskinfluerade balkonger nere vid strandpromenaden.

De tre gatumusikanterna får representera den urgamla kulturella traditionen.

Två moderna uppföljare just bredvid vårt lunchkafé. Trevligt med vacker musik under lunchpausen!

* * *

Tillbaka till vår hamn, Puerto Tazacorte. De höga murarna skyddar mot det helt öppna havet. Hela Atlanten ligger på. Amerika nästa! – De gigantiska stöttorna är ett ingenjörsmässigt mästerverk!

* * *

De allra flesta seglare man möter är trevliga människor, som har en positiv syn på det mesta. Man hälsar på varandra med det hemliga lösenordet ”Hej!”, och så brukar isen vara bruten och kontakt etablerad.

Många nationaliteter och språk blandas på bryggorna i hamnarna. Det är egentligen fantastiskt att se och höra hur besättningarna från nationer, som i århundraden varit i luven på varandra, besättningar på tyska, franska och engelska båtar hjälper och livligt samtalar med varandra; hur kontakter och ibland också vänskapsband knytes. Vid vår brygga här i Tazacorte ligger två båtar med franska skeppare, som vardera funnit sig en tysk hustru. Och alla i glatt samspråk med det engelska paret i båten mittemot. Med tanke på hur historien har sett ut under århundradenas gång i Europa, är det inte att undra på att man emellanåt blir nästan lite rörd över vad som sker framför ögonen på oss.

Efter att man varit ute ett tag, träffar man på många härliga människor. En del har vi träffat i tidigare hamnar, och någon gång uppstår en fin vänskap. Man följer med i varandras berättelser och vidare planer. Man skiljs alltid åt; ibland lite sorgset, men alltid med en önskan att få återse varandra.

* * *

Det hör liksom till, att ibland träffas i varandras sittbrunn, gärna med något lättflytande samt något tilltugg – en ostbit och några oliver. ”Enkelt” är det förlösande ordet.

Trångt men trevligt i sittbrunnen; tillsammans med svenska seglarvännerna Ingela och Micke från ”Navillus” samt Ann-Mari (som tog bilden) och Micke i ”EOS”.

Mat och dryck är viktiga ingredienser i det sociala umgänget. Här är det knytkalas på gång. Seglarlivet har sina positiva sidor…

* * *

Som avslutning måste vi visa en bild från hamnen, där vi såg hur en fiskare just kom insläpande med en stor tonfisk (”Röd Tonfisk”). Vågen på kajen visade 292 kg. Fångsten är mycket strikt reglerad, och exporteras i stor utsträckning till Japan, där man betalar väldigt mycket för denna delikatess.

Det framgick inte riktigt om fiskaren på bilden fångat fisken själv, eller släpat in den från en större båt längre ut. Tankarna gick annars osökt till Ernest Hemingways ”Den gamle och havet”!

* * *

Vi tar med en översiktsbild för att det lättare skall gå att orientera sig.

La Palma är den nordvästligaste av Kanarieöarna. Namnet skall inte förväxlas med Las Palmas, som är huvudstad på centralön Gran Canaria. Huvudstaden på La Palma heter Santa Cruz de La Palma, inte att förväxla med Santa Cruz de Tenerife. – Ön är 706 km2 stor och det bor drygt 85 000 människor här, av vilka 16 000 bor i huvudstaden Santa Cruz. – 2002 förklarades ön av UNESCO för Biosfärreservat.

Öns historia präglas som så många andra öar i området av invasioner av främmande inkräktare. Området var troligen känt redan av antikens fenicier, greker och av romarna. Det är dock inte dokumenterat något säkert besök av européer förrän 1312, då Lancelotte Malocello från Genua landsteg och beskrev ön.

Spansk erövring påbörjades redan 1405, men pga hårt motstånd från lokalbefolkningen (”Los Gaunchos”) var det inte förrän 1493, som spanjorerna slutligen hade besegrat den siste kungen, Tanausu. Denne dog i ett bakhåll efter att ha ingått ett vapenstillestånd med spanjorerna.

Öns geografi präglas naturligtvis av dess vulkaniska ursprung. La Palma bildades för 3 milj. år sedan och är den av Kanarieöarna, som har den högsta vulkaniska aktiviteten. Senaste vulkanutbrottet var 1970.

Ur Wikipedia framgår att under vulkanutbrottet 1949 åkte den västra halvan av Cumbre Vieja-ryggen (södra delen av bergskedjan) flera meter ner i Atlanten. Forskare tror att den händelsen orsakades av ett högt tryck från kokande magma och förångat vatten i öns inre struktur. Vid ett framtida utbrott kan den västra halvan av ön, som väger omkring 500 miljarder ton, åka ner i havet och orsaka en 1 kilometer (?) hög megatsunami i regionen. Forskare befarar även att vågen fortsätter över Atlanten mot Karibien och de östra delarna av Nordamerika, där den kommer att orsaka massförstörelse längs kustlinjen. Andra forskare tror dock att den västra sidan kommer att falla sönder i bitar i stället för att hela berget åker ner i Atlanten vid ett och samma tillfälle. – Megatsunamier skapas bara under speciella förhållanden, som de som finns på sydvästra La Palma, och de är mycket sällsynta.

La Palma är självförsörjande på vatten, genom att passadvindarna avger stora mängder vatten på och runt de höga vulkaniska bergen. Vattnet samlas upp och leds vidare i stora vattentunnlar, som lokalbefolkningen har byggt upp under århundraden. Det högsta berget, Roque de los Muchachos är över 2400 meter högt och är känt bl. a. för sina stora observatorier. Ett av teleskopen lär vara svenskt.

* * *

Det går inte att skriva om La Palma utan att nämna alla bananodlingarna. Om det fanns väldigt stora tomatodlingar på La Gomera, så är det bananer som gäller på La Palma. Vilka mängder det rör sig om, i areal eller volym, vet jag inte, men det är påfallande hur man utnyttjar nästan varenda liten plätt för bananodling.

Här syns de stora bananodlingarna. Hamnpirarna vid Puerto Tazacorte i bakgrunden.

Bild av Helmi och en av våra seglarvänner, Ingela från ”Navillus”. Bilden visat hur man ställvis byggt platåer längs bergssluttningarna. Dels för att få mer odlingsbar mark, dels för att bättre samla upp regnvattnet, så att det inte bara rutschar utför sluttningarna. – När jag i min ungdom reste runt i Sydamerika, var detta en vanlig syn uppe längs Andernas bergssluttningar, fast det då handlade om majsodling.

De stora bananstockarna, som här lastas på ett lastbilsflak, kan väga upp till 70 kg.

Man får en skörd per år. Efter skörden huggs den endast delvis förvedade stammen ner och får multna ner tillsammans med alla torra gamla blad. Roten lever dock kvar och skickar upp nya skott varje år.

Bananstock snart mogen för skörd. Notera de stora rödviolettfärgade kronbladen.

Detaljbild, där man ser hur de violetta kronbladen efterhand rullar upp sig och blottlägger de kransställda blommorna med ståndare och pistiller. Efter pollineringen växer frukten ut till en banan.

Under en vandring upp längs en bergsvägg fick vi en strålande utsikt över Puerto Tazacorte med marinan, där vår båt ligger. Notera de stora bananodlingarna i bakgrunden.

* * *

Om några dagar skall vi skriva om livet i hamnen och i stan.