S/Y Helmi

Följ vår segling till värmen…


8 kommentarer

Klart för att kasta loss! Kap Verde nästa!

Den senaste tiden har det varit mycket på gång. Jag skall inte förneka att vi har haft våra tankar kring hur vi skall göra. Rent tekniskt sätt torde vi klara av överseglingarna; både första benet ner till Kap Verde och några dagar senare andra benet över Atlanten till Saint Lucia i Karibien.

Det som har bekymrat oss en del är hur det se ut ”på andra sidan” efter två förödande orkaner. Med sönderslagen infrastruktur, mm. Vi har dock kommit fram till att allt knappast är sönderslaget, utan det finns fortfarande kvar områden, som är någorlunda intakta; särskilt i de södra delarna. Och då kan vi ju försöka hålla sig där, och hoppas på att man lyckats återuppbygga i varje fall en del områden i de mellersta och norra delarna, innan vi passerar där frampå vårkanten. Det är ju inte första gången som dessa områden drabbats av svåra stormar och orkaner. – Dessutom har ju Den Store Presidenten uppe i norr hjälpt till med att kasta ut rispåsar! Så det har ju säkert hjälpt mycket!

Nå, Firma Gabrielsson&Mählck har beslutat att fortsätta seglingen, i varje fall till Kap Verde och så får vi se då om vi fortsätter vidare till Karibien.

Såååå, avsegling söndagen den 5 november 2017 kl. 1300 (lokal tid) till Kap Verde, dit vi beräknas anlända c:a 6-8 dagar senare. – Vi kommer att hålla er alla underrättade via korta e-mails på vår e-mail-på-båt (cgmhelmi@mailasail.com) som går via vår satellittelefon, kanske varannan/var tredje dag. Det går att sända/besvara sådana besked, men de måsta vara korta (maximum längd som motsvarar SMS/textmessage) och utan bilagor (bilder)/attached files.

-Om överseglingen till Kap Verde blir OK, och om information om situationen i Karibien verkar acceptabel, fortsätter vi planlagd avsegling från Kap Verde onsdagen den 15 november 2017 och beräknad ankomst Saint Lucia i Karibien blir första veckan i december 2017, beroende på väder och vind.

* * *

Just nu har vi haft fullt upp med förberedelser. Säkerhetskontrollerna inom ARC är väldigt stränga. Det handlar naturligtvis ytterst om vår säkerhet, men man kan ju också ana att en viss respekt för ev. juridiska problem, om något skulle ske. Och då måste naturligtvis alla dokument, mm. vara oantastliga.

* * *

Det är ett intensivt ”Bryggliv” på sådana här ställen! Det hör till en av höjdpunkterna på en sådan här resa att man träffar en så massa härliga och trevliga människor! Kul och avspända typer, som onekligen ”seglat förr”! Och som man träffar på igen och igen i de olika hamnarna. Visst finns det också de där lite överspända typerna, som ständigt skall briljera med sin fina (och dyrbara/kostbara utrustning), men det är inget som imponerar på de mer normalt funtade seglarna.

 * * * 

Korgarna med frukt och grönsaker hänger i taket på kajutan.

 

För några dagar sedan började vi bunkra hållbara matvaror, dvs framför allt frukt och grönsaker. De hänger nu torrt och luftigt i rufftaket. Mycket vanligt förvaringssätt hos långseglare. Dock har vi inte fallit för frestelsen att köpa in en hel bananstock på 50 kg, som skulle få mogna långsamt under Atlantseglingen. Vanligt framför allt förr om åren. Fortfarande ser man dock en och annan tok, som inte begripit problemet med att 50 kg bananer, som alla mognar samtidigt….

Idag har vi bunkrat upp med färskvaror. Kylen är smäckfull med god mat! Det är inte utan att den särskilt matglada skånska halva slickar sig om munnen! Så härligt det skall bli med segling!

 


2 kommentarer

Vi är fortfarande kvar i Las Palmas de Gran Canaria!

Vi har nu legat kvar här i hamnen till Las Palmas de Gran Canaria i flera veckor. Som vi skrev i tidigare blogg, har vi haft en del ting att åtgärda.

Just som vi seglade in i Las Palmas Hamn, kändes det något konstigt i rodret. Rodret kändes plötsligt så trögt och ”hackigt”. Det gick bara att röra rodret några få grader. Tursamt nog blåste det inte särskilt mycket den dagen, så det gick fint att styra in till ”Registeringsbryggan” med hjälp av bara bogpropellern.

Efter en timme med ett – för ett ungdomligt intellektuellt sinne – ödeläggande byråkratiskt svammel, kunde vi med bogpropellerns hjälp till slut backa in på vår utmätta plats. Mycket hjälpsamma ”Marineros” i gummibåtar, som guidades oss in till kaj.

Efter noggrann inspektion i motorrummet, fann vi förklaringen; den drygt cm-grova wiren, som binder samman ratten i sittbrunnen med rodret hade börjat rupturera på flera ställen! Minst 2, kanske 3, av de kanske bortemot 18 kardelerna i wiren hade gått av! Sådant som bara inte sker! Joho, då! Det hade visst skett! Nåväl, wiren höll inte på att omedelbart rupturera, men de trasiga delarna gjorde att de kvarvarande delarna av wiren inte löpte runt i sina trissor och skidor lika smidigt som de borde. Vilket var förklaringen till att allt gick så trögt. – Skönt att det hände nu, och inte mitt ute på öppet hav!

”So far, so good!” Nu låg vi gott förtöjda i en säker hamn, och som dessutom inte var speciellt dyr. Det kan ju vara trevligt att träffa på en sådan också! Även om det är långt mellan gångerna.

Tursamt nog ligger det en välsorterad Chandlery inte långt härifrån. ”Skeppshandel” hette det på ön Ven mitt i Öresund på 1950-talet. De har mekaniker, som har träffat på allehanda ”Optimister” bland det sjöfarande släktet under årens gång.

Wiren skulle de fixa. Inga problem. – Skifta topplanternan från enbart en 360-graders ankarlanterna till en kombination med även en s.k. ”Tricolour”-lampa, det skulle de också fixa. Ett krav från World Cruising Club i London, som organiserar Atlantic Rally for Cruisers (ARC/ARC+). – Mer om ARC+ den närmaste tiden.

Dieselgeneratorn av märket Fischer Panda är en hjälpgenerator, som står nere i sittbrunnens stuvutrymme, och som hjälper oss med strömtillförseln. Moderna cruisingbåtar har ett mycket stort behov av ström. Skall man enbart segla runt i farvattnen runt hemmahamnen eller möjligen någon eller några veckors segling till närliggande farvatten (som jag själv gjorde i den  lilla IF-båten ”Frida” på 1990-talet), då klarar man sig med ett eller två välfyllda batterier, som man kanske får toppladdade någon gång under sommaren. Skall man ut på en långsegling, som sträcker sig flera månader – kanske år – ja, då handlar det om helt andra kvantiteter ström. Dagens långseglare har helt andra behov av energi än tidigare generationers.

Nå, vår ”hjälpgenerator” nere ”i mörkret” stannade plötsligt ute på havet utanför Madeira. Inte en suck att den skulle starta. Själv trodde jag att den lilla dieselmotorn skurit i den tidvis grova sjön, och såg fram emot ett motorbyte på minst 100.000 SEK. – Suck! – Det blir väl att hänga upp en salt sill över bordet på måndagsmorgnarna, stryka potäterna längs med sillen under veckan, för att på söndagen ta ner sillen och dela den rättvist. Och så på måndagsmorgonen hänga upp en ny sill över bordet, som skulle strykas gott med potäter under veckan,….. – Så påstods det i alla fall ha gått till ”i de gamle dagar….”!

Teknikerna i hamnen kunde snart konstatera att så illa var det nu inte. Det var bara en säkring, som krånglade. – Pust! Plötsligt kände vi oss lättade! Vad rika vi nu kände oss! Vad skulle vi nu göra med de 100.000, som vi nu ”tjänat” ?!! – Lugn, bara lugn. Det ramlade snart in andra utgifter, som också skulle betalas. Så den s.k. ”ordningen” var nu snart återställd.

Fick tag på en svensk (!) dykare, som erbjöd sig att kolla hur det ser ut under båten. Jag har visserligen dykcertifikat och dykutrustning ombord, men är inte speciellt intresserad av att dyka ner i det minst sagt skitiga vattnet i en stor marina. Bad honom, mot betalning, kolla hur det såg ut med zink-anoderna runt propelleraxeln. Zink-anoderna har till uppgift att skydda fr. a. propellern och propelleraxeln från kemisk ”uppluckring” av metall-legeringar. Alltid ett problem pga alla läckströmmar i hamnarna. Jag anade att anoderna nog skulle vara ”något åtgångna”, men till min fasa såg jag att de 2-3 cm tjocka anoderna var i det närmaste helt slut! Bara några få millimeter kvar!  Gudskelov hade jag flera reservanoder ombord, så allt blev utbytt. – Sände en tacksam tanke till vår ”Skyddsängel”, som uppenbarligen fortfarande håller sitt vakande öga över oss!

Det finns många andra ting, som har behövts åtgärdas, men det skulle ta alltför lång tid att beskriva allt. Nöjer mig med att konstatera, att vi nu snart verkar att ha betat av allt på ”to-do” listan.

För någon vecka sedan kröp jag runt i motorrummet och ”motionerade” alla skrovgenomföringar, dvs kollade att alla avstängningskranar rörde sig lätt. Det gjorde de inte. Fick ta i rätt ordentligt för att kunna stänga kranarna. Plötsligt rörde sig en av segingarna”, och höger hand stötte emot en utstickande metalldel och fick ett ordentligt kutt över tummens proximala metacarpophalangealled; ja, så heter den. ”Övergången mellan tumme och hand” skulle andra ha sagt. Strunt samma vilket. ”Blodvite uppstod”, som det hette förr i tiden. Helmi hjälpte mig att bandagera handen och lägga ett tryckförband. Och så upp till ett närbeläget privat sjukhus för inspektion. Konstaterades att alla senor var intakta, men att en led låg i omedelbar närhet. Ordentlig rengöring och suturering.

På hemvägen hände något ganska kul. Behövde hämta ut penicillintabletter, men hittade naturligtvis inte till jourapoteket, som höll öppet en lördag eftermiddag. Fick tag på en taxi, som skulle köra mig dit. Men så tillade chauffören: ”Undrar bara om de har öppet nu på eftermiddagen? Det är ju Siesta-tid här nu!” – Jag undrade lite stillsamt vad som händer om man behöver några hjärtmediciner just när jourapoteket har siesta-stängt. ”Jaaa”, svarade taxichauffören lite eftertänksamt. ”Ja, då dör man väl.” – Inget märkvärdigt med det. Så’n är det bara! – Jag var glad att jag bara behövde några penicillintabletter.

Skulle också vilja skriva något om det sociala livet här på bryggan. Men det får bli en annan gång.

Kommande söndag 5 november 2017 är det avsegling via Kap Verde till Saint Lucia i Karibien. – Vi har varit – och är fortfarande – lite i tvivel hur vi skall göra. Upplysningarna om hur det ser ut där borta i Karibien efter 2 helt ödeläggande orkaner i sommar, gör oss lite osäkra. Våra informationskällor har kanske en delvis dold agenda och ett intresse av att skönmåla situationen ”over there”. Just i Saint Lucia, dit vi beräknas anlända första dagarna i december, tror vi nog det är någorlunda, men vidare norrut; hur ser det ut där? Sönderslagen infrastruktur, vägar, hamnar, sanitet, tillgång till vatten och mat? Och så den alltid närvarande kriminaliteten, inte har väl den minskat under nuvarande kaotiska situation? – Vi har några dagar till på oss att bestämma oss för om vi skall fortsätta, eller hoppa av och avvänta situationen några månader. Just här på Kanarieöarna går det ju ingen nöd på oss.

Vi återkommer med vidare besked de närmaste dagarna, när vi vet mer.

 


9 kommentarer

Besök på IKEA, Gran Canaria.

Vi behövde ett nytt diskställ i båten. Vi hade prövat flera under färden hit, men var inte riktigt nöjda. För höga, för smala, och passade inte alls. Tänkte att vi väntar till vi kommer till Gran Canaria, för där finns ju IKEA…

Till en början tänkte vi ta fram cyklarna, och ta oss de 16 km ut till IKEA på egen hand efter att ha studerat kartan noga. Tursamt nog ombestämde vi oss, och tog bussen ut. Det visade sig att cykelvägen snart tog slut och det återstod bara en motorväg med 3-4 filer i vardera riktningen. Och spanjorerna kör som om Jungfru Maria, Allah eller Buddha sitter vid ratten! Skrämmande att bara sitta i en buss.

IKEA Las Palmas de Gran Canaria är nog ett av de lite mindre IKEA-varuhusen, men fullt tillräckligt för att kunna gå runt där nästan en hel dag. Vi kände oss genast ”som hemma”! Väl innanför huvudentréen ser det ut precis som hemma i Umeå, Sundsvall eller varhelst i världen. Upplägg och varupresentation ser ut precis som på alla IKEA-varuhus. Personalen har samma gulrandiga blusar, och namnen på varorna är de samma som i Sverige. ”Dokument, Hederlig, Glimma, och Pruta”; det sista får man bara hoppas att spanjorerna på sina minneslappar inte skriver med två t…

Ett anständigt IKEA-varuhus har naturligtvis en restaurang, ”där Du i lugn och ro kan samla krafter och planlägga vidare inköp”. Mycket välorganiserat kök, där man snabbt kunde förse alla hungriga besökare med mat. Där kunde man beställa svenska Köttbullar med potatismos och lingon. Eller Laxfilé med kokt potatis och grönsaker, mm, mm. Och så en ”Princessbakelse” till kaffet! Säkert med väldigt mycket vitaminer! Enda skillnaden gentemot ett svenskt varuhus var att man kunde få köpa en liten flaska vin till maten. Helt oproblematiskt.

Bland allehanda varor syntes också små tomtar och julgranar/juletre, så precis som hemma förbereder man redan nu köpmännens Stora Högtid: Julen! Vid utgången, omedelbart efter kassorna, kunde man köpa svenska Köttbullar, Kalles kaviar, Knäckebröd, pepparkakor och glögg, svensk Julskinka (!), Slottssenap samt säkert 10 olika sorters sill i burk! En flaska svensk Snaps gjorde man också reklam för. Undrar vad spanjorerna egentligen tänker om oss?! ”Barbarer!”

 

Helmi har funnit Knäckebröd på IKEA. Vad är väl livet utan Husmans?!

– Det blev tungt att bär hem! Det är inte utan att man tänker på att vi faktiskt seglat från Nordsverige 3 500 sjömil enda ner till utanför Afrikas kust, för att köpa knäckebröd och svenska köttbullar! Något av en omväg, men nog smakade det gott i alla fall!

* * *

Här nere har vi det varmt. Oftast över 30 grader. Sängtäckena har vi stoppat undan, nu är det knappt att vi ens kan ha bara lakan. Men man vänjer sig snabbt.


8 kommentarer

Nu är vi här! Las Palmas de Gran Canaria, 2017 10 10.

 

Las Palmas på Gran Canaria, den 10/10 2017.

Mitt på dagen idag kom vi fram till Las Palmas på Gran Canaria efter ganska precis 48 timmars segling från Madeira. – Beklagar att det dröjt några timmar med att sända iväg denna rapport, men internet-uppkopplingen i södra Europa (Spanien och söderut) är ofta väldigt långsam. Det kan ta 5-10 minuter bara att lasta upp Googles hemsida. Innan man har kommit in på WordPress hemsida, ger man ofta upp, och försöker senare.

Det första dygnet under överseglingen hade vi någorlunda vind, men den dog sedan ut, så det blev motorgång därefter. Vi har fått in en viss rytm nu vad vakthållningen beträffar. Carl-Gustav tar vanligtvis ”hundvakten” från midnatt fram till morgonsidan vid 04-06 -tiden, beroende av när Helmi vaknar. Därefter har vi inget strikt schema, utan vi sover i omgångar; den som känner för en ”tupp-lur” behöver inte argumentera för detta, utan uppmuntras att försöka sova ”skönhetssömnen”. Någon av oss har ett lite större behov därvidlag.

Vi kommer att stanna här i flera veckor. Dels har vi en del reparationsarbete att göra (har varit i kontakt med ett varv här i eftermiddag, och de har lovat att hjälpa till); dels finns det mycket att upptäcka här. Och icke minst; här ligger vi osedvanligt billigt! Efter att ha nödgats övernatta i en del marinor med oförskämt höga priser (samtidigt som den hygieniska standarden ibland varit betänkligt låg!), har vi nu kommit till en mycket stor marina, som trots detta har humana priser. Och hygieniska dusch- och toalettutrymmen! Så här billigt (eller ”ekonomiskt/prisvärt”, som ekonomiska räknenissar brukar uttrycka sig!) har vi inte legat förtöjda, sedan vi lämnade norrlandshamnarna. Under 100:- SEK/natt! Det påminner om Storjungfrun utanför Söderhamn och Kattskär utanför Sundsvall. Det är uppenbart att Norrland behöver exportera mer!

Här har vi det bra. Vi återkommer längre fram med rapport om hur förberedelserna fortskrider.


2 kommentarer

Bayona, en historiskt intressant plats.

Något av historiens vingslag möter oss här i Bayona, längst västerut på sydsidan av Vigo-bukten, strax norr om gränsen till Portugal. Det var här som den Gamla Världen först hörde talas om den Nya Världen.

Låt oss ta det från början.  Man hade mot slutet av 1400-talet i Europa börjat ana att jorden nog var rund (trots katolska kyrkans motstånd) och att det skulle gå att segla till Indien västerut. Cristobal Colón/Chistofer Columbus, som sannolikt var från det vi idag kallar Italien, lyckades övertyga drottning Isabella och kung Ferdinand i Spanien att bekosta en upptäktsresa västerut, med kanske stora vinster som följd.

På kvällen den 3 augusti 1492 lämnade 3 skepp Palos hamn. Idag heter platsen Huelva och ligger i Andalucien i södra Spanien, precis på gränsen till Portugal. Christoffer Columbus själv förde befäl över ledarbåten, Sankta María. De övriga båtarna var Niña och Pinta.

Första anhalten var Kanarieöarna, där man efter reparationer och proviantering väntade på vind i 4 veckor. Till slut kunde eskadern den 6 september 1492 lämna den lilla ön Gomera, Europas sista utpost, bakom sig. Man navigerade på klassiskt sätt med s.k. ”död räkning”, dvs. man plottade kurs och seglad distans för att på så sätt bestämma position.

Efter 29 dagar till havs kunde man den 7 oktober iaktta sjöfåglar, som flög västerut, och förstod att man närmade sig land. Tidigt på morgonen den 12 oktober 1492 kunde den unge sjömannen Rodrigo de Triána ombord på Pinta ropa ut: ”Land i sikte!” – Ön, som man siktat, kallades San Salvador och motsvarar idag Dominikanska republiken (andra halvan upptas av Haïti).

Det är mycket intressant att läsa hur Christoffer Columbus beskrev lokalbefolkningen; ”vänliga och fredliga; oskuldsfulla och vackra; de har ingen religiös tro och vet inte vad ondska är; de dödar inte, stjäl inte och bär inte vapen”. – Det är inte utan att man gör sig sina tankar!

Så småningom seglade man tillbaka till Europa. Pga svåra stormar kom fartygen ifrån varandra. Pinta var det fartyg, som först nådde Europas fastland, och det skedde just här i spanska Bayona, strax norr om gränsen till Portugal. Det var alltså just här på stranden, som befälhavaren på Pinta, Martín Alonso Pinzón, den 1 mars 1493 kunde meddela den stora nyheten om ett land i väster! Den 1 mars är f.ö. lokal helgdag här i Galicien sedan 1993, 500 år efteråt.

-Christoffer Columbus fartyg Santa Maria anlände till Lissabon 3 dagar senare, den 4 mars 1493. Naturligtvis blev man väldigt oenig om vem som skulle få ta åt sig äran.

 

Kopia i naturlig storlek av Pinta, det fartyg som först kunde meddela den Gamla Världen om Det Nya Landet. Ligger i Bayonas hamn och är idag ett välbesökt museum.

 

Bild från det lilla muséet ombord på kopian av Pinta.

Ombord på Pinta hade man hit till Bayona – förutom guld – fört med sig allehanda djur, bl a papegojor och leguaner samt växter som majs, tobak och icke minst potatis, vilket skulle få en mycket stor betydelse för den hungrande befolkningen i Europa. – Dessutom medförde man 3 personer från urbefolkningen. En av dem avled strax efter ankomsten till Europa, och ligger gravlagd här invid stranden. De övriga två gick nog en mycket osäker framtid till mötes, efter att ha visats upp på hoven runt om i Europa, som exempel på ”exotiska varelser”.

Från muséet ombord. Visar två av den medförda ursprungsbefolkningen, tillsammans med papegojor och annat ”exotiskt”.

Och vad förde européerna med sig till den Nya Världen? Gonorré, Syfilis, råttor och så småningom även alkoholism.

 

-Tillbaka till vår vardag; i morgon seglar vi vidare söderut längs Portugals kust. Det är lite osäkert hur vi kommer att ha det med internet-uppkoppling, men räknar med att vara utanför Lissabon i slutet av nästa vecka. Vi hör av oss då.

 


2 kommentarer

Nu är seglet klart!

Sent igår kväll kom segelmakaren tillbaka med storseglet, som han lagat. Ser ut som att han gjort ett gott jobb; ser stadigt ut. Och det bästa av allt; det blåste endast minimalt, så det gick lätt att sätta upp seglet, utan några skador.

Sååå, idag mitt på dagen seglade vi iväg de 12 nautiska milen ut till Bayona, som ligger vid södra delen av Vigo-Ríans mynning. Strax norr om gränsen till Portugal. – Vi har lagt till vid Monte Real Club de Yates en Bayona, och beställt bord ikväll vid den flotta seglarrestaurangen. I Pilot-book över området påpekas lite diskret, att gästande seglare är välkomna dit, men att det förutses att man följer klubbmedlemmarnas ”dress code”. Vi har förstått vinken.

Efter tre och en halv månader med skitiga hamnar och mediokra ”syltor” och efter allt tjafs med krånglande utrustning, kan det kanske få vara på sin plats med att få ta på fin-stassen ikväll! Trodde ärligt aldrig att den skulle komma till användning.

I morgon skall vi göra en rundvandring i denna intressanta stad. Spännande fortsättning följer.

 

 


Lämna en kommentar

Här är vi nu! Vigo, Västra Spanien, 2017 09 05.

Vigo, västra Spanien.

 

Vi lämnade i går morse San Vincente del Mar, en söt liten stad i en gallísisk ”Ría”, som närmast motsvarar våra skärgårdar. Ofta mycket vackra och med många pärlor att upptäcka.

Då vi lämnade hamnen i går morse, låg dimman tät, vilket gjorde att jag först inte observerade dykarna precis utanför hamninloppet. Det var med en viss genans, som jag varseblev den klassiska blåvita varningsflaggan ”Dykare nere!” Efter alla dyk som jag själv gjort, så höll jag på att missa det! Får skylla på den täta dimman, och att man normalt inte förväntar sig dykare precis utanför hamninloppet.

Nåväl, vi tuffade på sakta och stilla i den täta dimman. Såg en mötande segelbåt, utan vare sig radar eller AIS, men där någon i den ungdomliga besättningen stod på utkik längst fram i fören. Ett fint drag, som följer de klassiska marina säkerhetsföreskrifterna ”Använda alla till buds stående medel för att undvika kollision”. Men att ge sig iväg i sådant väder, utan dagens tillgängliga medel, det ställer jag mig tveksam till. Förmodligen hade dessa ungdomar inte råd med den senaste tekniken. Men då tycker jag nog att man bör stanna kvar i hamn, och invänta bättre väder.

Vi ligger nu i en marina i Vigo. En betydande hamnstad i västra Spanien. Vår segelmakare jobbar med storseglet under tiden som vi inväntar att det skall blåsa mindre, innan vi om några dagar seglar vidare söderut längs med Portugals kust.