Under augusti och september 2017 drog flera mycket svåra orkaner in över Karibien, Centralamerika och södra USA. Två av dem drabbade mellersta och norra Karibien särskilt hårt. Och detta med bara 2-3 veckors mellanrum.
Vi befann oss vid den tiden i södra Europa med kurs mot Kanarieöarna, och var naturligtvis väldigt fundersamma hur vi skulle göra. Skulle vi fullfölja våra planer att från Las Palmas på Gran Canaria segla iväg i början av november för att via Kap Verde ta oss till Saint Lucia i december? Vad skulle vänta oss där? Utslagen infrastruktur med frånvaro av elektricitet, vägförbindelser och telefon? Bristfälligt vatten och avlopp? Risk för epidemier i värmen? Ökad kriminalitet?
Bedömningen var inte helt enkel, då ingen visste något säkert. Det låg stora ekonomiska intressen i att förminska och bagatellisera problemen. Samtidigt fick man inte vara aningslös och godtrogen; i tuffa situationer kommer tyvärr ofta människors sämsta sidor fram, och kriminalitet har ju redan tidigare varit ett problem i Karibien. De som har följt vår blogg minns kanske de överväganden, som vi gjorde.
Vi bestämde till slut, att huvudsakligen segla i den södra delen av Karibien, som enligt rimligt tillförlitliga uppgifter skulle vara skadefritt. Fram mot april månad skulle vi dra oss norröver, när återuppbyggnaden där hade kommit igång. I vår resväg norrut var det framför allt Dominíca, som drabbades hårt. Det finns andra områden längre norrut, som också drabbades hårt, men det ingick inte i våra planer att segla så långt norrut.
* * *
Efter att ha lämnat Saint Pierre på Martinique, kom vi fram till Prince Ruperts Bay vid Portsmouth på Dominíca den 28 mars 2018. Hittade snart en plats i viken, där vi kunde låta ankaret gå. Ankarspelet fungerar fint nu, och vi fick gott fäste på 8 meters djup med 40 meter kätting.
Redan vid infarten till ankarviken såg vi flera segelbåtar, som blåst upp på stranden i den våldsamma orkanen 6 månader tidigare.
Strandad båt efter orkanen.
En annan segelbåt på stranden.
Ett litet lastfartyg hamnade långt upp på land.
* * *
Vi beslöt oss för att åka med en liten turistbåt – av karaktär större roddbåt – uppför det som här kallas för ”Indian River”. Det var här ursprungsbefolkningen (”Caríbes”) bodde fram till 1978, då en annan orkan ödelade deras möjlighet att fortsätta att leva där. För närvarande lever ursprungsbefolkningen i särskilda reservat, som regeringen ställt i ordning. De utgör idag några tusen individer, men endast 100 – 200 av dem anses vara direkta avkomlingar, övriga är mer eller mindre uppblandade med människor av afrikanskt och europeiskt ursprung.
När man talar om ”ursprungsbefolkning” är detta inte helt sant. Redan för 2000 år sedan lär de karibiska öarna ha varit befolkade av ett fredligt folkslag (”Arawaks”), som kände till tobaken och som konstruerade ”Hammácan”, förlagan till våra hängmattor. – På 1200-talet invaderades öarna av de betydligt mer aggressiva ”Caribes”, som troligen kom från Sydamerika. Caribes slog ihjäl och åt upp männen bland ursprungsbefolkningen, medan kvinnorna fick tjäna som ”nöjen”. Det indianska namnet på det nya och mycket aggressiva folkslaget var ”Kalinas”, varifrån vi sedan via spanskan har fått ordet ”kannibal”.
Denna utläggning har sin betydelse, eftersom det till stor del förklarar de ibland mycket stora svårigheter, som framför allt engelsmännen hade, när de på 1600-talet försökte besätta en karibisk ö. De krigiska och mycket aggressiva Caribes försvarade sina öar till det yttersta, och flera gånger fick engelsmännen slokörat dra sig tillbaka. Ryktet om kannibalism har säkert också bidragit till att dämpa stridsviljan hos de engelska soldaterna.
* * *
Tillbaka till vår lilla båttur uppför ”Indian River”. Det är betydligt lugnare och tryggare än vad historien kanske antyder.
Kulturministeriet har varit mycket tydlig med att försöka bevara idyllen, lugnet och fridfullheten, när man färdas på floden. Inget motorbuller, utan vår guide tar fram årorna och ror oss de knappt 2 km uppför den stillsamma floden, som man kan komma.
Sakta ros båten uppför ”Indian River” under tystnad. Påminner om att färdas på en av Amazonas bifloder.
Man ser hur orkanen ”Maria” ödelade stora skogsarealer längs med flodstranden. Tidigare var floden nästan övertäckt av träd och grenar, som växte som ett tak över floden.
Fram till hit har man röjt floden. Efter orkanen såg hela floden ut som där framme. Helt stopp av nedfallet bråte! Man anar nu vilket enormt arbete, som ligger bakom att få floden farbar så här långt.
* * *
Inne i själva staden finns många konkreta bevis på orkanens härjningar. Vi visar några bilder.
Bild av orkanen Marias härjningar på Dominíca.
Ännu ett hus, där taket flög iväg.
Vid orkanen, som drabbade Dominíca med full kraft i mitten av september 2017, anses 80% av husen ha blivit mer eller mindre totalförstörda. Husen av trä och plåtskjul är i stort sett helt borta. De av betong klarade sig bättre, men även där skadades taken svårt. Fram till nu har befolkningen haft skolor och kyrkor som sin tillflyktsort vid naturkatastrofer, men dessa klarar inte längre naturens härjningar. Regeringen har därför nu låtit påbörja byggandet av ordentliga skyddsrum. Detta eftersom all statistik dessvärre nu talar för att orkanerna kanske inte blir fler, men väl allt våldsammare. Tidigare talade man om Orkan klass 3-4, vilket i sig är oerhört kraftiga vindar! Men nu talar man om Orkan klass 5; med vindar över 76 m/s! Och när man vet att vindtrycket ökar med kvadraten på vindhastigheten, då talar vi om krafter!
Vi gjorde en heldagstur i bil runt ön. En ö som måste ha varit fantastiskt vacker! Vi såg dock hur orkanen ”Maria” helt hade ödelagt stora områden. Cocosplantager, odlingar av bananer, papaya, avocado och grapefrukt ödelades i stor utsträckning. Vår chaufför berättade att han under natten, då orkanen drog fram, hade sökt skydd i ett omkullvält oljefat, och undgick då att skadas av nedfallande takbjälkar. Efter de kraftiga vindarna kom skyfallen, som vattenfyllde flodfårorna, och drog med sig vägar och broar. Vi såg en hel stålcontainer – modell större! – som sveptes med av vattenmassorna! – Antalet dödsfall var förvånansvärt litet; ”bara” 21 bekräftat omkomna, och kanske lika många saknade, vilka sannolikt sveptes med vattenmassorna ut i havet. Inga barn är dessbättre bekräftat döda eller saknade.
* * *
Efter att ha rest runt i landet och sett denna enorma förstörelse, slås man av tanken: ”Hur överlever man sådant här? Hur klarar man att gå vidare?” – Vi är imponerade över att man på kort tid – det har gått drygt 6 månader sedan orkanen ”Maria” slog till – har fått undan så mycket bråte. Man har byggt provisoriska broar och vägbankar, och gator och vägar är nu farbara. Odlingarna är igång på nytt, vilket är helt nödvändigt, eftersom landet är helt beroende av jordbruket. Skolor och hälsoväsendet är igång, liksom rättsväsendet. Det sista inte minst viktigt, eftersom det i sådana här situationer lätt utvecklas ett ”laglöst” land.
S/Y Helmi 