Vi har nu legat kvar här i hamnen till Las Palmas de Gran Canaria i flera veckor. Som vi skrev i tidigare blogg, har vi haft en del ting att åtgärda.

Just som vi seglade in i Las Palmas Hamn, kändes det något konstigt i rodret. Rodret kändes plötsligt så trögt och ”hackigt”. Det gick bara att röra rodret några få grader. Tursamt nog blåste det inte särskilt mycket den dagen, så det gick fint att styra in till ”Registeringsbryggan” med hjälp av bara bogpropellern.

Efter en timme med ett – för ett ungdomligt intellektuellt sinne – ödeläggande byråkratiskt svammel, kunde vi med bogpropellerns hjälp till slut backa in på vår utmätta plats. Mycket hjälpsamma ”Marineros” i gummibåtar, som guidades oss in till kaj.

Efter noggrann inspektion i motorrummet, fann vi förklaringen; den drygt cm-grova wiren, som binder samman ratten i sittbrunnen med rodret hade börjat rupturera på flera ställen! Minst 2, kanske 3, av de kanske bortemot 18 kardelerna i wiren hade gått av! Sådant som bara inte sker! Joho, då! Det hade visst skett! Nåväl, wiren höll inte på att omedelbart rupturera, men de trasiga delarna gjorde att de kvarvarande delarna av wiren inte löpte runt i sina trissor och skidor lika smidigt som de borde. Vilket var förklaringen till att allt gick så trögt. – Skönt att det hände nu, och inte mitt ute på öppet hav!

”So far, so good!” Nu låg vi gott förtöjda i en säker hamn, och som dessutom inte var speciellt dyr. Det kan ju vara trevligt att träffa på en sådan också! Även om det är långt mellan gångerna.

Tursamt nog ligger det en välsorterad Chandlery inte långt härifrån. ”Skeppshandel” hette det på ön Ven mitt i Öresund på 1950-talet. De har mekaniker, som har träffat på allehanda ”Optimister” bland det sjöfarande släktet under årens gång.

Wiren skulle de fixa. Inga problem. – Skifta topplanternan från enbart en 360-graders ankarlanterna till en kombination med även en s.k. ”Tricolour”-lampa, det skulle de också fixa. Ett krav från World Cruising Club i London, som organiserar Atlantic Rally for Cruisers (ARC/ARC+). – Mer om ARC+ den närmaste tiden.

Dieselgeneratorn av märket Fischer Panda är en hjälpgenerator, som står nere i sittbrunnens stuvutrymme, och som hjälper oss med strömtillförseln. Moderna cruisingbåtar har ett mycket stort behov av ström. Skall man enbart segla runt i farvattnen runt hemmahamnen eller möjligen någon eller några veckors segling till närliggande farvatten (som jag själv gjorde i den  lilla IF-båten ”Frida” på 1990-talet), då klarar man sig med ett eller två välfyllda batterier, som man kanske får toppladdade någon gång under sommaren. Skall man ut på en långsegling, som sträcker sig flera månader – kanske år – ja, då handlar det om helt andra kvantiteter ström. Dagens långseglare har helt andra behov av energi än tidigare generationers.

Nå, vår ”hjälpgenerator” nere ”i mörkret” stannade plötsligt ute på havet utanför Madeira. Inte en suck att den skulle starta. Själv trodde jag att den lilla dieselmotorn skurit i den tidvis grova sjön, och såg fram emot ett motorbyte på minst 100.000 SEK. – Suck! – Det blir väl att hänga upp en salt sill över bordet på måndagsmorgnarna, stryka potäterna längs med sillen under veckan, för att på söndagen ta ner sillen och dela den rättvist. Och så på måndagsmorgonen hänga upp en ny sill över bordet, som skulle strykas gott med potäter under veckan,….. – Så påstods det i alla fall ha gått till ”i de gamle dagar….”!

Teknikerna i hamnen kunde snart konstatera att så illa var det nu inte. Det var bara en säkring, som krånglade. – Pust! Plötsligt kände vi oss lättade! Vad rika vi nu kände oss! Vad skulle vi nu göra med de 100.000, som vi nu ”tjänat” ?!! – Lugn, bara lugn. Det ramlade snart in andra utgifter, som också skulle betalas. Så den s.k. ”ordningen” var nu snart återställd.

Fick tag på en svensk (!) dykare, som erbjöd sig att kolla hur det ser ut under båten. Jag har visserligen dykcertifikat och dykutrustning ombord, men är inte speciellt intresserad av att dyka ner i det minst sagt skitiga vattnet i en stor marina. Bad honom, mot betalning, kolla hur det såg ut med zink-anoderna runt propelleraxeln. Zink-anoderna har till uppgift att skydda fr. a. propellern och propelleraxeln från kemisk ”uppluckring” av metall-legeringar. Alltid ett problem pga alla läckströmmar i hamnarna. Jag anade att anoderna nog skulle vara ”något åtgångna”, men till min fasa såg jag att de 2-3 cm tjocka anoderna var i det närmaste helt slut! Bara några få millimeter kvar!  Gudskelov hade jag flera reservanoder ombord, så allt blev utbytt. – Sände en tacksam tanke till vår ”Skyddsängel”, som uppenbarligen fortfarande håller sitt vakande öga över oss!

Det finns många andra ting, som har behövts åtgärdas, men det skulle ta alltför lång tid att beskriva allt. Nöjer mig med att konstatera, att vi nu snart verkar att ha betat av allt på ”to-do” listan.

För någon vecka sedan kröp jag runt i motorrummet och ”motionerade” alla skrovgenomföringar, dvs kollade att alla avstängningskranar rörde sig lätt. Det gjorde de inte. Fick ta i rätt ordentligt för att kunna stänga kranarna. Plötsligt rörde sig en av segingarna”, och höger hand stötte emot en utstickande metalldel och fick ett ordentligt kutt över tummens proximala metacarpophalangealled; ja, så heter den. ”Övergången mellan tumme och hand” skulle andra ha sagt. Strunt samma vilket. ”Blodvite uppstod”, som det hette förr i tiden. Helmi hjälpte mig att bandagera handen och lägga ett tryckförband. Och så upp till ett närbeläget privat sjukhus för inspektion. Konstaterades att alla senor var intakta, men att en led låg i omedelbar närhet. Ordentlig rengöring och suturering.

På hemvägen hände något ganska kul. Behövde hämta ut penicillintabletter, men hittade naturligtvis inte till jourapoteket, som höll öppet en lördag eftermiddag. Fick tag på en taxi, som skulle köra mig dit. Men så tillade chauffören: ”Undrar bara om de har öppet nu på eftermiddagen? Det är ju Siesta-tid här nu!” – Jag undrade lite stillsamt vad som händer om man behöver några hjärtmediciner just när jourapoteket har siesta-stängt. ”Jaaa”, svarade taxichauffören lite eftertänksamt. ”Ja, då dör man väl.” – Inget märkvärdigt med det. Så’n är det bara! – Jag var glad att jag bara behövde några penicillintabletter.

Skulle också vilja skriva något om det sociala livet här på bryggan. Men det får bli en annan gång.

Kommande söndag 5 november 2017 är det avsegling via Kap Verde till Saint Lucia i Karibien. – Vi har varit – och är fortfarande – lite i tvivel hur vi skall göra. Upplysningarna om hur det ser ut där borta i Karibien efter 2 helt ödeläggande orkaner i sommar, gör oss lite osäkra. Våra informationskällor har kanske en delvis dold agenda och ett intresse av att skönmåla situationen ”over there”. Just i Saint Lucia, dit vi beräknas anlända första dagarna i december, tror vi nog det är någorlunda, men vidare norrut; hur ser det ut där? Sönderslagen infrastruktur, vägar, hamnar, sanitet, tillgång till vatten och mat? Och så den alltid närvarande kriminaliteten, inte har väl den minskat under nuvarande kaotiska situation? – Vi har några dagar till på oss att bestämma oss för om vi skall fortsätta, eller hoppa av och avvänta situationen några månader. Just här på Kanarieöarna går det ju ingen nöd på oss.

Vi återkommer med vidare besked de närmaste dagarna, när vi vet mer.