Vi kom hit redan lörd. kväll 5/8 -17. Lägger inte upp någon separat kartbild, eftersom Kinsale finns med längst västerut på bilden från Dungárvan den 4/8-17.

Vi har strosat runt i den mycket trevliga och pittoreska lilla staden. Den är känd för alla sina pubar och dessutom för sina restauranger av mycket hög klass. Kan bara instämma!

Kinsale är i seglingssammanhang känt för alla sina regattor. Vi har just haft en sådan här i staden. Det är framför allt trevligt att se hur många ungdomar – allt från småskoleåldern och uppåt – som entusiastiskt är med i tävlingarna. Livligt påhejade av sina föräldrar. Lovar gott för framtiden!

Staden är också omtalad på grund av att det var precis här utanför som ”Lusitania” sjönk efter torpedering i maj 1917. ”Lusitania” tillhörde Cunard-rederiet, konkurrent till White Star, som senare lät bygga ”Titanic”. – Sjöförklaringen, en sorts maritim rättegång, hölls i det lilla rådhuset just här i Kinsale.

Kinsale är också känt för att det var härifrån som Timothy McCarthy härstammade. Han var en av de 6 utvalda, som Ernest Shackleton tog med sig i en utomordentligt dramatisk räddningsoperation 1911, efter att deras fartyg ”Endurance” hade skruvats ner av isen i Antarktis och därefter sjunkit. Efter att de alla hade varit fångar i 15 månader på isen, tog sig de sju männen i en öppen livbåt de 800 sjömilen från Elephant Island på Antarktis genom världens förmodligen svåraste och farligaste vatten till Sydgeorgien, där en valfångargrupp varskoddes. Med dess hjälp kunde man återvända till de kvarvarande 29 sjömännen på Antarktis, och Ernest Shackleton kunde få hem samtliga i sin besättning. Levande! En av världshistoriens allra största bragder!

En av de 6 utvalda kom alltså från Kinsale. Timothy McCarthy blev dock inte långlivad. Bara några år senare, 1917, omkom han efter att oljetankern han arbetade på, blev torpederad och sänkt.

Timothy McCarthy, en av de utvalda i Shackletons räddningsexpedition.

* * *

Så åter till vardagen. I morgon (onsd. 9/8-17) avseglar vi tidigt (kl. 04.00 UTC, 06.00 svensk tid) från Kinsale och söderut över Biscaya till La Coruña i NV Spanien. Överseglingen beräknas till 3,5 – 4 dygn, och vi hoppas vara framme på lördag kväll 12/8 eller söndag morgon (13/8). Vi kommer då att skicka ett kort meddelande via denna blogg.

Dungárvan, Irlands sydkust, 52¤03′,42N 07¤33′,27W.

Vi låg inblåsta några dagar i Kilmore Quay på östligaste delen av Irlands sydkust, omedelbart söder om Rosslare Harbor. En mycket vänlig hamnkapten i Kilmore Quay guidade oss via VHF-radion in mellan grundskären in i fiskerihamnen. Hamnen har nu utökats med plats för besökande segelbåtar, och man verkar trivas med oss sjöfarande vagabonder. Duschar och toaletter är väldigt fräscha och av mycket hög klass. Hamnavgiften mycket måttlig/beskjeden. – Tillsammans med Marie och Lars i kompisbåten Anemone åt vi en utsökt fiskrätt på en lokal restaurang. Imponerande att man har ett matställe med så hög klass på ett så litet ställe!

Dagen efteråt strosade jag omkring in det lilla samhället, och fann en öppen kyrka. Steg in och fann genast vid ingången en skylt med texten: ”THERE IS ALREADY A DIRECT LINE WITH GOD! PLEASE, SWITCH OFF YOUR MOBILE PHONE!”

– Jag efterföljde uppmaningen/etterkom oppfordringen, och njöt av stillheten en stund.

Idag på morgonen gled vi iväg. Tyvärr hade vi ingen möjlighet att besöka de fågelrika öarna The Saltees utanför Kilmore Quay. Det går inte att lägga till där för privatpersoner, men det finns en liten turbåt som tar turister ut för en dagsvisit. Dock blåste det alltför mycket under vårt besök för att göra öarna ett besök. – Dock läste jag i en turistbroschyr lite tankeväckande: ”Leave Saltee Island Great as You found it. … Kill nothing but Time; take nothing but memories.”

Vi ligger nu för ankar i en vik, strax utanför Dungárvan. Det skulle bli för grunt för oss att gå in till sta’n, när tidvattnet drar sig tillbaka. – Det är en mycket märklig känsla att ligga på svaj. Inga skränande människor, ingen stökig musik, ingen TV, inga ljud från bilar, inga avgaser. Bara ett stilla kluckande från vågorna. Bara stillhet.

I morgon seglar vi vidare till Kinsale, en av de stora seglarmetropolerna här. Här samlas massvis av människor, som antingen/enten har korsat Biscaya eller planlägger att göra det. Det är där vi kommer att invänta ett lämpligt väderfönster inför överseglingen till La Coruña i Spanien.

Rosslare, SO Irland.

Idag en dag med en del dramatik. Mer om detta senare.

Vi låg igår kvar i Arklow, som sägs ha grundlagts av Vikingarna på 700-800-talet. Förmodligen fanns bosättningar runt denna handelsplats vid flodmynningen redan flera århundraden tidigare. – Staden, nu med 12.000 invånare, hade sin blomstringstid under slutet av 1800-talet fram till 0ch med 1:a världskriget. Det byggdes upp en kemisk fabrik, som tillverkade krut och ammunition. Som ett kuriosum kan nämnas att ägaren, Mr. Kynoch,  under en kort tid också var President i fotbollslaget Aston Villa.

Fabriken sysselsatte som mest 3.000 personer, mest kvinnor. Man kan fundera på varför; naturligtvis bra att kvinnor kom ut på arbetsmarknaden, men man skall också komma ihåg att de allra flesta som omkom i arbetsplatsolyckor (40 stycken) på denna ammunitionsfabrik var just kvinnor.

* * *

Vi gick iväg tidigt idag på morgonen, kl. 05.00 för att det skulle passa med tidvattenströmmarna. Jodå, detta fungerade bra. Vi hade 2,5 – 3 knops medström på förmiddagen, och riktigt rusade fram. Samtidigt blåste det upp kulingvindar mot oss. Kombinationen vind och ström mot varandra är känd för att kunna ge mycket hög och krabb sjö. Nog kände vi av det, men det fick väl gå an. Det skulle väl lugna sig.

Värre var det för vår följebåt, Anemone, där Marie och Lars efter några timmar rapporterade om motorstopp. Förmodligen var det något skräp i tanken, som grumsats upp i den krabba sjön, och så tystnade motorn. Att ge sig fram på fördäck för att sätta segel i 14-15 m/sek, det gör man väldigt ogärna. Vi övervägde att försöka få över en tamp och bogsera. Detta är dock potentiellt farligt. Man skall komma ihåg, att det är en sak att bogsera i lugnt väder utanför hemmahamnen. Det är en helt annan sak att försöka sig på denna manöver i kuling. Bara att komma så nära ”haveristen” att man får över en lina är en bedrift. Dessutom är risken stor att linan hamnar runt propellern. Sedan hade vi båda haft ett problem. Så vi nöjde oss med att cirkulera runt haveristen och vara ”stand by”.

Sjöräddningen (”Coast Guard Rescue”) tillkallades via VHF-radio. Efter att man förvissat sig om att det inte förelåg  något omedelbar fara för liv (då skulle man ha sänt helikopter med ytbärgare), sände man en livräddningskryssare, som inom 25 minuter var på plats för att förbereda bogsering av vår kompisbåt Anemone. Just då lyckades Lars få igång motorn, och började tuffa iväg. Livräddningskryssaren stannade kvar och följde utvecklingen i bortemot en timme innan man bedömde situationen som under kontroll. Därefter drog man snabbt – i över 25 knop – iväg mot hemmahamnen för ev. nya insatser.

Jag måste säga att jag är imponerad över hur kollossalt professionellt manskapet på dessa livräddningskryssare arbetar! Lugna men sakliga frågor över radion, rationella övervägningar och ett mycket vänligt bemötande. Det är ju precis detta man behöver i en besvärlig situation.

Sååå, nu ligger vi säkert förtöjda i Rosslare’s industrihamn. Det var inte precis hit vi skulle, utan till Kilmore Quay, just efter udden. Rosslare har vi dock haft med som en möjlig nödhamn, om vi skulle få problem. – Det är dock inte särskilt angenämt att som seglare ligga i en oljig och skitig industrihamn med silldoftande trålare samt trimmertravar med kringflygande skräp som närmaste grannar! I en nödsituation accepterar man dock nästan vad som helst, bara man får förtöja tryggt.

I morgon planerar vi att fortsätta till Kilmor Quay. Där blir vi nog liggande några dagar pga ett annalkande oväder, innan vi seglar vidare mot målet, Kinsale, där vi skall invänta ett lämpligt väderfönster inför överfarten mot Spanien.

Howth, Irland, 2017 07 27. – 53¤23,39N 06¤04,04W.

-Vi hade tänkt att stanna på Isle of Man lite längre tid. Pga ett annalkande oväder kände vi oss nödsakande att ge oss iväg över Irländska sjön till Dublin i Irland. Detta för att inte bli väderfast där i 5-6 dagar.

-Vi kom inte iväg från Peel på Isle of Man förrän vid 11.30-tiden igår, måndag 25/7-17. Detta pga tidvattnet. Det gick inte att öppna ”sillen” dessförinnan. Men så kom vi iväg! Den engelskt vänlige och hjälpsamme Harbor Master vinkade iväg oss efter att ha givit oss de senaste väderprognoserna; ”Mestadels måttliga – friska sydliga till sydostliga vindar,  som frampå kvällen skulle öka till friska till hårda sydliga vindar”. Det var bara att sätta ut så mycket segel vi hade, och vi gjorde snart uppemot 7 knop. Ibland lite mer, men då var vi tvungna att reva, först storseglet, och sedan även Genua-förseglet. Detta eftersom båten började luta och kränga så mycket, att det inte längre var angenämt. Och se! Med minskning av segelytan rätar båten snart upp sig, det blir genast behaglig gång, och farten har minskat bara obetydligt!

-Som det gick undan! Och det var behov för det, eftersom vinden skulle öka frampå kvällssidan. Vi hörde på VHF-radion att en segelbåt i området råkat ut för sjönöd och behövde assistans. Det var intressant att lyssna på radiokommunikationen mellan den nödställda båten samt sjöräddarna och deras landbaserade organisationer. Imponerande att höra, när yrkesmänniskor arbetar! Tala om professionalism!

-Vinden ökade alltmer, och det började bli jobbigt, trots bottenrevade segel. Det visade sig att vi (=jag) hade räknat fel på avståndet, och det var inte 60 utan 75 nautiska mil. Och det innebär 2 timmar extra. Sent på kvällen, efter 10 timmar av -mot slutet – jobbig segling. Så när Marie i kompisbåten ropade på VHF-radion, att hon funnit en liten marina (Howth, strax ONO om Dublin) inte alls långt från positionen, där vi befann oss; ja, då var beslutet inte alls svårt!

-Men nog blev tilläggningen spännande alltid! Att komma in i en främmande hamn är alltid en utmaning/utfordring. Särskilt nattetid. Trotts alla sjökort, både elektroniska och av gammaldags pappersversion, är det inte detsamma som att se hur det ser ut i dagsljus. Vi lyckades orientera oss i hamnen, undvika alla båtar, som låg på svaj (utan lanternor!) och hitta de röda och gröna små lamporna, som skulle leda oss in i den inre marinan. Till slut hittade vi en ledig plats i mörkret, gjorde snabbt fast, och efter att ha vinkat in Marie och Lars i ”Anemone”, kunde vi alla pusta ut! Det var väldigt nära att vi gått på grund i den nästan vattentomma hamnbassängen (ebb/fjære!). I detta blåsiga väder! Detta var inte bara spännande! Det var gastkramande! – Efteråt satt vi alla fyra i vår sittbrunn med var sin stadig whiskey! Tyckte att vi förtjänade det!

-Idag har vi sovit ut. Städat/ryddet i båten, och orienterat oss i och runt den hamnen, där vi ligger. – I morgon skall vi ta lokaltåget in till Dublin. Helmi vill gå i affärer (=sätta fart på irländsk ekonomi). Så skall vi gå på en Pub, där man serverar god mat, och spelar irländsk folkmusik.

-Så får vi följa väderleksprognosen och se när vi kan fortsätta. Vi vill gärna komma fram till Kinsale på Irlands sydkust (strax söder om Cork).