Vi har haft min syster Elisabeth och svåger Fred från Toronto på besök en veckas tid. De har bott på en flott hotellanläggning här alldeles i närheten. Det har varit slappa och behagliga dagar. Vi brukade träffas på badstranden, och efter det obligatoriska doppet var det så dags för en lätt lunch. Elisabeth och Fred lyckades varje dag på något sätt skaffa fram lite gott vin, så att det räckte till oss alla. Mycket angenäma dagar!

Elisabeth och Fred passade på att fira sin 45-års bröllopsdag tillsammans med oss!

* * *

Häromdagen tog vi en liten tur ut med båten. Vi hade för avsikt att snorkla vid ett rev. Det blåste dock lite väl mycket, så vi nöjde oss med att bara ankra upp i lä bakom en klippa, och avnjöt Helmis goda lunch.

När vi skulle lätta ankar, tyckte jag nog att det var lite väl tungt och besvärligt att få upp ankaret. Väl uppe vid ytan fick vi förklaringen; ankaret hade fastnat runt en tjock wire, som först såg ut som en gammal elkabel! Med hjälp av en tillskyndande båtgranne i jolle, lyckades vi komma loss. Snacka om ”Catch of the Day”!

Dagen efter gick strömmen i hela området här. De andra i båten skyllde naturligtvis på att det nog verkligen var en elkabel, som jag hade dragit av med ankaret. Det lustiga var att strömmen gick just som Helmi satt hos frissan. Håret var nytvättat, men fönen fungerade naturligtvis inte. Telefonsamtal med elbolaget som meddelande att det skulle dröja flera timmar innan felet var avhjälpt. Vad göra?!

För Helmi är inga problem omöjliga. Hon tog resolut damfrisörskan med sig till båten, där vi har 230V starkström ombord. Så fick Helmi sitt hår fixat ombord i båten, och Frissan själv tyckte det var kul med att få prova på en ny arbetsmiljö!

När strömmen gick på land, tog Helmi resolut frissan med ombord!

Här är vi alla – Helmi, Elisabeth, CGM och Fred – samlade inför avskedsmiddagen.

* * *

Vi planlägger att avsegla från Antígua och Karibien på onsdag den 9:e Maj i nästa vecka, om väderfönstret ser bra ut. Det kommer att ta oss drygt 3 veckor att segla de c:a 2400 NM till Horta på ön Faial på Azorerna. – Vi kommer regelbundet var 3:e dag att lämna ett kort meddelande på denna blogg.

150 liter färskvatten i 5-litersflaskor är nu bunkrade ombord inför avsegling.

* * *

Vi håller kontakt! Spännande fortsättning följer!

Vi lämnade English Harbour på Antiguas sydkust för några dagar sedan, och seglade till Jolly Harbour, just söder om Antiguas huvudstad St. Johns. Här ligger vi för ankar några dagar, innan vi om några dagar går in och lägger till vid bryggan.

Som alltid är det trevligt att få segla vidare (”Det är skööönt när maaan får lätta ankaaar. Och sticka uuut på böööljorna de blååå!” – Fritt efter  Harry Brandelius). Men man lämnar efter sig minnen och människor, som man på ett sätt har fäst sig vid. Som det härliga krögarparet på fransk-restaurangen ”La Brasserie”, där vi avnjutit några goda middagar. Och njutit av det ugnsvarma nygräddade frukostbrödet, som Krögar-Eric kommit ut med till vår ankarplats på morgnarna! Tala om service!

Isa & Eric Piquenet en ”La Brasserie”, Antígua Slipway, que nous ont servé des répas excelantes!

* * *

Något av det första vi noterade vid segling i tropikerna är hur fort naglarna växer. Nagelklipp minst 2 ggr per vecka. Sedan hur mycket allt kroppshår växer. Armar och axlar är riktigt ludna nu. Helmi tycker att jag skall låta bli att använda solhatten så mycket, så kanske håret på huvudet kommer tillbaka…

Nåväl! Det finns ju gränser!

På tal om frisyrer är detta ett eget tema. Helmi fick en ”Drop in”-tid på en liten ”Ladies Hair dressing” på Granada för några månader sedan. Men frisörskorna hade nog ingen som helst erfarenhet hur ett nordiskt blont hår skulle behandas! De var vana vid att allt lokalt hår av afrikanskt ursprung skulle ”rätas ut” och bli rakt. Helmi önskade det tvärtom! Det fanns ingen spegel framför henne, där hon kunde följa med vad som skedde, utan efter ett tag, när Helmi råkade få se sig i spegeln, reste hon sig halvt desperat och var på väg att lämna lokalen! Stor kalabalik! Både Helmi och jag såg framför oss Helmi i Rastafrisyr! Det passar liksom inte henne.

Så småningom trädde chefen själv in på scenen och kunde rädda det som räddas kunde av Helmis vackra hår.

En månad senare besökte vi en Damfrissa på franska Martinique, och som kunde sin sak. Vi försökte förklara så gott vi kunde på stapplande franska. Den franska damfrisören undrade lite stillsamt om kollegorna nere på Grenada hade använt en fårsax…! Alla kommentarer undanbedes!

Så småningom blev det lite bättre fason på frisyren, och efter det senaste besöket här på Antígua hos en damfrisörska av engelskt ursprung, blev det riktigt fint! Tips till alla som skall ut på långsegling; lär vad ”Klippning lite grann, stajling, föna, permanentning, mm, mm” heter på engelska, franska, spanska, portugisiska, m.fl. Det kommer att underlätta! – Tur att man inte har sådana bekymmer!

På den franska salongen på Martinique tog jag – efter tillåtelse – några bilder på väggen, som antyder vilken vikt fransmän lägger på frisyren.

Modelejonen är naturligtvis noga med sitt yttre!

T.o.m. hunden skall ha tid för den behövliga uppfräschningen!

* * *

Det var allt för den här gången! Spännande fortsättning följer!

Vi befinner oss nu i English Harbor på Antiguas sydkust. En gammal örloggshamn, som var av stor strategisk betydelse för engelsmännen på fr. a. 1700-talet. Hamnen ligger mycket väl skyddad, och ansågs länge vara orkansäker. Med kraften i dagens orkaner är det nu nog lite osäkert.

Det gamla 1700-talsfortet vid hamninloppet.

Vår båt sedd genom en skottglugg.

En kanonbra bild!

Det fanns också möjligheter att bottenbehandla de gamla örloggsfartygen genom att på grunt vatten dra dem kraftigt i sidled, ömsom åt ena, ömsom åt andra hållet. Genom att inte behöva segla hem fartygen till Europa varje år, kunde engelsmännen ständigt ha en stridsberedd flottstyrka i Karibien.

Hela hamnområdet består av gamla byggnader från 1780-talet, och som pietetsfullt har renoverats. Mycket stiligt!

De gamla byggnaderna från 1700-talet har pietetsfullt renoverats.

* * *

Vi må också infoga en vacker bild av en ovanlig palmsort i blom. Den kallas ”Darra” och blommar först efter 8-9 år.

Den ovanliga växten blommar först efter 8-9 år.

* * *

En bild av vår granne fiskaren.

Helmi övervakar när vår granne fiskaren elegant filéar dagens fångst.

* * *

I nästa vecka seglar vi till Jolly Harbor på Antiguas västkust. Vi skall där träffa min syster Elisabeth och svåger Fred från Toronto, innan vi i maj avseglar till Azorerna.

Under augusti och september 2017 drog flera mycket svåra orkaner in över Karibien, Centralamerika och södra USA. Två av dem drabbade mellersta och norra Karibien särskilt hårt. Och detta med bara 2-3 veckors mellanrum.

Vi befann oss vid den tiden i södra Europa med kurs mot Kanarieöarna, och var naturligtvis väldigt fundersamma hur vi skulle göra. Skulle vi fullfölja våra planer att från Las Palmas på Gran Canaria segla iväg i början av november för att via Kap Verde ta oss till Saint Lucia i december? Vad skulle vänta oss där? Utslagen infrastruktur med frånvaro av elektricitet, vägförbindelser och telefon? Bristfälligt vatten och avlopp? Risk för epidemier i värmen? Ökad kriminalitet?

Bedömningen var inte helt enkel, då ingen visste något säkert. Det låg stora ekonomiska intressen i att förminska och bagatellisera problemen. Samtidigt fick man inte vara aningslös och godtrogen; i tuffa situationer kommer tyvärr ofta människors sämsta sidor fram, och kriminalitet har ju redan tidigare varit ett problem i Karibien. De som har följt vår blogg minns kanske de överväganden, som vi gjorde.

Vi bestämde till slut, att huvudsakligen segla i den södra delen av Karibien, som enligt rimligt tillförlitliga uppgifter skulle vara skadefritt. Fram mot april månad skulle vi dra oss norröver, när återuppbyggnaden där hade kommit igång. I vår resväg norrut var det framför allt Dominíca, som drabbades hårt. Det finns andra områden längre norrut, som också drabbades hårt, men det ingick inte i våra planer att segla så långt norrut.

* * *

Efter att ha lämnat Saint Pierre på Martinique, kom vi fram till Prince Ruperts Bay vid Portsmouth på Dominíca den 28 mars 2018. Hittade snart en plats i viken, där vi kunde låta ankaret gå. Ankarspelet fungerar fint nu, och vi fick gott fäste på 8 meters djup med 40 meter kätting.

Redan vid infarten till ankarviken såg vi flera segelbåtar, som blåst upp på stranden i den våldsamma orkanen 6 månader tidigare.

Strandad båt efter orkanen.

En annan segelbåt på stranden.

Ett litet lastfartyg hamnade långt upp på land.

* * *

Vi beslöt oss för att åka med en liten turistbåt – av karaktär större roddbåt – uppför det som här kallas för ”Indian River”. Det var här ursprungsbefolkningen (”Caríbes”) bodde fram till 1978, då en annan orkan ödelade deras möjlighet att fortsätta att leva där. För närvarande lever ursprungsbefolkningen i särskilda reservat, som regeringen ställt i ordning. De utgör idag några tusen individer, men endast 100 – 200 av dem anses vara direkta avkomlingar, övriga är mer eller mindre uppblandade med människor av afrikanskt och europeiskt ursprung.

När man talar om ”ursprungsbefolkning” är detta inte helt sant. Redan för 2000 år sedan lär de karibiska öarna ha varit befolkade av ett fredligt folkslag (”Arawaks”), som kände till tobaken och som konstruerade ”Hammácan”, förlagan till våra hängmattor. –  På 1200-talet invaderades öarna av de betydligt mer aggressiva ”Caribes”, som troligen kom från Sydamerika. Caribes slog ihjäl och åt upp männen bland ursprungsbefolkningen, medan kvinnorna fick tjäna som ”nöjen”. Det indianska namnet på det nya och mycket aggressiva folkslaget var ”Kalinas”, varifrån vi sedan via spanskan har fått ordet ”kannibal”.

Denna utläggning har sin betydelse, eftersom det till stor del förklarar de ibland mycket stora svårigheter, som framför allt engelsmännen hade, när de på 1600-talet försökte besätta en karibisk ö. De krigiska och mycket aggressiva Caribes försvarade sina öar till det yttersta, och flera gånger fick engelsmännen slokörat dra sig tillbaka. Ryktet om kannibalism har säkert också bidragit till att dämpa stridsviljan hos de engelska soldaterna.

* * *

Tillbaka till vår lilla båttur uppför ”Indian River”. Det är betydligt lugnare och tryggare än vad historien kanske antyder.

Kulturministeriet har varit mycket tydlig med att försöka bevara idyllen, lugnet och fridfullheten, när man färdas på floden. Inget motorbuller, utan vår guide tar fram årorna och ror oss de knappt 2 km uppför den stillsamma floden, som man kan komma.

Sakta ros båten uppför ”Indian River” under tystnad. Påminner om att färdas på en av Amazonas bifloder.

Man ser hur orkanen ”Maria” ödelade stora skogsarealer längs med flodstranden. Tidigare var floden nästan övertäckt av träd och grenar, som växte som ett tak över floden.

Fram till hit har man röjt floden. Efter orkanen såg hela floden ut som där framme. Helt stopp av nedfallet bråte! Man anar nu vilket enormt arbete, som ligger bakom att få floden farbar så här långt.

* * *

Inne i själva staden finns många konkreta bevis på orkanens härjningar. Vi visar några bilder.

Bild av orkanen Marias härjningar på Dominíca.

Ännu ett hus, där taket flög iväg.

Vid orkanen, som drabbade Dominíca med full kraft i mitten av september 2017, anses 80% av husen ha blivit mer eller mindre totalförstörda. Husen av trä och plåtskjul är i stort sett helt borta. De av betong klarade sig bättre, men även där skadades taken svårt. Fram till nu har befolkningen haft skolor och kyrkor som sin tillflyktsort vid naturkatastrofer, men dessa klarar inte längre naturens härjningar. Regeringen har därför nu låtit påbörja byggandet av ordentliga skyddsrum. Detta eftersom all statistik dessvärre nu talar för att orkanerna kanske inte blir fler, men väl allt våldsammare. Tidigare talade man om Orkan klass 3-4, vilket i sig är oerhört kraftiga vindar! Men nu talar man om Orkan klass 5; med vindar över 76 m/s! Och när man vet att vindtrycket ökar med kvadraten på vindhastigheten, då talar vi om krafter!

Vi gjorde en heldagstur i bil runt ön. En ö som måste ha varit fantastiskt vacker! Vi såg dock hur orkanen ”Maria” helt hade ödelagt stora områden. Cocosplantager, odlingar av bananer, papaya, avocado och grapefrukt ödelades i stor utsträckning. Vår chaufför berättade att han under natten, då orkanen drog fram, hade sökt skydd i ett omkullvält oljefat, och undgick då att skadas av nedfallande takbjälkar. Efter de kraftiga vindarna kom skyfallen, som vattenfyllde flodfårorna, och drog med sig vägar och broar. Vi såg en hel stålcontainer – modell större! – som sveptes med av vattenmassorna! – Antalet dödsfall var förvånansvärt litet; ”bara” 21 bekräftat omkomna, och kanske lika många saknade, vilka sannolikt sveptes med vattenmassorna ut i havet. Inga barn är dessbättre bekräftat döda eller saknade.

* * *

Efter att ha rest runt i landet och sett denna enorma förstörelse, slås man av tanken: ”Hur överlever man sådant här? Hur klarar man att gå vidare?” – Vi är imponerade över att man på kort tid – det har gått drygt 6 månader sedan orkanen ”Maria” slog till – har fått undan så mycket bråte. Man har byggt provisoriska broar och vägbankar, och gator och vägar är nu farbara. Odlingarna är igång på nytt, vilket är helt nödvändigt, eftersom landet är helt beroende av jordbruket. Skolor och hälsoväsendet är igång, liksom rättsväsendet. Det sista inte minst viktigt, eftersom det i sådana här situationer lätt utvecklas ett ”laglöst” land.

På NV Martinique ligger en liten stad, Saint Pierre. Min omedelbara reaktion på namnet blev: hur översätter man det till svenska? ”Sankte Per”?! Fast det kanske inte heter så på franska…

Staden har en nog så intressant och spännande historia. Det var tidigare Martiniques huvudstad med c:a 30.000 invånare. På 1700-talet etablerades en liten katolsk församling, och i mitten av 1800-talet blev staden ett biskopsdöme. Den nye biskopen drev snart på uppbyggandet av en stor katedral med två mycket höga och imponerande torn. Dessa stod färdiga 1891.

Biskopen och menigheten fick dock inte glädja sig så värst länge åt sin ståtliga katedral. Den 8 maj 1902 vaknade vulkanen Mont Pelée, belägen strax norr om staden, plötsligt till liv. Stora lavamassor och brand ödelade staden i det närmaste totalt. Det nämns om över 30.000 döda.

Enligt en källa överlevde endast stadens fånge, kallad Cyparis, och han överlevde då de tjocka fängelsemurarna skyddade honom. Sanningshalten i just den berättelsen är lite tveksam; vem släppte ut honom?!

De båda bilderna visar katedralen före och efter vulkanutbrottet. Foto av en informationstavla utanför den nuvarande katedralen. Dessvärre taget med blixt, vilket gav en besvärlig reflex.

Mont Pelées topp ligger oftast höljd i moln.

Dagens befolkning förefaller inte särskilt bekymrade över att de lever vid foten av en vulkan.

Dagens Saint Pierre är en liten småstad med c:a 7.500 invånare. Lite småschabbig, och har aldrig riktigt återhämtat sig efter katastrofen för 100 år sedan. Det finns dock flera mycket trevliga restauranger. Bl.a. ”l’Alsace A Kay”, som drivs av en livs levande och äkta jovialisk fransman, med ett stort smil och ett bullrande skratt. Bara att se och höra honom gjorde att de gratinerade sniglarna i sitt vitlökssmör smakade ännu bättre!

* * *

De här båda pojkarna, 12 och 14 år gamla, fick följa med oss ut en liten tur med jollen. Till förtjusning för alla de andra barnen på bryggan! Gissa om de var ”Kungar” för resten av dagen!

* * *

Vi fick göra flera försök att ta oss från Saint Pierre och Martinique. Trots alla väderleksprognoser, blåste det kuling med 14 m/s och 17 m/s i byarna, när vi lämnat den skyddande Martinique-ön och kommit ut på fritt vatten på väg norröver till Dominíca. Två gånger fick vi vända tillbaka till ankarviken utanför Saint Pierre på Martinique. När vi kom tillbaka första gången, upptäckte vi att ankarspelet inte fungerade. Det hade gått helt i beknip, och ankaret och kättingen satt bom fast.

Det började bli kväll, när vi åter kom tillbaka till samma plats, och vi fick ta till akterankaret som en nödlösning. Det visade sig inte hålla alls! Ankaret i sig (20 kg av Bruce-typ) var nog OK, men ankarbandet i aktern har inte alls samma tyngd som kättingen har till det stora Rocna-ankaret (33 kg) i fören. Strax efter midnatt draggade vi och tuschade till en grannbåt. Mycket lätt stöt och inga skador. Men visst var det förargligt! Sån’t gör man bara inte! Så det blev till att gå ankarvakt den natten! Det är uppenbart att de akterankare med band på rulle, som man ofta ser hemmavid, de håller inte när de stora dyningarna rullar in i vikarna här. Här måste man ha en lång och tung kätting, som med sin tyngd dämpar rörelserna och som gör att vi kan lita på att ankaret sitter fast ordentligt.

Med mejsel och hammare gick det dagen därpå att försiktigt knacka loss kättingen. Nu visade det sig att det skett ett elektriskt överslag i ankarvinschen, så ”Upp” var konstant inkopplat. Det gick bara att bryta med spelets säkring. Och ”Ner” fungerade inte alls! Så när vi pga den kraftiga vinden hade fått vända om andra gången, blev det till att manuellt mata ut 40 meter kätting. Vi funderade mycket på hur vi skulle få upp all kättingen och det tunga ankaret igen. Fr.a. hur vi skulle få ankaret på plats den allra sista svingen längst uppe? Det är här som det verkligen är tungt! Vi insåg att vi inte skulle orka dra upp allt själva, utan måste använda det ”skenande” ankarspelet, och vara extra snabba med att bryta med säkringen. Annars skulle ankaret snart sitta bom fast igen.

När vi satte igång morgonen därpå, upptäckta vi att ankarspelet plötsligt fungerade som det skulle! Kanske hade det skett någon överhettning eller något annat, som gjorde att ankarspelet ”ville sova på saken”. Nöjda och glada gav vi oss iväg redan kl. 06.30, eftersom vi noterat att vinden ofta avtar under natten. Och… jodå! Vi kom över till Dominíca! Mer om detta i den spännande fortsättningen!