S/Y Helmi

Följ vår segling till värmen…


5 kommentarer

Nu seglar vi iväg! Till Azorerna och Europa, 2018 05 12.

 

Nu halar vi Antiguas flagga, det sista landet vi besöker i Karibien, och hissar Portugals. – Azorerna nästa!

 

Idag på morgonen drar vi upp ankaret och lägger kursen mot Europa. Vi kommer att segla huvudsakligen norrut; om möjligt något NNO, dvs försöka dra oss något österut. Detta beror på vindarna.

Vår plan är att komma norr om det stora och mäktiga Högtrycket, som ligger väster om Azorerna. Till en början kommer vi att ha måttliga västliga vindar, som förhoppningsvis kommer att ta oss en bra bit norrut, kanske också något österut. Efter några dagar kommer vi att hamna i en del av Högtrycksryggen. Detta innebär svaga vindar, men vi bara får jobba oss genom stiljtebältet. Då huvudsakligen genom att sätta igång motorn och sakta tuffa på i ekonomifart, c:a 4 knop vid 1200 varv per minut i motorn. Vi konsumerar då drygt 2 liter diesel i timmen.

Väl norr om Högtrycket vrider vindarna, så att vi kan segla mer rakt mot öster och målet, Azorerna. Här gäller det dock att se upp, för här kan finnas Lågtryck längre norrut, vilka kan ge kraftiga vindar. Med andra ord måste man här balansera mellan vindstilla i Högtrycket i söder och kraftiga kulingvindar i Lågtrycken i norr.

Vi har tagit hjälp av en fransk seglare och meteorolog, bosatt på Reunion utanför Östafrika. Via satellittelefon kommer vi att ha daglig kontakt, minst 2 gånger per dag. Vi lämnar position, fart, kurs och vindstyrka och -riktning. Utifrån detta ger han oss rekommendationer om fortsatt kurs. – Vi hoppas och tror att vi på detta sätt kan minimera stiltjebältena och undvika kulingvindar.

Vi kommer att regelbundet (kanske var 3:e dag) att sända en kort uppdatering på bloggen, men vi kommer inte att kunna läsa ev. Kommentarer. Inte förrän vi är framme.

Om ni av någon anledning vill nå oss; sänd en /kort/ e-mail till vår sjöadress: cgmhelmi@mailasail.com

 

 


2 kommentarer

Våra seglarvänners båt ”Otilia” har sjunkit!

Vi fick för några dagar sedan ett meddelande från ett annat svenskt seglarpar att våra gemensamma seglarvänner Camilla och Bosse, som vi träffat i många hamnar i Europa, tvingades lämna sin båt ”Otilia” helt nyligen.  De var på väg från St. Martin i Karibien till Azorerna. Enligt de korta besked vi fått, skall ”kölen ha lossnat, och vatten trängde in okontrollerat” och till slut fick man överge båten. De ombordvarande är i säkerhet efter att ha plockats upp av ett kommersiellt fraktfartyg i samarbete med US. Coast Guard, som uppfattat deras nödsignaler.

Vad som skett är fortfarande oklart, eftersom vi inte fått Camillas och Bosses egen berättelse. Att ett kvalitetsbygge som en Sweden Yacht 38 bara skulle ”tappa kölen” låter helt osannolikt. Det mest troliga är att man seglat på en container, som legat i det närmaste osynlig just i vattenytan. Och sedan har det gått fort.

Just nu är vi bara tacksamma att våra vänner förefaller vara välbehållna, om än situationen säkert måste vara kaotisk. Vi avväntar mer info.

Det är klart att vi själva gör oss våra tankar kring detta. Sannolikheten att segla på en container i vattnet är extremt liten. Alla talar om det, men det inträffar dessbättre väldigt sällan. Samtidigt måste man vara klar över att inget är riskfritt. Seglare säger ofta att det farligaste ögonblicket är bilfärden till och från hamnen. Vi har gjort en del extra förberedelser. Exempelvis har vi gått igenom vår ”Grab-bag” med det allra nödvändigaste att raskt ta med, om vi måste överge båten. Att överge båten är dock det sista man gör! Det gör man bara vid brand eller svår vatteninträngning, som inte låter sig kontrolleras. Vi har också på nytt gått igenom en del rutiner vid ”emergencies”.

Vi har en stabil och bra båt, som är väl utrustad och som dessutom seglas av oss, som äger ett visst mått av sunt förnuft. Då har vi gjort det vi har kunnat.

Fortsätt att följa oss på vår blogg. Vi kommer att regelbundet – kanske var 3:e dag – att sända ett kort meddelande om position, fart och kurs, samt att allt är väl ombord.

 

 


8 kommentarer

Här är vi nu! – Och om Tull-/Told- och Immigrationsmyndigheter.

Vi är nu i det närmaste klara för att lämna – om än inte denna världen, så i varje fall denna delen av världen! Vi har klarerat ut från Antígua för översegling till Horta på den västliga ön Faial, som tillhör ö-gruppen Azorerna ute i Atlanten. Politiskt tillhör Azorerna Portugal. Sedan flera hundra år tillbaka är detta en viktig del av förbindelserna mellan den Gamla och den Nya delen av den då kända världen. Riktigt stor betydelse fick ö-gruppen när man på 30-talet fick telegraf-förbindelse med de båda kontinenterna, och under kriget var Azorerna en viktig strategisk bas.

Vi checkade ut från Antígua tidigare idag. Det är nästan alltid en viss – om än inte uppståndelse, så åtminstone ett intressant skådespel kring detta med Tull- och Inklareringsformaliteter. Detta för att nu uttrycka det med små bokstäver.

Det skall genast sägas att de allra flesta Myndighetspersoner, som vi mött, är mycket vänliga och hjälpsamma människor. Om man själv uppträder hövligt – någorlunda välklädd och med ett hövligt språk – så besvarar man detta på motsvarande sätt. De allra flesta Myndighetskontor ligger i nära och direkt kontakt med varandra. Det är ovanligt att man behöver åka runt halva stan för att besöka alla instanser. Någon gång delar man kontor, och då är det lite skrattretande/latterlig att man sänder papper mellan de båda skrivborden! Men då får man inte skratta/smile! För dem är detta dödligt allvar!

Man må vara klar över att den enskilde/enkelte tjänstemannen är som vem som helst av oss. Hon/han vill bara göra sitt jobb, få alla stämplar på plats, och bli färdig med det. Och sedan, när dagen är slut, få gå hem till gumman och barnen, och efter middagen vara nöjd med dagen och få se på Sporten på TV utan att bli störd/forstyrret.

Detta låter kanske lite väl klichéartat, men det är viktigt att sätta sig in i den enskilde/enkelte tjänstemans situation. Hon/han är kanske ensamförsörjare och vill bara få ärendet avklarat. Om man i det läget vill börja krångla och ställa till bråk, då får man nog skylla sig själv. Då har helt säkert personalen en hel uppsjö med paragrafer att slå Dig som sjöfarare i huvudet med, och slutsatsen blir att Du får en förfärlig massa problem.

Det är som nämnts ovanligt att man får problem med myndighetspersoner. Vi har egentligen bara vid ett enda tillfälle stött på någon riktig surdeg. Det var en ökänd hagga/ragata, som många seglarvänner hade varnat oss för. Naturligtvis hade vi glömt någon – i våra ögon – skitsak/bagatell, men som för henne handlade om liv eller död. Att i detta läge be henne dra till ett betydligt varmare ställe än det här, hade bara inneburit problem. Allvarliga och framför allt väldigt långvariga problem. Här gällde det att vara diplomat; stå med mössa/lua i handen, förklara att ”this will never happen again!” Man kan naturligtvis ha synpunkter på detta, men vi som enskilda/enkelte seglare kan knappast/neppe lösa alla människors personliga problem/er. Vi får nöja oss med att uppträda hövligt och respektfullt. Sedan får någon annan ta sig an den andra delen av problematiken.

På förmiddagen idag (8/5 -18) klarerade vi ut från Antígua för segling till Azorerna i Europa. Som vanligt minst tre Myndighetspersoner i tre olika kontor bredvid varandra. Jag gick in i dessa tre dörrar totalt fem gånger, och skickades – efter vederbörlig stämpling – vidare till nästa dörr, från vilken jag alldeles nyss blivit ditskickad! Man gör sig sina tankar, men som beskrivet tidigare – tig still! Helst skulle man som europé vilja rationalisera bort all denna rapakalja, men detta skulle förmodligen höja den officiella arbetslösheten. Kanske är det lika bra att dessa byråkrater gör det de gör, i stället för att sitta på något hak och dricka öl.

Jag kunde dock inte låta bli att på ett av kontoren idag småle/smile lite för mig själv. Den kraftigt överviktige ”Il Bosso Grande” lutade sig bekvämt tillbaka i läderfåtöljen/lenstolen, och lät mig förstå att det var en ynnest att han överhuvudtaget tilltalade mig. Han tittade under glasögonen/brillorna och med en liten knick på nacken hänvisade ärendet – dvs mig – till den yngre kollegan längst bak i hörnet. Denne yngre och hjälpsamme man knappade raskt in alla nödvändiga (?!) uppgifter i dataformuläret. Allt medan den äldre pösmunken återgick till det han egentligen var mest intresserad av, att se på TV hur det gick för favoritlaget i amerikanska DHL.

I morgon onsdag 9 maj kommer vi att lämna vår kajplats och lägga oss för ankare i viken utanför Marinan. Där kostar det ingen hamnavgift. Där kan vi invänta ett bra väderfönster för att påbörja vår översegling över Atlanten.

Det innebär att vi fr o m onsdag fm 9/5-18 kommer att ha svårt att läsa ev. e-mail och kommentarer. Inte förrän vi kommer fram till Azorerna. Vi kommer att ungefär var 3:e dag sända ett kort meddelande via vår blogg om vår position, fart och riktning, samt att allt är OK. Det kan vi göra via vår satellittelefon, som klarar av just detta; att sända korta meddelanden utan bilder. Mera om detta högst upp på bloggen, ”Kontakt”.

 

Jolly Harbour på Antiguas västkust.

 

Vi kommer att sända ett kort meddelande på bloggen när vi far, och sedan dröjer det c:a 3 veckor innan vi är framme.

Var lugn! Vi seglar lugnt!

Helmi och Carl-Gustav.

 

 

 


4 kommentarer

Besök med fiskafänge.

Vi har haft min syster Elisabeth och svåger Fred från Toronto på besök en veckas tid. De har bott på en flott hotellanläggning här alldeles i närheten. Det har varit slappa och behagliga dagar. Vi brukade träffas på badstranden, och efter det obligatoriska doppet var det så dags för en lätt lunch. Elisabeth och Fred lyckades varje dag på något sätt skaffa fram lite gott vin, så att det räckte till oss alla. Mycket angenäma dagar!

 

Elisabeth och Fred passade på att fira sin 45-års bröllopsdag tillsammans med oss!

 

 

* * *

 

Häromdagen tog vi en liten tur ut med båten. Vi hade för avsikt att snorkla vid ett rev. Det blåste dock lite väl mycket, så vi nöjde oss med att bara ankra upp i lä bakom en klippa, och avnjöt Helmis goda lunch.

När vi skulle lätta ankar, tyckte jag nog att det var lite väl tungt och besvärligt att få upp ankaret. Väl uppe vid ytan fick vi förklaringen; ankaret hade fastnat runt en tjock wire, som först såg ut som en gammal elkabel! Med hjälp av en tillskyndande båtgranne i jolle, lyckades vi komma loss. Snacka om ”Catch of the Day”!

Dagen efter gick strömmen i hela området här. De andra i båten skyllde naturligtvis på att det nog verkligen var en elkabel, som jag hade dragit av med ankaret. Det lustiga var att strömmen gick just som Helmi satt hos frissan. Håret var nytvättat, men fönen fungerade naturligtvis inte. Telefonsamtal med elbolaget som meddelande att det skulle dröja flera timmar innan felet var avhjälpt. Vad göra?!

För Helmi är inga problem omöjliga. Hon tog resolut damfrisörskan med sig till båten, där vi har 230V starkström ombord. Så fick Helmi sitt hår fixat ombord i båten, och Frissan själv tyckte det var kul med att få prova på en ny arbetsmiljö!

 

När strömmen gick på land, tog Helmi resolut frissan med ombord!

 

 

Här är vi alla – Helmi, Elisabeth, CGM och Fred – samlade inför avskedsmiddagen.

 

* * *

 

Vi planlägger att avsegla från Antígua och Karibien på onsdag den 9:e Maj i nästa vecka, om väderfönstret ser bra ut. Det kommer att ta oss drygt 3 veckor att segla de c:a 2400 NM till Horta på ön Faial på Azorerna. – Vi kommer regelbundet var 3:e dag att lämna ett kort meddelande på denna blogg.

 

150 liter färskvatten i 5-litersflaskor är nu bunkrade ombord inför avsegling.

 

* * *

Vi håller kontakt! Spännande fortsättning följer!

 


Lämna en kommentar

Om hud, naglar och hår i tropikerna, 2018 04 24.

Vi lämnade English Harbour på Antiguas sydkust för några dagar sedan, och seglade till Jolly Harbour, just söder om Antiguas huvudstad St. Johns. Här ligger vi för ankar några dagar, innan vi om några dagar går in och lägger till vid bryggan.

Som alltid är det trevligt att få segla vidare (”Det är skööönt när maaan får lätta ankaaar. Och sticka uuut på böööljorna de blååå!” – Fritt efter  Harry Brandelius). Men man lämnar efter sig minnen och människor, som man på ett sätt har fäst sig vid. Som det härliga krögarparet på fransk-restaurangen ”La Brasserie”, där vi avnjutit några goda middagar. Och njutit av det ugnsvarma nygräddade frukostbrödet, som Krögar-Eric kommit ut med till vår ankarplats på morgnarna! Tala om service!

 

Isa & Eric Piquenet en ”La Brasserie”, Antígua Slipway, que nous ont servé des répas excelantes!

 

* * *

 

Något av det första vi noterade vid segling i tropikerna är hur fort naglarna växer. Nagelklipp minst 2 ggr per vecka. Sedan hur mycket allt kroppshår växer. Armar och axlar är riktigt ludna nu. Helmi tycker att jag skall låta bli att använda solhatten så mycket, så kanske håret på huvudet kommer tillbaka…

Nåväl! Det finns ju gränser!

På tal om frisyrer är detta ett eget tema. Helmi fick en ”Drop in”-tid på en liten ”Ladies Hair dressing” på Granada för några månader sedan. Men frisörskorna hade nog ingen som helst erfarenhet hur ett nordiskt blont hår skulle behandas! De var vana vid att allt lokalt hår av afrikanskt ursprung skulle ”rätas ut” och bli rakt. Helmi önskade det tvärtom! Det fanns ingen spegel framför henne, där hon kunde följa med vad som skedde, utan efter ett tag, när Helmi råkade få se sig i spegeln, reste hon sig halvt desperat och var på väg att lämna lokalen! Stor kalabalik! Både Helmi och jag såg framför oss Helmi i Rastafrisyr! Det passar liksom inte henne.

Så småningom trädde chefen själv in på scenen och kunde rädda det som räddas kunde av Helmis vackra hår.

En månad senare besökte vi en Damfrissa på franska Martinique, och som kunde sin sak. Vi försökte förklara så gott vi kunde på stapplande franska. Den franska damfrisören undrade lite stillsamt om kollegorna nere på Grenada hade använt en fårsax…! Alla kommentarer undanbedes!

Så småningom blev det lite bättre fason på frisyren, och efter det senaste besöket här på Antígua hos en damfrisörska av engelskt ursprung, blev det riktigt fint! Tips till alla som skall ut på långsegling; lär vad ”Klippning lite grann, stajling, föna, permanentning, mm, mm” heter på engelska, franska, spanska, portugisiska, m.fl. Det kommer att underlätta! – Tur att man inte har sådana bekymmer!

På den franska salongen på Martinique tog jag – efter tillåtelse – några bilder på väggen, som antyder vilken vikt fransmän lägger på frisyren.

 

Modelejonen är naturligtvis noga med sitt yttre!

 

 

T.o.m. hunden skall ha tid för den behövliga uppfräschningen!

 

* * *

Det var allt för den här gången! Spännande fortsättning följer!

 


Lämna en kommentar

English Harbor, Antiguas sydkust.

Vi befinner oss nu i English Harbor på Antiguas sydkust. En gammal örloggshamn, som var av stor strategisk betydelse för engelsmännen på fr. a. 1700-talet. Hamnen ligger mycket väl skyddad, och ansågs länge vara orkansäker. Med kraften i dagens orkaner är det nu nog lite osäkert.

 

Det gamla 1700-talsfortet vid hamninloppet.

 

 

Vår båt sedd genom en skottglugg.

 

 

En kanonbra bild!

 

 

Det fanns också möjligheter att bottenbehandla de gamla örloggsfartygen genom att på grunt vatten dra dem kraftigt i sidled, ömsom åt ena, ömsom åt andra hållet. Genom att inte behöva segla hem fartygen till Europa varje år, kunde engelsmännen ständigt ha en stridsberedd flottstyrka i Karibien.

 

Hela hamnområdet består av gamla byggnader från 1780-talet, och som pietetsfullt har renoverats. Mycket stiligt!

De gamla byggnaderna från 1700-talet har pietetsfullt renoverats.

 

* * *

Vi må också infoga en vacker bild av en ovanlig palmsort i blom. Den kallas ”Darra” och blommar först efter 8-9 år.

Den ovanliga växten blommar först efter 8-9 år.

 

* * *

En bild av vår granne fiskaren.

Helmi övervakar när vår granne fiskaren elegant filéar dagens fångst.

 

* * *

 

I nästa vecka seglar vi till Jolly Harbor på Antiguas västkust. Vi skall där träffa min syster Elisabeth och svåger Fred från Toronto, innan vi i maj avseglar till Azorerna.


4 kommentarer

Sailors we have encountered: Eric B. Forsyth in Sail Yacht Fiona.

We arrived in Catamaran Marina, close to English Harbour on the south coast of Antígua in the Caribbean, on Wednesday April 4th 2018. We came here in order to get in contact with a Marine electrician who could help us with the Fischer Panda generator.

Next day an old sail yacht ”Fiona” berthed just at the starboard side of our boat ”Helmi” at the pontoon. Captain Eric B. Forsyth and his crew – Andy from Scotland and Tom, a professional painter from New York – invited us for a drink and a chat in the cockpit. This turned out to be a most remarkable meeting!

In his professional life Eric had obviously been a very advanced scientist in nuclear elementary particle physics. Together with his wife he built a 42 ft. sail boat in the back yard of the house. It took them 8 years to build! They sailed together for many years. When his beloved wife died 20 years ago, Eric continued to sail. Often alone, sometimes with crew. Tom has sailed with him for 5 years and Andy for 2 years.

 

Together with Captain Eric B. Forsyth in S/Y ”Fiona” we had a drink and a long talk. He is one of these remarkable persons You may encounter when sailing.

Eric has sailed more than 300.000 nautical miles, including 3 circumnavigations. He has crossed the Atlantic Ocean 27 times, sailed around Cape Horn 4 times – 3 times downwind and once against the wind! He told us that 3 times the crew had just disappeared the night before departure, just leaving a short message: ”Sorry, we have got other plans”! Just unbelievable how people can behave! In one of these occasions, Eric sailed alone from Eastbourne in the English Channel all the way to Falmouth! Incredibly!

At 86 years of age, Eric still sails most of the time. He is a proof that age is just a figure. Eric talks with a low voice and is very humble in his speech and behaviour. Indeed a man to revere.