Vi är nu i det närmaste klara för att lämna – om än inte denna världen, så i varje fall denna delen av världen! Vi har klarerat ut från Antígua för översegling till Horta på den västliga ön Faial, som tillhör ö-gruppen Azorerna ute i Atlanten. Politiskt tillhör Azorerna Portugal. Sedan flera hundra år tillbaka är detta en viktig del av förbindelserna mellan den Gamla och den Nya delen av den då kända världen. Riktigt stor betydelse fick ö-gruppen när man på 30-talet fick telegraf-förbindelse med de båda kontinenterna, och under kriget var Azorerna en viktig strategisk bas.

Vi checkade ut från Antígua tidigare idag. Det är nästan alltid en viss – om än inte uppståndelse, så åtminstone ett intressant skådespel kring detta med Tull- och Inklareringsformaliteter. Detta för att nu uttrycka det med små bokstäver.

Det skall genast sägas att de allra flesta Myndighetspersoner, som vi mött, är mycket vänliga och hjälpsamma människor. Om man själv uppträder hövligt – någorlunda välklädd och med ett hövligt språk – så besvarar man detta på motsvarande sätt. De allra flesta Myndighetskontor ligger i nära och direkt kontakt med varandra. Det är ovanligt att man behöver åka runt halva stan för att besöka alla instanser. Någon gång delar man kontor, och då är det lite skrattretande/latterlig att man sänder papper mellan de båda skrivborden! Men då får man inte skratta/smile! För dem är detta dödligt allvar!

Man må vara klar över att den enskilde/enkelte tjänstemannen är som vem som helst av oss. Hon/han vill bara göra sitt jobb, få alla stämplar på plats, och bli färdig med det. Och sedan, när dagen är slut, få gå hem till gumman och barnen, och efter middagen vara nöjd med dagen och få se på Sporten på TV utan att bli störd/forstyrret.

Detta låter kanske lite väl klichéartat, men det är viktigt att sätta sig in i den enskilde/enkelte tjänstemans situation. Hon/han är kanske ensamförsörjare och vill bara få ärendet avklarat. Om man i det läget vill börja krångla och ställa till bråk, då får man nog skylla sig själv. Då har helt säkert personalen en hel uppsjö med paragrafer att slå Dig som sjöfarare i huvudet med, och slutsatsen blir att Du får en förfärlig massa problem.

Det är som nämnts ovanligt att man får problem med myndighetspersoner. Vi har egentligen bara vid ett enda tillfälle stött på någon riktig surdeg. Det var en ökänd hagga/ragata, som många seglarvänner hade varnat oss för. Naturligtvis hade vi glömt någon – i våra ögon – skitsak/bagatell, men som för henne handlade om liv eller död. Att i detta läge be henne dra till ett betydligt varmare ställe än det här, hade bara inneburit problem. Allvarliga och framför allt väldigt långvariga problem. Här gällde det att vara diplomat; stå med mössa/lua i handen, förklara att ”this will never happen again!” Man kan naturligtvis ha synpunkter på detta, men vi som enskilda/enkelte seglare kan knappast/neppe lösa alla människors personliga problem/er. Vi får nöja oss med att uppträda hövligt och respektfullt. Sedan får någon annan ta sig an den andra delen av problematiken.

På förmiddagen idag (8/5 -18) klarerade vi ut från Antígua för segling till Azorerna i Europa. Som vanligt minst tre Myndighetspersoner i tre olika kontor bredvid varandra. Jag gick in i dessa tre dörrar totalt fem gånger, och skickades – efter vederbörlig stämpling – vidare till nästa dörr, från vilken jag alldeles nyss blivit ditskickad! Man gör sig sina tankar, men som beskrivet tidigare – tig still! Helst skulle man som europé vilja rationalisera bort all denna rapakalja, men detta skulle förmodligen höja den officiella arbetslösheten. Kanske är det lika bra att dessa byråkrater gör det de gör, i stället för att sitta på något hak och dricka öl.

Jag kunde dock inte låta bli att på ett av kontoren idag småle/smile lite för mig själv. Den kraftigt överviktige ”Il Bosso Grande” lutade sig bekvämt tillbaka i läderfåtöljen/lenstolen, och lät mig förstå att det var en ynnest att han överhuvudtaget tilltalade mig. Han tittade under glasögonen/brillorna och med en liten knick på nacken hänvisade ärendet – dvs mig – till den yngre kollegan längst bak i hörnet. Denne yngre och hjälpsamme man knappade raskt in alla nödvändiga (?!) uppgifter i dataformuläret. Allt medan den äldre pösmunken återgick till det han egentligen var mest intresserad av, att se på TV hur det gick för favoritlaget i amerikanska DHL.

I morgon onsdag 9 maj kommer vi att lämna vår kajplats och lägga oss för ankare i viken utanför Marinan. Där kostar det ingen hamnavgift. Där kan vi invänta ett bra väderfönster för att påbörja vår översegling över Atlanten.

Det innebär att vi fr o m onsdag fm 9/5-18 kommer att ha svårt att läsa ev. e-mail och kommentarer. Inte förrän vi kommer fram till Azorerna. Vi kommer att ungefär var 3:e dag sända ett kort meddelande via vår blogg om vår position, fart och riktning, samt att allt är OK. Det kan vi göra via vår satellittelefon, som klarar av just detta; att sända korta meddelanden utan bilder. Mera om detta högst upp på bloggen, ”Kontakt”.

 

 

Vi kommer att sända ett kort meddelande på bloggen när vi far, och sedan dröjer det c:a 3 veckor innan vi är framme.

Var lugn! Vi seglar lugnt!

Helmi och Carl-Gustav.