S/Y Helmi

Följ vår segling till värmen…


4 kommentarer

Här är vi nu! Rosslare, SO Irland, 2017 07 31.

Rosslare, SO Irland.

 

Idag en dag med en del dramatik. Mer om detta senare.

Vi låg igår kvar i Arklow, som sägs ha grundlagts av Vikingarna på 700-800-talet. Förmodligen fanns bosättningar runt denna handelsplats vid flodmynningen redan flera århundraden tidigare. – Staden, nu med 12.000 invånare, hade sin blomstringstid under slutet av 1800-talet fram till 0ch med 1:a världskriget. Det byggdes upp en kemisk fabrik, som tillverkade krut och ammunition. Som ett kuriosum kan nämnas att ägaren, Mr. Kynoch,  under en kort tid också var President i fotbollslaget Aston Villa.

Fabriken sysselsatte som mest 3.000 personer, mest kvinnor. Man kan fundera på varför; naturligtvis bra att kvinnor kom ut på arbetsmarknaden, men man skall också komma ihåg att de allra flesta som omkom i arbetsplatsolyckor (40 stycken) på denna ammunitionsfabrik var just kvinnor.

* * *

Vi gick iväg tidigt idag på morgonen, kl. 05.00 för att det skulle passa med tidvattenströmmarna. Jodå, detta fungerade bra. Vi hade 2,5 – 3 knops medström på förmiddagen, och riktigt rusade fram. Samtidigt blåste det upp kulingvindar mot oss. Kombinationen vind och ström mot varandra är känd för att kunna ge mycket hög och krabb sjö. Nog kände vi av det, men det fick väl gå an. Det skulle väl lugna sig.

Värre var det för vår följebåt, Anemone, där Marie och Lars efter några timmar rapporterade om motorstopp. Förmodligen var det något skräp i tanken, som grumsats upp i den krabba sjön, och så tystnade motorn. Att ge sig fram på fördäck för att sätta segel i 14-15 m/sek, det gör man väldigt ogärna. Vi övervägde att försöka få över en tamp och bogsera. Detta är dock potentiellt farligt. Man skall komma ihåg, att det är en sak att bogsera i lugnt väder utanför hemmahamnen. Det är en helt annan sak att försöka sig på denna manöver i kuling. Bara att komma så nära ”haveristen” att man får över en lina är en bedrift. Dessutom är risken stor att linan hamnar runt propellern. Sedan hade vi båda haft ett problem. Så vi nöjde oss med att cirkulera runt haveristen och vara ”stand by”.

Sjöräddningen (”Coast Guard Rescue”) tillkallades via VHF-radio. Efter att man förvissat sig om att det inte förelåg  något omedelbar fara för liv (då skulle man ha sänt helikopter med ytbärgare), sände man en livräddningskryssare, som inom 25 minuter var på plats för att förbereda bogsering av vår kompisbåt Anemone. Just då lyckades Lars få igång motorn, och började tuffa iväg. Livräddningskryssaren stannade kvar och följde utvecklingen i bortemot en timme innan man bedömde situationen som under kontroll. Därefter drog man snabbt – i över 25 knop – iväg mot hemmahamnen för ev. nya insatser.

Jag måste säga att jag är imponerad över hur kollossalt professionellt manskapet på dessa livräddningskryssare arbetar! Lugna men sakliga frågor över radion, rationella övervägningar och ett mycket vänligt bemötande. Det är ju precis detta man behöver i en besvärlig situation.

Sååå, nu ligger vi säkert förtöjda i Rosslare’s industrihamn. Det var inte precis hit vi skulle, utan till Kilmore Quay, just efter udden. Rosslare har vi dock haft med som en möjlig nödhamn, om vi skulle få problem. – Det är dock inte särskilt angenämt att som seglare ligga i en oljig och skitig industrihamn med silldoftande trålare samt trimmertravar med kringflygande skräp som närmaste grannar! I en nödsituation accepterar man dock nästan vad som helst, bara man får förtöja tryggt.

I morgon planerar vi att fortsätta till Kilmor Quay. Där blir vi nog liggande några dagar pga ett annalkande oväder, innan vi seglar vidare mot målet, Kinsale, där vi skall invänta ett lämpligt väderfönster inför överfarten mot Spanien.


2 kommentarer

Här är vi nu! Arklow, Irland, 2017 07 29.

Vi kom inte iväg kl. 04.00, som vi planlagt. Det blåste alldeles för mycket. Eftersom flera väder-sajter prognostiserat avtagande vind frampå förmiddagen, bestämde vi tidigt på morgonen att uppskjuta avfärden 2 timmar. – Obetydlig vindminskning, men det är lättare att hantera tufft väder i dagsljus.

Fortfarande lite tuffa förhållanden, men vi kom iväg kl. 06.30. En fantastisk medström, som genast gav oss 7,5 knop ”över grund”! Hej, vad det gick undan! Så småningom saktade strömmen av, och de sista timmarna envis motström på c:a 3 knop. En evig tid att förflytta sig! Hade vi kommit iväg som planlagt, hade vi inte behövt plågas av motströmmen. Men så är det! Det är inte bara tidvattnet att tänka på; man måste också ta hänsyn till hur väderförhållandena ser ut.

Nu ligger vi väl förtöjda i Arklows Marina, 40 NM (= c:a 80 km) söder om Dublin. I morgon, söndag 30/7-17, har vi en vilodag. Därefter försöker vi efterhand ta oss runt Irlands SÖ udde, och så småningom längre västerut till Kinsale på sydkusten. Vi har beställt några reservdelar dit, och avser att där invänta ett lämpligt väderfönster inför överseglingen till Spanien.


Lämna en kommentar

Dublin, 2017 07 28.

Vi tog tåget in till Dublin igår.

Redan på stationen inne i Dublin blev vi påminda om Irlands dramatiska historia. Connolly Station är uppkallad efter en av dem som startade påskupproret i Dublin 1916.

General Post Office-huset ockuperades av sju män, som proklamerade Republiken Irlands oberoende från England.

Bild av GPO (Posthuset i Dublin) de dramatiska dagarna under påskupproret 1916.

Som framgår av texten, anslöt inte de telegraf- och postanställda sig till upproret, vilket slogs ner efter att de anställda lagat de avskurna telegraf- och telefonledningarna, och armén kunnat få in förstärkningar.

 

Självständighetsdeklarationen med undertecknarna.

 

Kvarvarande kulhål i en av kolonnerna framför posthuset. Se bilden längst upp.

 

* * *

Tillbaka till Järnvägsstationen, som är uppkallad efter en av undertecknarna till Declaration of Freedom, James Conolly. Han skottskadades svårt i ena ankeln, tillfångatogs och dömdes till döden. Pga sin oförmåga att stå upp, blev han arkebuserad fastbunden i en stol.

* * *

Det idag något kluvna förhållandet till England märks bl. a. i att man är noga med uttalet. Hamnen, där vi ligger förtöjda – Howth – uttalar man inte på brittiskt sätt (”haôth”) utan på irländskt sätt ”houth”. Kan tyckas vara en bagatell, men för irländarna är detta inte någon bagatell.

Ett annat, kanske något prosaïskt exempel, är hur Du beställer en ”Irish Coffee”. Det finns garaterat många ögon/öron, som kollar upp vad sorts whiskey, som Du beställer. Säger Du ”Jameson”, smilar garanterat många på smilbandet.

* * *

Dublin är idag en kosmopolitisk stad, där flera språk hörs i folkvimlet. Staden präglas av ett påtagligt rikt kulturliv, och påminner kulturellt lite om Berlin med allehanda konstnärer, och sin förmåga att med humor och sarkasm protestera mot världens galenskap. – Mest berömd är väl kanske James Joyce med sin Ulysses. Det lär fortfarande finnas de som försöker följa bokens handling i Dublin under en enda dag! En bedrift bara det att ha läst igenom detta gedigna verk!

James Joyce

 

En annan kulturutövare, den saxofonspelande gatumusikanten.

Gatumusikant.

 

 

Irländsk folkmusik på en Pub i centrala Dublin.

* * *

I morgon tidigt skall vi försöka komma iväg redan kl. 04.00. Detta för att kunna utnyttja den under morgontimmarna mycket starka tidvattenströmmen på nära 4 knop. Bättre att ha den med sig än tvärtom! Alternativet är att gå iväg vid 16.30-tiden på eftermiddagen, men då kommer vi fram väldigt sent på kvällen, och vi vill mycket ogärna komma fram till en okänd hamn mitt i natten.


6 kommentarer

Här är vi nu! Howth, utanför Dublin, Irland, 2017 07 26.

Howth, Irland, 2017 07 27. – 53¤23,39N 06¤04,04W.

-Vi hade tänkt att stanna på Isle of Man lite längre tid. Pga ett annalkande oväder kände vi oss nödsakande att ge oss iväg över Irländska sjön till Dublin i Irland. Detta för att inte bli väderfast där i 5-6 dagar.

-Vi kom inte iväg från Peel på Isle of Man förrän vid 11.30-tiden igår, måndag 25/7-17. Detta pga tidvattnet. Det gick inte att öppna ”sillen” dessförinnan. Men så kom vi iväg! Den engelskt vänlige och hjälpsamme Harbor Master vinkade iväg oss efter att ha givit oss de senaste väderprognoserna; ”Mestadels måttliga – friska sydliga till sydostliga vindar,  som frampå kvällen skulle öka till friska till hårda sydliga vindar”. Det var bara att sätta ut så mycket segel vi hade, och vi gjorde snart uppemot 7 knop. Ibland lite mer, men då var vi tvungna att reva, först storseglet, och sedan även Genua-förseglet. Detta eftersom båten började luta och kränga så mycket, att det inte längre var angenämt. Och se! Med minskning av segelytan rätar båten snart upp sig, det blir genast behaglig gång, och farten har minskat bara obetydligt!

-Som det gick undan! Och det var behov för det, eftersom vinden skulle öka frampå kvällssidan. Vi hörde på VHF-radion att en segelbåt i området råkat ut för sjönöd och behövde assistans. Det var intressant att lyssna på radiokommunikationen mellan den nödställda båten samt sjöräddarna och deras landbaserade organisationer. Imponerande att höra, när yrkesmänniskor arbetar! Tala om professionalism!

-Vinden ökade alltmer, och det började bli jobbigt, trots bottenrevade segel. Det visade sig att vi (=jag) hade räknat fel på avståndet, och det var inte 60 utan 75 nautiska mil. Och det innebär 2 timmar extra. Sent på kvällen, efter 10 timmar av -mot slutet – jobbig segling. Så när Marie i kompisbåten ropade på VHF-radion, att hon funnit en liten marina (Howth, strax ONO om Dublin) inte alls långt från positionen, där vi befann oss; ja, då var beslutet inte alls svårt!

-Men nog blev tilläggningen spännande alltid! Att komma in i en främmande hamn är alltid en utmaning/utfordring. Särskilt nattetid. Trotts alla sjökort, både elektroniska och av gammaldags pappersversion, är det inte detsamma som att se hur det ser ut i dagsljus. Vi lyckades orientera oss i hamnen, undvika alla båtar, som låg på svaj (utan lanternor!) och hitta de röda och gröna små lamporna, som skulle leda oss in i den inre marinan. Till slut hittade vi en ledig plats i mörkret, gjorde snabbt fast, och efter att ha vinkat in Marie och Lars i ”Anemone”, kunde vi alla pusta ut! Det var väldigt nära att vi gått på grund i den nästan vattentomma hamnbassängen (ebb/fjære!). I detta blåsiga väder! Detta var inte bara spännande! Det var gastkramande! – Efteråt satt vi alla fyra i vår sittbrunn med var sin stadig whiskey! Tyckte att vi förtjänade det!

-Idag har vi sovit ut. Städat/ryddet i båten, och orienterat oss i och runt den hamnen, där vi ligger. – I morgon skall vi ta lokaltåget in till Dublin. Helmi vill gå i affärer (=sätta fart på irländsk ekonomi). Så skall vi gå på en Pub, där man serverar god mat, och spelar irländsk folkmusik.

-Så får vi följa väderleksprognosen och se när vi kan fortsätta. Vi vill gärna komma fram till Kinsale på Irlands sydkust (strax söder om Cork).


1 kommentar

Här är vi nu! Peel, Isle of Man, 2017 07 24.

Peel, Isle of Man.

-Via Bangor, just utanför Belfast på Nordirland, seglade vi igår vidare. Vi fick verkligen känna av tidvattenströmmarna! Ett tag trodde vi att kompassen helt ”had gone Bananas”, innan enkel logik sade oss att vår inställda kurs helt spolierades av den 2,4 knop nordgående strömmen. Det var bara att stegvis kompensera för detta, och till slut hade vi en acceptabel kurs mot mål. Detta kan man matematiskt räkna ut på papper på förhand, men detta hade vi naturligtvis inte gjort, utan fick kompensera ”manuellt” i efterhand. Det gick bra detta också; det viktiga är att vara medveten om fenomenet och vidtaga mått och steg.

-Till slut vände strömmen, och vi kunde i 7,3 knops raser-fart närma oss Peel på Isle of Mans västsida. Kl. 21.30 i går kväll ropade vi upp Harbor Master på Channel 12, som meddelade att hamnen öppnades kl. 22.00. Detta har med tidvattnet att göra. Det finns en ”Sill” (=tröskel/terskel), som förhindrar att vattnet i hamnen rinner ut vid lågvatten. Därför är hamnen bara öppen 1 – max. 2 timmar före och efter High Water, beroende på om det är ”Spring” eller ”Neap”. Det där sista har med månfas att göra. Det viktiga är att man följer tidvattentabellerna.

-Så kunde vi till slut passera Sillen, och efter förtöjning sova gott. – I går, när vi kom in, var det precis 2 månader sedan vi lämnade Umeå. Det var väl ett fint sätt att fira 2-månaders-jubileum!

-Har idag gjort en intressant rundvandring här i sta’n. – Isle of Man är för de flesta av oss sedan 4:e klassens undervisning i Geografi bara en ö i Irländska sjön. Av den vänlige Harbor Master fick jag reda på att Isle of Man är en självständig nation, icke någon del av UK. Har ett eget parlament, som stiftar egna lagar. Man har dessutom egna frimärken. Statsöverhuvud är dock The Queen, som också pryder de lokala pundsedlarna (liksom de skottska sedlarna). Det lokala pundet har samma värde som ”The British Pund”.  Sammanfattningsvis har man liknande status som de mer kända Channel Islands, Guernsey and Jersey. Om det är ett skatteparadis, har jag ingen aning om.

-Isle of Man är inte medlem i EU, även om man har någon sorts kontakt. Det viktiga för oss långseglare, är att man inte har skrivit på något ”anti-roaming”-avtal, som annars gäller inom de flesta andra länder i Europa sedan den 15:e juni i år. Det innebär att ”Mobildata” måste slås av på mobiltelefoner, mm. Annars kan det bli dyrt, väldigt dyrt. – Detta är bakgrunden för att jag just nu inte sitter i båten och utnyttjar mitt svenska 4G-abbonnemang. I stället har jag gått till en liten pub, och utnyttjar deras WiFi-system, som inte kostar något. Utöver ett glas gott vitt vin i kvällssolen. Och det kan man ju kosta på sig.

-I morgon kl. 11.00, lokal tid öppnas Sillen i hamninloppet, och då seglar vi vidare till Dublin på Irland. Vi skulle gärna ha stannat längre på denna intressanta ö, men det är ett oväder i annalkande. Eftersom det skall vara oroligt väder under resten av veckan, vill vi inte bli inblåsta här under så lång tid. Därför vill vi komma över till Irländska kusten innan det brakar löst.

-Vi vill inte missa ett lämpligt väderfönster, när vi i början av Augusti skall segla över Biscaya, från södra Irland till Spanien. – Spännande fortsättning följer!


10 kommentarer

Här är vi nu! Glenarm, Nordirland, 2017 07 20.

Glenarm, Nordirland. 54¤58,15N 05¤57,07W.

 

-Det har varit en del svårigheter med att få internettkontakt, vilket har gjort att det dröjt med meddelanden från oss. Ute på de små marinorna på landsbygden är mobiltelefonnätet ofta påfallande svagt utbyggt. Tvärtemot vad jag trodde. Ofta svårigheter att få internettkontakt med 3G/4G-systemet. Bara precis att det går att få ner väderleksprognoser. Därav dröjsmål med info.

-I Oban gjorde vi ett besök på ”The Oban Destillery”, men det var lång kö, så vi gjorde en runda på sta’n istället. – Landskapet i Skottland är påfallande likt det norska fjordlandskapet, med alla små öar och skär. Lite mildare och grönare, men annars påfallande likt.

-Vid den fortsatta färden blev vi påminda om tidvattenströmmarna. Då man passerar smala sund mitt mellan ebb och flod, känns det verkligen! Inte bara med- eller motström, utan framför allt de kraftiga virvlarna, som inte alltid syns på ytan. Det gäller att hålla tämligen hög fart och vara beredd att parera med rodret, när strömmen tar tag i båten. Vi har nu lärt oss att ta med inte bara vattendjupet utan också strömmen vid planeringen av färden. Att kämpa mot flera knops motström är tröttsamt och tidsödande.

Det ökända Corrywreckan!

Visar här en bild vi tog, då vi passerade förbi Corrywreckan, känd från Björn Larssons ”Den Keltiska Ringen”. Vi aktade oss för att gå in där, även om det just då var slackvatten, dvs. lugnt.

-Så har vi kommit fram till Nordirland. På vägen hit passerade vi Rathlin Island, beläget några få sjömil norr om själva Irländska ön. Rathlin Island är historiskt-tekniskt intressant, eftersom det var här som Marconi 1898 gjorde försök med att sända radiovågor över hav.  Året därpå lyckades han sända över Engelska Kanalen. Marconi fick nobelpriset i fysik 1909. Sjöfarten tog tidigt fasta på hans uppfinning, eftersom man fram till dess inte kunnat kommunisera efter att fartyget försvunnit bortom horisonten. Intressant nog var Titanic utrustat med ett radiosystem av Marconis typ. Som bekant hjälpte ju inte det, när man på kommandobryggan inte korrekt kunde värdera inkommen information.

-Vi ligger tryggt förtöjda i en liten marina i Glenarm, strax norr om Belfast. Vi blir nog kvar minst ett dygn till pga byig vind. – Tog i går kväll en runda på en lokal Pub tillsammans seglarvännerna Marie och Lars, som följer oss. – Planlägger sedan att efter Bangor utanför Belfast segla över till Isle of Man.


2 kommentarer

Här är vi nu! Oban marina, 2017 07 14.

Vi kom iväg tidigt idag på morgonen, men kom inte med den första slussen. Det fattades 20 cm, och varken slussvakten eller vi ville riskera att vi blev utan roder. Väntetiden till nästa slussrunda blev kort, bara 30 min. Och så kom vi iväg till Fort William.

Detta blev lite spännande! Den där piren, som finns beskriven på sjökortet, är ett gammalt rostigt och vingligt stålskelett, som knappast ens med den vildaste fantasi kan kallas ”pir”. Schabraken till båt-kadaver förtöjda där är en skam för den mest elementära sans för båtliv. Borde för länge sedan ha levererats till smältverket för re-cirkulation av användbara metaller.

Men faktiskt! Lite längre fram, närmare stads-kärnan, fanns en pontonbrygga, c:a 20 meter lång, och som hade en leidar-förbindelse med gatuplanet ovanpå! Rask promenad till Turist Information Service, där Stephanie hade lagt undan mina paket med reservdelar! Lycka!! – Tänk så barnsligt lycklig man kan bli över några pappkartonger! – Så raskt iväg igen, innan tidvattnet vänder och riskerar att sätta oss på ”det torra”!

Vi har nu kommit fram till Oban. Lyckligtvis hann vi fram just innan regnet började, och efter en god middag kommer nu den där härligt behagliga tröttheten, som bara kan kureras på ett sätt; Sova! Länge!

Vi blir här hela helgen, eftersom det är dåligt väder i antågande. Nästa vecka tar vi oss sakta längre söderut, ut mot Irländska/Irska sjön.