Efter flera veckor med ganska blåsigt väder, har vi nu haft några riktigt varma och sköna dagar. Sjön suger, så då är det väl bara att kasta loss några timmar?!

Våra grannar Gunilla och Anders hemma i Norrfjärden, strax norr om Umeå, har ett litet hus i Puerto Rico, inte långt härifrån, kanske 4 sjömil. Så vi hämtade upp dem på kajen där, och stack iväg bort till en vacker liten vik utanför Amfi del Mar. Grannbåten här seglade hit för några dagar sedan. På vår satelituppkoppling kunde vi se dem längre in i viken, men vi gick inte så långt in. Vi ankrade lite längre ut, på 10 meters djup, där vi låg helt ensamma, men fortfarande i lä av udden.

Det tunga bogankaret fick gå till botten, 40 meter kätting, och sedan ett litet drag akterut med motorn för att dra fast ankaret ordentligt. Fint håll.

Fäller badstegen i aktern, och sedan ”Hopp i!” Nåja, 20 grader är i alla fall 20 grader. Inte så tokigt, med tanke på att det är fortfarande januari månad. Gunilla hängde med, men Anders vill ha minst 25 grader. En riktig badkruka!

Det fina med att bada från båten är färskvattenduschen på akterdäck. Skönt att få kunna duscha av allt saltet, för vattnet är verkligen salt här!

Badbild från akterdäck. Här tillsammans med Gunilla.

Tillbaka uppe i båten, kunde vi alla njuta av en fin skaldjurssalad och ett gott vitt vin.  Märkligt hur gott allting smakar ute på sjön!

* * * 

Värmen kan bli riktigt tryckande. Vi uppmätte 32-33 grader, så vi satte oss nere under däck, där det är svalare. Gunilla och Anders hade sin lilla hund Ville med sig, och han hade svårt med värmen. Där nere i svalkan gick det dock bättre.

Anders kroknade i värmen. Förmodligen lite dehydrerad, men vi fick i honom några glas mineralvatten, innan han slocknade på soffan. Lille Ville tittar till emellanåt. 

* * *

Lite senare på eftermiddagen blev det svalare, och det var riktigt behagligt att sitta uppe i sittbrunnen igen.  En njutning för själen, att bara titta ut över ett stilla hav, som verkar så oändligt. Det är nog många som under tidernas lopp haft samma reflektion.

* * * 

Så var det dags att bege sig hemåt. Lille Ville klarar sig inte hur länge som helst, utan måste upp på land för att ”vattnas”. Vi drog upp ankaret och tuffade sakta åter till Puerto Rico, där vi kunde släppa iland våra vänner.

En lite komisk incident inträffade. Pga tidvattnet hade avståndet upp till kajen nu ökat ordentligt. Jag anropade därför hamnkaptenen över radio, och bad om assistans att hjälpa till med att hålla i en tamp, så att våra gäster lättare kunde ta sig iland. ”Nej, det går inte! Pga pandemin är det förbjudet med fysisk kontakt!” Hur tänkte karl’n? Trodde han att smittan sprids genom att hålla i ett rep? Om vi nu istället hade begärt att få tanka diesel, hade det gått att genomföra? – Ibland undrar man i vilken paragraf det står att man får bara använda huvudet till att sätta mössan på.

Nåväl, med ett växelspel mellan bogpropeller och huvudmotor gick det att hålla båten lätt tryckt mot kajen, där vi också kunde ta tag i en väggfast stege. Allt avlöpte väl, och lille Ville kunde komma upp på kajen och vattna någon lyktstolpe.

Själva tuffade vi sakta hemåt, och kunde lägga till i Puerto de Mogán, vår hemmahamn. – Spännande fortsättning följer!

Vi hade planer på att från San Sebastián på La Gomera segla vidare till Tazacorte på den helt avlägsna lilla ön La Palma längst ut i väster. Ibland blir det dock inte som man planerat. 

Vid samtal med Hamnkaptenen i San Sebastián på La Gomera, omtalade han, att pandemi-situationen på Gran Canaria var mycket bekymmersam, och att myndigheterna övervägde att inom 1-2 dagar höja risknivån från klass 2 till klass 3, dvs. den högsta. Vad detta skulle innebära, var det ingen som visste, men det fanns en uppenbar risk, att samtliga Gran Canarias hamnar skulle stängas för all trafik med fritidsbåtar. För hur länge, var oklart. De mest optimistiska på turistbyråerna talade om 2 veckor, men erfarenheterna från mars 2020 talade om betydligt längre tid. 

Om vi hade fullföljt våra ursprungliga planer, att segla vidare till det avlägsna Tazacorte på La Palma, långt västerut i Atlanten, fanns en uppenbar risk att vi blivit fast där ute. Med mycket små möjligheter att, inom rimlig tid, kunna komma tillbaka till vår ”hemmahamn” Puerto de Mogán på Gran Canarias SV-kust. Fördelen med just Puerto de Mogán på Gran Canaria är att det är så enkelt att efter en timmes bussfärd till flygplatsen, därifrån ta ett direktflyg hem till Arlanda flygplats och vidare upp till Umeå. Att ta sig hem från La Palma långt ute i väster är betydligt mer komplicerat. 

Nej, här gällde det att satsa på säkra kort. Särskilt som vi bara måste vara tillbaka i Umeå i början av mars, då Helmi har tid för några viktiga medicinska kontroller. 

Sååå, efter ett styrelsebeslut i Firman Gabrielsson och Mählck, kom vi fram till att vi måste ändra kurs. Från en dag till nästa bestämde vi, att i stället för att segla vidare till Tazacorte, segla tillbaka till Gran Canaria. Och det fanns ingen tid att förlora. 

Nedstängningen av Gran Canaria skulle kunna ske redan tidigt på måndagsmorgonen den 18 januari 2021, och vi fattade beslut på lördagskvällen den 16 januari. Ringde till en förvirrad hamnvakt i Puerto de Mogán på Gran Canaria, som stammade något om att vi ”inte skulle komma tillbaka än på flera veckor”. Lönlöst att försöka förklara för honom, så här var det bara att ta kommandot; ”Ta fram penna och papper, Skriv: ”Helmi” kommer tillbaka redan söndagskväll, och plats finns reserverad och är betald”. Slutdiskuterat. – Sådana gånger är det bra att kunna tala deras eget språk. 

Därefter meddela hamnkaptenerna på Tazacorte och La Gomera om beslutet; beklaga ev. olägenheter, och hoppas på snart återseende. 

Informera båtgrannar på La Gomera och be dem vara beredda att hjälpa till vid avfärd kl. 05 på söndagsmorgonen. Inga problem! Båtfolk är nästan alltid hjälpsamma. Alla vet att ibland behövs det några extra händer för att hjälpa till att bära av och förhindra skador på båtarna vid besvärliga vindar i trånga hamnar. 

Sååå, var vi iväg. Några minuter efter kl. 05 på söndagsmorgonen, lokal tid, kastade vi loss, utan några missöden. Helst hade vi väntat en dag till, för att de kraftiga vindarna ute till havs skulle ha lugnat ner sig, men till detta fanns det inget tidsutrymme för nu. ”Lock down” på Gran Canaria skulle möjligen komma tidigt måndagsmorgon, och vi ville vara framme innan det mörknade vid 19-tiden på söndagen. Att segla de 74 sjömilen tar bortemot 14 timmar, så här var det bara att komma sig iväg fortast möjligt. 

På väg under segel. Solen har tittat fram, och vindarna är ännu svaga. Under seglet syns dingen/jollen, som ligger ihoprullad under segelsäckar för att skydda mot solens skarpa UV-strålar. – Den vita kulan förut är en ankarboj, som fästes i ankarets bakkant, och som markerar var vårt ankare ligger. Dessutom kan den fungera som en ”tripp-line” för att kunna dra ankaret baklänges, om det skulle fastna i ett klippskrev.

* * * 

När vi rundade Tenerifes sydspets och kom ut på sydöstra sidan, då gjorde de s.k. accelerationsvindarna sig till känna. Dessa vindar har av de höga bergen förskjutits ut åt sidorna, och rundar öarna med ofta mycket stor kraft. De behagliga 6-7 sekundmetrarna byttes snart ut mot vindar stadigt kring 14-15 sekundmeter. Lägger man dessutom till korsande sjö och motström, inser man snart att detta var en mycket blöt och en något sportig tillställning. Vi hade sittbrunnskapellet uppe, men hade inte knäppt igen det ordentligt på babordssidan, där sjöarna slog in. Att gå ut på däck för att fixa till sittbrunnskapellet i detta väder, var det inte tal om. Det skulle ha varit förenat med livsfara. 

Det var bara att kämpa på. Två rev i storseglet, genuan inrullad till hälften, och hårt skotad så att vi seglade dikt bidevind i motvinden. Sjöarna slog över gång på gång och sköljde över båten. Tur att vi i alla fall hade en del skydd av kapellet, annars hade vi varit helt dyngsura. Vid några tillfällen var hela ankaret i fören helt täckt av vatten, när båten plöjde sig igenom vågorna. Då sköljde flera hundra liter vatten över däck. Bra att alla spygatterna, dräneringshålen på däck, fungerade och kunde ta undan vattnet. 

* * * 

Vi hade sällskap av ett helt stim med Delfiner, som hoppade just omkring oss. Vi lyckades inte få någon bra närbild, bara denna, där man på avstånd ser två individer på lite håll. De verkar så stora, så jag undrar om det kan röra sig om tumlare.

I brist på en aktuell närbild, tar vi med en tidigare publicerad bild av delfiner som följde oss långa stunder.

Ett delfinpar precis bredvid båten, den ena just vid ytan. – Tenerife skymtar i bakgrunden.

* * * 

Så avtog vinden strax efter lunch, när vi passerat bältet med accelerationsvindar, och det blev genast lugnare och behagligare. Men nu gick det alldeles för sakta. Tidvis bara 4 knop, och vi måste hålla 6-6,5 knop om vi skall komma fram innan mörkret, och innan hamnen stänger. Så det blev att knuffa igång ”Tryggve”, vår trogna gamla dieselmotor, som aldrig har övergivit oss. Med ett rytande satte han fart på alla drygt hundra pållarna nere i motorrummet. Såå, med både segel och stötta av motorn fortsatte vi genom vattnet med all ”gammelsjö” efter det myckna blåsandet sista dagarna. Det gungade och stängte ordentligt, men fram kom vi. 

Så kom vi fram till Puerto de Mogán, och vi ligger nu tryggt förtöjda i hamn. Trots att vi stuvat undan alla tunga saker i båten, som kaffemaskin, vattenkokare, blomkrukor, fruktfat, mm. så såg båtens innandöme ut som ”Jerusalems förstörelse”. Kuddar, böcker, skor, bordsdukar; ja, allt låg i en enda röra. Nog hade vi haft sjögång alltid! 

Medan Helmi städade upp i röran under däck, tog jag mig an att spola av hela båten. Det var salt överallt efter det väldiga sjösprutet vid överbrytande sjö. Båten såg ut som en ”grovsaltad fisk”. 

Nåväl, vi blev färdiga med det också, och efter en god middag, somnade vi ovaggade. 

Spännande fortsättning följer! 

Under vår vistelse här på La Gomera drabbades i stort sett alla Kanarieöarna av påfallande kallt och regnigt väder. Blåsigt och med regnskurar flera gånger dagligen. Enligt berättelser från seglarvänner har Tazacorte på den västligaste lilla ön La Palma fått mycket stora regnmängder. Inte alls som vi varit vana vid, då shorts och T-shirt varit klädkoden. 

Nåväl, det är ju januari månad, och då sker sådant även här. Tidningsrubrikerna berättade att spanska fastlandet drabbats av snöstormar och att Madrids flygplats varit stängd. Vi har också hört om snöovädret, som dragit fram över Skandinavien. 

Senaste veckan har vädret förbättrats här, och det är nu varmt och skönt. Vi har kunnat utföra en del underhållsarbeten på däck, bl.a. 

Längst inne i den grunda delen av marinan ligger lokalbefolkningens små fiskebåtar. Ofta färgglatt målade.

* * * 

La Gomera är en nästan helt rund och ganska liten ö, SV om Tenerife. Den är historiskt intressant, eftersom det var härifrån som Kristoffer Columbus  i november 1492 avseglade på sin färd för att söka sjövägen till Indien. Historierna kring detta är många. 

På torget i den vackra lilla huvudstaden San Sebastián finns en staty av Sjöfararen. Alldeles bakom finns ett gammalt hus, på vars gård det finns en brunn. Enligt legenden var det från denna brunn, som Columbus hämtade vatten vid bunkringen av de tre skeppen. ”Det var detta vatten, som döpte Amerika!” säger turistbroschyrerna. 

Statyn av Christoffer Columbus framför den låga byggnad (”Casa de la Aduana”), där han enligt krönikorna skall ha bott under sin tid här.

Enligt en annan berättelse tog det 30 dagar för Columbus att låta fylla på vattnet i de tre fartygen, och skvallret säger att en viss ung skönhet i staden gjorde att det inte var så bråttom med vattenpåfyllningen. – När Columbus vid sin andra resa 4 år senare kom tillbaka till San Sebastián de La Gomera, fann han att damen i fråga hade tröttnat på att vänta på honom, och nu hade gift sig. – Denna gång tog det bara 3 dagar att fylla på vattnet. 

* * * 

La Gomera är en väldigt vacker ö med tropisk regnskog uppe bland de höga bergen. Detta kan man ha svårt att tro, när man ser det torra ökenlandskapet vid kusten. 

I den tropiska regnskogen högt uppe i bergen växer träden över vägen.

Detta bergsområde är också känt för ett mycket säreget språk, som utgörs av visslingar, med vilket folk kommunicerade mellan dalgångarna förr i tiden. Detta säregna visselspråk var nästan utdött på 1950-talet, då man startade ett arbete för dess bevarande. Detta säregna språk tillhör numera Världsarvet. 

* * * 

Själva staden San Sebastián, där vi ligger i marinan, har behållit mycket av sin charm med långa smala gator och hus i spansk kolonialstil. Dessvärre finner man bland de vackra och pittoreska husen också en del hus, som lämnats till totalt förfall. Närmast ruckel. Ibland med en optimistisk skylt att det är till salu, ”Se Vende”. – Jag frågade försiktigt en förbipasserande ung man om orsaken till detta, att det finns så många hus, som förfaller. Han ryckte på axlarna, pekade på det närmaste huset, och berättade att ägaren dog för över 50 år sedan. Sedan dess har det bara förfallit. 

Smala och pittoreska gator i San Sebastián de La Gomera. Just det här fallfärdiga rucklet betingar nog inte ett så högt pris.

På de smala gatorna kan man se blomsterarrangemang.

* * * 

På våra bergvandringar finner vi många kaktusarter. Den här kaktusfrukten ser inbjudande ut. Men försök inte plocka dem; de har massvis av små vassa taggar!

Under bergsvandringen ser vi över till Tenerife med toppen av Teide, Spaniens högsta berg, 3717 meter.

* * * 

Ibland inträffar händelser, som kräver snabba beslut. Beslut om att ändra våra seglarplaner. Mer om detta i nästa inlägg. 

Tidigt igår morse, den 2 januari 2021, så fort dagsljuset visade sig, släppte vi loss förtöjningarna i Puerto de Mogán. Hamnkaptenen var tidigare aviserad, men vi anropade över radio i alla fall. Hamnkaptenen vill alltid veta alla hamnrörelser, så att inga missöden sker.

Efter en något laber inledning, kom plötsligt de s.k. accelerationsvindarna, som blåser kraftigt utmed öarnas sidor. Fick raskt revat seglen, men vi gjorde i alla fall 7 knop. 

Måste erkänna att jag kände av att vi inte varit riktigt ute på sjön på över 10 månader. Normalt sett har vi båda ”sjöben”, men efter flera veckor på landbacken brukar vi inför en längre översegling sätta på ett sjösjukeplåster bakom ena örat. Efter ett dygn har vi vant oss, och sjösjuka är inte längre något problem. 

Den här gången var det annorlunda. Det lilla ”skuttet” till och från Pasito Blanco i lugnt väder räknar vi inte som att ha varit ute på sjön i tufft väder. Nu blåste det plötsligt upp ganska ordentligt. Så kraftigt att vi fick reva; 2 gånger, innan gången blev lugnare. Väl uppe i sittbrunnen kände vi inte av det så mycket, men nere i byssan, blev det snabbt att ta sig upp igen. 

Sjösjuka beror på att hjärnan tar emot motsägelsefulla signaler. Innerörat känner av rullningarna, men nere i byssan (ännu värre inne i den lilla toaletten!) ser ögonen att väggarna är raka och vinkelräta. Där registrerar inte ögonen rullningarna. Eftersom innerörat sänder andra signaler, blir det stopp i tarmrörelserna; med illamående och ev. kräkningar som följd. Slutsats: var uppe i sittbrunnen, titta framåt mot horisonten och följ med i båtens rörelser. Ta gärna aktiv del i styrningen; då följer man extra väl med i båtens rörelser. Knapra gärna på en bit knäckebröd, så knuffar man på tarmarna lite extra. 

* * *

Vi hade från tidigare bokat plats i den lilla marinan ”Las Galletas” på Tenerifes sydostkust. Eftersom hela Tenerife tydligen hade stängts ner (”Lock down”), seglade vi förbi Tenerifes sydkust och ankrade i en ensam liten bukt på sydvästkusten, strax söder om ”Los Christianos”. Bedårande vackert! Vi fick några bilder från  solnedgången, och man anar lugnet och stillheten. 

Solnedgången vid ankarläggningen utanför Tenerife.

Vi har ankrat helt ensamma strax utanför land i en liten vik på Tenerifes SV kust.

Efter en lugn natt utan några vågsvall, bara en del svaga dyningar, kunde vi vakna utvilade. Bad från badbryggan i aktern. Alldeles klart och härligt salt vatten! Skönt att på badbryggan få duscha av allt saltet. Det är väl ingen överdrift att säga att frukosten smakade riktigt gott efter ett sådant uppvaknande!

* * *

Så skulle vi iväg. Upp med ankaret. Det gick inte. Redan kättingen satt fast. Hade snott sig runt en sten på den steniga bottnen. Detta har jag aldrig varit med om! Hur göra?! Det lönar sig inte att dra. Gör istället tvärtom! Släpp efter lite på ankarkättingen, låt vinden ta tag i aktern och låt båten sno sig lite runt. Försök sedan försiktigt igen. Och se! Nu följde kättingen fint med upp, när ankarspelet började dra. 

Så var det ankaret. Det satt bom fast. Det också. Det går inte att bara dra på med den elektriska ankarvinschen. Det kan sluta med att axeln inne i ankarspelet kan få sig en knick och böja sig. Jag har varit med om det på en av våra stora genuaskotvinschar i sittbrunnen. Och det är ändå storlek 54. 

Sååå. Även här måste det till list. Dess bättre har vi numera alltid fäst en ankarboj i bakkanten av ankaret. Dels för att vi – och särskilt andra! – skall veta var vårt ankare ligger, men också för att ankarbojen skall fungera som ”trippline”, när ankaret fastnar. Genom att ömsom dra och släppa efter i ankarkättingen, och ömsom dra i bakkanten av ankaret, gick det till sist att lirka loss det. Nu kunde ankarvinschen gärna få dra upp det tunga ankaret. – Puh! Vilken lättnad! Förstår nu varför vi var helt ensamma i den viken! Andra hade helt säkert hört talas om den klippiga bottnen. 

* * * 

Så var vi iväg. Idag nästan ingen vind alls. Det skulle komma frampå dagen, när vi närmade oss La Gomera. Men inte. Så det blev att tuffa på för motorgång. 

Det är intressant att lyssna på radiotrafiken över VHF-radion. Ibland lite skrämmande. Som de nästan dagliga rapporterna om immigranter i livsfarliga farkoster på väg över från nordvästra Afrika till Kanarieöarna. Dessa transporter har ökat kraftigt det senaste året, efter att Medelhavet i praktiken numera är stängt för flyktingtrafik. Dessvärre är det inte alltid alla som klarar den livsfarliga turen över Atlanten. 

I eftermiddag fick vi därutöver flera bekymmersamma meddelanden om att en franskregistrerad 60 fots segelbåt med 7 besättningsmedlemmar ombord är försvunnen. Den lämnade Las Palmas på Gran Canaria den 29 december och skulle segla direkt till Aruba i södra delen av Karibien. Sedan natten till den 1 januari har ingen haft kontakt med båten. Senaste positionsangivelse ligger 203 sjömil söder om oss (c:a 400 km), utanför Västsahariska kusten. Om det handlar om ett elfel, som slagit ut all kommunikation, eller om något allvarligt inträffat, är just nu okänt. 

* * * 

Själva kom vi i alla fall fram till Marina San Sebastián här på La Gomera. Inte bara Marinéros från hamnkontoret utan även flera av båtbesättningarna vinkade glatt igenkännande, när vi lade till vid bryggan. Med åren växer det fram en fin gemenskap båtfolk emellan. 

Vi ser fram till att få göra några riktigt långa bergsturer här på La Gomera.