Efter flera veckor med ganska blåsigt väder, har vi nu haft några riktigt varma och sköna dagar. Sjön suger, så då är det väl bara att kasta loss några timmar?!

Våra grannar Gunilla och Anders hemma i Norrfjärden, strax norr om Umeå, har ett litet hus i Puerto Rico, inte långt härifrån, kanske 4 sjömil. Så vi hämtade upp dem på kajen där, och stack iväg bort till en vacker liten vik utanför Amfi del Mar. Grannbåten här seglade hit för några dagar sedan. På vår satelituppkoppling kunde vi se dem längre in i viken, men vi gick inte så långt in. Vi ankrade lite längre ut, på 10 meters djup, där vi låg helt ensamma, men fortfarande i lä av udden.

Det tunga bogankaret fick gå till botten, 40 meter kätting, och sedan ett litet drag akterut med motorn för att dra fast ankaret ordentligt. Fint håll.

Fäller badstegen i aktern, och sedan ”Hopp i!” Nåja, 20 grader är i alla fall 20 grader. Inte så tokigt, med tanke på att det är fortfarande januari månad. Gunilla hängde med, men Anders vill ha minst 25 grader. En riktig badkruka!

Det fina med att bada från båten är färskvattenduschen på akterdäck. Skönt att få kunna duscha av allt saltet, för vattnet är verkligen salt här!

 

Tillbaka uppe i båten, kunde vi alla njuta av en fin skaldjurssalad och ett gott vitt vin.  Märkligt hur gott allting smakar ute på sjön!

 

* * * 

 

Värmen kan bli riktigt tryckande. Vi uppmätte 32-33 grader, så vi satte oss nere under däck, där det är svalare. Gunilla och Anders hade sin lilla hund Ville med sig, och han hade svårt med värmen. Där nere i svalkan gick det dock bättre.

 

 

* * *

 

Lite senare på eftermiddagen blev det svalare, och det var riktigt behagligt att sitta uppe i sittbrunnen igen.  En njutning för själen, att bara titta ut över ett stilla hav, som verkar så oändligt. Det är nog många som under tidernas lopp haft samma reflektion.

 

* * * 

 

Så var det dags att bege sig hemåt. Lille Ville klarar sig inte hur länge som helst, utan måste upp på land för att ”vattnas”. Vi drog upp ankaret och tuffade sakta åter till Puerto Rico, där vi kunde släppa iland våra vänner.

En lite komisk incident inträffade. Pga tidvattnet hade avståndet upp till kajen nu ökat ordentligt. Jag anropade därför hamnkaptenen över radio, och bad om assistans att hjälpa till med att hålla i en tamp, så att våra gäster lättare kunde ta sig iland. ”Nej, det går inte! Pga pandemin är det förbjudet med fysisk kontakt!” Hur tänkte karl’n? Trodde han att smittan sprids genom att hålla i ett rep? Om vi nu istället hade begärt att få tanka diesel, hade det gått att genomföra? – Ibland undrar man i vilken paragraf det står att man får bara använda huvudet till att sätta mössan på.

Nåväl, med ett växelspel mellan bogpropeller och huvudmotor gick det att hålla båten lätt tryckt mot kajen, där vi också kunde ta tag i en väggfast stege. Allt avlöpte väl, och lille Ville kunde komma upp på kajen och vattna någon lyktstolpe.

Själva tuffade vi sakta hemåt, och kunde lägga till i Puerto de Mogán, vår hemmahamn. – Spännande fortsättning följer!