Vi hade planer på att från San Sebastián på La Gomera segla vidare till Tazacorte på den helt avlägsna lilla ön La Palma längst ut i väster. Ibland blir det dock inte som man planerat. 

Vid samtal med Hamnkaptenen i San Sebastián på La Gomera, omtalade han, att pandemi-situationen på Gran Canaria var mycket bekymmersam, och att myndigheterna övervägde att inom 1-2 dagar höja risknivån från klass 2 till klass 3, dvs. den högsta. Vad detta skulle innebära, var det ingen som visste, men det fanns en uppenbar risk, att samtliga Gran Canarias hamnar skulle stängas för all trafik med fritidsbåtar. För hur länge, var oklart. De mest optimistiska på turistbyråerna talade om 2 veckor, men erfarenheterna från mars 2020 talade om betydligt längre tid. 

Om vi hade fullföljt våra ursprungliga planer, att segla vidare till det avlägsna Tazacorte på La Palma, långt västerut i Atlanten, fanns en uppenbar risk att vi blivit fast där ute. Med mycket små möjligheter att, inom rimlig tid, kunna komma tillbaka till vår ”hemmahamn” Puerto de Mogán på Gran Canarias SV-kust. Fördelen med just Puerto de Mogán på Gran Canaria är att det är så enkelt att efter en timmes bussfärd till flygplatsen, därifrån ta ett direktflyg hem till Arlanda flygplats och vidare upp till Umeå. Att ta sig hem från La Palma långt ute i väster är betydligt mer komplicerat. 

Nej, här gällde det att satsa på säkra kort. Särskilt som vi bara måste vara tillbaka i Umeå i början av mars, då Helmi har tid för några viktiga medicinska kontroller. 

Sååå, efter ett styrelsebeslut i Firman Gabrielsson och Mählck, kom vi fram till att vi måste ändra kurs. Från en dag till nästa bestämde vi, att i stället för att segla vidare till Tazacorte, segla tillbaka till Gran Canaria. Och det fanns ingen tid att förlora. 

Nedstängningen av Gran Canaria skulle kunna ske redan tidigt på måndagsmorgonen den 18 januari 2021, och vi fattade beslut på lördagskvällen den 16 januari. Ringde till en förvirrad hamnvakt i Puerto de Mogán på Gran Canaria, som stammade något om att vi ”inte skulle komma tillbaka än på flera veckor”. Lönlöst att försöka förklara för honom, så här var det bara att ta kommandot; ”Ta fram penna och papper, Skriv: ”Helmi” kommer tillbaka redan söndagskväll, och plats finns reserverad och är betald”. Slutdiskuterat. – Sådana gånger är det bra att kunna tala deras eget språk. 

Därefter meddela hamnkaptenerna på Tazacorte och La Gomera om beslutet; beklaga ev. olägenheter, och hoppas på snart återseende. 

Informera båtgrannar på La Gomera och be dem vara beredda att hjälpa till vid avfärd kl. 05 på söndagsmorgonen. Inga problem! Båtfolk är nästan alltid hjälpsamma. Alla vet att ibland behövs det några extra händer för att hjälpa till att bära av och förhindra skador på båtarna vid besvärliga vindar i trånga hamnar. 

Sååå, var vi iväg. Några minuter efter kl. 05 på söndagsmorgonen, lokal tid, kastade vi loss, utan några missöden. Helst hade vi väntat en dag till, för att de kraftiga vindarna ute till havs skulle ha lugnat ner sig, men till detta fanns det inget tidsutrymme för nu. ”Lock down” på Gran Canaria skulle möjligen komma tidigt måndagsmorgon, och vi ville vara framme innan det mörknade vid 19-tiden på söndagen. Att segla de 74 sjömilen tar bortemot 14 timmar, så här var det bara att komma sig iväg fortast möjligt. 

 

 

* * * 

 

När vi rundade Tenerifes sydspets och kom ut på sydöstra sidan, då gjorde de s.k. accelerationsvindarna sig till känna. Dessa vindar har av de höga bergen förskjutits ut åt sidorna, och rundar öarna med ofta mycket stor kraft. De behagliga 6-7 sekundmetrarna byttes snart ut mot vindar stadigt kring 14-15 sekundmeter. Lägger man dessutom till korsande sjö och motström, inser man snart att detta var en mycket blöt och en något sportig tillställning. Vi hade sittbrunnskapellet uppe, men hade inte knäppt igen det ordentligt på babordssidan, där sjöarna slog in. Att gå ut på däck för att fixa till sittbrunnskapellet i detta väder, var det inte tal om. Det skulle ha varit förenat med livsfara. 

Det var bara att kämpa på. Två rev i storseglet, genuan inrullad till hälften, och hårt skotad så att vi seglade dikt bidevind i motvinden. Sjöarna slog över gång på gång och sköljde över båten. Tur att vi i alla fall hade en del skydd av kapellet, annars hade vi varit helt dyngsura. Vid några tillfällen var hela ankaret i fören helt täckt av vatten, när båten plöjde sig igenom vågorna. Då sköljde flera hundra liter vatten över däck. Bra att alla spygatterna, dräneringshålen på däck, fungerade och kunde ta undan vattnet. 

 

* * * 

 

 

 

 

 

* * * 

 

Så avtog vinden strax efter lunch, när vi passerat bältet med accelerationsvindar, och det blev genast lugnare och behagligare. Men nu gick det alldeles för sakta. Tidvis bara 4 knop, och vi måste hålla 6-6,5 knop om vi skall komma fram innan mörkret, och innan hamnen stänger. Så det blev att knuffa igång ”Tryggve”, vår trogna gamla dieselmotor, som aldrig har övergivit oss. Med ett rytande satte han fart på alla drygt hundra pållarna nere i motorrummet. Såå, med både segel och stötta av motorn fortsatte vi genom vattnet med all ”gammelsjö” efter det myckna blåsandet sista dagarna. Det gungade och stängte ordentligt, men fram kom vi. 

Så kom vi fram till Puerto de Mogán, och vi ligger nu tryggt förtöjda i hamn. Trots att vi stuvat undan alla tunga saker i båten, som kaffemaskin, vattenkokare, blomkrukor, fruktfat, mm. så såg båtens innandöme ut som ”Jerusalems förstörelse”. Kuddar, böcker, skor, bordsdukar; ja, allt låg i en enda röra. Nog hade vi haft sjögång alltid! 

Medan Helmi städade upp i röran under däck, tog jag mig an att spola av hela båten. Det var salt överallt efter det väldiga sjösprutet vid överbrytande sjö. Båten såg ut som en ”grovsaltad fisk”. 

Nåväl, vi blev färdiga med det också, och efter en god middag, somnade vi ovaggade. 

Spännande fortsättning följer!