S/Y Helmi

Följ vår segling till värmen…


4 kommentarer

Nu är vi här! Tazacorte på La Palma! 2021 04 12.

Efter en fin tur under lördagen 10/4 -21 upp mot Fyren på San Sebastián, huvudstad på La Goméra, förberedde vi tidig avgång morgonen därpå. Avtalade med ”Marinéron”, dvs. Hamnvakten under natten, att vi tänkte segla iväg tidigt på morgonen.

Kl. 07.15 idag på morgonen var vi iväg. Tidigare gick det inte, då solen inte visar sig tidigare än så här på dessa breddgrader, och vi vill helst inte röra oss i trånga hamnförhållanden nattetid. 

Dessutom hade vi tur; vi ansökte hos ”Överste-hamndirektören” just mellan ankomst och avgång av två snabbgående färjor. Så vi slapp att bli liggande länge ”på vänt”. 

På väg! Äntligen! Vi var på väg mellan huvudstaden San Sebastián på La Gomera och Tazacorte på västsidan av den västliga lilla ön La Palma. En tämligen lång dagsseglats. Bortemot 65 nm. Motsvarar 11 timmars segling vid 6 knop.

Större delen av dagen flöt i lugn takt. Vi visste att vädret skulle vara väldigt lugnt. Knappt någon vind alls. Ingen vits att sätta segel alls. Genuan skulle inte fylla alls. – Så vi puttrade på i dryga 7 knop med 1900 r/min. i motorn. 

Vi hade just avslutat dusch på akterdäck i det varma vädret, då vi rundade sydligaste udden av La Palma. Då brakade det loss. Plötsligt hade vi 11-12 m/sek ”rakt i näbben”! Det var de s.k. accelerationsvindarna, som kan komma väldigt plötsligt bakom uddar och yttre delen av en ö. 

Dessbättre hade vi redan tidigare fått upp sittbrunnskapellet och kunde stänga igen för eventuella överspolningar. Och nog behövdes det. På ett par minuter gick vi från ”plattvatten” till riktigt grov sjö. Rakt förifrån, sedan vi rundat udden. Vi uppmätte i varje fall 13-14 m/sek, något mer i byarna, och vågorna sköljde över ankaret och hela däcket. 

Efter c:a 2 timmar lugnade situationen ner sig. Detta var ett typiskt exempel på hur accelerationsvindarna kommer väldigt snabbt, inom några få minuter, just när man rundar uddar och utsidan av en ö.

Nåväl, vi kom oss fram. På hamnkontoret i Tazacorte var vår ankomst redan ”Bebudad”, och man visade oss till vår reserverade plats. 

Till vår glädje hade våra seglarvänner Elisabeth och Kaarina i ”Too-Tiki” sett på AIS att vi närmade oss. Så de mötte upp på bryggan. Detta är ytterligare en positiv sida av seglarlivet; alla dessa härliga människor, som man möter på resan! 

I morgon skall vi besöka det lokala varvet för att få hjälp med att reparera alla skador och allehanda saker som går sönder. Det hör också till seglarlivets sidor. 

 


Lämna en kommentar

Ankarvakt! 2021 04 10.

Vi ankrade utanför Las Galletas marina på Tenerifes sydspets i går, fredag kväll 9/4 -21. Vi bedömde att vi där skulle ligga i lä.

Innan ankarläggning brukar vi gå sakta i en cirkel med radien som ungefär den mängd kätting vi tänker lägga ut. Detta för att vara beredd på att vinden kan vända. Vi håller koll på både nedåtseende och framåtseende ekolodet. Detta för att få en uppfattning om bottnen, ev. stenar, omkringliggande båtar, mm.

Vi ankrade så nära vi tyckte vi kunde gå, kanske 70-80 meter från klipporna. Närmare än så ville vi/vågade vi inte gå. Längre ut blev det snabbt mycket djupare. Djupet här låg på 8-9 meter, och då vi befann oss vid lågvatten, behövde vi inte bekymra oss om djupet. Vi lade ut 40 meter kätting. 

Det finns en regel i detta sammanhang, som säger att mängden utlagd kätting måste vara minst 3 gånger vattendjupet, Helst 5 gånger. Eller 7 gånger, om man förväntar dåligt väder. 

Det blåste visserligen frånlandsvind, men det fanns ingen garanti för att vinden inte skulle vända. Så, helst ville vi lägga ut ändå mera kätting, men vi visste inte riktigt, när det skulle börja grunda upp. 

Som en extra säkerhetsåtgärd, lade jag i det elektroniska sjökortet in en markering, exakt var ankaret låg. På några meter när. 

Sååå, vi gick till sängs, och somnade gott. Det blåste måttlig frånlandsvind, och allt verkade fridfullt.

 

* * *

 

Ankring utanför ”Leeward coast”.

 

Jag vaknade vid 04-tiden av ett märkligt smällande ljud. Kunde inte omedelbart lokalisera varifrån det kom. Och dessutom att det gungade mycket, väldigt mycket. 

Vad i hela friden var detta?!

Det lät inte som att kölen/rodret stötte mot botten. Då skakar hela båten, det går inte att ta miste på. 

På med ett par byxor och en tröja, och sedan raskt upp på däck. Det första som syns, är att vinden har vänt nästan helt, c:a 120-150 grader, dvs. vinden blåser nu mot land, och vi ligger nu obehagligt nära klipporna. Djupet fortfarande 6-7 meter, så detta är inget omedelbart problem. 

Det verkar inte som att ankaret har draggat, det förefaller att ligga bom fast. Skönt! Gånger som denna måste man kunna lita på att grejorna håller.

Men ankarkättingen är spänd som en fiolsträng! Vilken tur att vi alltid sätter en kättingkrok på kättingen, och leder den 24 mm. tjocka trossen runt en knap på fördäck, detta för att spara ankarvinschen. Den kan annars få sig en knick i dessa väldiga krafter, när vågor och vind tar tag i nästan 15 ton båt. 

 

Ankarkroken på plats. Den gör att knapen på relingen tar upp kraften, och att man sparar ankarspelet.

 

Denna bild ger kanske en antydan vilka krafter, som verkar; ankarkättingen spänd som en fiolsträng.

 

Nåväl. – Jag tillbringade några timmar där, mellan instrumenten vid navigationsbordet och hur det såg ut uppe på däck.

Efterhand kom jag på, varför det smällde så. Vid kraftig vind på ankare brukar båten ”segla” lite fram-och-tillbaka; detta har med luftströmmarna runt skrovet att göra. Och då båten ”vänder”, då går rodret maximalt ut åt endera sidan. Med en liten smäll. Inte någon allvarlig smäll som vid bottenkontakt, men tillräckligt för att man skall vakna. 

Lösningen var att ställa rodret i mitten, och surra fast ratten med några tampar. Att jag inte tänkte på detta tidigare! 

Sedan sov jag gott, i förvissning om att båten skulle hålla. Om bara nu skepparen håller huvudet kallt. 

 

* * * 

 

Idag på morgonen sov vi ut efter nattens ”vaktpass”. Vi satte segel, men vinden mojnade efter hand, och vi fick stötta med motorn för att ta oss fram i bleket. 

I kväll, lörd. 10 april 2021 har vi lagt till i Marinan på La Gomera. Här stannar vi under helgen, och seglar tidigt på måndag morgon vidare till Tazacorte på västsidan av den västliga lilla ön La Palma. 

Spännande fortsättning följer!

 


6 kommentarer

På väg! Vi lämnar Gran Canaria, 2021 04 09.

Så är vi på väg! För ovanlighetens skull ställde vi väckarklockan på ringning tidigt i morse, kl. 06.30. FAKIRTID! Det är normalt bara Fakirer som går upp en så okristlig tid som detta!

Men detta pga att vi har en lååång segling framför oss idag. 50 sjömil (nm). Med 6 knops medelfart, innebär det drygt 8 timmars segling. Uppe i skandinaviska vatten kan man segla dygnet runt sommartid, men här söderut blir det bäckmörkt 45-60 minuter efter solnedgång. Om man skall dagsegla och komma fram innan solnedgång, vill vi helst inte segla mer än 60 nm. Om man nu inte bestämmer sig för att nattsegla. 

Sååå, tidig frukost. Morgonbestyr, med toa och en snabb dusch i servicebyggnaden. Senaste väderleksprognosen kollad.  Kolla att vattenslang, el-kabel och alla förtöjningar är loss. Sjökortet kollat. Kursen satt. Meddela hamnkontoret över VHF-radio, att ”S/Y Helmi lämnar hamnen inom några minuter”. Jodå, vi är välkomna tillbaka; vilken tur! 

Så är vi ute ur hamnen och ute på öppet hav. Gamla dyningar lever fortfarande kvar. Kanske som minne efter en tropisk storm långt borta.

Vi drar ut storseglet och genuan. Initialt svag vind, men efterhand tar Solvinden överhand; detta pga att landmassorna runt omkring värmes upp. Vinden ökar, och farten. Mitt mellan öarna börjar det luta så pass att vi revar, dvs minskar segelytan. Detta är elementärt; så fort någon överhuvudtaget tänker tanken ”Reva!”, så revar vi. Ingen diskussion! Allt annat är trams. Ungdomligt trams. Om man som skeppare inte lyssnar till den signalen, får man finna sig i att få segla ensam nästa gång. 

I den måttliga vinden gungar vi långsamt fram med riktning Tenerife.

 

* * * 

 

På avstånd finner vi en flock sjöfågel; kanske 20-30 stycken. Det brukar betyda fisk. 

Och plötsligt bryts vattenytan av ett virrvarr av skvalpande! Vattnet nästan kokar av aktivitet! Det är delfiner, som också upptäckt fiskstimmet! 

Vi står lamslagna av skådespelet! Och mer blir det! Delfinerna har upptäckt oss. Kanske ser de oss som en kul lekkamrat. De simmar fram och tillbaka, framför och under båten. De är pilsnabba, och man måste ta massvis av bilder för att kanske få några enstaka bilder med de lekglada delfinerna! 

 

Här anar man att ett delfinpar simmar precis under vattenytan.

 

Här bryter 3 delfiner vattenytan.

 

Här har vi en!

 

Här har vi en något mer närgången krabat.

 

* * * 

 

Vi närmar oss Tenerifes sydkust, och söker ”Natthärbärge”. Under påskhelgerna har bl a Tenerife invaderats av fastlandsspanjorer, från fr a Madridområdet. Detta är ett storstadsklientel, som inte bara för med sig en massa smitta, utan på känt manér också struntar i lokala restriktioner. 

Hela Tenerife stängdes därför ner totalt, och gatorna patrullerades av ”Guardia Civil” med batonger och puffror i sidorna. De gossarna diskuterar Du inte med. Storstadsfolket får finna sig i att tillbringa kvällarna med Mässa och Andlig Uppbyggelse. 

Hamnarna var stängda, och vi har därför ankrat upp utanför ”Las Galletas” på SO delen av Tenerifes sydspets. Vi hade egentligen tänkt ankra utanför ”Los Christianos” på SV-sidan, men vi trodde inte på väderprognosen, utan litade mer på vår egen intuition. Vi har ankrat på 9-10 meters djup och hoppas att inte vår ankarkätting skall fastna i något klippblock.  Så här långt har vi legat i gott sjölä i kväll. 

När, och om, vi kommer loss i morgon, seglar vi vidare till La Gomera, där vi stannar över helgen. Sedan fortsätter vi till Tazacorte på västsidan av den västliga lilla ön La Palma. 

Spännande fortsättning följer!

 


Lämna en kommentar

Från Snö i Umeå till Påskfirare på Kanarieöarna, 2021 04 06.

Efter några veckor hemma i Umeå i mars månad, reste vi söderut igen. Vi hann precis få 1:a vaccinsprutan båda två. Vi lämnade Umeå med fortfarande väldigt mycket snö, även om vädret i vårvintern var härligt.

 

Snöskottning hos grannen.

 

Vår båt- och badbrygga i vackert vårvinterväder.

 

* * * 

 

Så kom vi iväg. Rätt omständlig procedur med Corona-tester, Hälsodeklarationer och ansiktsmasker inför flygresan. Väl framme möttes vi på flygplatsen av Anders, vår granne i Umeå, och som körde oss direkt till båten. Flott! Så slapp vi sitta i en varm buss. Och nog är det varmt här! Vi är nu inne i april, och värmen har kommit. Ofta upp mot 28-30 grader. Här är det shorts och T-shirt/linne, som gäller. 

 

* * * 

 

Eftersom det är påsk, myllrar det av semestrande spanjorer här. Dels från huvudstaden Las Palmas i norra delen av ön Gran Canaria, men framför allt från fastlandet. Och det är huvudsakligen fastlandsspanjorerna från Madridområdet, som har Covid-smittan med sig. Som så många andra storstadsbor. Det är inte övriga turister eller båtflyktingar från Afrika. Detta har klart visats i många utredningar här på öarna. 

 

Så såg playan ut här i mars 2020, helt tom och öde, och avspärrad med ett blåvitt polisband.

 

Samma playa i dag (från ett annat håll), med ett myller av folk. Det var ju det där med avstånd…..

 

Hotellen har åter öppnats, och runt poolerna myllrar det av folk.

 

* * * 

 

Vi tar en tur upp i bergen. På turiststråket genom samhället stöter vi på en ensam gatumusikant, som spelar klassisk musik på sin cello. Först ”Svanen” av Camille Saint-Saëns. Därefter något stycke från Barocken, möjligen Bach. Jag brukar vara mycket återhållsam med att ge pengar på gatan, men det var något rörande över denne ensamme cellospelande gentleman, som försökte sprida lite kultur bland allt discodunkande och allsköns tingel-tangel. Han log, när han fick ett litet bidrag. 

Dessvärre kom jag inte på att ta en bild av honom förrän långt senare, och då var han borta. Så vi får ta fram en bild från början av förra året, en bild också av en kringresande musikant med ett mobilt piano. 

 

Gatumusikant med sitt piano på hjul. Det var nästan lite rörande att se och höra honom spela sina Wienklassisistiska musikstycken bland glassätande turister och popmusik i gathörnen.

 

* * *

 

Tillbaka till det där med Påsken. För yngre generationer har säkert Påsken mist mycket av sin betydelse, annat än att vara ledig från skolan, och kanske kunna få åka skidor. Så har det förvisso alltid låtit; ”Ungdomen av idag! Det var bättre förr!” 

Jag minns min uppväxt på tidigt 50-tal, när vi besökte mina morföräldrar. TV fanns naturligtvis inte på den tiden, och Sveriges enda radiokanal spelade på Långfredagen sorgemusik hela dagen. Mormor var klädd i sorgkläder med svart klänning med en virkad vit krage, samt svarta strumpor och svarta skor. Morfar var klädd i Bonjour, ett mellanting mellan frack och smoking med frackrock och grårandiga byxor. Mycket stiligt! Och så gick han omkring och rökte cigarr, och lyssnade på ”grammofonmusiken”. Sorgemusik. Och så skulle vi barnbarn vara tysta. 

Det tror jag det, att vi barn tyckte att Långfredagen var den längsta och tristaste dagen på året. Varför kunde vi inte få vara hemma och busa med de andra ungarna hemma på gården?! 

 

* * *

 

I slutet av veckan planlägger vi att göra ett nytt försök att segla västerut, enda till Tazacorte på västsidan av den västliga lilla ön La Palma. Förra gången, i januari i år, fick vi hastigt avbryta försöket pga pandemisituationen. Vi följer med spänning inte bara väderleksrapporterna utan även rapporterna från Spaniens motsvarighet till Folkhälsomyndigheten.

Spännande fortsättning följer! 

 

 

 

 

 

 


2 kommentarer

Om teakdäck och dess behandling, 2021 03 03.

Teakdäck och hur det skall skötas är ett kärt och ofta återkommande tema, som diskuteras i hamnarna. Varje skeppare med självaktning har sina åsikter och metoder. 

Att trä, och annat biologiskt material, med tiden oxideras är ett välkänt fenomen. Se bara hur ett äpple mörknar kort tid efter att man bitit i det. Teakdäcket vitnar naturligt efter några månader, och många anser att ett silvervitt teakdäck är en skönhet. De flesta instämmer nog i detta. 

Problemet gäller främst hur man undviker att träet koloniseras av myriader av alger och svamp, som missfärgar träet. 

 

 

Traditionellt har det ansetts att ett trädäck måste oljebehandlas för att klara den tuffa marina miljön. De flesta anser dock numera att man bör undvika att olja ett teakdäck. Dels är träet i sig självt fett, och behöver inte ytterligare oljebehandling; dels innebär oljebehandling att ytan riskerar att bli väldigt flammig, och kräver ständig förnyad behandling. Detta gäller förvisso även andra behandlingar. 

En del förespråkar behandling med Boracol, en lättflytande vätska, som strykes över träytan. Medlet tar inte bort några missfärgningar, men förhindrar tillväxt av alger och svamp. Medlet är dyrt, och har dessutom under sista året varit svårt att få tag på; inte bara i Sverige utan även i Tyskland. Kemikalieinspektionen lär ha haft synpunkter på innehållet. 

Att göra rent teakdäcket är egentligen inte svårt. Med en högtrycksspruta kan alla teakdäck snabbt bli rena. Dock torde träet efter en ”energisk” behandling vara TOTALFÖRSTÖRT! Med tillräckligt högt tryck kan detta vara gjort på 20 minuter. 

Sedan många år tillbaka finns ett effektivt sätt att rengöra deakdäcket, utan att genast förstöra träet. Med ”SNAPPY TEAK 1 + 2” får man ett sandfärgat vackert teakdäck. Behandlingen sker i 2 steg. 

Efter att träet blötats med vatten ordentligt, strykes på ”SNAPPY TEAK 1”. Detta är ett starkt basiskt ämne; Skydda ögonen (skyddsglasögon!) och huden (plasthandskar!). Detta får verka någon minut, varvid träet mörknar. Behandla högst en kvadratmeter i taget. 

 

Efter behandling med ”SNAPPY TEAK 1” mörknar teakträet snabbt.

 

 

Skura tvärs fibrerna, så att ytligt material avlägsnas.

 

 

Skölj med färskvatten.

 

Applicera nu ”Snappy Teak 2”, som är en sorts buffert. Det starkt basiska #1 blir nu neutraliserat. En sandfärgad yta framträder.

 

Dagen efter har träet torkat. Ser ut som nytt.

 

Så kommer det egentliga problemet; hur förhindra att träet efter några månader på nytt invaderas av alger och ev. också svamp? Att bara på nytt upprepa denna procedur 2 ggr per år innebär att man på sikt sliter ner och förstör teakdäcket. 

 

Genom att behandla det helt rena och torra träet med en ”Sealer”, försluter man alla de myriader av små gropar i träet, där algerna trivs.

”SEMCO Teak Sealer” heter en produkt, som enligt tillverkaren skall skydda träet för alg- och svampangrepp. På det helt rena och torra teakdäcket stryker man på medlet flödigt. Det skall sugas in i träet. Det är en petroleumbaserad produkt, men mycket tunn. Nästan tunnare än vatten. Så man måste röra om försiktigt i burken, och även stryka på försiktigt. Annars skvätter det lite var stans. Om man inte torkar bort spillet meddetsamma, går det att få bort senare med vanlig båtpolish. 

Medlet torkar in ganska snart, ”dammtorrt” på några timmar. Det är lätt att förledas att tro att man kan gå på däcket samma dag. Dock är det inte genomtorrt förrän efter något dygn. Går man på däcket med gummisulor alltför tidigt, kan gummit lösas upp, och sedan har man ett ordentligt problem med att försöka avlägsna de svarta fläckarna. 

Det finns olika kulörer av denna Sealer. Den helt neutrala ”Natural” ger i mitt tycke en väl gul färg, nästan onaturlig. På företagets internetsida såg ”Honey tone” ut att passa bra, men vid praktisk applikation blev kulören nästan morotsfärgad. Numer använder jag en blandning av 75% ”Natural” och 25% ”Honey Tone”. Initialt ser träet kanske något mörkare ut än man tänkt sig, men man skall komma ihåg att färgen bleknar något efter några veckor. Till en behandling går det åt drygt 2,5 liter (40 fots båt med teak även på ruffen). 

Före nästa behandling, är det tillräckligt med en helt lätt rengöring med en mild tvållösning och försiktig borstning tvärs fibrerna med en mjuk borste. Om man behandlar teakdäcket på detta sätt 2 ggr per år, förhindras algtillväxten, och träet behåller sin vackra färg. Och man utsätter inte treakdäcket för den skada, som en kraftig rengöring innebär. 

 

Så här kan slutresultatet bli. Behandlingen gjordes någon dag innan bilden togs, och färgen bleknar efter några veckor.

 

* * * 

 

Efter några år lossnar en del av den svarta gummiliknande nåten mellan teakbrädorna. Försök inte limma fast eller täta med Silicon eller något liknande. Det lossnar snart igen. 

Dra loss allt det lösa i nåten, skrapa försiktigt rent i botten, och blås rent. Maskera av området med blå maskeringstejp, som har den bästa kvaliteten. Lägg tejpen någon halv millimeter från själva kanten, så att nåtmassan får fäste. Maskera av ordentligt på alla sidor, eftersom nåtmassan är ett klet, som man lätt har överallt! 

 

Maskera av området ordentligt, och tryck till så att det inte blir något läckage.

Det finns nåtmassa i tub för pistolhandtag, men den sägs inte vara av god kvalitet. Själv köpte jag av båtvarvet i Umeå en ”plastkorv” med nåtmassa av märket Bosch. Den kan vara besvärlig att applicera, därav den noggranna avmaskeringen. Ta en rejäl kladd massa på en spackelspade, och stryk ut. När man är klar, bör man ta bort all maskeringstejp genast. Om man väntar 15 min. kan en minimal hinna ha hunnit bildas, och som drar med sig nåtmassa från själva nåten. Ser inte snyggt ut! Märk av området, så att ingen trampar på den mjuka nåtmassan, innan den stelnat. Efter 3 dygn är det rimligt torrt. 

Detta är något man måste göra emellanåt. Det diskuteras huruvida vatten annars kan tränga ner och förorsaka läckage, men det har nog också med underkonstruktionen att göra. Bara tanken på läckage, får emellertid mig att se upp. 

 

* * * 

 

Till underhåll av ett teakdäck hör också att efterhand ersätta de små lock, som täcker alla de flera tusen skruvhålen. Varje år är det 5-10 stycken, som lossnar. Själv brukar jag skruva ur skruven, försiktigt borra upp hålet med ett 10 mm. borr, och applicera ett 2-komponent härdlim i hålet. Och sedan pressa ner en plugg med fibrerna i rätt riktning. Banka försiktigt. När limmet nästa dag har torkat, slår man försiktigt av den överflödiga pluggen. Slippa jämnt med ett fint sandpapper. 

Vem har sagt att man är sysslolös ombord på en båt? Är man uppmärksam, finns det alltid något att göra ombord. 

 


Lämna en kommentar

”Två år för om masten”. Om ett bokfynd. 2021 02 22.

Min farmor Lydia lär ha sagt: ”Om man håller ögon och öron öppna, så lär man sig något varje dag”. För några veckor sedan spatserade vi längs kajkanten, och plötsligt såg vi en massa gamla böcker, delvis trasiga, ligga vid entrén till en av restaurangerna. Det ingick på något sätt i stilen på stället, lite ”retro” med gamla resväskor och allmänt gammalt, som på Waynes Coffee. 

Lite på måfå lyfte jag upp en av böckerna, och finner till min förvåning ett troligen mycket gammalt exemplar av ”Two years before the mast” av R.H.Dana Jr.

 

Omslaget på den gamla boken, en riktig raritet!

Bläddrar lite försiktigt i de gulnade bladen. Frågar restaurangägarna om jag får köpa boken. ”Absolut inte! Kommer inte på fråga!” svarar man vänligt men mycket bestämt. Den boken (och alla de andra) har ett så starkt emotionellt värd för dem, så det går inte för sig. Jag får gärna låna den. Behöver inte lämna namn eller båtplats, ”Vi litar på människors hederlighet” – Hoppsan! Nu får man väl skärpa sig! 

 

Bläddrar vidare i boken och finner att den utgavs i Boston i juli 1840. Det framgår inte, när boken är tryckt, ev. upplaga eller tryckort, så det går inte att utröna om detta är en originalutgåva. Det är väl inte sannolikt, eftersom språket är tämligen modernt. 

 

Slutet av Förordet.

 

Det är en självbiografisk bok. Den beskriver hur författaren, en 20 årig juridikstuderande från Massachusetts gör studieuppehåll pga en ögonsjukdom. Han mönstrar i mitten av 1830-talet på en Brigg, ett av dåtidens segelfartyg, för en äventyrlig resa runt Kap Horn, och vidare upp till Kalifornien. Ett Kalifornien, som då fortfarande tillhörde Mexico. Det var först efter mexikansk-amerikanska kriget 1847, som Kalifornien 1850 införlivades med USA.

Författaren beskriver mycket detaljerat de olika segelsättningarna vid olika väderförhållanden. Och naturligtvis det oerhörda slitet för besättningen på den tidens segelskepp! Detaljrikedomen är så stor, att det riktigt stänker salt, när man vänder blad. 

Att det inte är en ”vanlig” sjöbuse, som skriver, blir man snart varse. Han beskriver psykologiska skeenden, konflikter mellan befäl och manskap med en skarpsynt analys, som är imponerande. 

Läs följande text, som beskriver ett av befälen, som efter att ha kommit i onåd hos kaptenen, fått orimliga krav på sig; ”He is one to whom little is given and of whom much is required.” Så skriver en stilist!

Väl framme i Kalifornien lastar man på hudar och övriga pälsverk. Man lastar i flera olika hamnar, men att kalla det för ”hamn” är att töja på begreppen väldigt mycket. Det fanns inte så mycket som en träbrygga, utan man ankrade upp utanför stranden till ett samhälle, som i bästa fall hade sandstrand, men oftast stenig botten. Stuveriarbetare fanns inte på den tiden, utan besättningen fick ro ”lillbåten” så långt in det gick, och sedan fick besättningen vada i land, och bära lasten på huvudet ut igen. Barfota, eftersom skor var dyra. Gud nåde den som blötte ner de torkade skinnen! 

 

Den enda bilden i boken antyder vilken oerhörd makt en despotisk kapten kunde ha.

 

Utöver det mycket slitsamma dagliga arbetet ombord, var kanske det mest vedervärdiga hur totalt rättslösa besättningsmedlemmarna var på den tiden. Disiplinen ombord var järnhård. Det finns en detaljerad beskrivning av hur en av besättningen, efter att bundits fast, piskades blodig av en fullständigt rasande despot till kapten. När en av de övriga i besättningen försökte protestera, fick han samma bestraffning. 

Att sätta sig upp mot kaptenen var ”Försök till Myteri”. Att ev. genomföra ett myteri och ta över skeppet, kallades ”Piracy”, och där var straffsatsen klar: ”To be hanged by his neck until death occurs”.

Att rymma var inget alternativ. Det fanns tillräckligt många fattiga indianer och lantarbetare, som skulle ange en ”Run Away” för 20 dollar, vilket var en månadslön för många då. Den transamerikanska järnvägen byggdes inte förrän långt senare, och invigdes 1869. Det fanns alltså ingen annan väg tillbaka till Boston än att återvända med skeppet runt Kap Horn efter 2-3 år. 

 

* * * 

 

Boken har filmatiserats och hade premiär 1946 med dåtidens filmhjälte Allan Ladd i huvudrollen. I filmen är huvudrollsinnehavaren son till fartygets ägare, och har efter hemkomsten ett uppgör med fadern, när förhållandena på faderns skepp blev kända. 

Detta skall nog mera ses som en Hollywood-version, eftersom författarens far, Richard Henry Dana Sr. lär ha varit en känd poet, och ägde mig veterligen inga fartyg. Men att i filmens slutscen få till en uppgörelse mellan far och son, är naturligtvis mycket mer tilltalande för Hollywood-publiken. 

Dock är det riktigt att författaren engagerade sig väldigt mycket för sjöfolket och deras villkor. Strax efter publiceringen av boken gav han sig i kast med att skriva avtalstexter för det som senare skulle bli fackföreningar. 

 

* * * 

 

Såå, farmor Lydia hade så rätt! Håller man ögon och öron öppna, så lär man sig något varje dag. 


2 kommentarer

Calíman kommer! 2021 02 17.

De senaste dagarna har det blåst en kraftig östlig vind, som har fört med sig torr, varm luft från Saharaöknen i Afrika. Hygrometern visade under 20% relativ luftfuktighet, vilket är mycket lågt. ”Normalt” torr luft ligger på 50-60% relativ luftfuktighet och vid över 80% börjar det kännas riktigt varmt och klibbigt. Jag minns, när jag i början av 70-talet reste runt i Amazonas regnskogar, där luftfuktigheten var över 95%. Och temperaturen 36 grader. Då var det ”svittigt”! 

De varma och mycket torra vindarna har också fört med sig rikliga mängder Sahara-sand från Afrika. Solen lyser svagare, är blek, och himlen är delvis täckt av ”dimma”. I själva verket är det en sandstorm. 

För ganska precis ett år sedan hade vi en liknande sandstorm, fast den var mycket värre än den vi har haft nu. Bilderna nedan är från den sandstormen. 

 

Sandstormen över Saharaöknen för ganska precis ett år sedan sände massvis av koncentrerad sand över just Kanarieöarna. Den här gången är den mer utspridd från norr till söder, och det är huvudsakligen de östra öarna Lanzarote och Fuerteventura, som drabbats.

 

För dem med luftvägsproblem kan dagens Calíma vara besvärlig, och de uppmanas vara inomhus med stängda dörrar och fönster mest möjligt. Stoftmängderna i luften de sista dagarna är 18 gånger (!) högre än gränsen för att vara hälsovådligt. För oss andra handlar det mest om att hänga upp tvätten inne i båten, skölja av båtdäcket med vattenslangen och inte dra in sanden/mjölet. 

 

Det kallas ”Sandstorm”, men i våra ögon är det inte Sand utan mer som ett mycket finkornigt gulbrunt mjöl, som penetrerar och tar sig in överallt.

 

Det gulbruna stoftet ligger som en matta över allt! Allt, allt!

 

* * * 

 

På grund av Pandemirestriktionerna kan vi inte göra några längre seglingsturer mellan öarna, som vi planerat. Endast kortare dagsturer. Därför fortgår underhållsarbete ombord. Det finns alltid saker att göra på en båt. Om man eftersätter underhållet, börjar förfallet. Ingen orkar ta tag i det längre. Och sedan går det fort. 

Skall återkomma mera om detta senare. Bl.a. om teak-däck och hur man håller teakdäcket snyggt. 

Och om flyktingsituationen här på Kanarieöarna. 


Lämna en kommentar

Om coronapandemin, 2021 02 05.

Vi vaknade i morse med att det regnade kraftigt. Väldigt kraftigt. Efter 10-14 dagar med torr och mycket varm luft, kändes det overkligt med regn. Det vräkte ner, ett riktigt tropiskt ösregn! Det kändes faktiskt riktigt mysigt att bara ligga kvar i sängvärmen, och känna hur skönt det var. Vi sover vidare en stund till! Då har det nog slutat.

Jodå, efter 10 minuter upphörde regnet, men vi sov vidare. Senare på dagen skulle vi ta bussen till Puerto Rico och möta våra vänner Gunilla och Anders.

 

Kossan – med obligatoriskt munskydd – vid en av modebutikerna här i Puerto de Mogán, har nu även fått paraply inför det väntade regnvädret.

 

* * * 

 

Corona-pandemin har satt sina spår här på Kanarieöarna. Finner idag statistik, som stöder intrycket att turistnäringen är mycket hårt drabbad. Antalet turister sjönk under 2020 med 72% jämfört med 2019. Inkomsterna av turistnäringen sjönk i motsvarande mån, 72%.

 

Visar en bild av den lilla kinesfamiljen, som mot alla odds kämpar vidare med sin lilla restaurang. Pappan var upptagen i köket, och därför inte med på bild.

Mamman i kinesfamiljen ovan berättade att hennes farfader hade blivit illa åtgången under kulturrevolutionen på 60- och 70-talen. Hennes far (och senare modern med familj) hade flyttat till Argentina, där föräldrarna fortfarande arbetar vid något stort varuhus. Själv hade hon gift sig med en kines, flyttat till Kanarieöarna och drivit restaurangverksamhet. Att hennes modersmål är kinesiska, hörs tydligt; en del svårigheter att uttala bokstaven ”R”. Det blir gärna ”L”, ”Glacias!” 

Och nu försöker man överleva Corona-pandemin. ”Överleva” är faktiskt ett adekvat ord för dessa människor. Hur sociallagstiftningen ser ut i Spanien vet jag inte riktigt, men ”A-kassa”, ”Permitteringsstöd” och ”Arbetslöshetsförsäkring” har här nog inte samma innebörd, som vi känner till. Att flytta tillbaka till Kina är inte realistiskt för familjen. Kostnaderna har där stigit enormt mycket under de senaste decennierna. Såå, här handlar det nu om att försöka överleva pandemin. 

 

* * * 

 

Senaste statistiken (2021-02-05) från Hälsodepartementet i Madrid anger att antalet Covid19-smittade på Kanarieöarna nu ökat till 36 644, av vilka 249 sista dygnet. 538 Covid-relaterade dödsfall är registrerade här sedan pandemins början, en ökning med ett fall sista dygnet. 

Sådan statistik får innebörd först när den sättes i relation till befolkningsmängden på de olika öarna. 173 nyinsjuknade fall/100 000 invånare under de senaste 14 dagarna är siffran för hela Kanarieöarna. Verkligt intressant blir det först, när talen visas för varje ö för sig. Efter nyåret formligen exploderade antalet fall här på Gran Canaria, senaste 14 dagarna är siffran 221 fall/100 000 invånare. (Finner just nu inte motsvarande siffra för Sverige.)

Detta förklarar varför myndigheterna snabbt höjde risknivån här från Grad I (grön) före jul till Grad III (röd) i slutet av januari. På Lanzarote och La Graciosa är motsvarande tal 648 fall/100 000 invånare, och där ligger risknivån nu på den högsta, Grad IV, den bruna. Det anses att det fr.a. handlade om smitta från fastlandsspanjorer, som tillbringade jul- och nyårshelgerna här. Importfallen från andra länder samt från emigranterna från Afrika (mer om dem senare), anses inte ha haft så stor betydelse. 

Vi får bara vara innerligt glada att vi faktiskt så resolut tog oss tillbaka hit till Gran Canaria och Puerto de Mogán i slutet av januari. Idag får man inte lämna Gran Canaria med egen båt (eller segla till). Det sägs att det var nära att Gran Canaria kommit att klassas som Grad IV (brun), och då hade vi inte ens fått vare sig lämna eller komma in i hamnen. 

 

* * * 

 

Det dagliga livet här påverkas naturligtvis av pandemin och alla restriktioner. Utegångsförbud gäller här efter kl. 22 fram till kl. 06. Mest påtagligt är annars kravet att bära munskydd på alla offentliga platser, i alla butiker. Krav på handsprit vid alla entréer. Ingen inomhusservering tillåts, stort avstånd mellan borden, samt högst 4 personer vid samma bord. Bryter man mot dessa regler, kan restaurangägaren snabbt bli bötfälld på €5.000. I dagens ansträngda läge innebär detta ofta att man får slå igen. – Vid Grad IV (brun) inträder utegångsförbud redan kl. 18 och högst 2 personer får vistas tillsammans offentligt. 

Har dessa restriktioner haft någon effekt? Detta är naturligtvis ett populärt debattämne. Faktum kvarstår dock att man förefaller att ha fått pandemin under kontroll på Tenerife, och har nu efter 3-4 veckor kunnat sänka riskgraden från 3 (röd) till 2 (gul). Debatten lär dock fortsätta, och resultatet ser vi knappast förrän om något eller kanske först efter flera års uppföljning. 

 

* * *  

 

Sååå, efter alla dessa siffror, hur blev nu dagen? Jodå, vi kom oss iväg. Hann med bussen, och efter kanske 20 minuter var vi i Puerto Rico. Vi träffade våra vänner från Umeå, Gunilla och Anders, och strosade runt i det väldiga nya köpcentret, Mogán Mall. Massvis med väldigt fina butiker med kläder, skor, parfymer, mm. Dock påfallande lite folk i butikerna, och priserna hade sjunkit ordentligt. Förstår inte hur man kan få verksamheten att gå runt. 

Vi kunde i alla fall finna en väldigt trevlig Thai-restaurang.

 

Utsökt lunch på en Thai-restaurang.

 

* * * 

 

Vi återkommer snart med ännu mer spännande innehåll! 

 


2 kommentarer

Badtur med båten, 2021 01 29.

Efter flera veckor med ganska blåsigt väder, har vi nu haft några riktigt varma och sköna dagar. Sjön suger, så då är det väl bara att kasta loss några timmar?!

Våra grannar Gunilla och Anders hemma i Norrfjärden, strax norr om Umeå, har ett litet hus i Puerto Rico, inte långt härifrån, kanske 4 sjömil. Så vi hämtade upp dem på kajen där, och stack iväg bort till en vacker liten vik utanför Amfi del Mar. Grannbåten här seglade hit för några dagar sedan. På vår satelituppkoppling kunde vi se dem längre in i viken, men vi gick inte så långt in. Vi ankrade lite längre ut, på 10 meters djup, där vi låg helt ensamma, men fortfarande i lä av udden.

Det tunga bogankaret fick gå till botten, 40 meter kätting, och sedan ett litet drag akterut med motorn för att dra fast ankaret ordentligt. Fint håll.

Fäller badstegen i aktern, och sedan ”Hopp i!” Nåja, 20 grader är i alla fall 20 grader. Inte så tokigt, med tanke på att det är fortfarande januari månad. Gunilla hängde med, men Anders vill ha minst 25 grader. En riktig badkruka!

Det fina med att bada från båten är färskvattenduschen på akterdäck. Skönt att få kunna duscha av allt saltet, för vattnet är verkligen salt här!

 

Badbild från akterdäck. Här tillsammans med Gunilla.

Tillbaka uppe i båten, kunde vi alla njuta av en fin skaldjurssalad och ett gott vitt vin.  Märkligt hur gott allting smakar ute på sjön!

 

* * * 

 

Värmen kan bli riktigt tryckande. Vi uppmätte 32-33 grader, så vi satte oss nere under däck, där det är svalare. Gunilla och Anders hade sin lilla hund Ville med sig, och han hade svårt med värmen. Där nere i svalkan gick det dock bättre.

 

Anders kroknade i värmen. Förmodligen lite dehydrerad, men vi fick i honom några glas mineralvatten, innan han slocknade på soffan. Lille Ville tittar till emellanåt. 

 

* * *

 

Lite senare på eftermiddagen blev det svalare, och det var riktigt behagligt att sitta uppe i sittbrunnen igen.  En njutning för själen, att bara titta ut över ett stilla hav, som verkar så oändligt. Det är nog många som under tidernas lopp haft samma reflektion.

 

* * * 

 

Så var det dags att bege sig hemåt. Lille Ville klarar sig inte hur länge som helst, utan måste upp på land för att ”vattnas”. Vi drog upp ankaret och tuffade sakta åter till Puerto Rico, där vi kunde släppa iland våra vänner.

En lite komisk incident inträffade. Pga tidvattnet hade avståndet upp till kajen nu ökat ordentligt. Jag anropade därför hamnkaptenen över radio, och bad om assistans att hjälpa till med att hålla i en tamp, så att våra gäster lättare kunde ta sig iland. ”Nej, det går inte! Pga pandemin är det förbjudet med fysisk kontakt!” Hur tänkte karl’n? Trodde han att smittan sprids genom att hålla i ett rep? Om vi nu istället hade begärt att få tanka diesel, hade det gått att genomföra? – Ibland undrar man i vilken paragraf det står att man får bara använda huvudet till att sätta mössan på.

Nåväl, med ett växelspel mellan bogpropeller och huvudmotor gick det att hålla båten lätt tryckt mot kajen, där vi också kunde ta tag i en väggfast stege. Allt avlöpte väl, och lille Ville kunde komma upp på kajen och vattna någon lyktstolpe.

Själva tuffade vi sakta hemåt, och kunde lägga till i Puerto de Mogán, vår hemmahamn. – Spännande fortsättning följer!

 


8 kommentarer

Ändrade planer. Tid för raska beslut.

Vi hade planer på att från San Sebastián på La Gomera segla vidare till Tazacorte på den helt avlägsna lilla ön La Palma längst ut i väster. Ibland blir det dock inte som man planerat. 

Vid samtal med Hamnkaptenen i San Sebastián på La Gomera, omtalade han, att pandemi-situationen på Gran Canaria var mycket bekymmersam, och att myndigheterna övervägde att inom 1-2 dagar höja risknivån från klass 2 till klass 3, dvs. den högsta. Vad detta skulle innebära, var det ingen som visste, men det fanns en uppenbar risk, att samtliga Gran Canarias hamnar skulle stängas för all trafik med fritidsbåtar. För hur länge, var oklart. De mest optimistiska på turistbyråerna talade om 2 veckor, men erfarenheterna från mars 2020 talade om betydligt längre tid. 

Om vi hade fullföljt våra ursprungliga planer, att segla vidare till det avlägsna Tazacorte på La Palma, långt västerut i Atlanten, fanns en uppenbar risk att vi blivit fast där ute. Med mycket små möjligheter att, inom rimlig tid, kunna komma tillbaka till vår ”hemmahamn” Puerto de Mogán på Gran Canarias SV-kust. Fördelen med just Puerto de Mogán på Gran Canaria är att det är så enkelt att efter en timmes bussfärd till flygplatsen, därifrån ta ett direktflyg hem till Arlanda flygplats och vidare upp till Umeå. Att ta sig hem från La Palma långt ute i väster är betydligt mer komplicerat. 

Nej, här gällde det att satsa på säkra kort. Särskilt som vi bara måste vara tillbaka i Umeå i början av mars, då Helmi har tid för några viktiga medicinska kontroller. 

Sååå, efter ett styrelsebeslut i Firman Gabrielsson och Mählck, kom vi fram till att vi måste ändra kurs. Från en dag till nästa bestämde vi, att i stället för att segla vidare till Tazacorte, segla tillbaka till Gran Canaria. Och det fanns ingen tid att förlora. 

Nedstängningen av Gran Canaria skulle kunna ske redan tidigt på måndagsmorgonen den 18 januari 2021, och vi fattade beslut på lördagskvällen den 16 januari. Ringde till en förvirrad hamnvakt i Puerto de Mogán på Gran Canaria, som stammade något om att vi ”inte skulle komma tillbaka än på flera veckor”. Lönlöst att försöka förklara för honom, så här var det bara att ta kommandot; ”Ta fram penna och papper, Skriv: ”Helmi” kommer tillbaka redan söndagskväll, och plats finns reserverad och är betald”. Slutdiskuterat. – Sådana gånger är det bra att kunna tala deras eget språk. 

Därefter meddela hamnkaptenerna på Tazacorte och La Gomera om beslutet; beklaga ev. olägenheter, och hoppas på snart återseende. 

Informera båtgrannar på La Gomera och be dem vara beredda att hjälpa till vid avfärd kl. 05 på söndagsmorgonen. Inga problem! Båtfolk är nästan alltid hjälpsamma. Alla vet att ibland behövs det några extra händer för att hjälpa till att bära av och förhindra skador på båtarna vid besvärliga vindar i trånga hamnar. 

Sååå, var vi iväg. Några minuter efter kl. 05 på söndagsmorgonen, lokal tid, kastade vi loss, utan några missöden. Helst hade vi väntat en dag till, för att de kraftiga vindarna ute till havs skulle ha lugnat ner sig, men till detta fanns det inget tidsutrymme för nu. ”Lock down” på Gran Canaria skulle möjligen komma tidigt måndagsmorgon, och vi ville vara framme innan det mörknade vid 19-tiden på söndagen. Att segla de 74 sjömilen tar bortemot 14 timmar, så här var det bara att komma sig iväg fortast möjligt. 

 

På väg under segel. Solen har tittat fram, och vindarna är ännu svaga. Under seglet syns dingen/jollen, som ligger ihoprullad under segelsäckar för att skydda mot solens skarpa UV-strålar. – Den vita kulan förut är en ankarboj, som fästes i ankarets bakkant, och som markerar var vårt ankare ligger. Dessutom kan den fungera som en ”tripp-line” för att kunna dra ankaret baklänges, om det skulle fastna i ett klippskrev.

 

* * * 

 

När vi rundade Tenerifes sydspets och kom ut på sydöstra sidan, då gjorde de s.k. accelerationsvindarna sig till känna. Dessa vindar har av de höga bergen förskjutits ut åt sidorna, och rundar öarna med ofta mycket stor kraft. De behagliga 6-7 sekundmetrarna byttes snart ut mot vindar stadigt kring 14-15 sekundmeter. Lägger man dessutom till korsande sjö och motström, inser man snart att detta var en mycket blöt och en något sportig tillställning. Vi hade sittbrunnskapellet uppe, men hade inte knäppt igen det ordentligt på babordssidan, där sjöarna slog in. Att gå ut på däck för att fixa till sittbrunnskapellet i detta väder, var det inte tal om. Det skulle ha varit förenat med livsfara. 

Det var bara att kämpa på. Två rev i storseglet, genuan inrullad till hälften, och hårt skotad så att vi seglade dikt bidevind i motvinden. Sjöarna slog över gång på gång och sköljde över båten. Tur att vi i alla fall hade en del skydd av kapellet, annars hade vi varit helt dyngsura. Vid några tillfällen var hela ankaret i fören helt täckt av vatten, när båten plöjde sig igenom vågorna. Då sköljde flera hundra liter vatten över däck. Bra att alla spygatterna, dräneringshålen på däck, fungerade och kunde ta undan vattnet. 

 

* * * 

 

Vi hade sällskap av ett helt stim med Delfiner, som hoppade just omkring oss. Vi lyckades inte få någon bra närbild, bara denna, där man på avstånd ser två individer på lite håll. De verkar så stora, så jag undrar om det kan röra sig om tumlare.

 

I brist på en aktuell närbild, tar vi med en tidigare publicerad bild av delfiner som följde oss långa stunder.

 

 

Ett delfinpar precis bredvid båten, den ena just vid ytan. – Tenerife skymtar i bakgrunden.

 

* * * 

 

Så avtog vinden strax efter lunch, när vi passerat bältet med accelerationsvindar, och det blev genast lugnare och behagligare. Men nu gick det alldeles för sakta. Tidvis bara 4 knop, och vi måste hålla 6-6,5 knop om vi skall komma fram innan mörkret, och innan hamnen stänger. Så det blev att knuffa igång ”Tryggve”, vår trogna gamla dieselmotor, som aldrig har övergivit oss. Med ett rytande satte han fart på alla drygt hundra pållarna nere i motorrummet. Såå, med både segel och stötta av motorn fortsatte vi genom vattnet med all ”gammelsjö” efter det myckna blåsandet sista dagarna. Det gungade och stängte ordentligt, men fram kom vi. 

Så kom vi fram till Puerto de Mogán, och vi ligger nu tryggt förtöjda i hamn. Trots att vi stuvat undan alla tunga saker i båten, som kaffemaskin, vattenkokare, blomkrukor, fruktfat, mm. så såg båtens innandöme ut som ”Jerusalems förstörelse”. Kuddar, böcker, skor, bordsdukar; ja, allt låg i en enda röra. Nog hade vi haft sjögång alltid! 

Medan Helmi städade upp i röran under däck, tog jag mig an att spola av hela båten. Det var salt överallt efter det väldiga sjösprutet vid överbrytande sjö. Båten såg ut som en ”grovsaltad fisk”. 

Nåväl, vi blev färdiga med det också, och efter en god middag, somnade vi ovaggade. 

Spännande fortsättning följer!