Vi sov ut söndag morgon, 8 januari 2023. Precis så lagom lite vågor under natten gjorde att vi sov gott. På morgonen, innan frukosten, ett dopp från badbryggan i aktern. Härligt salt Atlantvatten! Skönt att få duscha av saltvattnet, innan frukosten.
Här en badbild från båten, dock vid ett annat tillfälle, då vi hade besök av grannar från Umeå.
* * *
Vi gav oss iväg. Fick lite seglingsvind en stund, men den dog ut. Drog igång motorn och tuffade på. Ganska gropig sjö, men det var bara att stå på.
Under färden noterade jag att temperaturen steg i motorn, drygt 100 grader, men ingen varningssignal. Sänkte farten till ekonomi-fart. Detta för att minska på värmeproduktionen. Kollade att kylvattnet tömde sig, som det skulle i aktern, och att kylvattenpumpen vid impellern kändes kall. Helt normalt. Såå, vi tuffade på så sakteliga, och hoppades komma fram till Las Palmas, så att vi sedan i lugn och ro kunde kolla kylvattennivån, bl.a.
* * *
200 meter innan hamnpiren till marinan i Las Palmas började det att tjuta från motorpanelen, och det blinkade varning för hög temperatur. Genast stänga av motorn.
Jaha, vad gör vi nu då?! Anropar hamnen. ”Utanför hamnpirarna?!! Där får vi inte ingripa. Ni måste anropa Salvamento Marítimo över VHF-radion, kanal 16.”
Sagt och gjort. Jodå, de skulle komma. Men innan de kom, fick vi lägga i ankaret, så att vi inte drev upp mot klipporna. Lite snopet, att behöva bogseras in i hamnen för att ha fått motorstopp 200 meter utanför hamninloppet!
Räddningskryssaren ryckte ut, och bogserade oss in i marinan, där vi snart kom till vår plats. Liksom vid tidigare tillfälle (Biscaya i augusti 2017) är vi imponerade över räddningskryssarnas personal! Tala om proffs! Det är gubbar som har varit med förr!
* * *
Så kommer frågan, hur kunde nu motorn koka? Den kom nyligen från en verkstad efter en mycket omfattande genomgång. Oljan hade jag kontrollerat, och den såg fin ut. Men kylvattnet, det hade jag inte kollat. Det är sådant som bara ska vara fyllt på ordentligt efter ett omfattande verkstadsarbete. Kan det ha blivit något fel på termostaten?
Nu skall båten om några dagar upp på land för några kompletterande arbeten, bl. a. kontroll av ventiler vid några skrovgenomföringar under vattenytan. Detta är planlagt att ske under veckorna vi är hemma i Umeå. Nu får mekanikerna här på Rolnautic i Las Palmas även undersöka motorns kylvattensystem.
I morgon tidigt reser vi hem. Skriver mera om senaste dagarna här.
Nyttårshelgen förlöpte i glädjens tecken i Norska Klubben i Puerto de Mogán! Idel kända ansikten, som var glada i att se oss igen. Sådant värmer!
* * *
Så var det dags att lämna den invanda bryggan i Puerto de Mogán för att styra norrut mot Las Palmas. Vi reser hem till Umeå fredagen den 13 janauri 2023 för Helmis planlagda kontroller de följande veckorna. Om allt är OK, reser vi tillbaka söderut i mitten av februari månad.
Under tiden vi är hemma i Umeå, tar vi upp båten på ett varv i Las Palmas för bl. a. genomgång av en del bottenventiler samt byte av blocket för uthal av storseglet. Utöver att blocket behöver bytas, måste linan för uthalet splitsas på plats. Vanlig 3-slagen lina är inte så svår att splitsa, men värre med en 16-slagen. Jag har gjort det själv förr, men med bästa vilja i världen kan jag inte påstå att det blev snyggt! Bättre låta en fackman göra det.
* * *
Så nu är vi på väg norrut, längs med Gran Canarias östkust. Vi övervägde gå den västra vägen för att inte få så mycket motvind, men har av erfaret folk blivit avrådda från det. Kan vara väldigt skumpigt, både norrut och söderut.
På vår väg norrut på östra sidan hade vi 8-10 meter per sekund ”rakt i näbben”, så vi fick nöja oss med motorgång och revat storsegel för att minska på sjögången. Hoppas på bättre vindriktning i morgon, när vi vänder mer mot väster.
Utanför Maspalomas såg vi i fjärran några egendomliga formationer utanför kusten. Såg dem på radarn, verkade ligga still. Vad i all världen är nu detta?! När vi kom närmare, så vi att det rörde sig fiskodlingsredskap! Efter att ha vistats i Nordnorge i nästan 20 år, borde vi ha begripit det genast!
* * *
Vi närmade oss Arinaga. En märklig skapelse på Gran Canarias östkust, strax söder om flygplatsen. Byggdes för inte så många år sedan för EU-medel. Har inga siffror på hur mycket anläggningen kostade, men enligt uppgift skall den ha varit dyr. Väldigt dyr.
Det märkliga är, att den besöks endast av ett mycket litet antal fartyg per år. Hur kommer det sig? Det blåser för mycket där. Enligt statistik jag hört om, skall det blåsa mer än 15 m/sek under 320 dagar årligen. Och då får man inte använda kranarna i hamnen. Kunde man inte ha räknat ut detta tidigare?! Självklart. Men då hade ingen tjänat på det. Nu plöjdes miljarder av EU-medel ner i ökensanden, till glädje för de lokala politiker, som beviljat projektet. Samt deras släktingars byggföretag.
Det var likadant på Tazacorte på den lilla ön La Palmas västkust. Där byggdes en gigantisk hamnanläggning för såväl stora bilfärjor som en godsterminal för kusttrafik. Till en kostnad av över 2 miljarder Euro. Efter 20 år har det fortfarande inte kommit ett endaste fartyg dit.
Nåväl, i Arinaga på Gran Canarias östkust såg vi strax innan vi kom fram att ett 88 meter långt bulklastfartyg just höll på att lägga till. Trevligt för hamngubbarna att få lite att göra. Även om vi hade hoppats att få kunna ligga längst inne i kroken, där det är helt stilla, inget rullande på nätterna.
Vi gick längs med den stora kajen längre in mot stranden. Man kunde se sandbottnen i det glasklara vattnet, och på 7 meters djup lät vi ankaret gå, lade ut 35 meter kätting. Drog fast ankaret med motorn, och sedan satt det fint. Tog på cyklopet, simmade fram till ankarbojen, och kunde se hur fint ankaret borrat sig ner i sanden.
På den här bilden syns den lilla ankarbojen som vit prick. Via en spiralfjäder är den fäst i bakkanten av ankaret, och på natten blinkar ett vitt sken. På så sätt vet både vi och andra båtar var vårt ankare ligger. Dessutom fungerar arrangemanget som en ”tripline”, om ankaret skulle fastna bland stenar och klippblock. Det brukar gå att dra ankaret baklänges och komma loss.
* * *
Något annat att hålla ögonen öppna på, var de till hälften lösa trossar, som flöt i vattenytan. Troligen har någon stor boj varit fäst vid dem tidigare. Bojen är borta, men trossen flyter omkring i vattenytan.
Vi fick en obehagskänsla av bara åsynen! Vi har varit med om detta under översegling tillbaka från Karibien. Vill bara inte tänka mer på det!
Efter att ha kollat allting; badat och duschat på akterdäck samt ätit något lätt, passar det bra med en eftermiddagsslummer i lä i sittbrunnen.
Vanligtvis är det vackert väder på Kanarieöarna. Eftersom ögruppen befinner sig långt ute på Atlanten, blir vädret närmast tempererat. Dvs. inte så vansinnigt varmt på sommaren, då havet kyler något, och heller inte så kylslaget på vintern, då vattnet värmer. Man brukar säga, att ögruppen har ”evig vår”, dvs. behagligt väder året om.
Då gäller det dock att befinna sig här på Gran Canarias sydkust. Uppe vid Las Palmas, i nordost, där kan det blåsa kallt och vara regnigt vintertid – december till februari. Här nere på sydkusten, särskilt längst sydväst i lä av de höga bergen, är det vanligtvis varmt och lugnt väder. Kanske 5-10 regndagar per året.
* * *
I mitten av september i år gick resterna av en tropisk cyklon över Kanarieöarna med ett förfärligt oväder som följd. Kolossalt stora regnmängder föll på kort tid, och fyllde de stora ravinerna i samhällena runt omkring på öarna med vatten. Dessa är byggda för att snabbt leda bort de väldiga vattenmassorna.
Uppe på bergssidan syns hur de stora nedfallande stenblocken har blockerat vägen.
En del av de väldiga stenblocken stannade inte för de kraftiga skydden på nedsidan vägen, utan fortsatte ner mot hotellbyggnaderna nedanför. Enligt uppgift skall stenblock ha gått genom något av hotelltaken, men ingen skall ha blivit skadad. Men nog var det oroligt på hotellen de dagarna!
* * *
Under den sista veckan har ett oväder dragit fram över Kanarieöarna. Detta pga ett djupt lågtryck söder om oss, norr om Kap Verde, och som österifrån dessutom drog med sig stora mängder torr gulbrun Sahara-sand, Calíma. Själva är vi inte så värst plågade av det, men känsliga personer kan få luftvägsbesvär. När Calíman är tät, ser det ut som tät dimma, men utgörs i själva verket av en sandstorm. Det innebär att spola av båtdäcket och dammsuga båten invändigt. Att tala om ”Sand” är egentligen fel; det handlar om ett mycket finkornigt stoft, närmast som mjöl. Och som tar sig in överallt. Men det går ju att sopa, spola och dammsuga bort. Man lär sig.
* * *
Hos oss blåste det friskt några dagar, kanske 18-20 meter/sek i byarna, och det ven i riggen på natten. I övrigt inget särskilt.
I Las Palmas uppe i nordost blåste det tydligen mera. Flera båtar ute på ankring fick bogseras in och tillfälligt förtöjas vid bränslebryggan. Våra seglarvänner Kaarina och Elisabeth berättade att en båt av Katamarantyp tog in vatten i ena skrovet och fick stagas upp för att inte sjunka.
En annan båt, med angivligen unga och orutinerade seglare, fick en stor del av fören lossliten i stormen. På bilden syns resterna av förpartiet liggande på bryggan. Det handlar här nog om en kombination av dålig grundkonstruktion i båten, tillsammans med olämplig förtöjning med alltför långa förtöjningslinor. Dessutom kanske det inte ens var riktiga förtöjningslinor utan gamla fall, som inte har någon töjbarhet alls. Tillsammans med de kraftiga rycken, har sedan en del av båtsidan givit vika.
Utanför Pasíto Blanco, strax österut, och där vi tidigare haft båten på varvet för motorreparation, har det tydligen också blåst ordentligt. Enl. upplysning på ankarsajten ”Navily” draggade två båtar på ankringsplatsen utanför marinan, och slog i klipporna bredvid stranden. Detta skedde den 27:e och 28:e december, nu helt nyligen. Hur det gick med båtar och besättning, framgick inte av berättelsen.
Blåsten håller nu på att minska, för att helt avta till helgen. Det ser vi fram emot! Vi har av Norska Klubben här blivit ”adopterade”, eller i varje fall ”inviterade”, till att fira nyårsafton med dem. Om det blir som förra året, torde det nog bli ett glatt gäng, som träffas! Inga trista miner här inte!
Med åren har det där med Julen blivit något relativt. Kanske inte det centrala Julbudskapet. Det är ju Evigt, på något sätt. Detta med Julevangeliets centrala budskap. Om fred på jorden och människor emellan. Nog ett så centralt budskap i dessa tider.
Men däremot kanske de yttre attributen. Här i sydligare länder slås jag varje år av hur kommersiella krafter tar över. I min barndom på 50-talet fick vi i småklasserna i skolan bevittna Bibelns berättelser med Krubban, det lilla Jesusbarnet tillsammans med Maria och Josef, och utanför Herdarna med djuren. I bakgrunden palmer och kameler. Och överallt, den lysande ”Stjärnan från Österland….”
Detta var en naturlig del av vår världsbild. Hela Julevangeliet utspelade sig i Österland. Även om Budskapet i sig är universellt.
* * *
Sedan flera decennier har Disney och Coca Cola-kulturen helt tagit överhanden. Varför jag nämner Coca Cola-kulturen i sammanhanget är att den röda färgen på Coca Cola-flaskorna är EXAKT densamma som på Tomtefars rock, efter ett avtal mellan Disney och Coca Cola år 1929.
* * *
Tillbaka till La Gomera, december 2022.
Här ser vi entrén till det berömda och pampiga värdshuset på höjden över La Gomeras huvudstad San Sebastián. Man önskar oss ”Feliz Navidad/God Jul”.
Här har vi Helmi framför en Hibiscus-buske. Hibiscus, som vi hemma i bästa fall kan få som en liten krukväxt! – Det skall i sammanhanget också sägas att vi sett hela träd fyllda med Hibiscus-blommor. Så nog är det skillnad på växtligheten!
Så måste vi i detta sammanhang naturligtvis ha med en bild av Tomten i Disneys version med släde och julklappar. Omgiven av palmer och annan passande omgivning.
* * *
Så var det dags att segla tillbaka från La Gomera, via Tenerife, till Puerto de Mogán på Gran Canaria. Visar några bilder hur Tenerife ser ut från havet.
Till en början är bergen helt täckta av moln.
När vi kommer närmare, ser vi bebyggelsen, och molnen skingrar sig. Bergstoppen Teide syns i mitten.
När vi lämnat Tenerife, och seglar mot Gran Canaria, framträder Teide tydligare. Med sina 3.718 meter över havet är det Spaniens högsta berg, och världens 3:e högsta vulkan. Senaste registrerade utbrottet var 1909.
Det lär gå att komma sig upp till toppstationen på 3.555 meter. Vi ha inte gjort det. Ännu.
* * *
Väl tillbaka på Gran Canaria var det så dags för ett besök i öns huvudstad, Las Palmas. Busstur och övernattning på ”Stamhotellet” Fatága mitt i centrala stan. Lunch med de ”gamla” seglarvännerna Kaarina och Elisabeth, som befann sig i marinan. Alltid trevligt att träffa ”gamla” vänner!
Möte på eftermiddagen med mekanikerna António och hans son Aythámi på varvet. De har gjort många jobb åt oss tidigare, och vi är glada att de ställer upp för att hjälpa oss med en del mekanikerjobb, när vi är hemma i Umeå i januari månad. Det är guld värt att ha ett nätverk av kunniga och pålitliga yrkesmänniskor att tillgå, när man är ute på segling!
* * *
På hemvägen från Las Palmas stannade vi – naturligtvis! – utanför IKEA. Detta är ju bara ett MÅSTE för oss svenskar! Det är alltid lika fascinerande att besöka IKEA utomlands. Det är precis som att besöka ett IKEA-varuhus hemmavid! Samma upplägg. Samma namn på varorna. Samma gula blusar/tröjor hos personalen.
Hemma i Umeå tänkte vi på att ta med julpynt till båten. Men det kan vi väl köpa på IKEA i Las Palmas. Tänkte vi. – Men inte! Praktiskt taget helt TOMT på juldekorationer på IKEA-varuhuset i julveckan! Fick till svar av personalen: ”Men det hade vi ute till försäljning redan i september! Det är totalt slut nu! Sedan lååång tid tillbaka!” – Jaha, där fick man!
Men alltid lika kul att få köpa svensk julmat. I år fanns det dock vare sig Julskinka eller Schnaps, men vad gör väl det, när det finns Kalles, Inlagd sill, Dalaknäckebröd och Mor Annas Julpepparkakor! Bara en så´n sak! Vår vagn var snart till bredden fylld, men vad gör det?! Personalen var lika nöjda och glada som vi!
En liten kul grej. Vi har besökt alla IKEA-varuhusen på Kanarieöarna; på Gran Canaria, på Lanzarote och på Tenerife. Och alltid beställt köttbullar med potatismos och lingon (vad annars?!). Och som sig bör hör en liten flaska vin till maten. Något annat vore otänkbart för en äkta spanjor! – Här sitter vi på IKEA-varuhuset på Las Palmas med köttbullar, mos, lingon. Och en liten flaska vin.
För något/några år sedan besökte vi Julbordet på IKEA-varuhuset i Umeå. Vår vana trogen från ”alla andra IKEA-varuhus” frågade vi efter en liten flaska vin till maten. Minns hur personalen på IKEA-varuhuset i Umeå tittade på oss, som om vi kom från en annan planet; ”Men det kan ni inte få här!” -”Ridå!” skulle man kunna säga.
* * *
Nåväl, vi är nu tillbaka till vår båtplats i Marina Puerto de Mogán. Våra båtgrannar är glada att se oss tillbaka. Det är sådant som på något sätt ger värme och trygghet i tillvaron. Att ha trofasta människor omkring sig. Som är glada, när man kommer tillbaka.
* * *
Med detta önskar vi er alla en God Jul, och ett bättre år 2023.
Under vår vistelse på La Gomera, vaknade vi en morgon av en stor aktivitet i hamnen. Väldigt mycket folk i rörelse. Kö till dusch och toaletter.
Våra brygg-grannar upplyste oss om att det snart var dags för start på världens största roddtävling, den över Atlanten. Hörde jag rätt? Jodå, hela flottan på 40 båtar skulle avgå med 3 minuters mellanrum, start klockan 10.45.
På ett plakat vid entrén till marinan fanns en del upplysningar. Bl a att man inspirerats av den första dokumenterade rodden över Atlanten. De båda norska immigranterna George Harbo och Frank Samuelsen rodde år 1896 som de första i världen i väst-östlig riktning från New York till England. Tiden angavs inte, men enligt info på plakatet stod sig rekordet i 114 år, dvs. fram till år 2010! Strongt!
En liten undring; varför rodde de som immigranter tillbaka i väst-östlig riktning? Hade de glömt något hemma?
* * *
Båtarna har vanligtvis en besättning på 2-5 personer, som hjälps åt att ro. Då ror man i 2-timmarspass, och kan vila/sova, navigera och laga mat emellanåt. Norge försvarar traditionen med tuffingar. Bland de deltagande båtarna ställde Norge upp med en ensamroddare! Det var Linda Evenstad Emilsen, som gav sig ut helt ensam!
Här ses Linda vid starten på den 3000 sjömil långa roddturen. Jubel och applåder från övriga besättningar!
Här har vi det danska laget. Tre tuffa damer just före start.
* * *
Det finns många fantasifulla namn på båtarna. Namn som avslöjar en viss beslutsamhet. ”Shut up and Row!” är ett exempel. Ett annat är ”Fight Oar Die”. Onekligen fyndigt!
Här har vi en annan besättning, just före start! Bilden andas både lugn och beslutsamhet.
* * *
Det finns en hel del statistik kring detta arrangemang, som sponsras av en känd Whiskey-producent. Rekordet att ro de 3000 sjömilen över till Antiguas sydkust ligger på 29 dygn och 14 timmar. Vanligtvis tar det 45-60 dygn, men någon har behövt upp till 100 dygn. Besättningen har inte rätt att ta emot någon hjälp i någon form, vare sig vatten eller mat, annat än i en ren nödsituation. Man har med sig solceller till satellit-telefon och avsaltningsanläggning samt Tracker för att kunna följa varje båt. Besättningen förbrukar 5000 kcal/dygn och 8 liter vatten. Bland all statistik upplyses också om att varje besättningsmedlem beräknas göra av med 8000 bitar toalettpapper! Undrar hur de får plats med alla toarullar!
De senaste dagarna har det legat ett mycket djupt och stort lågtryck strax söder om Azorerna. Roddarna har sannolikt befunnit sig i södra utkanten av detta lågtryck, med 10-12 m/sek snett framifrån styrbord. De har det nog tufft där ute! Undrar vad de tänker! ”Vem var det nu som kom på den här idén?!”
* * *
Med raketer, salutskott och trumpetande lämnade båtarna efter hand marinan den 12 december 2022. De har nu varit iväg i 11 dagar och torde komma fram i februari 2023.
Det skulle inte förvåna mig om middagen då intages stående!
Efter att vi äntligen kommit i vattnet, har vi nu kommit iväg på segling igen. Det känns bra, även om vi onekligen är lite ringrostiga efter över ett år på land.
Första turen gick till Tenerife. Vi hade hoppats på att få plats på Marina Tenerife del Sur ”Las Galletas”, som vi har som standardplats för övernattning på sydöstra Tenerife.
Men det var helt fullt i Marinan. Vi valde fel dag; man skall inte söka sig dit under en helg, då många charterbåtar byter besättning.
Kanske lika bra det, att inte komma dit just då. Vi har varit där vid byte av charterbesättning tidigare. Och det kanske inte inspirerar till repris. Båten bredvid oss då var full (!) av ryssar, som var rejält påstrukna, när de kom hem från Krogen framåt småtimmarna. Generösa som många människor är vid den tiden på dygnet, insisterade de på att vi skulle provsmaka deras hemkörda Vodka. Vi avböjde artigt.
Morgonen därpå stod det en helflaska Ballantine på deras sittbrunnsbord. Det var Frukosten deras. Undrar hur man mår, om man sätter i sig Ballantine på morgonen efter en något fuktig afton.
* * *
Nå, vi fick nu plats i Marina San Miguel, beläget några sjömil norrut. En privatägd Marina, som inbegriper en stor golfbana. Väldigt flott. Särskilt för de säkerligen mycket förmögna bosättarna i området.
För oss vanliga seglare med behov av mer vardagliga ting som en matvarubutik och allmänna kommunikationer, kändes inte stället inbjudande. Ingen buss i närheten, hyrbil skulle beställas minst 3 dagar i förväg, och på taxicentralen var det ingen som svarade, utöver att en automatisk telefonsvarare uppskattade vårt samtal (!).
Av en ren slump, kom det en taxi ner till Marinan för att avlämna några seglare. Påpassligt fick vi åka med på returfärden upp till samhället, 5-6 km upp. Samma lycka på nerfärden. Så vi slapp att bära på de tunga matkassarna. – Nej, sådana ställen undviker vi. Det är rena Nödhamnar, där vi vanliga seglare får skydd över natten samt toa och dusch på morgonen. Men ingen logistik alls.
* * *
Under seglingen från Gran Canaria till Tenerife såg vi delfiner. Dock inte alls så rikligt som tidigare, och heller inte så snabba och graciösa, som dem vi sett förr. Dem vi nu såg var klart större, långsammare, kanske också lite klumpigare. I stället för de pilsnabba förbisusningarna runt och under vår båt, rörde de sig på längre avstånd, kanske 100 meter, och hade ett mer framåt-rullande rörelsemönster. Inte så stora som riktiga valar, men hade ungefär deras rörelser. Får undersöka vad som är mest troligt.
Vi hann naturligtvis inte fånga dem på bild (de var bara 3-4 stycken) och var snart borta.
I brist på aktuellt ”bildbevis” visar vi en av alla tidigare delfinbilder utanför Tenerife.
* * *
Efter att ha stannat 2 nätter på Marina San Miguel de Tenerife, styrde vi mot vårt mål, La Gomera. Vi har varit här flera gånger tidigare. Och då skrivit om bl.a. den tropiska regnskogen uppe på ön. Samt om mytologin om Omöjlig Kärlek. Ett evigt tema, omskrivet i de flesta kulturer.
* * *
Till skillnad från tidigare, tog vi denna gång vare sig buss eller hyrbil över La Gomera. Vi fick tips om en båttur (vad annars?!) runt ön. Så fick vi se ön från havet, och angöra Valle Gran Rey på rätta sättet.
Här en bild från stranden på Valle Gran Rey på La Gomeras västsida. Föreställer Hautacuperche, en legendarisk urinvånare och frihetskämpe från 1480-talet på La Gomera.
* * *
Själva samhället Valle Gran Rey på La Gomeras västsida kanske inte är något alldeles upphetsande, men miljön är å andra sidan imponerande. Det blåste ganska friskt längs med strandpromenaden, och erbjöd fantastiska vyer över ett blåsigt och upprört hav. Från strategiskt utplacerade bänkar bakom skyddande buskage kunde man sitta länge och i stilla förundran njuta av naturscenerierna ute på havet.
Vi gick längs med denna strandpromenad…
…och kom fram till några trevliga små matställen, där vi fann en plats i lä.
Det var länge sedan vi avnjutit en måltid i så rofylld miljö. Tiden fick bara stå stilla.
* * *
Den lilla färjan gick tillbaka efter några timmar, och vi fick på nytt avnjuta La Gomera från havssidan. En väldigt vacker och intressant ö!
* * *
Väl tillbaka i La Gomeras huvudstad San Sebastián tog vi dagen därpå en promenad genom de gamla gatorna. Att Christoffer Columbus avseglade härifrån 1492 torde inte undgå någon här. Till och med brunnslocken på gatorna påminner oss därom.
Under vår promenad genom den gamla staden fann vi ett oansenligt gammalt hus, just bortanför kyrkan. På husväggen sitter ett litet plakat, som upplyser om att i detta hus föddes år 1757 Padre Ruiz de Padrón. Det finns f.ö. en gata uppkallad efter honom, dock inte samma som där huset ligger.
Det märkliga med honom var kanske inte att han utbildade sig till präst – det fanns inte så många andra utbildningsvägar för en ung pojke på den tiden – utan det att han i vuxen ålder drog till Cadíz i Spanien och som liberal och reformvänlig präst var synnerligen pådrivande för att genomdriva avskaffandet av Den Spanska Inkvisitionen, en fruktad och mörk institution i den katolska kyrkan.
Det finns all anledning att uppmärksamma dessa tidiga hjältar, som stod upp mot tyranni och barbari. Det kan ingalunda ha varit lätt att på den tiden kämpa mot en så stark och mäktig makt som romersk-katolska kyrkan. Det är inte utan man önskar att det fanns fler av hans sort. Även idag.
Vi har tidigare, i januari/februari 2022, berättat om vårt motorhaveri. Och vilken tiiid allting tog! Det var ändå bara början! Det skulle bli mer. Mycket mer.
I början av maj 2022 krävde vi att få se på motorn, hur långt reparationsarbetet fortskridit. Jodå, det var bara att komma, så skulle Den Store Mekanikern visa, hur fint det blivit. Fattades bara testkörning i bänk, rengöring och målning.
Den 5/5 2022 testkördes motorn på verkstan. Omedelbart hördes ett HÖGT metalliskt oljud. Motorn stängdes genast av, följt av Den Store Mekanikerns kommentar: ”Jag måste prata med en av mina anställda. Och lyfta av topplocket.”
* * *
Påföljande dag kom en bild, som visar att kamaxeln gått av på 2 ställen, se bild nedan. Jag undrade hur detta kunde ha skett. Mekanikern ryckte bara på axlarna och menade att det är sådant som händer.
Jag har varit i kontakt med flera MYCKET kunniga och erfarna motormekaniker i Sverige, vilka alla gemensamt säger, att en sådan skada bara kan ske om man inte sätter ihop motorn ordentligt. Mer specifikt; om inte kamaxelremmen (se bild 2 ovan) sitter EXAKT på rätt plats. Då går motorn asynkront; ventilerna är inte stängda, när kolven kommer i full fart, vilket får till följd att ventilspetsarna trycker sönder kamaxeln ovanför.
Och detta stämmer bra. Kamaxeln bröts av ovanför cylinder nr. 2, där ventilspetsarna var krökta.
Den Store Mekanikern menar, att kamaxelbrottet var en ”utmattningsfraktur”, eftersom motorn stått i saltvatten i flera månader. ”Trams” säger mina svenska mekanikervänner. Skrattretande resonemang från en som inte vill erkänna sitt misstag, att låta en icke fullt kompetent medarbetare sköta ett så viktigt och komplicerat arbete som kontroll av kamaxelinställningen. Dessutom var det cylinder nr. 4, som var vattenfylld, medan kamaxelbrottet var ovanför cylinder nr. 2.
* * *
Nåväl, detta var mycket motortekniska detaljer. Jag skall inte påstå, att jag begrep mycket av det, och ”il Bosso Grande” kunde köra rätt bra med mig i början. Men jag lärde mig mera, och började ifrågasätta. Så mycket att jag till slut anmälde karl’n till spanska Konsumentverket.
Om vi hade ett h-e tidigare, så tog det nu fyr i h-lv-tet. Skall inte återge fler detaljer, mer än att alla förseningar berodde på mig. Naturligtvis. – Men en sak kvarstår; anmälan till Konsumentverket är en offentlig handling, som kan ses av banker, försäkringsbolag, leverantörer och presumtiva kunder. ”Il Bosso Grande” har nu fått en repa i lacken. För alltid.
Jag väntar fortfarande på utlåtande från spanska Konsumentverket.
* * *
I mitten av oktober 2022 sattes motorn tillbaka i båten. Vad vi var glada!
Men inte så länge. Vid test visade det sig att motorn vibrerade mycket. Väldigt mycket. Allehanda förklaringar föreslogs av verkstan. Allt kokade till slut ner till att om inte motorn var felinstallerad, måste propelleraxeln vara sned. Inget att be för; upp med båten på land igen.
Att ta loss propelleraxeln visade sig inte vara det lättaste. Nedersta delen av rodrets skädda (se bild) tog emot, så enda sättet att få ut propelleraxeln var att lyfta upp motorn och ta ut axeln bakvägen genom motorrummet.
Vad som då uttalades, är inget som är lämpligt att översätta. Dessutom är det inte lämpligt för barnaöron.
Det visade sig, att propelleraxeln var krökt 0,5 mm. Gränsen för acceptans är 0,0 mm. MÖJLIGEN 0,1 mm. Jag krävde att verkstan skulle beställa en ny propelleraxel. Att försöka räta upp den gamla är svårt. Dessutom skulle det utgöra en svag punkt i framtiden.
”Il Bosso Grande” påstod, att propelleraxeln inte var original. Underförstått att den var ersatt med någon dålig Kina-producerad axel, som skulle förklara vibrationerna. Som ”bevis” för sitt påstående hävdade han, att det saknades markeringar i kortändarna på propelleraxeln, vilket ”alla originalaxlar har”. Dessutom att den var för kort, den hade kapats, vilket skulle förklara vibrationerna.
Jag tog kontakt med Hallberg-Rassy på Orust norr om Göteborg, och som tillverkat båten. Man klargjorde, att några markeringar på axelns kortändar inte göres, och har aldrig gjorts. Vidare att originalaxelns längd är 1040 mm, exakt samma som vår propelleraxel mäter. Dessutom tog jag kontakt med båtens förste ägare, som skriftligen intygade att han inte låtit göra några förändringar i båten, utan den såldes i originalskick till mig.
Därefter upphörde alla diskussioner om huruvida vår propelleraxel var original eller inte. Det var bara att inse, att skadan på axeln måste ha kommit i samband med att motorn lyftes ut i december 2021 eller vid återinstallationen i oktober 2022.
En ny axel kom så småningom. Den sattes på plats, och vi kunde sjösätta i början av december 2022. Nu var det spännande! Jodå, motorn fungerade som den skulle, och alltid gjort. Spann som en klockarkatt. Full fart, både fram och bak. Alldeles stilla, inga vibrationer. Nästan så att man kunde ställa ett mynt på högkant.
* * *
Det skall inte förnekas att detta varit arbetsamt. Det har inte bara tagit lång tid, utan framför allt tagit väldigt mycket kraft. Kraft, som vi behöver till annat. Det har varit väldigt frustrerande att vara i beroendeställning av en mekaniker i så total avsaknad av ansvar och förståelse för att vi vill göra annat än ”bryggsegla”.
Naturligtvis har jag många gånger tänkt ”ta min Mats ur skolan”, och lämna över till en annan mekaniker för att avsluta arbetet. Men det skall man akta sig för! Det skulle kunna bli besvärligt, riktigt besvärligt. Och dyrt. Mycket dyrt. En firma har alltid rätt att avsluta arbetet, sedan kan man möjligen klaga.
* * *
Nu hoppas vi kunna ha avslutat detta ”äventyr” och att det inte skall bli några efterräkningar. Vi vill nu kunna segla vidare mellan öarna här, med nya upplevelser.
Vi har nu väntat i över 2 månader på att motorn skall bli lagad. Verkstan var stängd i 2 veckor mellan Jul och Trettondagen, som är en stor helg här. Naturligtvis hade man inte beställt reservdelar innan ledigheten, utan detta gjordes först därefter. Med mera väntan.
I förra veckan tog jag bussen till Pasíto Blanco, där motorverkstan ligger. Nää, man hinner inte börja med vår motor förrän tidigast i slutet av denna vecka. När detta arbete är klart, och framför allt innan motorn är på plats, ja, då är vi redan hemma. Verkstadsägaren rycker på axlarna; ”Då får vi sätta motorn på plats, när ni kommer tillbaks.”
Jag har naturligtvis redan tidigare funderat på om inte det finns någon annan motorverkstad på ön. Jag har fått väldigt motstridiga uppgifter om detta. Jodå, det finns gott om sådana. Frågan är bara vilka som klarar ett sådant här jobb. Och inte är klåpare.
Jag har kommit fram till att ha tålamod. ”Tålamod är en Dygd.”
Vi får koncentrera oss på andra ting runt oss. Som exempelvis ensamroddaren, som gav sig iväg över Atlanten för idag precis 2 månader sedan. Det skulle ta 70 dagar, så hon torde vara framme mot slutet av nästa vecka. Om nu tidsplanen håller. Fick precis en bild av ensamroddaren, just som hon var på väg ut ur hamnen. Av extrautrustning noteras radar, solcell samt satellittelefon.
Ensamroddaren på väg ut ur hamninloppet i Puerto de Mogán på sin väg över Atlanten.
* * *
Gatulivet har återvänt till samhället här. Inte riktigt i samma omfattning som före pandemin. På fredagar (marknadsdag!) kommer dock turister från omgivande ställen. Då håller man sig helst undan, när dessa horder väller in bland marknadsidkarnas tingel-tangel.
Jag har funnit två bilder av kringresande gatumusikanter. Det var något rörande fint att se dem sitta där ensamma med sin fina musik, mitt ibland all larm på gatan. Vi gillade dem, bl.a. för deras val av repertoar.
Gatumusikant med piano på hjul. Han spelade huvudsakligen Wienklassisistisk musik. En ensam cellist bland populärmusik och allsköns tingel-tangel spelar klassisk musik på sin cello, bl.a. ”Svanen” av Saint-Saëns.
* * *
Efter allt ”bryggseglande” kan det vara trevligt att tänka tillbaka på alla fina seglingsturer. Här några bilder av lekande delfiner längs med båten.
Lekande delfiner följer oss. Och här en, som simmar riktigt nära.
* * *
Kommande sönd. 6 febr. 2022 reser vi hem för medicinska kontroller. Vi hoppas kunna återvända hit i månadsskiftet februari/mars.
När vi kom hit ner, sista dagarna i november, testade vi som vanligt motorn. För första gången på alla dessa år startade den inte! Vad i hela Friden?!! – Kollar startbatterierna; jodå, de är fulladdade.
Nytt försök. Startmotorn drar runt stora huvudmotorn, men den startar inte. Bara ”på-tisdag-på-torsdag-på-tisdag-på-torsdag-host-host-host-på-tisdag-på torsdag-host-host”. Massiv tjock vit rök väller ur avgasröret. Livet på bryggan avstannar. Någon tittar oroligt efter brandlarmet, andra sympatihostar med motorn.
Någon ropar: ”Stopp! Gör inga fler försök! Få hit en motormekaniker!” – Vi fylldes av onda aningar.
Flera dagar efter utsatt tid dyker det till slut upp en hjälpsam och trevlig ung man. Har går rakt på sak; jag drar runt med startmotorn på nytt, samtidigt som han systematiskt testar den ena cylindern efter den andra.
Inom ett par minuter har han diagnosen klar; motorn går bara på tre cylindrar, den fjärde är fylld med vatten!
Hur i hela …..har detta gått till?!! Vår trogne gamle Tryggve! Vår vän i nöden!
Den unge José ringer till sin chef, Jorge Ramos på verkstan i det närliggande Pasíto Blanco. Jag överhör samtalet, och det beslutas om att lyfta ut hela motorn och transportera den till verkstan för att köra den i bänk. – ”Huvvaligen!” tänker jag. ”Det här låter dyrt!”
Så börjar det eviga jagandet av den som bestämmer i den närliggande lilla fiskerihamnen, om vi kan tänkas få låna kajen några timmar för att lyfta ur motorn med lyftkran från en lastbil. Jodå, det skall gå bra, men inte förrän då-och-då. OK. – Till slut hittar vi en tid, som passar både fiskerihamnen och verkstadsägaren. Samtidigt som det inte är något helgon, som skall firas.
Bryggans Expertkommitté av mer eller mindre spänstiga herrar, hjälps åt att bogsera båten de 100 meterna bort till Fiskerihamnen.
Motorn på väg upp ur motorrummet, genom sittbrunnen och upp på land. Efter lite lirkande gick det att få upp motorn genom sittbrunnsgolvet.
Innan vi bogserades tillbaka till vår bryggplats, fick vi stränga order av verkstadsägaren. En decimeter av den främre motorrumsväggen måste rivas, innan det går att få motorn på plats igen. – Låter besvärligt. Och dyrt. Men, vi får väl prata med Jens, hamnens allt-i-allo, och som fixar det mesta.
Efter drygt 14 dagars Jul- och Nyårsnedstängning, har besked äntligen besked kommit från Verkstan. En tio punkter lång lista med reservdelar måste beställas. Det förefaller ha läkt in saltvatten från värmeväxlaren, vilket spritt sig genom topplockspackningen och ner i en cylinder. Och där har det stått sedan vi lämnade båten i maj månad.
Det hinner nog hända mycket på den tiden. Reservdelslistan antyder det, i varje fall.
Verkstadsägaren, Jorge Ramos, är dock en duktig karl. Han vet vad han gör. Utöver att vara tyska fordonstillverkaren MAN’s representant på Kanarieöarna, flygs han emellanåt av MAN över till Kuba för att serva kubanska kustbevakningens dieselmotorer.
Enligt bryggsnacket här, ville Fidel själv att det skulle vara just Jorge, som kom. Det här sista – om Fidel – vet jag dock inte om det stämmer. Jag kan ju dock lite diskret höra, om han träffade Den Store något.
Och nu väntar vi på att reservdelarna skall komma. Och på att arbetet skall börja.
Har nu checkat upp hur läsbarheten är med den nya tekniken.
När ett inlägg publiceras, skickas antingen ett litet meddelande till ”Följare”, alternativt en komprimerad version av inlägget. I mobiltelefonen är läsbarheten acceptabel, men Frontbilden finns inte med. I laptop är bilderna ibland ihoptryckta, och bildtexterna flyter in i varandra. Ej heller här syns Frontbilden.
Bäst är därför, att när ett ”Pling” om nytt inlägg kommit, gå in på Bloggen genom att i adressfältet uppe till vänster skriva in ”www.syhelmi.com” Detta går sedan att rationalisera genom att lägga Bloggen bland Favoriter.
Så får man den bästa läsbarheten och bästa Lay out.
Skall se om det går att undvika att bilder och bildtexter trängs ihop.
* * *
Fortfarande varmt och skönt här nere. – Hoppas snart få tillbaka vår totalhavererade motor. Mer om detta i kommande spännande fortsättning.
S/Y Helmi 