S/Y Helmi

Under vår vistelse på La Gomera, vaknade vi en morgon av en stor aktivitet i hamnen. Väldigt mycket folk i rörelse. Kö till dusch och toaletter.

Våra brygg-grannar upplyste oss om att det snart var dags för start på världens största roddtävling, den över Atlanten. Hörde jag rätt? Jodå, hela flottan på 40 båtar skulle avgå med 3 minuters mellanrum, start klockan 10.45.

På ett plakat vid entrén till marinan fanns en del upplysningar. Bl a att man inspirerats av den första dokumenterade rodden över Atlanten. De båda norska immigranterna George Harbo och Frank Samuelsen rodde år 1896 som de första i världen i väst-östlig riktning från New York till England. Tiden angavs inte, men enligt info på plakatet stod sig rekordet i 114 år, dvs. fram till år 2010! Strongt!

En liten undring; varför rodde de som immigranter tillbaka i väst-östlig riktning? Hade de glömt något hemma?

* * *

Båtarna har vanligtvis en besättning på 2-5 personer, som hjälps åt att ro. Då ror man i 2-timmarspass, och kan vila/sova, navigera och laga mat emellanåt. Norge försvarar traditionen med tuffingar. Bland de deltagande båtarna ställde Norge upp med en ensamroddare! Det var Linda Evenstad Emilsen, som gav sig ut helt ensam!

Här ses Linda vid starten på den 3000 sjömil långa roddturen. Jubel och applåder från övriga besättningar!

Här har vi det danska laget. Tre tuffa damer just före start.

* * *

Det finns många fantasifulla namn på båtarna. Namn som avslöjar en viss beslutsamhet. ”Shut up and Row!” är ett exempel. Ett annat är ”Fight Oar Die”. Onekligen fyndigt!

Här har vi en annan besättning, just före start! Bilden andas både lugn och beslutsamhet.

* * *

Det finns en hel del statistik kring detta arrangemang, som sponsras av en känd Whiskey-producent. Rekordet att ro de 3000 sjömilen över till Antiguas sydkust ligger på 29 dygn och 14 timmar. Vanligtvis tar det 45-60 dygn, men någon har behövt upp till 100 dygn. Besättningen har inte rätt att ta emot någon hjälp i någon form, vare sig vatten eller mat, annat än i en ren nödsituation. Man har med sig solceller till satellit-telefon och avsaltningsanläggning samt Tracker för att kunna följa varje båt. Besättningen förbrukar 5000 kcal/dygn och 8 liter vatten. Bland all statistik upplyses också om att varje besättningsmedlem beräknas göra av med 8000 bitar toalettpapper! Undrar hur de får plats med alla toarullar!

De senaste dagarna har det legat ett mycket djupt och stort lågtryck strax söder om Azorerna. Roddarna har sannolikt befunnit sig i södra utkanten av detta lågtryck, med 10-12 m/sek snett framifrån styrbord. De har det nog tufft där ute! Undrar vad de tänker! ”Vem var det nu som kom på den här idén?!”

* * *

Med raketer, salutskott och trumpetande lämnade båtarna efter hand marinan den 12 december 2022. De har nu varit iväg i 11 dagar och torde komma fram i februari 2023.

Det skulle inte förvåna mig om middagen då intages stående!

Efter att vi äntligen kommit i vattnet, har vi nu kommit iväg på segling igen. Det känns bra, även om vi onekligen är lite ringrostiga efter över ett år på land.

Första turen gick till Tenerife. Vi hade hoppats på att få plats på Marina Tenerife del Sur ”Las Galletas”, som vi har som standardplats för övernattning på sydöstra Tenerife.

Men det var helt fullt i Marinan. Vi valde fel dag; man skall inte söka sig dit under en helg, då många charterbåtar byter besättning.

Kanske lika bra det, att inte komma dit just då. Vi har varit där vid byte av charterbesättning tidigare. Och det kanske inte inspirerar till repris. Båten bredvid oss då var full (!) av ryssar, som var rejält påstrukna, när de kom hem från Krogen framåt småtimmarna. Generösa som många människor är vid den tiden på dygnet, insisterade de på att vi skulle provsmaka deras hemkörda Vodka. Vi avböjde artigt.

Morgonen därpå stod det en helflaska Ballantine på deras sittbrunnsbord. Det var Frukosten deras. Undrar hur man mår, om man sätter i sig Ballantine på morgonen efter en något fuktig afton.

* * *

Nå, vi fick nu plats i Marina San Miguel, beläget några sjömil norrut. En privatägd Marina, som inbegriper en stor golfbana. Väldigt flott. Särskilt för de säkerligen mycket förmögna bosättarna i området.

För oss vanliga seglare med behov av mer vardagliga ting som en matvarubutik och allmänna kommunikationer, kändes inte stället inbjudande. Ingen buss i närheten, hyrbil skulle beställas minst 3 dagar i förväg, och på taxicentralen var det ingen som svarade, utöver att en automatisk telefonsvarare uppskattade vårt samtal (!).

Av en ren slump, kom det en taxi ner till Marinan för att avlämna några seglare. Påpassligt fick vi åka med på returfärden upp till samhället, 5-6 km upp. Samma lycka på nerfärden. Så vi slapp att bära på de tunga matkassarna. – Nej, sådana ställen undviker vi. Det är rena Nödhamnar, där vi vanliga seglare får skydd över natten samt toa och dusch på morgonen. Men ingen logistik alls.

* * *

Under seglingen från Gran Canaria till Tenerife såg vi delfiner. Dock inte alls så rikligt som tidigare, och heller inte så snabba och graciösa, som dem vi sett förr. Dem vi nu såg var klart större, långsammare, kanske också lite klumpigare. I stället för de pilsnabba förbisusningarna runt och under vår båt, rörde de sig på längre avstånd, kanske 100 meter, och hade ett mer framåt-rullande rörelsemönster. Inte så stora som riktiga valar, men hade ungefär deras rörelser. Får undersöka vad som är mest troligt.

Vi hann naturligtvis inte fånga dem på bild (de var bara 3-4 stycken) och var snart borta.

I brist på aktuellt ”bildbevis” visar vi en av alla tidigare delfinbilder utanför Tenerife.

* * *

Efter att ha stannat 2 nätter på Marina San Miguel de Tenerife, styrde vi mot vårt mål, La Gomera. Vi har varit här flera gånger tidigare. Och då skrivit om bl.a. den tropiska regnskogen uppe på ön. Samt om mytologin om Omöjlig Kärlek. Ett evigt tema, omskrivet i de flesta kulturer.

* * *

Till skillnad från tidigare, tog vi denna gång vare sig buss eller hyrbil över La Gomera. Vi fick tips om en båttur (vad annars?!) runt ön. Så fick vi se ön från havet, och angöra Valle Gran Rey på rätta sättet.

Här en bild från stranden på Valle Gran Rey på La Gomeras västsida. Föreställer Hautacuperche, en legendarisk urinvånare och frihetskämpe från 1480-talet på La Gomera.

* * *

Själva samhället Valle Gran Rey på La Gomeras västsida kanske inte är något alldeles upphetsande, men miljön är å andra sidan imponerande. Det blåste ganska friskt längs med strandpromenaden, och erbjöd fantastiska vyer över ett blåsigt och upprört hav. Från strategiskt utplacerade bänkar bakom skyddande buskage kunde man sitta länge och i stilla förundran njuta av naturscenerierna ute på havet.

Vi gick längs med denna strandpromenad…

…och kom fram till några trevliga små matställen, där vi fann en plats i lä.

Det var länge sedan vi avnjutit en måltid i så rofylld miljö. Tiden fick bara stå stilla.

* * *

Den lilla färjan gick tillbaka efter några timmar, och vi fick på nytt avnjuta La Gomera från havssidan. En väldigt vacker och intressant ö!

* * *

Väl tillbaka i La Gomeras huvudstad San Sebastián tog vi dagen därpå en promenad genom de gamla gatorna. Att Christoffer Columbus avseglade härifrån 1492 torde inte undgå någon här. Till och med brunnslocken på gatorna påminner oss därom.

Texten på brunnslocket lyder: ”DE AQUÍ PARTIÓ COLÓN, Härifrån avseglade Columbus”.

Under vår promenad genom den gamla staden fann vi ett oansenligt gammalt hus, just bortanför kyrkan. På husväggen sitter ett litet plakat, som upplyser om att i detta hus föddes år 1757 Padre Ruiz de Padrón. Det finns f.ö. en gata uppkallad efter honom, dock inte samma som där huset ligger.

Det märkliga med honom var kanske inte att han utbildade sig till präst – det fanns inte så många andra utbildningsvägar för en ung pojke på den tiden – utan det att han i vuxen ålder drog till Cadíz i Spanien och som liberal och reformvänlig präst var synnerligen pådrivande för att genomdriva avskaffandet av Den Spanska Inkvisitionen, en fruktad och mörk institution i den katolska kyrkan.

Det finns all anledning att uppmärksamma dessa tidiga hjältar, som stod upp mot tyranni och barbari. Det kan ingalunda ha varit lätt att på den tiden kämpa mot en så stark och mäktig makt som romersk-katolska kyrkan. Det är inte utan man önskar att det fanns fler av hans sort. Även idag.

Vi har tidigare, i januari/februari 2022, berättat om vårt motorhaveri. Och vilken tiiid allting tog! Det var ändå bara början! Det skulle bli mer. Mycket mer.

I början av maj 2022 krävde vi att få se på motorn, hur långt reparationsarbetet fortskridit. Jodå, det var bara att komma, så skulle Den Store Mekanikern visa, hur fint det blivit. Fattades bara testkörning i bänk, rengöring och målning.

Den 5/5 2022 testkördes motorn på verkstan. Omedelbart hördes ett HÖGT metalliskt oljud. Motorn stängdes genast av, följt av Den Store Mekanikerns kommentar: ”Jag måste prata med en av mina anställda. Och lyfta av topplocket.”

* * *

Påföljande dag kom en bild, som visar att kamaxeln gått av på 2 ställen, se bild nedan. Jag undrade hur detta kunde ha skett. Mekanikern ryckte bara på axlarna och menade att det är sådant som händer.

Jag har varit i kontakt med flera MYCKET kunniga och erfarna motormekaniker i Sverige, vilka alla gemensamt säger, att en sådan skada bara kan ske om man inte sätter ihop motorn ordentligt. Mer specifikt; om inte kamaxelremmen (se bild 2 ovan) sitter EXAKT på rätt plats. Då går motorn asynkront; ventilerna är inte stängda, när kolven kommer i full fart, vilket får till följd att ventilspetsarna trycker sönder kamaxeln ovanför.

Och detta stämmer bra. Kamaxeln bröts av ovanför cylinder nr. 2, där ventilspetsarna var krökta.

Den Store Mekanikern menar, att kamaxelbrottet var en ”utmattningsfraktur”, eftersom motorn stått i saltvatten i flera månader. ”Trams” säger mina svenska mekanikervänner. Skrattretande resonemang från en som inte vill erkänna sitt misstag, att låta en icke fullt kompetent medarbetare sköta ett så viktigt och komplicerat arbete som kontroll av kamaxelinställningen. Dessutom var det cylinder nr. 4, som var vattenfylld, medan kamaxelbrottet var ovanför cylinder nr. 2.

* * *

Nåväl, detta var mycket motortekniska detaljer. Jag skall inte påstå, att jag begrep mycket av det, och ”il Bosso Grande” kunde köra rätt bra med mig i början. Men jag lärde mig mera, och började ifrågasätta. Så mycket att jag till slut anmälde karl’n till spanska Konsumentverket.

Om vi hade ett h-e tidigare, så tog det nu fyr i h-lv-tet. Skall inte återge fler detaljer, mer än att alla förseningar berodde på mig. Naturligtvis. – Men en sak kvarstår; anmälan till Konsumentverket är en offentlig handling, som kan ses av banker, försäkringsbolag, leverantörer och presumtiva kunder. ”Il Bosso Grande” har nu fått en repa i lacken. För alltid.

Jag väntar fortfarande på utlåtande från spanska Konsumentverket.

* * *

I mitten av oktober 2022 sattes motorn tillbaka i båten. Vad vi var glada!

Men inte så länge. Vid test visade det sig att motorn vibrerade mycket. Väldigt mycket. Allehanda förklaringar föreslogs av verkstan. Allt kokade till slut ner till att om inte motorn var felinstallerad, måste propelleraxeln vara sned. Inget att be för; upp med båten på land igen.

Att ta loss propelleraxeln visade sig inte vara det lättaste. Nedersta delen av rodrets skädda (se bild) tog emot, så enda sättet att få ut propelleraxeln var att lyfta upp motorn och ta ut axeln bakvägen genom motorrummet.

Vad som då uttalades, är inget som är lämpligt att översätta. Dessutom är det inte lämpligt för barnaöron.

Det visade sig, att propelleraxeln var krökt 0,5 mm. Gränsen för acceptans är 0,0 mm. MÖJLIGEN 0,1 mm. Jag krävde att verkstan skulle beställa en ny propelleraxel. Att försöka räta upp den gamla är svårt. Dessutom skulle det utgöra en svag punkt i framtiden.

”Il Bosso Grande” påstod, att propelleraxeln inte var original. Underförstått att den var ersatt med någon dålig Kina-producerad axel, som skulle förklara vibrationerna. Som ”bevis” för sitt påstående hävdade han, att det saknades markeringar i kortändarna på propelleraxeln, vilket ”alla originalaxlar har”. Dessutom att den var för kort, den hade kapats, vilket skulle förklara vibrationerna.

Jag tog kontakt med Hallberg-Rassy på Orust norr om Göteborg, och som tillverkat båten. Man klargjorde, att några markeringar på axelns kortändar inte göres, och har aldrig gjorts. Vidare att originalaxelns längd är 1040 mm, exakt samma som vår propelleraxel mäter. Dessutom tog jag kontakt med båtens förste ägare, som skriftligen intygade att han inte låtit göra några förändringar i båten, utan den såldes i originalskick till mig.

Därefter upphörde alla diskussioner om huruvida vår propelleraxel var original eller inte. Det var bara att inse, att skadan på axeln måste ha kommit i samband med att motorn lyftes ut i december 2021 eller vid återinstallationen i oktober 2022.

En ny axel kom så småningom. Den sattes på plats, och vi kunde sjösätta i början av december 2022. Nu var det spännande! Jodå, motorn fungerade som den skulle, och alltid gjort. Spann som en klockarkatt. Full fart, både fram och bak. Alldeles stilla, inga vibrationer. Nästan så att man kunde ställa ett mynt på högkant.

* * *

Det skall inte förnekas att detta varit arbetsamt. Det har inte bara tagit lång tid, utan framför allt tagit väldigt mycket kraft. Kraft, som vi behöver till annat. Det har varit väldigt frustrerande att vara i beroendeställning av en mekaniker i så total avsaknad av ansvar och förståelse för att vi vill göra annat än ”bryggsegla”.

Naturligtvis har jag många gånger tänkt ”ta min Mats ur skolan”, och lämna över till en annan mekaniker för att avsluta arbetet. Men det skall man akta sig för! Det skulle kunna bli besvärligt, riktigt besvärligt. Och dyrt. Mycket dyrt. En firma har alltid rätt att avsluta arbetet, sedan kan man möjligen klaga.

* * *

Nu hoppas vi kunna ha avslutat detta ”äventyr” och att det inte skall bli några efterräkningar. Vi vill nu kunna segla vidare mellan öarna här, med nya upplevelser.

Spännande fortsättning följer!

Vi har nu väntat i över 2 månader på att motorn skall bli lagad. Verkstan var stängd i 2 veckor mellan Jul och Trettondagen, som är en stor helg här. Naturligtvis hade man inte beställt reservdelar innan ledigheten, utan detta gjordes först därefter. Med mera väntan.

I förra veckan tog jag bussen till Pasíto Blanco, där motorverkstan ligger. Nää, man hinner inte börja med vår motor förrän tidigast i slutet av denna vecka. När detta arbete är klart, och framför allt innan motorn är på plats, ja, då är vi redan hemma. Verkstadsägaren rycker på axlarna; ”Då får vi sätta motorn på plats, när ni kommer tillbaks.”

Jag har naturligtvis redan tidigare funderat på om inte det finns någon annan motorverkstad på ön. Jag har fått väldigt motstridiga uppgifter om detta. Jodå, det finns gott om sådana. Frågan är bara vilka som klarar ett sådant här jobb. Och inte är klåpare.

Jag har kommit fram till att ha tålamod. ”Tålamod är en Dygd.”

Vi får koncentrera oss på andra ting runt oss. Som exempelvis ensamroddaren, som gav sig iväg över Atlanten för idag precis 2 månader sedan. Det skulle ta 70 dagar, så hon torde vara framme mot slutet av nästa vecka. Om nu tidsplanen håller. Fick precis en bild av ensamroddaren, just som hon var på väg ut ur hamnen. Av extrautrustning noteras radar, solcell samt satellittelefon.

Gatulivet har återvänt till samhället här. Inte riktigt i samma omfattning som före pandemin. På fredagar (marknadsdag!) kommer dock turister från omgivande ställen. Då håller man sig helst undan, när dessa horder väller in bland marknadsidkarnas tingel-tangel.

Jag har funnit två bilder av kringresande gatumusikanter. Det var något rörande fint att se dem sitta där ensamma med sin fina musik, mitt ibland all larm på gatan. Vi gillade dem, bl.a. för deras val av repertoar.

Efter allt ”bryggseglande” kan det vara trevligt att tänka tillbaka på alla fina seglingsturer. Här några bilder av lekande delfiner längs med båten.

Kommande sönd. 6 febr. 2022 reser vi hem för medicinska kontroller. Vi hoppas kunna återvända hit i månadsskiftet februari/mars.

När vi kom hit ner, sista dagarna i november, testade vi som vanligt motorn. För första gången på alla dessa år startade den inte! Vad i hela Friden?!! – Kollar startbatterierna; jodå, de är fulladdade.

Nytt försök. Startmotorn drar runt stora huvudmotorn, men den startar inte. Bara ”på-tisdag-på-torsdag-på-tisdag-på-torsdag-host-host-host-på-tisdag-på torsdag-host-host”. Massiv tjock vit rök väller ur avgasröret. Livet på bryggan avstannar. Någon tittar oroligt efter brandlarmet, andra sympatihostar med motorn.

Någon ropar: ”Stopp! Gör inga fler försök! Få hit en motormekaniker!” – Vi fylldes av onda aningar.

Flera dagar efter utsatt tid dyker det till slut upp en hjälpsam och trevlig ung man. Har går rakt på sak; jag drar runt med startmotorn på nytt, samtidigt som han systematiskt testar den ena cylindern efter den andra.

Inom ett par minuter har han diagnosen klar; motorn går bara på tre cylindrar, den fjärde är fylld med vatten!

Hur i hela …..har detta gått till?!! Vår trogne gamle Tryggve! Vår vän i nöden!

Den unge José ringer till sin chef, Jorge Ramos på verkstan i det närliggande Pasíto Blanco. Jag överhör samtalet, och det beslutas om att lyfta ut hela motorn och transportera den till verkstan för att köra den i bänk. – ”Huvvaligen!” tänker jag. ”Det här låter dyrt!”

Så börjar det eviga jagandet av den som bestämmer i den närliggande lilla fiskerihamnen, om vi kan tänkas få låna kajen några timmar för att lyfta ur motorn med lyftkran från en lastbil. Jodå, det skall gå bra, men inte förrän då-och-då. OK. – Till slut hittar vi en tid, som passar både fiskerihamnen och verkstadsägaren. Samtidigt som det inte är något helgon, som skall firas.

Bryggans Expertkommitté av mer eller mindre spänstiga herrar, hjälps åt att bogsera båten de 100 meterna bort till Fiskerihamnen.

Innan vi bogserades tillbaka till vår bryggplats, fick vi stränga order av verkstadsägaren. En decimeter av den främre motorrumsväggen måste rivas, innan det går att få motorn på plats igen. – Låter besvärligt. Och dyrt. Men, vi får väl prata med Jens, hamnens allt-i-allo, och som fixar det mesta.

Efter drygt 14 dagars Jul- och Nyårsnedstängning, har besked äntligen besked kommit från Verkstan. En tio punkter lång lista med reservdelar måste beställas. Det förefaller ha läkt in saltvatten från värmeväxlaren, vilket spritt sig genom topplockspackningen och ner i en cylinder. Och där har det stått sedan vi lämnade båten i maj månad.

Det hinner nog hända mycket på den tiden. Reservdelslistan antyder det, i varje fall.

Verkstadsägaren, Jorge Ramos, är dock en duktig karl. Han vet vad han gör. Utöver att vara tyska fordonstillverkaren MAN’s representant på Kanarieöarna, flygs han emellanåt av MAN över till Kuba för att serva kubanska kustbevakningens dieselmotorer.

Enligt bryggsnacket här, ville Fidel själv att det skulle vara just Jorge, som kom. Det här sista – om Fidel – vet jag dock inte om det stämmer. Jag kan ju dock lite diskret höra, om han träffade Den Store något.

Och nu väntar vi på att reservdelarna skall komma. Och på att arbetet skall börja.

Spännande fortsättning följer.

Har nu checkat upp hur läsbarheten är med den nya tekniken.

När ett inlägg publiceras, skickas antingen ett litet meddelande till ”Följare”, alternativt en komprimerad version av inlägget. I mobiltelefonen är läsbarheten acceptabel, men Frontbilden finns inte med. I laptop är bilderna ibland ihoptryckta, och bildtexterna flyter in i varandra. Ej heller här syns Frontbilden.

Bäst är därför, att när ett ”Pling” om nytt inlägg kommit, gå in på Bloggen genom att i adressfältet uppe till vänster skriva in ”www.syhelmi.com” Detta går sedan att rationalisera genom att lägga Bloggen bland Favoriter.

Så får man den bästa läsbarheten och bästa Lay out.

Skall se om det går att undvika att bilder och bildtexter trängs ihop.

* * *

Fortfarande varmt och skönt här nere. – Hoppas snart få tillbaka vår totalhavererade motor. Mer om detta i kommande spännande fortsättning.

Det verkar som om den nya tekniken med fr.a. bildhanteringen har fungerat. Den nya Frontbilden togs av en ”Paparazzi-fotograf” vid inseglingen till Béquia, söder om St. Vincent i södra Karibien, januari 2018. Det blåser ofta väldigt mycket mellan öarna, och vi har just kommit i lä bakom ön i bakgrunden. Därav de kraftigt revade seglen, men vi gör ändå bra fart genom vattnet.

Tekniskt sett är bilden väldigt lyckad med båtnamnet Helmi och hemmahamnen Umeå synligt på både båtskrovet och på den vita ”frälsarkransen” på relingen.

* * *

Vi reste den 23 maj 2021 hem till Umeå från den temporära ”hemmahamnen” Puerto de Mogán på Gran Canarias SV-sida. Det Nordiska Ljuset på sommaren finns knappast någon annanstans, och det vill vi bara inte gå miste om.

Några bilder från sommaren 2021.

* * *

Normalt sett brukar vi dra söderut redan i månadsskiftet september/oktober, för att återvända när våren har kommit, i mitten av maj månad.

En del följare/vänner har undrat, varför vi dröjt så länge kvar i Sverige denna höst. Som en del av er kanske känner till, har Helmi drabbats av en allvarlig sjukdom. En sjukdom, som kräver regelbundna kontroller, och under hösten 2021 också en del riktigt tuffa cellgiftbehandlingar. Detta har naturligtvis kastat om hela vår tillvaro. Andra prioriteringar på vad som är viktigt i livet.

Som Helmi själv säger: vi måste leva nu, fortsätta att leva som vi alltid har gjort, inte hänga med huvudet; det blir man inte bättre av.

Såå, nu lever vi. Vi gör sådant, som vi önskar göra. Så länge vi bara kan.

* * *

Vidare plan; i början av februari 2022 reser vi hem till Umeå. Då har Helmi tid för Rtg och andra undersökningar. Därefter får vi besked av onkologdoktorn. Vi hoppas naturligtvis, att allt är lugnt, och att vi kan resa tillbaka hit ner i början av mars för att sedan resan hem för nya kontroller i mitten av maj månad.

Som framgår av vårt senaste inlägg från maj 2021, har WordPress lagt om sitt system. Det är fr.a. Redigeringen och Bildhanteringen som skiljer. Och det är just här, vid Bildhanteringen, som jag stött på problem. Vi gör nu ett nytt försök.

• * * *

Vi gör ett nytt försök, denna gång med lokala foton från Puerto de Mogán.

Vi gör nu ett försök att publicera. Så får vi se om det fungerar.

Idag är det 4 år sedan vi lämnade hemmahamnen i Umeå kl. 18.25, i närvaro av släkt och vänner. Se i arkivet, ”Maj 2017”. Vår första seglats gick till den lilla badplatsen ”Simphamn”, 5 sjömil söderut. Där hade Motorbåtsklubben en liten brygga, där vi lade till vår första natt på vår långsegling. Minns att det var riktigt kallt i båten! Men så hade isarna gått bara några dagar innan!

* * *

Egentligen skulle vi ha skrivit mer under de senaste veckorna, men ”WordPress” har lagt om systemet. Numer finns inte längre ”Klassisk redigerare”, som jag är van vid. Det blir ”för dyrt”. Det innebär att jag måste lära något helt nytt. Och det är framför allt bildhanteringen som är besvärlig. Så det innebär att det dröjer något med att få med bilder i berättelserna. Det är inte lätt att lära en gammal hund att sitta.

* * *

De sista dagarna gick ”Kombon”, den gemensamma Batteriladdaren och Invertern sönder. Det är själva Centralen i hela elsystemet i båten. Marinelektrikern Jens från Tyskland, seglarnas allt-i-allo här i hamnen, undersökte Kombon. Hans dom kom snabbt och resolut: ”Kaputt!” Vad det kostar att köpa och installera en ny, vill jag inte avslöja, men vi får väl hänga upp en stekt salt sill i taket på måndagsmorgnarna, stryka potatisen utefter sillen hela veckan, för att som söndagsmiddag dela på sillen, och så hänga upp en ny på måndagsmorgonen igen.

* * *

Idag har vi rest hem för att tillbringa sommaren hemma i Umeå. Vi vill träffa barn och barnbarn och njuta av det vackra nordiska sommarljuset. Vi hoppas kunna återvända till seglingarna i södern i september/oktober. Och hoppas då att Jens fått fram reservdelar, så att elsystemet fungerar.