S/Y Helmi

Det lilla samhället Puerto de Tazacorte ligger vackert på västkusten av en liten ö, längst ut i väster. Men också utsatt för väldiga krafter, när oceanens mäktiga vågor slår in mot kusten. 

Solnedgången just bakom piren på den gamla fiskehamnen.

Solnedgången här längst ut i väster är berömd. Här har solen just sjunkit ner under horisonten. En plats för många tankar.

* * * 

De senaste dagarna har ett djupt och mäktigt lågtryck passerat förbi strax norr om oss och drar nu mot Portugal. Förhoppningsvis minskar vinden och framför allt vågorna under de närmaste dagarna, så att vi kan börja segla tillbaka. 

Man ser här hur vågen bygger upp på väg in mot land.

Här bryter vågen, när det grundar upp.

Vattnet forsar upp mot murarna.

* * * 

Inne i hamnen är det lugnare. Bland alla mer eller mindre välskötta båtar träffar man ibland på en del udda skapelser. Ofta påminnande om barndomens gamla ”sjörövarskepp”. 

En något udda skapelse till båt.

På båten förefaller det bo 2 unga familjer. 2 barn i 7-8 års åldern har vi sett. Barnen verkar väldigt hemmastadda på båten och klänger runt som vilka pigga ungar som helst.

Så länge barnen är små, är detta säkert inte något problem. Mer komplicerat blir det, när de kommer i skolåldern. Visst kan föräldrarna säkert vara lärare för barnen, i varje fall i början och under en begränsad tid. Det är dock inte bara enkelt att ha ”skola ombord”. Det finns ju många andra aspekter på detta med ”skola”. Bl a den socialisering, att lära sig umgås med andra barn, som det innebär att gå i skola. Vi har träffat flera unga seglare, som är lite bekymrade hur de skall göra när barnen kommer i skolåldern. 

Intrycket av en något udda båt understrykes av skallen på förpulpit. Ser ut att komma från någon sorts get. Det kan ju diskuteras om det hör hemma på en båt. Originellt är det i alla fall.

* * * 

I morgon måndag 26/4 -21 (eller möjligen dagen därpå, beroende på vädret) börjar vi vår återsegling. Först en lång sträcka på 65 sjömil till San Sebastián på La Gomera. Efter några dagar där, fortsätter vi till Tenerife, där vi tänker ankra för natten, innan vi i slutet av veckan återvänder till hemmahamnen vår, Puerto de Mogán på Gran Canaria. 

Spännande fortsättning följer! 

Det lilla samhället Puerto de Tazacorte på västsidan av den västliga lilla ön La Palma har vi besökt flera gånger. Det var från början en liten fiskeby och hamn till själva staden Tazacorte, 5 km högre upp på ön, och som kanske mest är känd för alla sina bananodlingar.

På 90-talet beslutades om att kraftigt bygga ut den lilla fiskehamnen. Med EU-medel skulle det satsas stort. 2001 invigdes den första hamnen. Med en 190 meter lång kaj kunde nu mindre och medelstora kustgående lastfartyg lägga till. Några år senare färdigställdes den större och yttre hamnen. Här skulle nu en stor bilfärja kunna lägga till. Det finns plats för väntande bilar i 9-10 rader. 

Vy över Puerto de Tazacorte med hamnen.

De höga murarna skyddar mot det helt öppna havet. De gigantiska stöttorna är ett ingenjörsmässigt mästerverk!

* * * 

Det märkliga är att det inte har lagt till ett endaste fartyg i någon av de stora hamnbassängerna. Endast fiskebåtar och fritidsbåtar inne i fiskehamnen och marinan. Detta trots att hela projektet sägs ha kostat 2 miljarder Euro! 20 miljarder i svenska kronor! 

Hur kan detta vara möjligt?! – Flera källor jag pratat med anser att det handlar om ”Byapolitik”, andra säger rakt ut ”Korruption”. 

En sagesperson berättade att ledningen i Santa Cruz, den lilla öns huvudstad, inte ville ha konkurrens från Tazacorte, utan all handel skulle gå över huvudstaden. Således gavs inte något tillstånd för hamnen i Tazacorte att tas i bruk. 

Man hade i huvudstaden Santa Cruz de La Palma alls inget emot att den gigantiska hamnen byggdes i Tazacorte. Särskilt inte om all betong och alla transporter utfördes av betongtillverkare och lastbilsåkerier från huvudstaden Santa Cruz. Enligt några källor skall dessa företag ha ägts av släktingar till lokalpolitiker. 

Vad som är sant i detta, både projektets kostnad och eventuella politiska och ekonomiska förbindelser, är naturligtvis svårt att uttala sig om. Inga officiella uppgifter går att få fram. Klart är dock att hela projektet måste ha kostat mångmiljardbelopp. Och dessutom är det klarlagt att det inte har lagt till ett endaste fartyg här. På 20 år. 

Det var väl inte så här EU-medel skulle användas?

En av de första dagarna vi kom hit till La Palma, noterade vi att det låg en tämligen stor segelbåt vid en kaj, där de lokal fiskebåtarna normalt lossar sin last.

På förfrågan upplyste våra seglarvänner, att den båten låg ”Långtidsparkerad, 10 år”. Vad menade man med detta??

”Knarkkurirbåten” vid kaj.

Vi promenerade runt till andra sidan av hamnen för att titta lite närmare på vad detta var för något.

Vi fann en stor segelbåt med polisens blåvitfärgade plastremsor, ”No pasár. Do not cross”. Detta hade naturligtvis några mindre nogräknade personer uppenbarligen inte respekterat. 

Enligt uppgifter skall det ha rört sig om en tämligen stor segelbåt, där kustbevakning och tull i samarbete med spansk polis upptäckt en segelbåt, som väckt deras intresse. Den hade seglat från Colombia, och skulle kunna ha narkotika ombord. Det visade sig stämma; enligt flera källor skall det ha rört sig om 1 ton narkotika (kokain?). 

Närbild av ”Knarkbåten”. Det visar sig vara en Oceanis 46, med hemmahamn i Dubrovnik. Notera det söndertrasade mantåget just i mitten av den kvarvarande ratten. Blev båten rammad av spansk sjöpolis?

Vi gick fram till fören av båten. Här framgår det tydligt, att det måste ha gått livligt till, då båten togs i beslag. Det är svårt att tro att dessa skador skulle ha kunnat uppstå pga sammanstötning med kajen. Det förefaller troligt att det varit en del handgemäng i samband med gripandet. 

Närbild av ”Knarkbåten”. Här verkar det att ha gått hett till.

Enligt lokalbefolkningen skedde tillslaget för ”6-7 månader sedan”, dvs. omkring september 2020. Rättegången lär alldeles nyligen vara avslutad, och man väntar på domslut. Eftersom narkotikasmuggling bedöms mycket allvarligt här i Spanien, och då det handlat om betydande kvantiteter (1 ton har nämnts), kan det mycket väl bli ”Långtidsparkering” för båten. Vem som betalar kajplatsen, har inte framkommit. Båtens ägare har nog andra problem just nu. 

Vi ankrade utanför Las Galletas marina på Tenerifes sydspets i går, fredag kväll 9/4 -21. Vi bedömde att vi där skulle ligga i lä.

Innan ankarläggning brukar vi gå sakta i en cirkel med radien som ungefär den mängd kätting vi tänker lägga ut. Detta för att vara beredd på att vinden kan vända. Vi håller koll på både nedåtseende och framåtseende ekolodet. Detta för att få en uppfattning om bottnen, ev. stenar, omkringliggande båtar, mm.

Vi ankrade så nära vi tyckte vi kunde gå, kanske 70-80 meter från klipporna. Närmare än så ville vi/vågade vi inte gå. Längre ut blev det snabbt mycket djupare. Djupet här låg på 8-9 meter, och då vi befann oss vid lågvatten, behövde vi inte bekymra oss om djupet. Vi lade ut 40 meter kätting. 

Det finns en regel i detta sammanhang, som säger att mängden utlagd kätting måste vara minst 3 gånger vattendjupet, Helst 5 gånger. Eller 7 gånger, om man förväntar dåligt väder. 

Det blåste visserligen frånlandsvind, men det fanns ingen garanti för att vinden inte skulle vända. Så, helst ville vi lägga ut ändå mera kätting, men vi visste inte riktigt, när det skulle börja grunda upp. 

Som en extra säkerhetsåtgärd, lade jag i det elektroniska sjökortet in en markering, exakt var ankaret låg. På några meter när. 

Sååå, vi gick till sängs, och somnade gott. Det blåste måttlig frånlandsvind, och allt verkade fridfullt.

* * *

Ankring utanför ”Leeward coast”.

Jag vaknade vid 04-tiden av ett märkligt smällande ljud. Kunde inte omedelbart lokalisera varifrån det kom. Och dessutom att det gungade mycket, väldigt mycket. 

Vad i hela friden var detta?!

Det lät inte som att kölen/rodret stötte mot botten. Då skakar hela båten, det går inte att ta miste på. 

På med ett par byxor och en tröja, och sedan raskt upp på däck. Det första som syns, är att vinden har vänt nästan helt, c:a 120-150 grader, dvs. vinden blåser nu mot land, och vi ligger nu obehagligt nära klipporna. Djupet fortfarande 6-7 meter, så detta är inget omedelbart problem. 

Det verkar inte som att ankaret har draggat, det förefaller att ligga bom fast. Skönt! Gånger som denna måste man kunna lita på att grejorna håller.

Men ankarkättingen är spänd som en fiolsträng! Vilken tur att vi alltid sätter en kättingkrok på kättingen, och leder den 24 mm. tjocka trossen runt en knap på fördäck, detta för att spara ankarvinschen. Den kan annars få sig en knick i dessa väldiga krafter, när vågor och vind tar tag i nästan 15 ton båt. 

Ankarkroken på plats. Den gör att knapen på relingen tar upp kraften, och att man sparar ankarspelet.

Denna bild ger kanske en antydan vilka krafter, som verkar; ankarkättingen spänd som en fiolsträng.

Nåväl. – Jag tillbringade några timmar där, mellan instrumenten vid navigationsbordet och hur det såg ut uppe på däck.

Efterhand kom jag på, varför det smällde så. Vid kraftig vind på ankare brukar båten ”segla” lite fram-och-tillbaka; detta har med luftströmmarna runt skrovet att göra. Och då båten ”vänder”, då går rodret maximalt ut åt endera sidan. Med en liten smäll. Inte någon allvarlig smäll som vid bottenkontakt, men tillräckligt för att man skall vakna. 

Lösningen var att ställa rodret i mitten, och surra fast ratten med några tampar. Att jag inte tänkte på detta tidigare! 

Sedan sov jag gott, i förvissning om att båten skulle hålla. Om bara nu skepparen håller huvudet kallt. 

* * * 

Idag på morgonen sov vi ut efter nattens ”vaktpass”. Vi satte segel, men vinden mojnade efter hand, och vi fick stötta med motorn för att ta oss fram i bleket. 

I kväll, lörd. 10 april 2021 har vi lagt till i Marinan på La Gomera. Här stannar vi under helgen, och seglar tidigt på måndag morgon vidare till Tazacorte på västsidan av den västliga lilla ön La Palma. 

Spännande fortsättning följer!

Så är vi på väg! För ovanlighetens skull ställde vi väckarklockan på ringning tidigt i morse, kl. 06.30. FAKIRTID! Det är normalt bara Fakirer som går upp en så okristlig tid som detta!

Men detta pga att vi har en lååång segling framför oss idag. 50 sjömil (nm). Med 6 knops medelfart, innebär det drygt 8 timmars segling. Uppe i skandinaviska vatten kan man segla dygnet runt sommartid, men här söderut blir det bäckmörkt 45-60 minuter efter solnedgång. Om man skall dagsegla och komma fram innan solnedgång, vill vi helst inte segla mer än 60 nm. Om man nu inte bestämmer sig för att nattsegla. 

Sååå, tidig frukost. Morgonbestyr, med toa och en snabb dusch i servicebyggnaden. Senaste väderleksprognosen kollad.  Kolla att vattenslang, el-kabel och alla förtöjningar är loss. Sjökortet kollat. Kursen satt. Meddela hamnkontoret över VHF-radio, att ”S/Y Helmi lämnar hamnen inom några minuter”. Jodå, vi är välkomna tillbaka; vilken tur! 

Så är vi ute ur hamnen och ute på öppet hav. Gamla dyningar lever fortfarande kvar. Kanske som minne efter en tropisk storm långt borta.

Vi drar ut storseglet och genuan. Initialt svag vind, men efterhand tar Solvinden överhand; detta pga att landmassorna runt omkring värmes upp. Vinden ökar, och farten. Mitt mellan öarna börjar det luta så pass att vi revar, dvs minskar segelytan. Detta är elementärt; så fort någon överhuvudtaget tänker tanken ”Reva!”, så revar vi. Ingen diskussion! Allt annat är trams. Ungdomligt trams. Om man som skeppare inte lyssnar till den signalen, får man finna sig i att få segla ensam nästa gång. 

I den måttliga vinden gungar vi långsamt fram med riktning Tenerife.

* * * 

På avstånd finner vi en flock sjöfågel; kanske 20-30 stycken. Det brukar betyda fisk. 

Och plötsligt bryts vattenytan av ett virrvarr av skvalpande! Vattnet nästan kokar av aktivitet! Det är delfiner, som också upptäckt fiskstimmet! 

Vi står lamslagna av skådespelet! Och mer blir det! Delfinerna har upptäckt oss. Kanske ser de oss som en kul lekkamrat. De simmar fram och tillbaka, framför och under båten. De är pilsnabba, och man måste ta massvis av bilder för att kanske få några enstaka bilder med de lekglada delfinerna! 

Här anar man att ett delfinpar simmar precis under vattenytan.

Här bryter 3 delfiner vattenytan.

Här har vi en!

Här har vi en något mer närgången krabat.

* * * 

Vi närmar oss Tenerifes sydkust, och söker ”Natthärbärge”. Under påskhelgerna har bl a Tenerife invaderats av fastlandsspanjorer, från fr a Madridområdet. Detta är ett storstadsklientel, som inte bara för med sig en massa smitta, utan på känt manér också struntar i lokala restriktioner. 

Hela Tenerife stängdes därför ner totalt, och gatorna patrullerades av ”Guardia Civil” med batonger och puffror i sidorna. De gossarna diskuterar Du inte med. Storstadsfolket får finna sig i att tillbringa kvällarna med Mässa och Andlig Uppbyggelse. 

Hamnarna var stängda, och vi har därför ankrat upp utanför ”Las Galletas” på SO delen av Tenerifes sydspets. Vi hade egentligen tänkt ankra utanför ”Los Christianos” på SV-sidan, men vi trodde inte på väderprognosen, utan litade mer på vår egen intuition. Vi har ankrat på 9-10 meters djup och hoppas att inte vår ankarkätting skall fastna i något klippblock.  Så här långt har vi legat i gott sjölä i kväll. 

När, och om, vi kommer loss i morgon, seglar vi vidare till La Gomera, där vi stannar över helgen. Sedan fortsätter vi till Tazacorte på västsidan av den västliga lilla ön La Palma. 

Spännande fortsättning följer!

Efter några veckor hemma i Umeå i mars månad, reste vi söderut igen. Vi hann precis få 1:a vaccinsprutan båda två. Vi lämnade Umeå med fortfarande väldigt mycket snö, även om vädret i vårvintern var härligt.

Snöskottning hos grannen.

Vår båt- och badbrygga i vackert vårvinterväder.

* * * 

Så kom vi iväg. Rätt omständlig procedur med Corona-tester, Hälsodeklarationer och ansiktsmasker inför flygresan. Väl framme möttes vi på flygplatsen av Anders, vår granne i Umeå, och som körde oss direkt till båten. Flott! Så slapp vi sitta i en varm buss. Och nog är det varmt här! Vi är nu inne i april, och värmen har kommit. Ofta upp mot 28-30 grader. Här är det shorts och T-shirt/linne, som gäller. 

* * * 

Eftersom det är påsk, myllrar det av semestrande spanjorer här. Dels från huvudstaden Las Palmas i norra delen av ön Gran Canaria, men framför allt från fastlandet. Och det är huvudsakligen fastlandsspanjorerna från Madridområdet, som har Covid-smittan med sig. Som så många andra storstadsbor. Det är inte övriga turister eller båtflyktingar från Afrika. Detta har klart visats i många utredningar här på öarna. 

Så såg playan ut här i mars 2020, helt tom och öde, och avspärrad med ett blåvitt polisband.

Samma playa i dag (från ett annat håll), med ett myller av folk. Det var ju det där med avstånd…..

Hotellen har åter öppnats, och runt poolerna myllrar det av folk.

* * * 

Vi tar en tur upp i bergen. På turiststråket genom samhället stöter vi på en ensam gatumusikant, som spelar klassisk musik på sin cello. Först ”Svanen” av Camille Saint-Saëns. Därefter något stycke från Barocken, möjligen Bach. Jag brukar vara mycket återhållsam med att ge pengar på gatan, men det var något rörande över denne ensamme cellospelande gentleman, som försökte sprida lite kultur bland allt discodunkande och allsköns tingel-tangel. Han log, när han fick ett litet bidrag. 

Dessvärre kom jag inte på att ta en bild av honom förrän långt senare, och då var han borta. Så vi får ta fram en bild från början av förra året, en bild också av en kringresande musikant med ett mobilt piano. 

Gatumusikant med sitt piano på hjul. Det var nästan lite rörande att se och höra honom spela sina Wienklassisistiska musikstycken bland glassätande turister och popmusik i gathörnen.

* * *

Tillbaka till det där med Påsken. För yngre generationer har säkert Påsken mist mycket av sin betydelse, annat än att vara ledig från skolan, och kanske kunna få åka skidor. Så har det förvisso alltid låtit; ”Ungdomen av idag! Det var bättre förr!” 

Jag minns min uppväxt på tidigt 50-tal, när vi besökte mina morföräldrar. TV fanns naturligtvis inte på den tiden, och Sveriges enda radiokanal spelade på Långfredagen sorgemusik hela dagen. Mormor var klädd i sorgkläder med svart klänning med en virkad vit krage, samt svarta strumpor och svarta skor. Morfar var klädd i Bonjour, ett mellanting mellan frack och smoking med frackrock och grårandiga byxor. Mycket stiligt! Och så gick han omkring och rökte cigarr, och lyssnade på ”grammofonmusiken”. Sorgemusik. Och så skulle vi barnbarn vara tysta. 

Det tror jag det, att vi barn tyckte att Långfredagen var den längsta och tristaste dagen på året. Varför kunde vi inte få vara hemma och busa med de andra ungarna hemma på gården?! 

* * *

I slutet av veckan planlägger vi att göra ett nytt försök att segla västerut, enda till Tazacorte på västsidan av den västliga lilla ön La Palma. Förra gången, i januari i år, fick vi hastigt avbryta försöket pga pandemisituationen. Vi följer med spänning inte bara väderleksrapporterna utan även rapporterna från Spaniens motsvarighet till Folkhälsomyndigheten.

Spännande fortsättning följer!