Vi har just nu dålig (=ingen) internet-uppkoppling i båten. Utnyttjar WiFi-möjligheten på en bättre restaurang här i Saint Pierre på norra Martinique.
Vi har det bra, även om det strular med en del utrustning. Men det är vi vana vid.
Återkommer, när vi har bättre uppkoppling.
/Hälsningar från Helmi och Carl-Gustav.
Först en bild från inloppet till Le Marin, den expansiva hamnstaden i sydligaste Martinique. Vi fann detta gulfärgade fartyg Big Lift med två stora lyftkranar. Det visade sig vara ett av alla dessa fartyg, som lastar ombord segelbåtar för transport över oceanerna, ex. från Karibien/USA till Medelhavet alternativt Portsmouth/Bremerhaven i Europa.
Big Lift lastar ombord ännu en segelbåt för transport över Atlanten.
* * *
Vi har i några dagar legat på ankarsvaj utanför Martinique’s huvudstad, Fort de France. Även om en del maritim verksamhet har flyttat till Le Marin på sydkusten, är Fort de France fortfarande den helt dominerande staden på ön. Både ekonomiskt, socialt och kulturellt.
Vid insegling är det gamla Fort Saint Louis den iögonfallande bilden. Två väldiga franska flaggor vittnar om vem som styr och ställer här.
Vi försökte ta oss in på den gamla borgen Fort Saint Louis, men nekades; det var militärt område. Och mycket riktigt, det ligger flera franska örlogsfartyg förtöjda i bakgrunden.
* * *
Enligt senaste folkräkningen bor det c:a 90.000 invånare i staden. Staden är en blandning av både gammal charm och toppmodernt Europeiskt. Små mysiga/koselige gatukaféer i skuggan av träd-allén blandas med moderna gallerior av högsta klass. Här kunde Helmi gå i varenda sko- och väskbutik utan att tröttna. Den medföljande maken tittade förtvivlat runt efter en stol, helst en skön fåtölj, att få sjunka ner i. Gärna med en Clas Ohlson-katalog i handen.
* * *
För några dagar sedan berättade vi om Martinique’s historia, och att slaveriet avskaffades 1848, under 2:a Republiken (1848-1852). Det var ingen tillfällighet att det skedde just då. Det var ett mycket dramatiskt år 1848, då flera stora sociala förändringar skedde.
I Fort de France fann vi ett pampigt bibliotek, uppkallat efter den franske parlamentsledamoten Victor Schoelcher, som var den som drev saken hårdast.
Bibliotèque Schoelcher. Arkitekten samtida med Eiffel i Paris.
Victor Schoelcher har givit namn åt den lag som avskaffade slaveriet i Frankrike. – Oljemålning inne i bibliotekets forskarsal.
* * *
Vid Martinique’s sydvästligaste udde sticker en toppig ö upp ur vattnet, 175 meter hög, Roche Diamant, eller ”Diamantklippan”. Som så mycket annat i den här delen av världen minner den om de många meningslösa strider som har skett här mellan fransmän och engelsmän under århundradena.
Diamantklippan i SV Martinique. Här undgicks ett blodbad mellan fransmän och engelsmän.
Historien berättar att engelsmännen år 1804 hade installerat 20 sjömän och 4 kanoner högst uppe på klippan, detta för att ha ett gott skjutläge och därmed kontroll över tillfarten till Martinique. T.o.m. fransmännen lär ha varit imponerade över att de engelska sjömännen/soldaterna faktiskt lyckats med bedriften att få de tunga kanonerna uppför de branta klippsidorna. Tänka sig – 175 meter!
Efter flera misslyckade försök under 17 månaders tid, insåg fransmännen att här måtte list till. Man sände ett manskapslöst skepp mot klippan och lät det slås sönder. Det var ingen tillfällighet att lasten till stor del bestod av … flera tunnor rom…., vilket naturligtvis snart upptäcktes av de engelska sjömännen.
Det franska anfallet kom två dagar senare. Den engelske befälhavaren insåg snabbt att hans manskap var i alltför dåligt tillstånd för att ens försöka bjuda något motstånd. Han överlämnade både sig själv, sitt eländiga manskap, kanonerna och klippön till fransmännen.
Författaren till boken, varifrån jag hämtat historien, är fransman. Han tillägger lite diskret, att en engelsk författare kanske inte skulle ha återgivit historien exakt så här….
* * *
I eftermiddag kom vi hit till Saint Pierre, på Martinique’s NV kust. Det finns mycket att berätta om detta. Återkommer med spännande fortsättning!
Vi befann oss i går eftermiddag just i hamninloppet till Fort de France, Martiniques största stad. Vi sökte efter tömningsstation för toa-tanken.
Plötsligt hörs ett öronbedövande och intensivt pulserande ljud i hela båten. Har aldrig hört något liknande. Svårt att lokalisera varifrån ljudet kommer. Brand i motorrummet? Ingen rök. Sjunker vi? Båten rör sig normalt och ingen ökad mängd vatten i kölsvinet. Då vi befann oss vid inloppet till industrihamnen med flera franska örlogsfartyg, undrade vi om vi kommit in på förbjudet område. Tycker nu att ljudet förefaller att komma från VHF-radion. På displayen står något om att starta om apparaten för kvittering. Gör så, och får på nytt upp kanal 16, nöd- och anropskanalen för all sjöfart.
Hör nu en kvinnlig röst, som på lite knagglig engelska med kraftig fransk brytning förklarar att en båt råkat i sjönöd strax utanför Saint Pierre, 10 nautiska mil NV om oss. Inte alls långt härifrån och dit vi planlägger att segla om ett par dagar.
Man hör på kanal 16 hur flera båtar uppger sina positioner, avstånd och tid för att komma haveristen till undsättning. I den snabba kommunikationen med viss språkförbistring fick jag inte med mig exakt vad som hänt, men uppenbarligen var det någon som var i omedelbart behov av assistans.
Man hade tydligen utlöst ”Distress-Alarm”, tryckt på den där röda nödknappen, som alla VHF-apparater är utrustade med. Den kan förprogrammeras med speciell knapp för 5 nödsituationer: Man-över-bord, brand ombord, båten sjunker, akut sjukdom och piratöverfall. De flesta har knappast ägnat tid åt att förprogrammera sina apparater. I en nödsituation bör man därför, efter att ha utlöst ”Distress-Alarm”, också ta mikrofonen och ge ett ”May-Day”-anrop med ett kort besked om vad som har hänt, hur många som finns ombord, och position. Detta även om positionen ges automatiskt via GPS.
Vad som hände igår, fick vi inte klart för oss. Dock var det uppenbart att nödsignalsystemet fungerade. Ingen båt med kanal 16 inkopplad kunde undgå att höra att någon var i nöd. Sådan nödsituation kan ha varit brand ombord, som man inte lyckats bemästra, eller att båten sjunker mycket raskt efter stor vatteninströmning. Alla seglares mardröm.
Vi ankrade på en skyddad plats. Kände inte riktig att det var läge för att på kanal 16 fråga Harbor Master efter toatömningsstationen. Det får vi ta en annan gång.
Först ett kort meddelande;
När vi för några veckor sedan seglade i södra Karibien, blev vi av andra seglare varnade för att segla alltför nära ett område strax NNV om Grenada, där det enligt uppgift skulle finnas vulkanisk aktivitet på havsbotten. Visserligen inte aktiv, men området man ombads undvika finns utmärkt på sjökortet.
För några få dagar sedan fick vi på Internet se, att det är mycket oroligt runt vulkanen Kick’em Jenny 8 km (5 sjömil) norr om Grenada. Seismologerna registrerade onormal och oroväckande aktivitet, och varnade för ett omedelbart utbrott på havsbotten. Man talade om timmar – dagar. Man trodde inte att det skulle medföra någon risk för Tsunami, men väl utsläpp av stora mängder gas. Detta skulle kunna medföra att vattnets lyftförmåga minskar drastiskt, och att såväl småbåtar som större fartyg kan sjunka mycket snabbt.
Vi har inte hört något vidare, och vi befinner oss nu på betryggande avstånd från det hotande området. Men nog känns det lite läskigt, att tänka sig att det var just där, som vi seglade förbi för bara 2-3 veckor sedan.
* * *
Vi har nu legat för ankare några dagar utanför Martiniques näst största stad, Le Marin, helt nederst på ön. Det är nog den stad, som växer mest, det är hit flera marinor, båtvarv, båttillbehörsbutiker, mm. har flyttat de senaste åren. Det förefaller som om detta är den expansiva delen av ön.
Som på alla ställen på jorden, där många seglare passerar, finns minnena kvar om Den Stora Seglatsen. Många drömmar ligger kvar i ”Sorgliga raden”, där ägaren lämnat båten kvar i hopp om att komma tillbaka och fortsätta där det slutade. Efter många år och brustna förhoppningar båten fortfarande ligger där.
”Sorgliga Raden”. Det ena kadavret värre än det andra. Alla långseglares fasa – att drömmen skall sluta så här…
* * *
Något om Martiniques historia.
Martinique upptäcktes av Columbus 1502, och fick av ursprungsbefolkningen (de stridbara ”les Carib”) sitt namn Madinina (”Blomsterön”), som senare har utvecklats till Martinique. Som vanligt har fransmän och engelskmän kämpat om herradömet över denna ö, liksom över så många andra öar. I Parisavtalet 1763 fick Frankrike avstå Kanada (”några tunnland snö”) mot att få behålla ”Blomsterön”.
I slutet av 1600-talet ökade produktionen av sockerrör, och därmed dessvärre också importen av afrikanska slavar. Detta kom att helt förändra befolkningsstrukturen, och redan 100 år senare, i slutet av 1700-talet, hade befolkningen till övervägande del afrikanskt ursprung.
1848 förbjöds slaveriet i Frankrike och därmed även dess kolonier. Den franske parlamentsledamoten Schoelcher var den som enligt historien drev frågan om slaveriets avskaffande hårdast, och det finns ett litet fiskeläge på öns västkust, som är uppkallat efter honom.
Fram till förra århundradeskiftet var staden Saint Pierre i nordvästra delen av ön den största och ekonomiskt ledande staden på ön. Ett mycket svårt vulkanutbrott år 1902 från Mont Pelée ödelade staden totalt. Det finns massvis av gamla skeppsvrak kvar i hamnen vid Saint Pierre, både som hinder för sjöfarten, men också som en påminnelse av naturkatastrofen för drygt 100 år sedan. Enligt skrönorna överlevde endast en person i staden; stadens fånge, som räddades av fängelsets tjocka murar. Sanningshalten i historien är kanske något tveksam, men turistindustrin frågar inte efter sådana bagateller som historisk korrekthet. Historien säljer bra som den är.
Efter 2:a världskriget, 1946, fick Martinique, liksom Guadaloupe, status som Département d’Outre Mer, vilket har medfört betydande subsidier från fastlandsfrankrike. Infrastrukturen och allmänna levnadsstandarden har ökat betydligt mer i dessa områden än i grannländerna. – Jordbruket är fortfarande huvudnäringen med fr. a. odlingen av sockerrör, bananer och ananas.
* * *
I den urbana stadsbilden finner man fortfarande pastoral idyll med betande kreatur som får, getter, höns och en och annan ko. Alla fridfullt betande just bredvid vägkanten, helt oberörda av det där mänskliga påfundet Tid.
Och där satt han under sin korkek, tjuren Ferdinand! Och luktade på blommorna! Och var sååå lycklig!
* * *
I morgon, måndag 18/3, seglar vi vidare västerut. Vi planerar att träffa våra engelska seglarvänner Jan och Pete i deras båt Twenty-Twenty, och som är på väg söderut. Vi har alla mycket att berätta, och vi hoppas få en del tips om vår vidare färd norrut. – Spännande fortsättning följer!
Vi har nu seglat norrut över sundet till södra Martinique. Här ligger vi på svaj för ankare vid Sainte Anne, utanför staden Le Marin. Seglingen hit var av det något skumpiga/humpete slaget, då vi hade korsande sjö, som tidvis var grov. Men här ligger vi bra. Vi tar i eftermiddag jollen in till stranden och den lilla byn Sainte Anne.
För närvarande har vi MYCKET DÅLIG INTERNET FÖRBINDELSE. Detta besked sändes via satellit telefon. Det gör att vi just nu inte kan besvara ev. kommentarer i bloggen. Men fortsätt gärna att skriva; svar kommer “när tiderna har blivit bättre”.
Det går också att sända korta besked (utan bilder) till denna mailadress: cgmhelmi Det kan vi ta ner via satellittelefon, och som vi normalt bara använder ute till havs.
Hälsningar från Besättningen på S/Y Helmi.
Från Canouan seglade vi via Béquia tillbaka till Rodney Bay på Saint Lucia. Det var här, som vi en gång ”landade” precis före nyår efter seglingen över Atlanten.
Vi har nu i två månader seglat i södra Karibien. Det var ett medvetet val, eftersom de delarna sannolikt inte skulle vara skadade av de förödande orkanerna under sensommaren och hösten 2017. Och under tiden har man förhoppningsvis kunnat återställa en del av infrastrukturen i de orkanhärjade norra delarna.
* * *
Vi har här haft ”fint besök” av Else-Gine Hultgren og Kirsti Andal från operationsavdelningen på sjukhuset i Mo i Rana. Vi känner varandra alla fyra väldigt väl efter att ha arbetat tillsammans i nästan 20 år!
Fint besök på bryggkanten!
De reser med ett kryssningsfartyg från Miami runt i Karibien. Eftersom de skulle ligga vid kaj i huvudstaden Castries under en dag, passade vi på att hämta dem med taxi och köra dem hit till marinan, där vi ligger just nu. På planeringsspråk kallas det Precisionsarbete! – Vi åt lunch tillsammans, och pratade gamla minnen och allmänt sladder. Vi satte stort värde på att få träffa dem!
Lunch på verandan i Marinan.
* * *
Vi skall nu endera dagen segla över till Martinique, strax norr om Saint Lucia. Det är en del av Frankrike. Det medför inte bara att det är franska språket och Euro som gäller, utan för också med sig att vi skall kunna använda oss av våra svenska telefonkort från Telia, utan någon Roamingavgift. Säger man i alla fall. – Spännande fortsättning följer!
Från Tobago Cays seglade vi sakta vidare norrut genom de vackra Grenadinerna. Detta är en ögrupp, som ligger mellan Saint Vincent och Grenada. Med undantag av de två sydligaste öarna, tillhör de alla Saint Vincent.
Det finns många pärlor bland öarna i den här ögruppen. Se på detta ställe med en egen havsvik med sandstrand! – Bilden ger inte stället riktig rättvisa, och det skyddade läget framgår inte på bilden.
Egen havsvik med kritvit sandstrand.
* * *
Vi ankrade upp i viken utanför Canouan. Där inne på stranden finns en flott hotellanläggning med en fin restaurang och även SPA.
På bryggan upp till hotellanläggningen på Canouan.
Vid entréen till den flotta anläggningen.
Efter att ha gungat omkring i vår båt under så lång tid, unnade vi oss lyxen att ta in på hotellet och avnjöt en utsökt middag på restaurangen. Behöver vi nämna att det var ”fönsterbord med havsutsikt”?! – SPA-anläggningen måste naturligtvis utnyttjas av Helmi, som prövade på ”Swedish whole body massage”. Det skall inte förnekas att vi var lite undrande vad nu detta skulle innebära. – Nåväl, allt avlöpte komplikationsfritt, och Helmi var helnöjd med ”maschasen”.
* * *
Ute till havs har vi ofta sett flytande tång, som påminner lite om vår skandinaviska blåstång/blæretang. Ibland kan dessa bälten bli väldigt stora. Symtom på klimatförändring?
De drivande tångbältena kan anta enorma proportioner.
* * *
På vår segling norrut passerar vi det lilla samhället ”Petit Bordel”. I pilotboken (”Seglingsguiden”) konstaterar författaren helt torrt: ”Förvänta er inget! Man uppfyller inte vad man utlovar!” – Vi seglade vidare.
Vi seglar förbi det lilla samhället ”Petit Bordel”.
* * *
Ibland får man sig en tankeställare. Som när man seglar helt nära inpå någon, som hade otur/uflaks.
Vraket efter en båt, som drivit upp på klipporna och brutits sönder.
* * *
Vi upplevde några härliga dagar ombord, där vi bara kunde njuta av det fina vädret.
Så får vi väl ta med en ”Selfie” från akterdäck!
* * *
Vi fortsätter norrut mot Rodney Bay, platsen dit vi först anlände sista dagarna i december, efter atlantöverseglingen. Vi har snart seglat runt den södra delen av Karibien, och drar oss snart alltmer norrut. – Spännande fortsättning följer!
S/Y Helmi 