Först en bild från inloppet till Le Marin, den expansiva hamnstaden i sydligaste Martinique. Vi fann detta gulfärgade fartyg Big Lift med två stora lyftkranar. Det visade sig vara ett av alla dessa fartyg, som lastar ombord segelbåtar för transport över oceanerna, ex. från Karibien/USA till Medelhavet alternativt Portsmouth/Bremerhaven i Europa.

 

 

* * *

 

Vi har i några dagar legat på ankarsvaj utanför Martinique’s huvudstad, Fort de France. Även om en del maritim verksamhet har flyttat till Le Marin på sydkusten, är Fort de France fortfarande den helt dominerande staden på ön. Både ekonomiskt, socialt och kulturellt.

Vid insegling är det gamla Fort Saint Louis den iögonfallande bilden. Två väldiga franska flaggor vittnar om vem som styr och ställer här.

 

* * *

 

Enligt senaste folkräkningen bor det c:a 90.000 invånare i staden. Staden är en blandning av både gammal charm och toppmodernt Europeiskt. Små mysiga/koselige gatukaféer i skuggan av träd-allén blandas med moderna gallerior av högsta klass. Här kunde Helmi gå i varenda sko- och väskbutik utan att tröttna. Den medföljande maken tittade förtvivlat runt efter en stol, helst en skön fåtölj, att få sjunka ner i. Gärna med en Clas Ohlson-katalog i handen.

* * *

 

För några dagar sedan berättade vi om Martinique’s historia, och att slaveriet avskaffades 1848, under 2:a Republiken (1848-1852). Det var ingen tillfällighet att det skedde just då. Det var ett mycket dramatiskt år 1848, då flera stora sociala förändringar skedde.

I Fort de France fann vi ett pampigt bibliotek, uppkallat efter den franske parlamentsledamoten Victor Schoelcher, som var den som drev saken hårdast.

 

 

 

 

* * *

 

Vid Martinique’s sydvästligaste udde sticker en toppig ö upp ur vattnet, 175 meter hög, Roche Diamant, eller ”Diamantklippan”. Som så mycket annat i den här delen av världen minner den om de många meningslösa strider som har skett här mellan fransmän och engelsmän under århundradena.

 

 

Historien berättar att engelsmännen år 1804 hade installerat 20 sjömän och 4 kanoner högst uppe på klippan, detta för att ha ett gott skjutläge och därmed kontroll över tillfarten till Martinique. T.o.m. fransmännen lär ha varit imponerade över att de engelska sjömännen/soldaterna faktiskt lyckats med bedriften att få de tunga kanonerna uppför de branta klippsidorna. Tänka sig – 175 meter!

Efter flera misslyckade försök under 17 månaders tid, insåg fransmännen att här måtte list till. Man sände ett manskapslöst skepp mot klippan och lät det slås sönder. Det var ingen tillfällighet att lasten till stor del bestod av … flera tunnor rom…., vilket naturligtvis snart upptäcktes av de engelska sjömännen.

Det franska anfallet kom två dagar senare. Den engelske befälhavaren insåg snabbt att hans manskap var i alltför dåligt tillstånd för att ens försöka bjuda något motstånd. Han överlämnade både sig själv, sitt eländiga manskap, kanonerna och klippön till fransmännen.

Författaren till boken, varifrån jag hämtat historien, är fransman. Han tillägger lite diskret, att en engelsk författare kanske inte skulle ha återgivit historien exakt så här….

 

* * *

 

I eftermiddag kom vi hit till Saint Pierre, på Martinique’s NV kust. Det finns mycket att berätta om detta. Återkommer med spännande fortsättning!