S/Y Helmi

Följ vår segling till värmen…

Kategoriarkiv: Sanna berättelser ur /seglar/livet.


av 2 kommentarer

Våra seglarvänners båt ”Otilia” har sjunkit!

Vi fick för några dagar sedan ett meddelande från ett annat svenskt seglarpar att våra gemensamma seglarvänner Camilla och Bosse, som vi träffat i många hamnar i Europa, tvingades lämna sin båt ”Otilia” helt nyligen.  De var på väg från St. Martin i Karibien till Azorerna. Enligt de korta besked vi fått, skall ”kölen ha lossnat, och vatten trängde in okontrollerat” och till slut fick man överge båten. De ombordvarande är i säkerhet efter att ha plockats upp av ett kommersiellt fraktfartyg i samarbete med US. Coast Guard, som uppfattat deras nödsignaler.

Vad som skett är fortfarande oklart, eftersom vi inte fått Camillas och Bosses egen berättelse. Att ett kvalitetsbygge som en Sweden Yacht 38 bara skulle ”tappa kölen” låter helt osannolikt. Det mest troliga är att man seglat på en container, som legat i det närmaste osynlig just i vattenytan. Och sedan har det gått fort.

Just nu är vi bara tacksamma att våra vänner förefaller vara välbehållna, om än situationen säkert måste vara kaotisk. Vi avväntar mer info.

Det är klart att vi själva gör oss våra tankar kring detta. Sannolikheten att segla på en container i vattnet är extremt liten. Alla talar om det, men det inträffar dessbättre väldigt sällan. Samtidigt måste man vara klar över att inget är riskfritt. Seglare säger ofta att det farligaste ögonblicket är bilfärden till och från hamnen. Vi har gjort en del extra förberedelser. Exempelvis har vi gått igenom vår ”Grab-bag” med det allra nödvändigaste att raskt ta med, om vi måste överge båten. Att överge båten är dock det sista man gör! Det gör man bara vid brand eller svår vatteninträngning, som inte låter sig kontrolleras. Vi har också på nytt gått igenom en del rutiner vid ”emergencies”.

Vi har en stabil och bra båt, som är väl utrustad och som dessutom seglas av oss, som äger ett visst mått av sunt förnuft. Då har vi gjort det vi har kunnat.

Fortsätt att följa oss på vår blogg. Vi kommer att regelbundet – kanske var 3:e dag – att sända ett kort meddelande om position, fart och kurs, samt att allt är väl ombord.

 

 


av 8 kommentarer

Här är vi nu! – Och om Tull-/Told- och Immigrationsmyndigheter.

Vi är nu i det närmaste klara för att lämna – om än inte denna världen, så i varje fall denna delen av världen! Vi har klarerat ut från Antígua för översegling till Horta på den västliga ön Faial, som tillhör ö-gruppen Azorerna ute i Atlanten. Politiskt tillhör Azorerna Portugal. Sedan flera hundra år tillbaka är detta en viktig del av förbindelserna mellan den Gamla och den Nya delen av den då kända världen. Riktigt stor betydelse fick ö-gruppen när man på 30-talet fick telegraf-förbindelse med de båda kontinenterna, och under kriget var Azorerna en viktig strategisk bas.

Vi checkade ut från Antígua tidigare idag. Det är nästan alltid en viss – om än inte uppståndelse, så åtminstone ett intressant skådespel kring detta med Tull- och Inklareringsformaliteter. Detta för att nu uttrycka det med små bokstäver.

Det skall genast sägas att de allra flesta Myndighetspersoner, som vi mött, är mycket vänliga och hjälpsamma människor. Om man själv uppträder hövligt – någorlunda välklädd och med ett hövligt språk – så besvarar man detta på motsvarande sätt. De allra flesta Myndighetskontor ligger i nära och direkt kontakt med varandra. Det är ovanligt att man behöver åka runt halva stan för att besöka alla instanser. Någon gång delar man kontor, och då är det lite skrattretande/latterlig att man sänder papper mellan de båda skrivborden! Men då får man inte skratta/smile! För dem är detta dödligt allvar!

Man må vara klar över att den enskilde/enkelte tjänstemannen är som vem som helst av oss. Hon/han vill bara göra sitt jobb, få alla stämplar på plats, och bli färdig med det. Och sedan, när dagen är slut, få gå hem till gumman och barnen, och efter middagen vara nöjd med dagen och få se på Sporten på TV utan att bli störd/forstyrret.

Detta låter kanske lite väl klichéartat, men det är viktigt att sätta sig in i den enskilde/enkelte tjänstemans situation. Hon/han är kanske ensamförsörjare och vill bara få ärendet avklarat. Om man i det läget vill börja krångla och ställa till bråk, då får man nog skylla sig själv. Då har helt säkert personalen en hel uppsjö med paragrafer att slå Dig som sjöfarare i huvudet med, och slutsatsen blir att Du får en förfärlig massa problem.

Det är som nämnts ovanligt att man får problem med myndighetspersoner. Vi har egentligen bara vid ett enda tillfälle stött på någon riktig surdeg. Det var en ökänd hagga/ragata, som många seglarvänner hade varnat oss för. Naturligtvis hade vi glömt någon – i våra ögon – skitsak/bagatell, men som för henne handlade om liv eller död. Att i detta läge be henne dra till ett betydligt varmare ställe än det här, hade bara inneburit problem. Allvarliga och framför allt väldigt långvariga problem. Här gällde det att vara diplomat; stå med mössa/lua i handen, förklara att ”this will never happen again!” Man kan naturligtvis ha synpunkter på detta, men vi som enskilda/enkelte seglare kan knappast/neppe lösa alla människors personliga problem/er. Vi får nöja oss med att uppträda hövligt och respektfullt. Sedan får någon annan ta sig an den andra delen av problematiken.

På förmiddagen idag (8/5 -18) klarerade vi ut från Antígua för segling till Azorerna i Europa. Som vanligt minst tre Myndighetspersoner i tre olika kontor bredvid varandra. Jag gick in i dessa tre dörrar totalt fem gånger, och skickades – efter vederbörlig stämpling – vidare till nästa dörr, från vilken jag alldeles nyss blivit ditskickad! Man gör sig sina tankar, men som beskrivet tidigare – tig still! Helst skulle man som europé vilja rationalisera bort all denna rapakalja, men detta skulle förmodligen höja den officiella arbetslösheten. Kanske är det lika bra att dessa byråkrater gör det de gör, i stället för att sitta på något hak och dricka öl.

Jag kunde dock inte låta bli att på ett av kontoren idag småle/smile lite för mig själv. Den kraftigt överviktige ”Il Bosso Grande” lutade sig bekvämt tillbaka i läderfåtöljen/lenstolen, och lät mig förstå att det var en ynnest att han överhuvudtaget tilltalade mig. Han tittade under glasögonen/brillorna och med en liten knick på nacken hänvisade ärendet – dvs mig – till den yngre kollegan längst bak i hörnet. Denne yngre och hjälpsamme man knappade raskt in alla nödvändiga (?!) uppgifter i dataformuläret. Allt medan den äldre pösmunken återgick till det han egentligen var mest intresserad av, att se på TV hur det gick för favoritlaget i amerikanska DHL.

I morgon onsdag 9 maj kommer vi att lämna vår kajplats och lägga oss för ankare i viken utanför Marinan. Där kostar det ingen hamnavgift. Där kan vi invänta ett bra väderfönster för att påbörja vår översegling över Atlanten.

Det innebär att vi fr o m onsdag fm 9/5-18 kommer att ha svårt att läsa ev. e-mail och kommentarer. Inte förrän vi kommer fram till Azorerna. Vi kommer att ungefär var 3:e dag sända ett kort meddelande via vår blogg om vår position, fart och riktning, samt att allt är OK. Det kan vi göra via vår satellittelefon, som klarar av just detta; att sända korta meddelanden utan bilder. Mera om detta högst upp på bloggen, ”Kontakt”.

 

Jolly Harbour på Antiguas västkust.

 

Vi kommer att sända ett kort meddelande på bloggen när vi far, och sedan dröjer det c:a 3 veckor innan vi är framme.

Var lugn! Vi seglar lugnt!

Helmi och Carl-Gustav.

 

 

 


av 4 kommentarer

Var har alla Norske gamle ferjer tagit vägen?!! 2018 02 23.

Idag är det 9 månader sedan vi lämnade vår hemmahamn Umeå. Vi firar detta med en annan sann berättelse ur seglarlivet.

Många norrmän funderer säkert över var deras gamla färjor/ferjer tar vägen efter det at de ”tjennt” ut sin tid. Vi kan kanske vara en del svar på spåren!

Vi har upptäckt en del båtar i hamnarna, som har en ”umiskjennelig” norsk profil. Vi kikade lite närmare på dessa misstänkt skandinaviska båtar och fann, att det gamla namnet helt enkelt var övermålat och så satte man dit ett nytt namn. Juridiskt kanske helt korrekt, men nog sliter det väl lite i en och annan norsk sjömanssjäl!

 

Admiral Bay II från Kingston (huvudstad på St. Vincent) visade sig vara…

 

 

gamle HARAM  fra  AALESUND!

 

I ett lite speciellt ljus en tidig morgon framkom helt klart att det ÄR gamle HARAM från AALESUND!

 

* * *

 

I flera andra hamnar fann vi andra båtar med klart misstänkt skandinaviskt/norskt ursprung….

 

I Grenadas huvudstad St. George’s hamn fann vi denna misstänkt norska skapelse….

 

Under målarfärgen synes helt klart ”MELFJORD” fra BODØ!

 

* * *

 

Många från Aalesund och Bodø undrar säkert hur i all världen dessa gamla trotjänare från norska kystlandet har hamnat i Karibia…..  –  Det har berättats för mig att de helt enkelt sålts till något rederi här i den karibiska övärlden. Så långt är det helt OK; en affärsmässig transaktion rätt och slätt. Men hur hamnade de rent fysiskt här?!! Det är inte bara att transportera dessa typiskt kustgående fartyg över Atlanten. De har inte bränsletankar, som räcker för en så lång färd.  – Det är ju inte alla som liksom vi har segel som hjälpmedel….

En annan svensk seglare i förskingringen berättade för mig, att man helt enkelt fyllde alla möjliga och omöjliga ställen ombord med säckar (skinn?) fyllda med dieselolja. Därmed hade man tillräckligt med drivmedel för överfarten! Vad skandinavisk miljö- och arbetsrättslagstiftning skulle ha sagt om detta, det hade min sagesman inget svar på! Och lika väl det! Nu har dessa norska gamla trotjänare fått ett nytt liv, i stället för att blivit skrotade/kondemnerade.

 

 


av Lämna en kommentar

Idag har vi 6-månaders-jubiléum!

Idag, den 23/11 2017,  är det 6 månader sedan vi avseglade från Umeå. En vacker men kall maj-kväll tillsammans med våra närmaste vänner, våra grannar, som flott ställt upp, samt våra allra närmaste i familjen. – 6 månader av väldigt mycket upplevelser. Huvudsakligen positiva med flotta naturupplevelser, möten med andra människor och miljöer, men också med en hel del utmaningar.

Havets storhet och föränderlighet har alltid förstummat människor.  Många har vittnat om vår litenhet inför det stora. Även fjällvärlden kan ha samma påverkan. Detta tema upphör nog aldrig att fascinera. Havet och fjällnaturen påminner faktiskt om varandra. Lika stilla och vacker som både en fjällsjö och soluppgången över havet kan vara, lika imponerande kan både ett stormigt hav och en rykande snöstorm över Storfjället vara.

Precis som Beethovens musik; en vacker pianosonat  –  eller ett stormande crescendo i någon av hans symfonier….

Bland våra konkreta naturupplevelser får vi nog sätta Skottska Högländerna väldigt långt fram på listan. Imponerande att sakta segla fram på en djup och långsmal sjö med klippor och gamla borgar högt uppe. Man nästan kan höra ljudet från gamla tiders riddarborgar! Visst minns vi från gymnasietiden den blinde gamle Barden, som sjunger om ”Ossians sånger”! – Det är ingen tillfällighet, att Skottlands bidrag till världslitteraturen är så stort! – Dagens ungdom är kanske mer bekant med ”Harry Potter”, men det är i sanning i samma genre! Skräckblandad förtjusning över något, så där ”lagom övernaturligt….”

-På långsegling träffar man på en så härlig blandning av allsköns egendomliga existenser, vilkas bakgrund man bara anar och baxnar inför! Tänk, om de kunde berätta! Jodå; det kan de! Om vi bara ville höra på….- Varför tar vi inte vara på dessa fantastiska källor till …

Tyvärr är de flesta av oss ”på väg”. – Vi ”måste” vara framme ”då-och-då”. På väg, varthän?! I viss mån finns det en naturlig, prosaïsk förklaring; efter den 15 aug. ökar risken för dåligt väder på Biscaya. Därför ville vi gärna ha passerat Biscaya före mitten av Augusti. – Tidigare hette det: ”Före den 1 september”; men senare tiders statistik har bekräftat den globala uppvärmningen: höststormarna drabbar Europa allt kraftigare. Och allt tidigare. – Det var detta som i bakgrunden drev oss lite framåt hela tiden, hela tiden sedan vi lämnade Umeå.

En långsegling innebär också en hel del utmaningar. Tekniska och andra. Vi skall inte förneka, att emellanåt kan det kännas lite ”orättvist” att  det ”bara är vi”, som har drabbats av ”allsköns f-n.skap”! Inte bara segelhaveri, utan också generator-haveri. – När vi konfronteras med alla, som råkat ut för samma sak, fast i ”2:a eller 3:e potens”, då inser vi att ”sådan ÄR långseglarens vardag”. Nu handlar det inte om att segla till Holmön utanför Umeå, fram och tillbaka! När man är ute på riktig långsegling, då är slitaget på utrustningen ENORMT! Sådant ÄR det, bara!

Allt måste få ta sin tid. Det är en av de saker, som vi långsamt har fått ta till oss. Någon kanske skulle säga, att ”Det är en inre resa vi genomför just nu”. Jag har hört det där uttrycket förut.  Kanske ligger det något í det. – Att allt inte går så där rät-linjigt, som vi (=jag) inbillade mig tidigare. Att en del saker måste få ta sin tid. ”Noooo stressss!”, som gatuförsäljaren här bredvid upprepar med en viss emfas, för att få oss att stanna till vid just HANS stånd av allsköns tingel-tangel.

Tillbaka till vardagen! Enligt uppgift skal vår nya generator vara på väg, och förhoppningsvis vara på plats i nästa vecka! Själv är jag lite luttrad, och har anammat en annan tidsräkning…

Vi har det bra här på Kap Verde. Varmt och skönt! 32 – 35 grader. I skuggan. Man vänjer sig! – Efter några timmars arbete på förmiddagen med båten, brukar vi ta en långpromenad. Fram till en härlig badstrand! Atlantens vågor är verkligen salta! – Så ”av en händelse” råkar det ligga en liten strandservering just där vi befinner oss! Tänka sig! Att ett glas svalt gott vitt vin kan smaka så gott! Just då! Hu-je-da-mig!

Kvällsmaten brukar bli ”ganska enkel” efter en sådan utsvävning!

Nu välkomnar vi andra, bokstavligen ”vinddrivna existenser”, in genom hamninloppet. Sådana som har aviserat sin ankomst. Nu tillhör vi ju ”De erfarna och rutinerade”, som man skall lyssna till! – Tänk så relativ världen blir!

Som ni alla hör, går det inte någon större nöd på oss. Vi har det bra, även om värmen, en viss sysslolöshet samt fattigdomen runt omkring oss kan vara lite påfrestande i det långa loppet.

  * * *

Vi har noterat något riktigt positivt med Kap Verde! När vi besökte en annan av öarna för några år sedan, hälsade vi på i en lågstadieskola. Vi slogs av hur man uppenbarligen satsar på utbildning i detta fattiga, tidigare kolonialt utsugna land, som fick sin frihet efter frigörelseprocessen på -70-talet. Det var nästan rörande hur minst 50% av eleverna i den lågstadieskolan utgjordes av flickor! Måste vara ett rekord med afrikanska mått mätt!

Och så kommer vi idag till ett tekniskt gymnasium här i Mindélo; fullt av – som det synes – helt ”normala” elever i övre tonåren; ungefär lika av båda könen! Början på en avancerad utbildning! Där även flickorna är i högsta grad delaktiga! Man blir nästan rörd!  Och det finns också ett litet universitet här! Må ”Någon” förbjuda Boko-Haran att någonsin få tillträde här!

Det må få vara tillåtet att ha sina önskningar och drömmar om framtiden!

 

 

 

 

 


av 2 kommentarer

Vi är fortfarande kvar i Las Palmas de Gran Canaria!

Vi har nu legat kvar här i hamnen till Las Palmas de Gran Canaria i flera veckor. Som vi skrev i tidigare blogg, har vi haft en del ting att åtgärda.

Just som vi seglade in i Las Palmas Hamn, kändes det något konstigt i rodret. Rodret kändes plötsligt så trögt och ”hackigt”. Det gick bara att röra rodret några få grader. Tursamt nog blåste det inte särskilt mycket den dagen, så det gick fint att styra in till ”Registeringsbryggan” med hjälp av bara bogpropellern.

Efter en timme med ett – för ett ungdomligt intellektuellt sinne – ödeläggande byråkratiskt svammel, kunde vi med bogpropellerns hjälp till slut backa in på vår utmätta plats. Mycket hjälpsamma ”Marineros” i gummibåtar, som guidades oss in till kaj.

Efter noggrann inspektion i motorrummet, fann vi förklaringen; den drygt cm-grova wiren, som binder samman ratten i sittbrunnen med rodret hade börjat rupturera på flera ställen! Minst 2, kanske 3, av de kanske bortemot 18 kardelerna i wiren hade gått av! Sådant som bara inte sker! Joho, då! Det hade visst skett! Nåväl, wiren höll inte på att omedelbart rupturera, men de trasiga delarna gjorde att de kvarvarande delarna av wiren inte löpte runt i sina trissor och skidor lika smidigt som de borde. Vilket var förklaringen till att allt gick så trögt. – Skönt att det hände nu, och inte mitt ute på öppet hav!

”So far, so good!” Nu låg vi gott förtöjda i en säker hamn, och som dessutom inte var speciellt dyr. Det kan ju vara trevligt att träffa på en sådan också! Även om det är långt mellan gångerna.

Tursamt nog ligger det en välsorterad Chandlery inte långt härifrån. ”Skeppshandel” hette det på ön Ven mitt i Öresund på 1950-talet. De har mekaniker, som har träffat på allehanda ”Optimister” bland det sjöfarande släktet under årens gång.

Wiren skulle de fixa. Inga problem. – Skifta topplanternan från enbart en 360-graders ankarlanterna till en kombination med även en s.k. ”Tricolour”-lampa, det skulle de också fixa. Ett krav från World Cruising Club i London, som organiserar Atlantic Rally for Cruisers (ARC/ARC+). – Mer om ARC+ den närmaste tiden.

Dieselgeneratorn av märket Fischer Panda är en hjälpgenerator, som står nere i sittbrunnens stuvutrymme, och som hjälper oss med strömtillförseln. Moderna cruisingbåtar har ett mycket stort behov av ström. Skall man enbart segla runt i farvattnen runt hemmahamnen eller möjligen någon eller några veckors segling till närliggande farvatten (som jag själv gjorde i den  lilla IF-båten ”Frida” på 1990-talet), då klarar man sig med ett eller två välfyllda batterier, som man kanske får toppladdade någon gång under sommaren. Skall man ut på en långsegling, som sträcker sig flera månader – kanske år – ja, då handlar det om helt andra kvantiteter ström. Dagens långseglare har helt andra behov av energi än tidigare generationers.

Nå, vår ”hjälpgenerator” nere ”i mörkret” stannade plötsligt ute på havet utanför Madeira. Inte en suck att den skulle starta. Själv trodde jag att den lilla dieselmotorn skurit i den tidvis grova sjön, och såg fram emot ett motorbyte på minst 100.000 SEK. – Suck! – Det blir väl att hänga upp en salt sill över bordet på måndagsmorgnarna, stryka potäterna längs med sillen under veckan, för att på söndagen ta ner sillen och dela den rättvist. Och så på måndagsmorgonen hänga upp en ny sill över bordet, som skulle strykas gott med potäter under veckan,….. – Så påstods det i alla fall ha gått till ”i de gamle dagar….”!

Teknikerna i hamnen kunde snart konstatera att så illa var det nu inte. Det var bara en säkring, som krånglade. – Pust! Plötsligt kände vi oss lättade! Vad rika vi nu kände oss! Vad skulle vi nu göra med de 100.000, som vi nu ”tjänat” ?!! – Lugn, bara lugn. Det ramlade snart in andra utgifter, som också skulle betalas. Så den s.k. ”ordningen” var nu snart återställd.

Fick tag på en svensk (!) dykare, som erbjöd sig att kolla hur det ser ut under båten. Jag har visserligen dykcertifikat och dykutrustning ombord, men är inte speciellt intresserad av att dyka ner i det minst sagt skitiga vattnet i en stor marina. Bad honom, mot betalning, kolla hur det såg ut med zink-anoderna runt propelleraxeln. Zink-anoderna har till uppgift att skydda fr. a. propellern och propelleraxeln från kemisk ”uppluckring” av metall-legeringar. Alltid ett problem pga alla läckströmmar i hamnarna. Jag anade att anoderna nog skulle vara ”något åtgångna”, men till min fasa såg jag att de 2-3 cm tjocka anoderna var i det närmaste helt slut! Bara några få millimeter kvar!  Gudskelov hade jag flera reservanoder ombord, så allt blev utbytt. – Sände en tacksam tanke till vår ”Skyddsängel”, som uppenbarligen fortfarande håller sitt vakande öga över oss!

Det finns många andra ting, som har behövts åtgärdas, men det skulle ta alltför lång tid att beskriva allt. Nöjer mig med att konstatera, att vi nu snart verkar att ha betat av allt på ”to-do” listan.

För någon vecka sedan kröp jag runt i motorrummet och ”motionerade” alla skrovgenomföringar, dvs kollade att alla avstängningskranar rörde sig lätt. Det gjorde de inte. Fick ta i rätt ordentligt för att kunna stänga kranarna. Plötsligt rörde sig en av segingarna”, och höger hand stötte emot en utstickande metalldel och fick ett ordentligt kutt över tummens proximala metacarpophalangealled; ja, så heter den. ”Övergången mellan tumme och hand” skulle andra ha sagt. Strunt samma vilket. ”Blodvite uppstod”, som det hette förr i tiden. Helmi hjälpte mig att bandagera handen och lägga ett tryckförband. Och så upp till ett närbeläget privat sjukhus för inspektion. Konstaterades att alla senor var intakta, men att en led låg i omedelbar närhet. Ordentlig rengöring och suturering.

På hemvägen hände något ganska kul. Behövde hämta ut penicillintabletter, men hittade naturligtvis inte till jourapoteket, som höll öppet en lördag eftermiddag. Fick tag på en taxi, som skulle köra mig dit. Men så tillade chauffören: ”Undrar bara om de har öppet nu på eftermiddagen? Det är ju Siesta-tid här nu!” – Jag undrade lite stillsamt vad som händer om man behöver några hjärtmediciner just när jourapoteket har siesta-stängt. ”Jaaa”, svarade taxichauffören lite eftertänksamt. ”Ja, då dör man väl.” – Inget märkvärdigt med det. Så’n är det bara! – Jag var glad att jag bara behövde några penicillintabletter.

Skulle också vilja skriva något om det sociala livet här på bryggan. Men det får bli en annan gång.

Kommande söndag 5 november 2017 är det avsegling via Kap Verde till Saint Lucia i Karibien. – Vi har varit – och är fortfarande – lite i tvivel hur vi skall göra. Upplysningarna om hur det ser ut där borta i Karibien efter 2 helt ödeläggande orkaner i sommar, gör oss lite osäkra. Våra informationskällor har kanske en delvis dold agenda och ett intresse av att skönmåla situationen ”over there”. Just i Saint Lucia, dit vi beräknas anlända första dagarna i december, tror vi nog det är någorlunda, men vidare norrut; hur ser det ut där? Sönderslagen infrastruktur, vägar, hamnar, sanitet, tillgång till vatten och mat? Och så den alltid närvarande kriminaliteten, inte har väl den minskat under nuvarande kaotiska situation? – Vi har några dagar till på oss att bestämma oss för om vi skall fortsätta, eller hoppa av och avvänta situationen några månader. Just här på Kanarieöarna går det ju ingen nöd på oss.

Vi återkommer med vidare besked de närmaste dagarna, när vi vet mer.

 


av Lämna en kommentar

Midnattssol på Madeira!!

 

Midnattssol på Madeira! Nu är det bevisat! Bilden blev lite otydlig i motljuset, men nog ser man att det är Midnattssol!

 

Midnattssol på Madeira?! Det är inte möjligt! Johodå! Idag kl. 7 på morgonen lade Hurtigruttens M/S Midnattssol  till här i hamnen på Porto Santo! Inget är omöjligt för norska sjömän! Du världen!

För att riktigt försäkra om bildens och berättelsens autensitet, är den försedd med etiketten ”Sanna berättelser ur /seglar-/livet”.


av 2 kommentarer

Bayona, en historiskt intressant plats.

Något av historiens vingslag möter oss här i Bayona, längst västerut på sydsidan av Vigo-bukten, strax norr om gränsen till Portugal. Det var här som den Gamla Världen först hörde talas om den Nya Världen.

Låt oss ta det från början.  Man hade mot slutet av 1400-talet i Europa börjat ana att jorden nog var rund (trots katolska kyrkans motstånd) och att det skulle gå att segla till Indien västerut. Cristobal Colón/Chistofer Columbus, som sannolikt var från det vi idag kallar Italien, lyckades övertyga drottning Isabella och kung Ferdinand i Spanien att bekosta en upptäktsresa västerut, med kanske stora vinster som följd.

På kvällen den 3 augusti 1492 lämnade 3 skepp Palos hamn. Idag heter platsen Huelva och ligger i Andalucien i södra Spanien, precis på gränsen till Portugal. Christoffer Columbus själv förde befäl över ledarbåten, Sankta María. De övriga båtarna var Niña och Pinta.

Första anhalten var Kanarieöarna, där man efter reparationer och proviantering väntade på vind i 4 veckor. Till slut kunde eskadern den 6 september 1492 lämna den lilla ön Gomera, Europas sista utpost, bakom sig. Man navigerade på klassiskt sätt med s.k. ”död räkning”, dvs. man plottade kurs och seglad distans för att på så sätt bestämma position.

Efter 29 dagar till havs kunde man den 7 oktober iaktta sjöfåglar, som flög västerut, och förstod att man närmade sig land. Tidigt på morgonen den 12 oktober 1492 kunde den unge sjömannen Rodrigo de Triána ombord på Pinta ropa ut: ”Land i sikte!” – Ön, som man siktat, kallades San Salvador och motsvarar idag Dominikanska republiken (andra halvan upptas av Haïti).

Det är mycket intressant att läsa hur Christoffer Columbus beskrev lokalbefolkningen; ”vänliga och fredliga; oskuldsfulla och vackra; de har ingen religiös tro och vet inte vad ondska är; de dödar inte, stjäl inte och bär inte vapen”. – Det är inte utan att man gör sig sina tankar!

Så småningom seglade man tillbaka till Europa. Pga svåra stormar kom fartygen ifrån varandra. Pinta var det fartyg, som först nådde Europas fastland, och det skedde just här i spanska Bayona, strax norr om gränsen till Portugal. Det var alltså just här på stranden, som befälhavaren på Pinta, Martín Alonso Pinzón, den 1 mars 1493 kunde meddela den stora nyheten om ett land i väster! Den 1 mars är f.ö. lokal helgdag här i Galicien sedan 1993, 500 år efteråt.

-Christoffer Columbus fartyg Santa Maria anlände till Lissabon 3 dagar senare, den 4 mars 1493. Naturligtvis blev man väldigt oenig om vem som skulle få ta åt sig äran.

 

Kopia i naturlig storlek av Pinta, det fartyg som först kunde meddela den Gamla Världen om Det Nya Landet. Ligger i Bayonas hamn och är idag ett välbesökt museum.

 

Bild från det lilla muséet ombord på kopian av Pinta.

Ombord på Pinta hade man hit till Bayona – förutom guld – fört med sig allehanda djur, bl a papegojor och leguaner samt växter som majs, tobak och icke minst potatis, vilket skulle få en mycket stor betydelse för den hungrande befolkningen i Europa. – Dessutom medförde man 3 personer från urbefolkningen. En av dem avled strax efter ankomsten till Europa, och ligger gravlagd här invid stranden. De övriga två gick nog en mycket osäker framtid till mötes, efter att ha visats upp på hoven runt om i Europa, som exempel på ”exotiska varelser”.

Från muséet ombord. Visar två av den medförda ursprungsbefolkningen, tillsammans med papegojor och annat ”exotiskt”.

Och vad förde européerna med sig till den Nya Världen? Gonorré, Syfilis, råttor och så småningom även alkoholism.

 

-Tillbaka till vår vardag; i morgon seglar vi vidare söderut längs Portugals kust. Det är lite osäkert hur vi kommer att ha det med internet-uppkoppling, men räknar med att vara utanför Lissabon i slutet av nästa vecka. Vi hör av oss då.

 


av Lämna en kommentar

Om La Coruña.

Helmi på Plaza de María Píta och Edificio Municipál.

La Coruña på Galiciens norra kust i NV Spanien är en intressant stad med omkring 245.000 invånare. Det finns både ett universitet och en teknisk högskola för högre arkitektutbildning. Det är en väldig blandning av både äldre fastigheter med mellanliggande smala vindlande gator samt hypermodern bebyggelse med glasfasader.

 

Längs med promenadstråket nere vid kajerna finner man en uppsjö med små boklådor med allt från uppslagsverk och klassiker till gamla serietidningar. Påminner om ”Bouquiniste” längs Seines stränder i Paris.

 

Staden har en lång historia. Redan romerske kejsaren Julius Caesar besökte staden, som då kallades Brigantuim, och beslöt om befästningar vid hamninloppet. Detta för att förstärka imperiets yttersta utposter. Av samma orsak beslöt romarna att under 1:a århundradet av vår tideräkning bygga upp ett fyrtorn på en kulle just  utanför staden. Detta för att stärka både den merkantila och inte minst den militära sjöfarten inför expansionen mot de brittiska öarna.

Fyrtornet, Torre Hercules, är världens äldsta fortfarande fungerande fyr! Vi seglade förbi och har tagit en bild från havet.

 

Torre Hercules är världens äldsta fyr, som fortfarande är i bruk.

Relationen till England har i århundraden varit våldsam. Mest berömt torde vara Kung Filip II’s försök att invadera England. Officiellt för att stoppa de lutherska irrlärorna i norra Europa, men man kan nog anta att det fanns mer ekonomiska och politiska skäl. År 1588 sände man iväg de 137 skepp, som utgjorde Den oövervinnerliga Armadan. Expeditionen misslyckades, men engelska viceamiralen Sir Francis Drake lyckades inte helt slå ut Armadan. Det gjorde dock vädergudarna, som i en orkan utanför Irlands västkust tillintetgjorde halvparten av Armadan.

Tillbaka till La Coruña och Plaza de María Píta, som är uppkallad efter en lokal hjältinna i motståndet mot engelsmännen i slutet av 1500-talet.

Nästa gång La Coruña omnämns i historien är den 16 januari 1809, då engelsk militär besegrade en av Napoleons arméer, som försökte få herrväldet över den iberiska halvön.

 

En av de gamla kanonerna på Castillo de San Antón vid inloppet till La Coruña. Det gamla fortet är nu ett museum, men användes som fängelse ända fram till mitten av 1900-talet.

 

Förmodligen en tämligen nybyggd variant av en mycket primitiv farkost, där stommen är byggd av grenar och kvistar. Ytterst har man omslutit skrovet med stora djurhudar.

 

Vi har nu seglat vidare västerut och har lagt till vid Camariñas, strax norr om Cabo Finisterre, europeiska fastlandets västligaste udde. Namnet myntades redan av romarna, som ansåg att detta var världens yttersta ende (”Finis terrae”). – Spännande fortsättning följer.

 

 


av 8 kommentarer

Om Galicien. 2017 08 19.

Vi ligger fortfarande kvar i den lilla gallisiska fiskebyn Cariño, strax ONO om La Coruña i NV Spanien i avväntan på reservdelar. Det visade sig att 90A generatorn på huvudmotorn hade brunnit, och förorsakat röken och den intensiva lukten av brända el-kablar. Det var nog bara numret före att det blivit öppen eld! Det var ren tur att vi upptäckte att generatorn inte längre laddade, och öppnade motorrummet. Vi förstod då genast vad som höll på att hända och kunde raskt stänga av huvudmotorn.

Tursamt nog skedde detta i södra Biscaya. Nu HAR vi passerat detta så beryktade hav, innan september månad. Detta har också varit lite av en drivkraft under resans gång att se till att komma vidare. Nu behöver vi inte på samma sätt bekymra oss om de annalkande höststormarna över Biscaya.

Det går alls ingen nöd på oss här. Vi har utforskat den lilla fiskebyn, och invånarna här hälsar glatt igenkännande på oss.

På promenad i den lilla byn med smala och branta gator.

Häromdagen tog vi en långpromenad ut till fyren längst ute på udden, och fann en trevlig liten restaurang med en enastående havsutsikt! Att både den goda maten och vinet gör att vi nog gärna gör om den där turen, det råder det ingen tvekan om!

På väg ut mot fyren vid Cabo Ortegal.

 

Som modena människor måste vi också ta en ”selfie”!

 

På vägen dit ut träffade vi på en man, förmodligen lärare, men som tidigare arbetat på sjön i 15 år, och bl. a. besökt både Sverige och Norge. Jag frågade honom om den mycket egendomliga dialekt av spanska, som man talar här i Galicien. Det verkar vara en blandning av spanska och portugisiska.

Han förklarade då, att för mycket länge sedan kallades hela den västra delen av iberiska halvön av romarna för ”Region Galaico-Lusitania”. Det är härifrån Lusitania kommer; det var ett gammalt namn för dagens Portugal, och många spanjorer talar fortfarande om portugiserna som ”Los Lusses”.

Under 800-talet invaderades iberiska halvön av araberna, morerna, som satte mycket av sin prägel på arkitektur och kultur. Under senmedeltiden fördrevs morerna, och vi börjar ana bildandet av Spanien och Portugal. Fram till dess hade varje region haft sin något säregna dialekt. Katolska kyrkan drev med hjälp av de katolska kungarna på utvecklingen mot en nationalstat med en stark centralmakt. Detta gjorde man genom att både hota och locka välutbildade ute i regionerna att flytta till Madrid respektive Lissabon. Utan starka ledare ute i regionerna, var dessa lättare att kontrollera. Ett nytt gemensamt språk, castellano, började att användas av centralmakten, och det är ungefär vid den här tiden, under 1400-talet, som den moderna spanskan börjar formeras. Det är kanske i ljuset av den historiska bakgrunden man skall se både de dialektala skillnaderna och de olika självständighetssträvandena vi ser emellanåt.

Detta var Dagens Text.

Vi hoppas att i nästa vecka kunna segla vidare. Söder om Cap Finistere lär det finnas många fina ankringsvikar. Spännande fortsättning följer.


av 6 kommentarer

Mandal, 2017 06 30.

Vår seglats från Skagen hit till Mandal var initialt av det lite äventyrliga slaget.

Det hade blåst stadigt i 4 dygn, och när vi gick ut tidigt på morgonen den 27/6-17 var det rejält gungigt. När vi rundade Grenen och lämnade Kattegatt och gick över till Skagerak, fick vi korsande sjö från minst två olika håll. Dessutom hade vi c:a 1,5 knops motström (och måttlig halvvind). I tillägg var det tämligen grunt, 20-25 meter djupt. Allt detta adderas till ordentliga vågor.

Enligt fysikens lagar adderas vågdalar och vågtoppar av interfererande vågor med en viss regelbundenhet. Det var just vad som hände. Att mäta våghöjd är svårt. Det är möjligt att hydrologer/oceanologer av facket definierar våghöjd som en medelvåg efter en viss tid, mätt med speciella bojar.

Själv mäter jag våra vågor från vågdal till vågtopp, och använder båtens bredd (knappt 4 meter) som referens. Och då uppskattar jag att vi på det värsta hade en våghöjd av i varje fall 4-5 meter, kanske mer på det värsta. Det var absolut inget kul. Då övervägde vi faktiskt att mer eller mindre söka nödhamn i Hirtshals.

Det som gjorde att vi i alla fall fortsatte, var att enl. väderprognosen skulle det mojna frampå dagen. Dessutom skulle våghöjden naturligt minska, när vi efter några timmar kommit ut på djupt vatten. Och se, några timmar senare, när vattendjupet var mer än 100 meter, blev det betydligt lugnare. Då var det bara att fortsätta.

Vi har nu utforskat den lilla staden/byn Mandal i sydligaste Norge. En vacker och söt liten stad. Fr. a. sommartid mycket turister. Väldigt rent och fint överallt. På både gator och i toaletter. Och sådant betyder mycket. – På morgnarna går hamnvärden runt till varje båt med en påse med nygräddade och varma bullar samt dagens morgontidning! Mycket uppskattat! Idéen till detta kommer egentligen från Farsund (c:a 25 NM längre västerut, och dit vi skall i morgon). Detta blev en stor succé i Farsund, ssk som hamnvärden dessutom gick klädd i folkdräkt! Hamnarna runt omkring blev sura, då många båtgäster drogs till just Farsund. Så nu har denna för oss båtfolk så angenäma sedvana spridit sig till flera andra marinor längs norska Sørlandet. Kanske något för svenska Marinor att ta efter?

I morgon tidigt avseglar vi till Farsund. Där inväntar vi bra väderfönster för att ta oss över Nordsjön till Inverness i Skottland. Enl. nu tillgängliga prognoser kan detta möjligen ske kommande tisdag den 4/7-17. Återkommer om detta.