Idag är det 9 månader sedan vi lämnade vår hemmahamn Umeå. Vi firar detta med en annan sann berättelse ur seglarlivet.

Många norrmän funderer säkert över var deras gamla färjor/ferjer tar vägen efter det at de ”tjennt” ut sin tid. Vi kan kanske vara en del svar på spåren!

Vi har upptäckt en del båtar i hamnarna, som har en ”umiskjennelig” norsk profil. Vi kikade lite närmare på dessa misstänkt skandinaviska båtar och fann, att det gamla namnet helt enkelt var övermålat och så satte man dit ett nytt namn. Juridiskt kanske helt korrekt, men nog sliter det väl lite i en och annan norsk sjömanssjäl!

 

 

 

 

I ett lite speciellt ljus en tidig morgon framkom helt klart att det ÄR gamle HARAM från AALESUND!

 

* * *

 

I flera andra hamnar fann vi andra båtar med klart misstänkt skandinaviskt/norskt ursprung….

 

 

 

* * *

 

Många från Aalesund och Bodø undrar säkert hur i all världen dessa gamla trotjänare från norska kystlandet har hamnat i Karibia…..  –  Det har berättats för mig att de helt enkelt sålts till något rederi här i den karibiska övärlden. Så långt är det helt OK; en affärsmässig transaktion rätt och slätt. Men hur hamnade de rent fysiskt här?!! Det är inte bara att transportera dessa typiskt kustgående fartyg över Atlanten. De har inte bränsletankar, som räcker för en så lång färd.  – Det är ju inte alla som liksom vi har segel som hjälpmedel….

En annan svensk seglare i förskingringen berättade för mig, att man helt enkelt fyllde alla möjliga och omöjliga ställen ombord med säckar (skinn?) fyllda med dieselolja. Därmed hade man tillräckligt med drivmedel för överfarten! Vad skandinavisk miljö- och arbetsrättslagstiftning skulle ha sagt om detta, det hade min sagesman inget svar på! Och lika väl det! Nu har dessa norska gamla trotjänare fått ett nytt liv, i stället för att blivit skrotade/kondemnerade.