Santa Maria är den sydostligaste av de azoriska öarna. När man fördjupar sig i dess historia, finner man mycket av intresse. Det var den första ön i azoriska ögruppen, som blev upptäckt av portugiserna på 1400-talet. Redan i början/mitten av 1300-talet finns berättelser från portugisiska sjömän om en ö, som enligt deras beskrivelser kan ha varit det som senare kom att kallas Santa Maria. Vi bortser nu från legender om ”Atlantis”.

Sjökaptenen Diogo de Silva siktade ön år 1427. Enl. fartygets loggbok (senare tillrättalagt?) höll man på fartygsdäcket en mässa för ”La Virgen Santa Maria”, då utkicken ropade: ”Santa Maria! Terra!” Och så kom ön att få sitt namn. Denna upptäckt godkändes dock inte av kungahuset i Portugal, utan först när den erkände upptäcktsresanden Goncalo Velho Cabral besökte ön 1432, stadfästes upptäckten. Detta uppmärksammades stort, när ett minnesmärke här i den närbelägna byn Vila do Porto avtäcktes i samband med 500-årminnet 1932.

1932, vid 500-årsjubileet av öns upptäckt, restes ett litet minnesmärke i den lilla byn ovanför hamnen.

Ön koloniserades succesivt efter att Cabral, med drottning Isabellas och kung Ferdinands godkännande, transporterade bönder och boskap till ön år 1439.

Enligt turistbroschyrerna besöktes ön av självaste Christoffer Columbus, när han 1493 återvände från sin resa, då han upptäckt ”Nya Världen”. Vidare berättas det stolt, att det i själva verket var lokalbefolkningen på Santa Maria, och inte fastlandsspanjorerna, som först fick höra talas om den sensationella upptäckten. Se också vårt inlägg ”Bayona, en historiskt intressant plats” från 2017 09 10.

Om man fördjupar sig i lokalhistorien visar det sig, att det gick betydligt mera dramatiskt till än vad turistbroschyrerna berättar. Ön härjades flera gånger av pirater, och 1480 hade lokalbefolkningen organiserat något slags försvar mot inkräktarna, som denna gång utgjordes av spanska pirater. Lokalbefolkningens befälhavare, kapten  Soares, blev tillfångatagen och i ”handjärn och fängsel” blev han under förödmjukande former förd till Spanien. Detta glömde inte lokalbefolkningen, och när Christoffer Columbus några år senare, i februari 1493, sökte nödhamn på Santa Maria, blev han av lokalbefolkningen bemött av våldsamt motstånd. Flera av hans besättningsmedlemmar blev tillfångatagna, och det krävdes långa förhandlingar, innan de blev lössläppta. Historier om en ”Ny Värld” var man inte intresserad av att höra talas om. Det hade man hört tillräckligt om på söndagarna.

Öns moderna historia är av naturliga skäl baserat på ögruppens strategiska läge mellan de båda världsdelarna. Telegrafförbindelserna med båda två världsdelarna i början av 1930-talet hade naturligtvis en fundamental betydelse, lokalt framför allt för Horta. För ön Santa Marias del kom US Air Force’ byggnation av ett stort flygfält på ön i början av 1940-talet att också få en mycket stor betydelse för hela öns ekonomi. Under 1900-talets senare decennier har flygfältets betydelse minskat i takt med långdistansflygets möjligheter att kunna flyga transatlantiskt non-stop.

Ön, som är c:a 96 km2 stor, och har 5.600 invånare, livnär sig fortfarande på de traditionella basnäringarna fiske och boskapsskötsel, där mejeriproduktionen – och då särskilt produktionen av goda ostar! – är av stor exportekonomisk betydelse.

* * *

Som vanligt i denna delen av världen blir man imponerad av alla vackra byggnader vi ser. Här en bild av den vackra kyrkan i denna lilla by.

Bild inifrån den lokala kyrkan i byn ovan hamnen. Den romanska byggnadsstilen antyder ett gammalt ursprung.

Det lilla kapellet med en vidunderlig utsikt över hamnen och havet, ligger på platsen för en gammal befästningsanläggning mot piratanfall.

T.o.m. den lokale vinhandlaren på en av bakgatorna här har ståndsmässiga lokaler!

* * *

I morgon seglar vi vidare till Madeira. Beroende av väder och vind beräknar vi att överseglingen tar 4-5 dagar. Spännande fortsättning följer!

Terceira var den tredje ön, som Portugiserna under tidigt 1400-tal upptäckte i ögruppen Azorerna, därav namnet. Den kom under flera sekler att bli av mycket stor betydelse för den alltmer expanderande sjöfarten. I byn Angra do Heroïsmo uppförde ”Bröderna av den Helige Ande” i början av 1490-talet ett hospital för vård av sjuka och skadade, särskilt långseglande sjömän. Det kom några år senare att sammanbyggas med det bredvidliggande klostret, ungefär vid platsen för den nuvarande katedralen.

Den magnifika och färgstarka katedralen i Angra blickar ut över havet, ungefär på platsen för det ursprungliga hospitalet för sjöfarare. Det ligger ytterligare en stor katedral längre upp i staden, men den har inte samma iögonfallande färg och plats.

Påven Johannes Paulus II besökte ön Terceira 1991.

* * *

Staden Angra do Heroïsmo på Terceira fick 1983 status som UNESCO’s World Heritage. Detta pga sin bevarade mycket vackra architektur. Både torgen och de öppna platserna och de smala vindlande gatorna är kantade av snyggt målade och välbevarade hus.

Husen längs torg och öppna platser ör välmålade och välskötta.

Rent och snyggt på gatorna.

En tjänsteman på hamnkontoret berättade hur man lyckats med att hålla så rent omkring sig i det allmänna rummet i Portugal. Det började som ett projekt 1986, där man i skolorna lärde barnen att ställa frågor till sina föräldrar varför de bara slängde skräpet omkring sig, och därefter frågade barnen både föräldrar och folk i kommunen varför det inte fanns ordentliga papperskorgar och kärl för källsortering. Det var svårt för kommunpolitikerna att kringgå pålästa och frågvisa barn, och till slut var stenen i rullning. Idag är det allmänt accepterat att man källsorterar och håller rent omkring sig. Något för oss alla att tänka på?

* * *

Lugnet och utsikten över havet är betagande.

* * *

The nice restaurang ”Captain’s Table” is situated on Rua do Roche, five minutes walk from the Marina.

The nice owners are of turkish origin and serve a delicious mediterranean cuisine.

* * *

Vi har nu lämnat Terceira bakom oss och seglar mot Santa Maria, som ligger 150 sjömil SO. Vi räknar med att komma fram dit i morgon kväll, 18/6 -18. Spännande fortsättning följer!

Först en kompletterande upplysning om den försvunna italienska segelbåten här i Azorerna. På hamnkontoret i Horta bekräftar man att det nyligen verkligen har försvunnit en italiensk segelbåt med två personer ombord, far och son. Men det skedde några veckor innan vi passerade området. Enl. uppgifter skall nödsändaren ha sänt ut nödsignal, men tystnat redan efter någon sekund. Position och tidpunkt blev dock registrerade, men inga spår efter vare sig besättning eller båt har påträffats i det aktuella området. Man kan bara spekulera i vad som hänt; explosion?

* * *

Vi har nu lämnat Horta och seglat till grannön Pico, där vi lyckades ta oss in i den lilla fiskehamnen i Lages på Picos sydkust. Trångt och grunt, och egentligen fullbelagd, men efter förfrågan fick vi tillåtelse att lägga oss långsides utanför en annan segelbåt. Den visade sig tillhöra två portugisiska optimister, som tagit på sig uppgiften att helrenovera detta kadaver till flytetyg. De räknar med att vara färdiga i september och planlägger då att segla samma rutt som vi gjorde förra året; till Kanarieöarna och sedan via Kap Verde till Karibien. De sade dock inte vilket år, som båten skulle vara klar i september.

* * *

Den lilla staden Lages är riktigt charmig! Gammal sekelskiftes byggstil med snickarglädje i de vitmålade husen med röda tegeltak. Nästan alla hus är mycket välhållna och det är påfallande rent och snyggt på gatorna, något vi noterade redan inne på Portugals fastland.

Smala gränder med prydliga och välskötta hus.

Och uppe på balkongen satt gojjan och svor.

Ett och annat hus har dock fått förfalla.

Man har rikligt med tunnor och containrar på gator, hamnar och allmänna platser, och med tydliga färger verkar källsorteringen fungera.

Tunnor och containrar med tydlig färgmarkering underlättar källsortering. Och det är rent och snyggt på gatorna!

* * *

Samhället byggde tidigare nästan helt på valfångsten, och det finns flera minnesmärken och muséer över den tiden. Stora fotografier på barer visar hur 6-8 män, flera av dem med cigarettfimpen i mungipan, i en liten 6 meters roddbåt för hand harpunerar en jättestor val, där stjärtfenan är nästan lika stor som männens båt! Ett enda slag med stjärten kunde ha vält omkull männens båt i ett nafs!

De senaste decennierna har valfångsten varit förbjuden, men Pico är ett fint exempel på hur ett samhälle kan ställa om sig i en mer miljövänlig och hållbar riktning. Det har nu etablerat sig flera företag, som gör dagsturer ut med turister, som kommer för att se på val och delfiner ute till havs. Och de kommer i mängder! Turisterna måste ju också ha någonstans att äta och bo, och flera små hotell och restauranger har vuxit upp.  Det ordnas också cykelturer uppe på ön, och utflykter till någon av alla vinodlingarna på sluttningarna. Och med ökat pengaflöde in i samhället, ökar också butikernas sortiment.

Platsen där valfångarna brukade dra upp sina båtar, har nu gjorts om till en badplats.

Vi åt en riktigt god middag på en av alla dessa små trottoarrestauranger, som vuxit upp. Den lilla byn Lages på Picos sydsida är ett exempel på hur ett litet samhälle inte behöver gå under i en omstruktureringsprocess, utan genom att anpassa sig till rådande förhållanden, kan man överleva och utvecklas vidare i en miljövänlig och hållbar riktning.

* * *

Vi seglar nu vidare till Terceira, en annan av de azoriska öarna. Spännande fortsättning följer!

Under den gångna helgen har det firats i Horta!

Det är 100 år sedan den nuvarande ägarens farfar öppnade ”Peters Sports Bar” i hamnen i Horta. Med över 2000 nya besökande båtar varje år (kanske inte lika många för 100 år sedan), kan man lätt räkna ut att det troligen är över 100 000 långseglare, som under årens lopp har varit in om ”Peters Sports Bar” för den traditionella välkomstdrinken Gin’n’Tonic efter bedriften att segla över Atlanten (de allra flesta kommer från väster).

Utanför ”Peters Sports Café”.

* * *

Här har storheter som Francis Chichester signerat foto som hänger på väggen. För den oinvigde kan berättas att Chichester på slutet av 60-talet var den förste som ensamseglade jorden runt i sin ”Gipsy Moth IV”, utan att angöra någon hamn. Efter detta dubbades han av drottning Elisabeth till Kommendör av Imperieorden, och bar namnet ”Sir Francis”. I seglarkretsar är han vad Beethoven är inom den klassiska musiken. För en yngre generation, som inte kan stava till Beethoven, räcker det med att nämna ”Beatles” för att förstå hans storhet.

Signerad bild av Francis Chichester själv.

* * *

Hundraårsdagen firades rundligen under den gångna helgen med långbord på gatan, där det serverades helstekt gris och berättades den ena fantastiska historien efter den andra. Att det konsumerades stora mängder öl den eftermiddagen och kvällen är väl ingen som betvivlar.

Med anledning av hundraårsdagen var gatan avstängd och det serverades helstekt gris vid långborden.

Här eldas det för fullt för att få en bra glöd till den helstekta grisen.

* * *

För barnen hade man tidigare på dagen anordnat en circusföreställning, där våra båtgrannar Katrin och Christian från Frankfurt hade en fantastisk uppvisning i att spela Clown! Utöver de komiska inslagen, uppvisade de verkliga konstnärstalanger som musiker och jonglörkonstnärer på hög nivå! Vi har filmat delar av deras framträdande, och som de har fått på en USB-pinne. Dessvärre behärskar vi inte tekniken att visa rörliga bilder i bloggen, utan får nöja oss med några stillbilder.

”The Sailing Clowns” Katrin och Christian visade upp sina konstnärstalanger inför en hänförd yngre publik!

”The Sailing Clowns”, Katrin och Christian.

Katrin och Christian anförtrodde oss också, att de framträder ofta för barnen i de olika hamnar de besöker. Bl.a. framträdde de inför barn på den hårt drabbade karibiska ön Dominíca nu i vår. Säkert uppskattat av barnen där, som annars kanske inte får så mycket uppmärksamhet av de vuxna i den kaotiska situationen där.

* * *

Vi fortsätter nu vår vidare segling. Först planlägges att segla till grannön Pico, och därefter några andra av de Azoriska öarna.

Vi hade just sänt iväg vårt förra meddelande idag på morgonen om att vi kommit halvvägs över Atlanten och att det är Jubileum idag. Vi tuffade på för sakta maskin pga lite vind. DÅ! Plötsligt hörs ett oväsen och motorn tvärstannar!

“Har vi gått på något? Tar vi in vatten?” var det första vi tänkte. Kollade motorrum och kölsvinet; inget anmärkningsvärt. Men motorn rörde sig inte ett dugg, när vi provade att starta på nytt.

Så upptäckte vi en repstump, som stack ut bakom aktern. Och en bit av trossen, som repet var fastsatt i. Det visade sig vara öglan på en 7-8 cm tjock tross, som stack vidare föröver, under aktern. Vi stannade båten genom att dreja bi. När båten låg still, fram med cyklopen, ner i aktern och under vattnet. Trossen visade sig ligga helt slingrad runt propellern och propelleraxeln. Såg ut av vara många varv, men det var så mörkt under båten, så jag kunde inte se detaljer.

Den grova trossen med fånglinan sticker fram i aktern.

Diagnosen var dock fullt klar. En mycket tjock fartygstross har förmodligen flutit omkring i vattnet, och fastnat i vår propeller i den lite gropiga sjön. Helt omöjligt att försöka ta loss nu mitt ute till havs, det skulle vara förenat med livsfara.

Vi har svag vind, så vi tar oss fram i 4 knop med båda seglen helt ute. Det kommer att ta några dagar extra innan vi är framme i Horta på Azorerna. Men vi har bra strömförsörjning ombord med hjälp av vår lilla “Nalle”, Fischer-Pandan. Watermakern är i funktion, och vi har fortfarande säkert 20 st. 5-litersdunkar med färskvatten. Som den matglade skåning man är, har vi naturligtvis sett till att proviantera för ett regemente ombord.

I Horta kommer vi över radio att be om assistans vid tilläggning, då vi är i det närmaste manöverodugliga i en hamn. Så får vi försöka få fram en dykare och få klarlagt om propeller och/eller propelleraxel är skadad/e.

Nå, detta blir ju ett Jubileum, som vi kommer att minnas! Och Skumpan smakar nog gott i kväll!