Avsnittet ”Jubileumsdramatik, 2018 06 23” har uppdaterats med en bild av den grova trossen.

 

* * *

 

 

* * *

 

Strax efter att vi lagt ankare just innanför de yttre pirarmarna i Horta sent på kvällen den 2/6 -18, började det blåsa upp. Det pep ordentligt i riggen under natten, men vi låg väldigt tryggt i sjölä innanför piren.

På morgonen kom en av hamnchefens medarbetare ut i en liten jolle, för att visa oss plats inne i Marinan. Bara upp med ankaret. Bara, bara….. Det gick inte! Det satt bomfast! För en gångs skull hade vi inte fäst ankarbojen i ankarets bakkant, som en ”Trip-line”, just i fall ankaret skulle kila fast i något klippblock, eller liknande. Vi hade varit trötta när vi kom fram kvällen innan, och hoppat över det.

Det blev inte bättre av att ynglingen i båten berättade vilka grova kättingar det låg lite varstans i hamnen. För att inte tala om vi fastnat i ett gammalt fartygsankare…. De blev större och tyngre ju mer han berättade.

Nåväl, genom att vända båten helt om och lägga in sakta back gled vårt tunga bogankare loss från-vad-det-nu-än-var, och vi var loss! Skönt att kunna lägga till vid en riktig kaj! För att nu inte tala om vad skönt det är att få ta en riktigt lång varm dusch!

 

 

* * *

 

Blåsten ökade alltmer de närmaste dagarna. Vi har hört flera seglare, som kommit in efter oss, hur ovädret utvecklades till full storm. Det var precis detta, som vi försökte undkomma, när vi med revat storsegel men med full genua seglade undan för allt vad tygeln höll. Vi har aldrig seglat så fort någonsin tidigare! Över 7,5 knop långa sträckor och till och med över 8 knop, när vi surfade nerför en våg. 162 nm seglad distans sista 24 timmarna! Men då satte vi också på motorn för att öka på farten ytterligare någon halvknop. Vi hade haft ett måttligt djupt lågtryck några dagar tidigare, men nu nalkades ett värkligt oväder! Vi låg precis i framkant av det, och därför hejade vi på för fullt för att komma fram och innanför piren i Horta. – Jodå, vi hann! Men nog ven det i riggen de första dagarna här.

Vi har hört från både seglarhåll och från den kommersiella sjöfarten att det blåst mellan 55 och 57 knop, dvs. c:a 28 m/s, vilket är full storm. Ännu mer tacksamma över att ha undsluppit detta är vi, när vi hörde att en italiensk segelbåt är försvunnen i ovädret. Inga som helst spår, inga nödsignaler, ingen livflotte, vrakrester, ingenting. Vi vet inte hur många som var ombord, men enligt de upplysningar vi har fått, har man avbrutit sökandet.

 

Vi har noterat att det är många som seglar ena vägen över Atlanten – från öster till väster – genom att följa ”Trade Winds”. Den andra vägen – från väster till öster – har blivit alltmer osäker.  Det stora och mäktiga högtrycket väster om Azorerna orkar allt oftare inte hålla undan de allt kraftigare lågtrycken och skjuta dem norrut. Då sker det som vi nu upplevde, kraftiga lågtryck ovanligt långt söderut.

Allt fler seglare sätter båten på ett lastfartyg över till en europeisk hamn. Det är nog en trend, som kommer att bli allt tydligare.

 

 * * *

 

Själva har vi fullgjort en annan ”plikt”, att måla vårt märke på kajen här i Horta. Det finns tusentals gamla och nya, mer eller mindre originella bilder med årtal och namn på besättningen. En del riktigt konstnärliga. Andra med fantasifulla namn. ”Titanic II” har vi sett några gånger, men nu även ”Unsinkable II”. Man undrar osökt vad som hände med den första… Eller vad sägs om ”Fiasco da Gama”…

 

 

 

Endera dagen kommer vi att segla vidare till någon av de andra öarna här på Azorerna.