Tidigt igår morse, den 2 januari 2021, så fort dagsljuset visade sig, släppte vi loss förtöjningarna i Puerto de Mogán. Hamnkaptenen var tidigare aviserad, men vi anropade över radio i alla fall. Hamnkaptenen vill alltid veta alla hamnrörelser, så att inga missöden sker.

Efter en något laber inledning, kom plötsligt de s.k. accelerationsvindarna, som blåser kraftigt utmed öarnas sidor. Fick raskt revat seglen, men vi gjorde i alla fall 7 knop. 

Måste erkänna att jag kände av att vi inte varit riktigt ute på sjön på över 10 månader. Normalt sett har vi båda ”sjöben”, men efter flera veckor på landbacken brukar vi inför en längre översegling sätta på ett sjösjukeplåster bakom ena örat. Efter ett dygn har vi vant oss, och sjösjuka är inte längre något problem. 

Den här gången var det annorlunda. Det lilla ”skuttet” till och från Pasito Blanco i lugnt väder räknar vi inte som att ha varit ute på sjön i tufft väder. Nu blåste det plötsligt upp ganska ordentligt. Så kraftigt att vi fick reva; 2 gånger, innan gången blev lugnare. Väl uppe i sittbrunnen kände vi inte av det så mycket, men nere i byssan, blev det snabbt att ta sig upp igen. 

Sjösjuka beror på att hjärnan tar emot motsägelsefulla signaler. Innerörat känner av rullningarna, men nere i byssan (ännu värre inne i den lilla toaletten!) ser ögonen att väggarna är raka och vinkelräta. Där registrerar inte ögonen rullningarna. Eftersom innerörat sänder andra signaler, blir det stopp i tarmrörelserna; med illamående och ev. kräkningar som följd. Slutsats: var uppe i sittbrunnen, titta framåt mot horisonten och följ med i båtens rörelser. Ta gärna aktiv del i styrningen; då följer man extra väl med i båtens rörelser. Knapra gärna på en bit knäckebröd, så knuffar man på tarmarna lite extra. 

 

* * *

 

Vi hade från tidigare bokat plats i den lilla marinan ”Las Galletas” på Tenerifes sydostkust. Eftersom hela Tenerife tydligen hade stängts ner (”Lock down”), seglade vi förbi Tenerifes sydkust och ankrade i en ensam liten bukt på sydvästkusten, strax söder om ”Los Christianos”. Bedårande vackert! Vi fick några bilder från  solnedgången, och man anar lugnet och stillheten. 

 

 

 

Efter en lugn natt utan några vågsvall, bara en del svaga dyningar, kunde vi vakna utvilade. Bad från badbryggan i aktern. Alldeles klart och härligt salt vatten! Skönt att på badbryggan få duscha av allt saltet. Det är väl ingen överdrift att säga att frukosten smakade riktigt gott efter ett sådant uppvaknande!

 

* * *

 

Så skulle vi iväg. Upp med ankaret. Det gick inte. Redan kättingen satt fast. Hade snott sig runt en sten på den steniga bottnen. Detta har jag aldrig varit med om! Hur göra?! Det lönar sig inte att dra. Gör istället tvärtom! Släpp efter lite på ankarkättingen, låt vinden ta tag i aktern och låt båten sno sig lite runt. Försök sedan försiktigt igen. Och se! Nu följde kättingen fint med upp, när ankarspelet började dra. 

Så var det ankaret. Det satt bom fast. Det också. Det går inte att bara dra på med den elektriska ankarvinschen. Det kan sluta med att axeln inne i ankarspelet kan få sig en knick och böja sig. Jag har varit med om det på en av våra stora genuaskotvinschar i sittbrunnen. Och det är ändå storlek 54. 

Sååå. Även här måste det till list. Dess bättre har vi numera alltid fäst en ankarboj i bakkanten av ankaret. Dels för att vi – och särskilt andra! – skall veta var vårt ankare ligger, men också för att ankarbojen skall fungera som ”trippline”, när ankaret fastnar. Genom att ömsom dra och släppa efter i ankarkättingen, och ömsom dra i bakkanten av ankaret, gick det till sist att lirka loss det. Nu kunde ankarvinschen gärna få dra upp det tunga ankaret. – Puh! Vilken lättnad! Förstår nu varför vi var helt ensamma i den viken! Andra hade helt säkert hört talas om den klippiga bottnen. 

 

* * * 

 

Så var vi iväg. Idag nästan ingen vind alls. Det skulle komma frampå dagen, när vi närmade oss La Gomera. Men inte. Så det blev att tuffa på för motorgång. 

Det är intressant att lyssna på radiotrafiken över VHF-radion. Ibland lite skrämmande. Som de nästan dagliga rapporterna om immigranter i livsfarliga farkoster på väg över från nordvästra Afrika till Kanarieöarna. Dessa transporter har ökat kraftigt det senaste året, efter att Medelhavet i praktiken numera är stängt för flyktingtrafik. Dessvärre är det inte alltid alla som klarar den livsfarliga turen över Atlanten. 

I eftermiddag fick vi därutöver flera bekymmersamma meddelanden om att en franskregistrerad 60 fots segelbåt med 7 besättningsmedlemmar ombord är försvunnen. Den lämnade Las Palmas på Gran Canaria den 29 december och skulle segla direkt till Aruba i södra delen av Karibien. Sedan natten till den 1 januari har ingen haft kontakt med båten. Senaste positionsangivelse ligger 203 sjömil söder om oss (c:a 400 km), utanför Västsahariska kusten. Om det handlar om ett elfel, som slagit ut all kommunikation, eller om något allvarligt inträffat, är just nu okänt. 

 

* * * 

 

Själva kom vi i alla fall fram till Marina San Sebastián här på La Gomera. Inte bara Marinéros från hamnkontoret utan även flera av båtbesättningarna vinkade glatt igenkännande, när vi lade till vid bryggan. Med åren växer det fram en fin gemenskap båtfolk emellan. 

Vi ser fram till att få göra några riktigt långa bergsturer här på La Gomera.