Vi befann oss i går eftermiddag just i hamninloppet till Fort de France, Martiniques största stad. Vi sökte efter tömningsstation för toa-tanken.

Plötsligt hörs ett öronbedövande och intensivt pulserande ljud i hela båten. Har aldrig hört något liknande. Svårt att lokalisera varifrån ljudet kommer. Brand i motorrummet? Ingen rök. Sjunker vi? Båten rör sig normalt och ingen ökad mängd vatten i kölsvinet. Då vi befann oss vid inloppet till industrihamnen med flera franska örlogsfartyg, undrade vi om vi kommit in på förbjudet område. Tycker nu att ljudet förefaller att komma från VHF-radion. På displayen står något om att starta om apparaten för kvittering. Gör så, och får på nytt upp kanal 16, nöd- och anropskanalen för all sjöfart.

Hör nu en kvinnlig röst, som på lite knagglig engelska med kraftig fransk brytning förklarar att en båt råkat i sjönöd strax utanför Saint Pierre, 10 nautiska mil NV om oss. Inte alls långt härifrån och dit vi planlägger att segla om ett par dagar.

Man hör på kanal 16 hur flera båtar uppger sina positioner, avstånd och tid för att komma haveristen till undsättning. I den snabba kommunikationen med viss språkförbistring fick jag inte med mig exakt vad som hänt, men uppenbarligen var det någon som var i omedelbart behov av assistans.

Man hade tydligen utlöst ”Distress-Alarm”, tryckt på den där röda nödknappen, som alla VHF-apparater är utrustade med. Den kan förprogrammeras med speciell knapp för 5 nödsituationer: Man-över-bord, brand ombord, båten sjunker, akut sjukdom och piratöverfall. De flesta har knappast ägnat tid åt att förprogrammera sina apparater. I en nödsituation bör man därför, efter att ha utlöst ”Distress-Alarm”, också ta mikrofonen och ge ett ”May-Day”-anrop med ett kort besked om vad som har hänt, hur många som finns ombord, och position. Detta även om positionen ges automatiskt via GPS.

Vad som hände igår, fick vi inte klart för oss. Dock var det uppenbart att nödsignalsystemet fungerade. Ingen båt med kanal 16 inkopplad kunde undgå att höra att någon var i nöd. Sådan nödsituation kan ha varit brand ombord, som man inte lyckats bemästra, eller att båten sjunker mycket raskt efter stor vatteninströmning. Alla seglares mardröm.

Vi ankrade på en skyddad plats. Kände inte riktig att det var läge för att på kanal 16 fråga Harbor Master efter toatömningsstationen. Det får vi ta en annan gång.

Först ett kort meddelande;

När vi för några veckor sedan seglade i södra Karibien, blev vi av andra seglare varnade för att segla alltför nära ett område strax NNV om Grenada, där det enligt uppgift skulle finnas vulkanisk aktivitet på havsbotten. Visserligen inte aktiv, men området man ombads undvika finns utmärkt på sjökortet.

För några få dagar sedan fick vi på Internet se, att det är mycket oroligt runt vulkanen Kick’em Jenny 8 km (5 sjömil) norr om Grenada. Seismologerna registrerade onormal och oroväckande aktivitet, och varnade för ett omedelbart utbrott på havsbotten. Man talade om timmar – dagar. Man trodde inte att det skulle medföra någon risk för Tsunami, men väl utsläpp av stora mängder gas. Detta skulle kunna medföra att vattnets lyftförmåga minskar drastiskt, och att såväl småbåtar som större fartyg kan sjunka mycket snabbt.

Vi har inte hört något vidare, och vi befinner oss nu på betryggande avstånd från det hotande området. Men nog känns det lite läskigt, att tänka sig att det var just där, som vi seglade förbi för bara 2-3 veckor sedan.

* * *

Vi har nu legat för ankare några dagar utanför Martiniques näst största stad, Le Marin, helt nederst på ön. Det är nog den stad, som växer mest, det är hit flera marinor, båtvarv, båttillbehörsbutiker, mm. har flyttat de senaste åren. Det förefaller som om detta är den expansiva delen av ön.

Som på alla ställen på jorden, där många seglare passerar, finns minnena kvar om Den Stora Seglatsen. Många drömmar ligger kvar i ”Sorgliga raden”, där ägaren lämnat båten kvar i hopp om att komma tillbaka och fortsätta där det slutade. Efter många år och brustna förhoppningar båten fortfarande ligger där.

”Sorgliga Raden”. Det ena kadavret värre än det andra. Alla långseglares fasa – att drömmen skall sluta så här…

* * *

Något om Martiniques historia.

Martinique upptäcktes av Columbus 1502, och fick av ursprungsbefolkningen (de stridbara ”les Carib”) sitt namn Madinina (”Blomsterön”), som senare har utvecklats till Martinique. Som vanligt har fransmän och engelskmän kämpat om herradömet över denna ö, liksom över så många andra öar. I Parisavtalet 1763 fick Frankrike avstå Kanada (”några tunnland snö”) mot att få behålla ”Blomsterön”.

I slutet av 1600-talet ökade produktionen av sockerrör, och därmed dessvärre också importen av afrikanska slavar. Detta kom att helt förändra befolkningsstrukturen, och redan 100 år senare, i slutet av 1700-talet, hade befolkningen till övervägande del afrikanskt ursprung.

1848 förbjöds slaveriet i Frankrike och därmed även dess kolonier. Den franske parlamentsledamoten Schoelcher var den som enligt historien drev frågan om slaveriets avskaffande hårdast, och det finns ett litet fiskeläge på öns västkust, som är uppkallat efter honom.

Fram till förra århundradeskiftet var staden Saint Pierre i nordvästra delen av ön den största och ekonomiskt ledande staden på ön. Ett mycket svårt vulkanutbrott år 1902 från Mont Pelée ödelade staden totalt. Det finns massvis av gamla skeppsvrak kvar i hamnen vid Saint Pierre, både som hinder för sjöfarten, men också som en påminnelse av naturkatastrofen för drygt 100 år sedan. Enligt skrönorna överlevde endast en person i staden; stadens fånge, som räddades av fängelsets tjocka murar. Sanningshalten i historien är kanske något tveksam, men turistindustrin frågar inte efter sådana bagateller som historisk korrekthet. Historien säljer bra som den är.

Efter 2:a världskriget, 1946, fick Martinique, liksom Guadaloupe, status som Département d’Outre Mer, vilket har medfört betydande subsidier från fastlandsfrankrike. Infrastrukturen och allmänna levnadsstandarden har ökat betydligt mer i dessa områden än i grannländerna. – Jordbruket är fortfarande huvudnäringen med fr. a. odlingen av sockerrör, bananer och ananas.

* * *

I den urbana stadsbilden finner man fortfarande pastoral idyll med betande kreatur som får, getter, höns och en och annan ko. Alla fridfullt betande just bredvid vägkanten, helt oberörda av det där mänskliga påfundet Tid.

Och där satt han under sin korkek, tjuren Ferdinand! Och luktade på blommorna! Och var sååå lycklig!

* * *

I morgon, måndag 18/3, seglar vi vidare västerut. Vi planerar att träffa våra engelska seglarvänner Jan och Pete i deras båt Twenty-Twenty, och som är på väg söderut.  Vi har alla mycket att berätta, och vi hoppas få en del tips om vår vidare färd norrut. – Spännande fortsättning följer!

Från Canouan seglade vi via Béquia tillbaka till Rodney Bay på Saint Lucia. Det var här, som vi en gång ”landade” precis före nyår efter seglingen över Atlanten.

Vi har nu i två månader seglat i södra Karibien. Det var ett medvetet val, eftersom de delarna sannolikt inte skulle vara skadade av de förödande orkanerna under sensommaren och hösten 2017. Och under tiden har man förhoppningsvis kunnat återställa en del av infrastrukturen i de orkanhärjade norra delarna.

* * *

Vi har här haft ”fint besök” av Else-Gine Hultgren og Kirsti Andal från operationsavdelningen på sjukhuset i Mo i Rana. Vi känner varandra alla fyra väldigt väl efter att ha arbetat tillsammans i nästan 20 år!

Fint besök på bryggkanten!

De reser med ett kryssningsfartyg från Miami runt i Karibien. Eftersom de skulle ligga vid kaj i huvudstaden Castries under en dag, passade vi på att hämta dem med taxi och köra dem hit till marinan, där vi ligger just nu. På planeringsspråk kallas det Precisionsarbete! – Vi åt lunch tillsammans, och pratade gamla minnen och allmänt sladder. Vi satte stort värde på att få träffa dem!

Lunch på verandan i Marinan.

* * *

Vi skall nu endera dagen segla över till Martinique, strax norr om Saint Lucia. Det är en del av Frankrike. Det medför inte bara att det är franska språket och Euro som gäller, utan för också med sig att vi skall kunna använda oss av våra svenska telefonkort från Telia, utan någon Roamingavgift. Säger man i alla fall. – Spännande fortsättning följer!

Från Tobago Cays seglade vi sakta vidare norrut genom de vackra Grenadinerna. Detta är en ögrupp, som ligger mellan Saint Vincent och Grenada. Med undantag av de två sydligaste öarna, tillhör de alla Saint Vincent.

Det finns många pärlor bland öarna i den här ögruppen. Se på detta ställe med en egen havsvik med sandstrand! – Bilden ger inte stället riktig rättvisa, och det skyddade läget framgår inte på bilden.

Egen havsvik med kritvit sandstrand.

* * *

Vi ankrade upp i viken utanför Canouan. Där inne på stranden finns en flott hotellanläggning med en fin restaurang och även SPA.

På bryggan upp till hotellanläggningen på Canouan.

Vid entréen till den flotta anläggningen.

Efter att ha gungat omkring i vår båt under så lång tid, unnade vi oss lyxen att ta in på hotellet och avnjöt en utsökt middag på restaurangen. Behöver vi nämna att det var ”fönsterbord med havsutsikt”?! – SPA-anläggningen måste naturligtvis utnyttjas av Helmi, som prövade på ”Swedish whole body massage”. Det skall inte förnekas att vi var lite undrande vad nu detta skulle innebära. – Nåväl, allt avlöpte komplikationsfritt, och Helmi var helnöjd med ”maschasen”.

* * *

Ute till havs har vi ofta sett flytande tång, som påminner lite om vår skandinaviska blåstång/blæretang. Ibland kan dessa bälten bli väldigt stora. Symtom på klimatförändring?

De drivande tångbältena kan anta enorma proportioner.

* * *

På vår segling norrut passerar vi det lilla samhället ”Petit Bordel”. I pilotboken (”Seglingsguiden”) konstaterar författaren helt torrt: ”Förvänta er inget! Man uppfyller inte vad man utlovar!” – Vi seglade vidare.

Vi seglar förbi det lilla samhället ”Petit Bordel”.

* * *

Ibland får man sig en tankeställare. Som när man seglar helt nära inpå någon, som hade otur/uflaks.

Vraket efter en båt, som drivit upp på klipporna och brutits sönder.

* * *

Vi upplevde några härliga dagar ombord, där vi bara kunde njuta av det fina vädret.

Så får vi väl ta med en ”Selfie” från akterdäck!

* * *

Vi fortsätter norrut mot Rodney Bay, platsen dit vi först anlände sista dagarna i december, efter atlantöverseglingen. Vi har snart seglat runt den södra delen av Karibien, och drar oss snart alltmer norrut. – Spännande fortsättning följer!

Från Mayreau är seglingsavståndet kort, kanske 5 sjömil, till Tobago Cays. Inte att förväxla med Tobago, som ligger längre söderut, bredvid Trinidad.

Tobago Cays och kringliggande korallrev är närmast ett ”must”, när man seglar i denna del av världen. Särskilt det omkringliggande ”Horseshoe Reef” är berömt för sina fina dyk- och snorklingsmöjligheter. Jag minns att jag läst om detta i National Geografic för många år sedan.

Och om inte detta skulle vara tillräckligt, finns ”Worlds End Reef” inte långt bort…. Fast man behöver inte resa så här långt för att komma till Verldens Ende; våra norske venner vet at det finnes sør på Tjøme, straks sørvæst fra Oslo!  Slett ikke værst!

Av miljöhänsyn är man väldigt restriktiv med tillåtelse att ankra i detta område, utan hänvisar till utlagda bojar. Detta för att skydda de känsliga korallerna på botten. Vi låg därför på svaj på boj ett par nätter.

Efter en kort stund dök Helene och Per i ”Alícia” upp i sin jolle. De hade sett vår svenska flagga i aktern. Vi har gemensamma bekanta i Marie och Lars, med vilka vi seglade långt och länge i Skottland och Irland. – Detta är en av fördelarna med seglarlivet – man träffar så många härliga människor!

* * *

Vi har några vackra bilder från öarna här. Det är bara att njuta!

På stranden i Tobago Cays.

Vy ut över vattnet. Vår båt ligger en bit ut i vattnet, mitt i bilden.

Helmi på en palmstam.

Borta i skogsbrynet, ute på den vita sanden, ligger en ….

Leguan!

Här skulle vilja lägga in en liten filmsnutt av leguanen, när den kom gående rakt mot oss. Av tekniska skäl klarar jag inte av det just nu, men skall meddela, när detta har blivit gjort.

På kvällen blev vi hämtade av en av de många Boat Boys, som tog oss till en liten strandrestaurang, där vi satt med fötterna i sanden. Det serverades grillad hummer med en flaska svalt vitt vin. Väldigt stora humrar! Har aldrig sett så stora förr! Utsökt måltid!

Vi blev inviterade till grannbordet av ett gäng glada australiensare. Snart var snacket igång, och med vinet kom snart också sångerna. Möjligen också sångförmågan. Vi från S/Y Helmi erbjöd oss att bidra med ett litet kulturell inslag. Stormande applåder. – Så klämde vi i med ”Vem kan segla förutan vind” och ”Gubben Noak” och annat känsligt. Vi sjöng tvåstämmigt, minst. Artiga/høfliga applåder. – Sedan drog australiensarna igång med ”Walzing Mathilda” så det dånade mellan palmerna. Allmänt jubel och alla sjöng med. Kvällen avslutades i en härlig stämning, och så blev vi skjutsade tillbaka till båten.

Tillsammans med ett gäng glada australiensare.

* * *

Vi seglar snart vidare till Canouan och därefter Béquia.

Vi har legat för ankar i en vik vid den vackra ön Mayreau. Vi gick inte in i utan seglade bara förbi den berömda sandstrandsviken Salt Whistle Bay, eftersom det var knökfullt med segelbåtar där. Vi gillar inte att ligga helt kloss intill andra båtar, särskilt inte om man ligger på svajankare. Det är inte bara risk för att man duttar i varandra (man kan ju visserligen fendra av), utan fr. a. finns det ju en stor risk för att någon lägger sitt ankare över någon annans kätting. Och sen har man ett problem. Problemet blir inte mindre om det blåser kraftigt, när man skall iväg. Och blåsa kraftigt, det har det gjort nu en längre tid. – Dessutom kanske det inte är så kul/morsomt att ha folk enda in på sig.

Vi valde därför att ankra i Saline Bay en liten bit därifrån. Också mycket väl skyddat. Men inte lika trångt.

Vi har fått en bra rutin nu, när vi skall sjösätta jollen/dingen. Vid förflyttning tar vi upp gummijollen på fördäck. Med ett fall från masttoppen, kopplat till gummijollens stroppar, kan Helmi sedan med hjälp av de stora eldrivna vinscharna enkelt lyfta jollen upp på däck eller ner i vattnet. Carl-Gustav står framme på fördäck och skjuter jollen in på däck eller utanför mantåget, så att vi får jollen precis där vi vill. Inget tungt slitande här, inte! Det fungerar väldigt bra.

Vi har haft ett kryssningsfartyg med 5 master, som har legat uppankrat lite längre ut i viken. Med mindre båtar fraktas sedan horder av turister in till bryggan. Stranden är sedan full av soltörstande turister. Och T-shirtsförsäljare, som anar goda förtjänster. Flera av turisterna är riktigt sportiga. Bifogar några bilder.

Det femmastade kryssningsfartyget har ankrat upp utanför oss i den lilla viken Saline Bay.

Horder av turister invaderar nu stranden. Och med dem försäljare av T-shirts och souvenirer, Made in China.

En del ungdomar är riktigt duktiga!

Andra tar del lite mer lugnt….

Alla verkar att ha haft kul på stranden en varm och skön februaridag. 26 grader i vattnet. Det är det nog inte där hemma. Hör bara talas om snökaos och bister vinterkyla.

* * *

Vi har tagit långpromenader över ön. Bland upp till den gamla katolska stenkyrkan mitt uppe på ön. En betagande vacker utsikt, bl. a. över Tobago Cays och det världsberömda Hästskorevet. Ett klassiskt ”must” i dessa farvattnen.

Vi seglar vidare dit. – Spännande fortsättning följer!

Lite försenat pga dålig internetförbindelse, vill vi dock gärna visa några härliga bilder från ”Independance Day” i Grenada, 2018 02 07.

Hela huvudstaden St. George’s var pyntad med nationens färger – gult, rött och grönt – säkert en vecka i förväg. Flaggor och vimplar på gatorna, barnkläder till salu, barnens frisyr med allehanda spännen – allt i nationens färger.

We found this Beautiful and Proud Lady in St. George’s, prepaired to Celebrate Independence Day of Grenada.

På idrottsplatsen i huvudstaden St. George’s firades Independence Day med en direktsänd militärparad i TV samt tal av landets kvinnliga president, Dame Cécile La Grenade. Officiellt har hon titeln Governor-General, under Queen Elisabeth II, som formellt är landets statsöverhuvud.

* * *

På marknaden fann vi barnkläder till salu i nationens färger.

Barnkläder i nationens färger, till salu på marknaden dagarna före Independence Day.

* * *

På en av bakgatorna fann vi denna söta och charmerande lilla jänta! Nationaldagsklädd! Fin i håret!

En charmig liten jänta med hårspännen i nationens färger.

* * *

Standarden på hus varierar väldigt mycket. Det verkar inte bara bero på ekonomisk standard, utan också på vilket intresse man har för sitt hus. En del har ruckel, andra välskötta hus. I samma stadsdel.

Standarden på hus varierar mycket även inom samma stadsdel. En del sköter om sina hus. Andra inte.

* * *

Folklivet längs gatorna är härligt att beskåda. Se hur damen i gatuståndet elegant svingar sin Machete för att preparera färska kokosnötter till oss!

* * *

Det vanligtvis högljudda gatulivet fick dämpas något av polisen, när domstolen sammanträdde….

Tystnad! Domstolen sammanträder! Inget tutande med bilhorn!

 * * *

Granada har en mycket intressant historia. Huvudön upptäcktes av Columbus vid hans 3:e resa, 1498. Det var dock svår att landstiga på ön pga ursprungsbefolkningens (”Caribs”) hårdnackade motstånd mot alla inkräktare. Vid engelsmännens försök 1609, blev de tillfångatagna inkräktarna kokta, uppätna, och resterna kastades i havet. Sedan fick fransmännen gärna försöka.

De lyckades bättre i mitten av 1600-talet. Med list och brännvin besegrades Caribierna, som dock vägrade ge upp. Hellre än att underkasta sig främmande inkräktare, kastade man sig utför ett stup ut i havet.

Med ursprungsbefolkningen borta, kunde nu engelsmän och fransmän fortsätta att bekämpa varandra om herradömet över denna vackra och fruktbara ö. Särskilt bomullsodlingen var på grund av slaveriet mycket inkomstbringande för de nya markägarna.

På grannön Union Island – som politiskt nu tillhör St. Vincent – finns ett litet minnesmärke över de 53 slavar, som under en 10-månadersperiod på 1770-talet dog på ön under fruktansvärda umbäranden samt väktarnas brutalitet.

Minnesmärke över ett mörkt kapitel i människans historia – slaveriet.

* * *

Även i modern tid har andra makthavare intresserat sig för Granada. Landet fick sin självständighet 1974, men ingår i det brittiska Commonwealth (liksom bl. a. Kanada, Australien och Nya Zealand). Grenadas förste premiärminister, Eric Gairy, drev sina idéer om investeringar och ekonomisk utveckling på ett auktoritärt sätt. När även nepotism och korruption blev uppenbart, störtades han 1979 av en grupp radikala politiker.

Radikalernas politiske ledare, Maurice Bishop, drev nu snart en hänsynslös politik åt andra hållet, med bl. a. kubanska s.k. rådgivare. När dessa började bygga en flygplats på Grenada, fick ledningen i Washington kalla fötter, och US Marines invaderade ön 1983. Bishop mördades under oklara omständigheter, kubanerna fördrevs, och en stabilare period inleddes efterhand.

* * *

I september 2004 ödelades stora delar av infrastrukturen av den våldsamma orkanen Ivan. Befolkningen visade dock åter en enastående vilja att överleva. Sakta har man nu återuppbyggt infrastrukturen, och fr. a. turister men även utländska investerare börjar återvända.

En bild från St. Davids Marina, som vi lämnade för några dagar sedan.

Termitbo i skogen bredvid marinan. Sådana grannar vill ingen ha! De kan förstöra ett helt hus.

* * *

Igår, månd. 5/2 -18, lämnade vi ”Le Phare Bleu Marina” med det gamla svenska fyrskeppet ”Västra Banken”. Vi var lite tvekande att segla iväg, pga väl stark vind. Efter lunch på den lilla strandrestaurangen mojnade vinden. Vi beslöt att kasta loss, och försöka ta oss de 5 sjömilen runt udden utanför St. George’s för att komma i lä.

Från beslut till handling var steget kort. Inom en timme var vi iväg. Ut ur marinan gick fint, men när vi kommit ut ur den skyddande bukten, blåste det 12-14 m/sek., och vågorna gick rätt höga. Vi hade ett bottenrevat storsegel uppe för stabilisering. Just när vi fick vinden och vågorna rakt från sidan, var det gungigt värre! Här gällde det dock att stå på till dess vi kommit förbi ett farligt rev, innan vi kunde ändra kurs. Därefter kunde vi vända rakt västerut och få vind och vågor akterifrån. Med minimal segelyta uppe, surfade vi fram med ibland över 8 knop! Skummet riktigt yrde om fören! Härlig segling!

Vi passerade snart positionen 11 gr. 58,99′ N  61 gr. 44,44′ W, den sydligaste punkten på hela vår resa! Nu seglar vi norrut och hemåt!

Efter att vi rundat Granadas SV udde, hade vi lä, och det blev lugnare segling. Lite besvärlig aktertilläggning i St. George’s marina pga kraftig sidovind, men till slut låg vi säkert förtöjda.

11 gr. 58,99′ N  61 gr. 44,44′ W.  – Den sydligaste punkten på vår resa.

* * *

Vi hade några nätter noterat att färskvattenpumpen brummade till några gånger. Brukar tyda på att det droppar vatten någonstans, oftast en otät slangkoppling. Innan kvällsmaten tittade jag runt inne i motorrummet och fann mycket riktigt en droppande slangkoppling. Den hade krånglat tidigare, och slangen såg inte riktigt frisk ut. Måsta bytas ut snart, innan det brister. – Men maten stod på bordet, och … ”Vi tar det se’n!”

Vi hade precis ätit färdigt, när Helmi for upp från sin plats i sittbrunnen, eftersom det var ordentligt varmt under rumpan! Snart var det ångande varmt under stuv-utrymmet på hennes plats. Koll i stuven; varmt, men inget blött. Koll i motorrummet under stuv-utrymmet; där sprutade det mycket hett vatten ur varmvattenberedaren! Den gistna gamla slangen hängde ner uppgivet.

Vi fick stopp på vattenpumpen och kunde vädra ut all vattenånga och torka upp efter förödelsen. Slangen kunde skarvas och sättas på plats. Friden återvände, men Helmi tyckte det hade varit lite väl varmt om rumpan!

Sens moral: uppskjut inte till morgondagen, det som Du kunde ha gjort redan igår. – Dessutom styrker detta vår regel att aldrig lämna båten med tryck i färskvattensystemet. Pumpen skall vara frånslagen. Vi har varit med om tidigare att en slang har lossnat. Då var vi också ”hemma”, dvs. ombord i båten, och kunde förhindra att 400 liter vatten runnit ut i båten.

För två dagar sedan lämnade vi St. Davids Bay, där vi haft båten på land några dagar. Hittade en trevlig marina i en annan av dessa fjordliknande små vikar här på södra Granada-kusten. Namnet Le Bleu Phare Marine kommer sig av ett gammalt fyrskepp, som idag fungerar som Pub samt dusch- och toalettanläggning för hamnens gäster.

Le Phare Bleu säkert förtöjd vid marinans brygga.

I entréen finns ett litet muséum, där det framgår att detta är det gamla svenska fyrskeppet Västra Banken! Skeppet blev byggt i Stockholm 1901 som Fyrskepp no. 23, men låg under åren 1923 – 1970 förtöjd vid Västra Banken i Gävlebukten.

1970 ersattes fartyget av en fast fyr, och blev bogserat till närbelägna Öregrund, Stockholms skärgårds norra utpost. Man hade där inte möjligheter att sköta underhållet, utan behöll bara själva fyrtornet och däckshuset. Dessa är nu placerade på ett betongfundament vid inloppet till Öregrunds hamn.

Resterande del av fartyget fungerade sedan som Pub- och Restaurangbåt i Stockholm. I början av 2000-talet såldes fartyget, och fraktades till Rostock vid tyska östersjökusten, där hon genomgick en mycket omfattande renovering. Man lyckades få tag på fyrtorn och däckshus från ”Fyrskepp no. 21, Trelleborgs Redd”, och hon ser idag komplett ut.

2005 fraktades fyrskeppet Västra Banken ombord på ett oceangående fraktfartyg till Grenada, där hon nu alltså ligger! Förutom den gamla lanterninen, som suttit uppe i själva tornet, har man pietetsfullt bevarat mycket av inredningen, med bl. a. dörrskyltar:

Fyrvaktarens hytt.

Fyrbiträdets hytt.

Bakom dessa dörrar hade besättningen sina egna hytter, säkert i noga rangordning. Idag är de fräscha dusch- och toalettutrymmen för marinans båtgäster.

* * *

Vi tog en promenad i omgivningarna, som visar att det är mycket välbärgade och förmögna människor, som bor i området.

Bild från bostadsområdet, där marinan ligger. Dolt i grönskan ligger ett palatsliknande hus med egen ”liten” brygga.

Hela marinan är välskött, och prunkar av en härlig växtlighet. Här en bild av när en av Marinans anställda ordnar med blomsterarrangemanget.

Blomsterarrangemangen skall på plats!

* * *

Vi stannar här några dagar till, innan vi början av nästa vecka seglar till huvudstaden St. George’s.