S/Y Helmi

Följ vår segling till värmen…


2 kommentarer

Dominíca – hårt drabbat av orkanerna hösten 2017.

Under augusti och september 2017 drog flera mycket svåra orkaner in över Karibien, Centralamerika och södra USA. Två av dem drabbade mellersta och norra Karibien särskilt hårt. Och detta med bara 2-3 veckors mellanrum.

Vi befann oss vid den tiden i södra Europa med kurs mot Kanarieöarna, och var naturligtvis väldigt fundersamma hur vi skulle göra. Skulle vi fullfölja våra planer att från Las Palmas på Gran Canaria segla iväg i början av november för att via Kap Verde ta oss till Saint Lucia i december? Vad skulle vänta oss där? Utslagen infrastruktur med frånvaro av elektricitet, vägförbindelser och telefon? Bristfälligt vatten och avlopp? Risk för epidemier i värmen? Ökad kriminalitet?

Bedömningen var inte helt enkel, då ingen visste något säkert. Det låg stora ekonomiska intressen i att förminska och bagatellisera problemen. Samtidigt fick man inte vara aningslös och godtrogen; i tuffa situationer kommer tyvärr ofta människors sämsta sidor fram, och kriminalitet har ju redan tidigare varit ett problem i Karibien. De som har följt vår blogg minns kanske de överväganden, som vi gjorde.

Vi bestämde till slut, att huvudsakligen segla i den södra delen av Karibien, som enligt rimligt tillförlitliga uppgifter skulle vara skadefritt. Fram mot april månad skulle vi dra oss norröver, när återuppbyggnaden där hade kommit igång. I vår resväg norrut var det framför allt Dominíca, som drabbades hårt. Det finns andra områden längre norrut, som också drabbades hårt, men det ingick inte i våra planer att segla så långt norrut.

 

* * *

 

Efter att ha lämnat Saint Pierre på Martinique, kom vi fram till Prince Ruperts Bay vid Portsmouth på Dominíca den 28 mars 2018. Hittade snart en plats i viken, där vi kunde låta ankaret gå. Ankarspelet fungerar fint nu, och vi fick gott fäste på 8 meters djup med 40 meter kätting.

Redan vid infarten till ankarviken såg vi flera segelbåtar, som blåst upp på stranden i den våldsamma orkanen 6 månader tidigare.

 

Strandad båt efter orkanen.

 

En annan segelbåt på stranden.

 

 

Ett litet lastfartyg hamnade långt upp på land.

 

* * *

Vi beslöt oss för att åka med en liten turistbåt – av karaktär större roddbåt – uppför det som här kallas för ”Indian River”. Det var här ursprungsbefolkningen (”Caríbes”) bodde fram till 1978, då en annan orkan ödelade deras möjlighet att fortsätta att leva där. För närvarande lever ursprungsbefolkningen i särskilda reservat, som regeringen ställt i ordning. De utgör idag några tusen individer, men endast 100 – 200 av dem anses vara direkta avkomlingar, övriga är mer eller mindre uppblandade med människor av afrikanskt och europeiskt ursprung.

När man talar om ”ursprungsbefolkning” är detta inte helt sant. Redan för 2000 år sedan lär de karibiska öarna ha varit befolkade av ett fredligt folkslag (”Arawaks”), som kände till tobaken och som konstruerade ”Hammácan”, förlagan till våra hängmattor. –  På 1200-talet invaderades öarna av de betydligt mer aggressiva ”Caribes”, som troligen kom från Sydamerika. Caribes slog ihjäl och åt upp männen bland ursprungsbefolkningen, medan kvinnorna fick tjäna som ”nöjen”. Det indianska namnet på det nya och mycket aggressiva folkslaget var ”Kalinas”, varifrån vi sedan via spanskan har fått ordet ”kannibal”.

Denna utläggning har sin betydelse, eftersom det till stor del förklarar de ibland mycket stora svårigheter, som framför allt engelsmännen hade, när de på 1600-talet försökte besätta en karibisk ö. De krigiska och mycket aggressiva Caribes försvarade sina öar till det yttersta, och flera gånger fick engelsmännen slokörat dra sig tillbaka. Ryktet om kannibalism har säkert också bidragit till att dämpa stridsviljan hos de engelska soldaterna.

* * *

Tillbaka till vår lilla båttur uppför ”Indian River”. Det är betydligt lugnare och tryggare än vad historien kanske antyder.

Kulturministeriet har varit mycket tydlig med att försöka bevara idyllen, lugnet och fridfullheten, när man färdas på floden. Inget motorbuller, utan vår guide tar fram årorna och ror oss de knappt 2 km uppför den stillsamma floden, som man kan komma.

 

Sakta ros båten uppför ”Indian River” under tystnad. Påminner om att färdas på en av Amazonas bifloder.

 

 

Man ser hur orkanen ”Maria” ödelade stora skogsarealer längs med flodstranden. Tidigare var floden nästan övertäckt av träd och grenar, som växte som ett tak över floden.

 

 

Fram till hit har man röjt floden. Efter orkanen såg hela floden ut som där framme. Helt stopp av nedfallet bråte! Man anar nu vilket enormt arbete, som ligger bakom att få floden farbar så här långt.

 

* * *

 

Inne i själva staden finns många konkreta bevis på orkanens härjningar. Vi visar några bilder.

 

Bild av orkanen Marias härjningar på Dominíca.

 

Ännu ett hus, där taket flög iväg.

Vid orkanen, som drabbade Dominíca med full kraft i mitten av september 2017, anses 80% av husen ha blivit mer eller mindre totalförstörda. Husen av trä och plåtskjul är i stort sett helt borta. De av betong klarade sig bättre, men även där skadades taken svårt. Fram till nu har befolkningen haft skolor och kyrkor som sin tillflyktsort vid naturkatastrofer, men dessa klarar inte längre naturens härjningar. Regeringen har därför nu låtit påbörja byggandet av ordentliga skyddsrum. Detta eftersom all statistik dessvärre nu talar för att orkanerna kanske inte blir fler, men väl allt våldsammare. Tidigare talade man om Orkan klass 3-4, vilket i sig är oerhört kraftiga vindar! Men nu talar man om Orkan klass 5; med vindar över 76 m/s! Och när man vet att vindtrycket ökar med kvadraten på vindhastigheten, då talar vi om krafter!

Vi gjorde en heldagstur i bil runt ön. En ö som måste ha varit fantastiskt vacker! Vi såg dock hur orkanen ”Maria” helt hade ödelagt stora områden. Cocosplantager, odlingar av bananer, papaya, avocado och grapefrukt ödelades i stor utsträckning. Vår chaufför berättade att han under natten, då orkanen drog fram, hade sökt skydd i ett omkullvält oljefat, och undgick då att skadas av nedfallande takbjälkar. Efter de kraftiga vindarna kom skyfallen, som vattenfyllde flodfårorna, och drog med sig vägar och broar. Vi såg en hel stålcontainer – modell större! – som sveptes med av vattenmassorna! – Antalet dödsfall var förvånansvärt litet; ”bara” 21 bekräftat omkomna, och kanske lika många saknade, vilka sannolikt sveptes med vattenmassorna ut i havet. Inga barn är dessbättre bekräftat döda eller saknade.

 

* * *

Efter att ha rest runt i landet och sett denna enorma förstörelse, slås man av tanken: ”Hur överlever man sådant här? Hur klarar man att gå vidare?” – Vi är imponerade över att man på kort tid – det har gått drygt 6 månader sedan orkanen ”Maria” slog till – har fått undan så mycket bråte. Man har byggt provisoriska broar och vägbankar, och gator och vägar är nu farbara. Odlingarna är igång på nytt, vilket är helt nödvändigt, eftersom landet är helt beroende av jordbruket. Skolor och hälsoväsendet är igång, liksom rättsväsendet. Det sista inte minst viktigt, eftersom det i sådana här situationer lätt utvecklas ett ”laglöst” land.

 


Lämna en kommentar

Om Saint Pierre på NV Martinique, 2018 03 31.

På NV Martinique ligger en liten stad, Saint Pierre. Min omedelbara reaktion på namnet blev: hur översätter man det till svenska? ”Sankte Per”?! Fast det kanske inte heter så på franska…

Staden har en nog så intressant och spännande historia. Det var tidigare Martiniques huvudstad med c:a 30.000 invånare. På 1700-talet etablerades en liten katolsk församling, och i mitten av 1800-talet blev staden ett biskopsdöme. Den nye biskopen drev snart på uppbyggandet av en stor katedral med två mycket höga och imponerande torn. Dessa stod färdiga 1891.

Biskopen och menigheten fick dock inte glädja sig så värst länge åt sin ståtliga katedral. Den 8 maj 1902 vaknade vulkanen Mont Pelée, belägen strax norr om staden, plötsligt till liv. Stora lavamassor och brand ödelade staden i det närmaste totalt. Det nämns om över 30.000 döda.

Enligt en källa överlevde endast stadens fånge, kallad Cyparis, och han överlevde då de tjocka fängelsemurarna skyddade honom. Sanningshalten i just den berättelsen är lite tveksam; vem släppte ut honom?!

 

De båda bilderna visar katedralen före och efter vulkanutbrottet. Foto av en informationstavla utanför den nuvarande katedralen. Dessvärre taget med blixt, vilket gav en besvärlig reflex.

 

 

Mont Pelées topp ligger oftast höljd i moln.

 

Dagens befolkning förefaller inte särskilt bekymrade över att de lever vid foten av en vulkan.

Dagens Saint Pierre är en liten småstad med c:a 7.500 invånare. Lite småschabbig, och har aldrig riktigt återhämtat sig efter katastrofen för 100 år sedan. Det finns dock flera mycket trevliga restauranger. Bl.a. ”l’Alsace A Kay”, som drivs av en livs levande och äkta jovialisk fransman, med ett stort smil och ett bullrande skratt. Bara att se och höra honom gjorde att de gratinerade sniglarna i sitt vitlökssmör smakade ännu bättre!

 

* * *

 

De här båda pojkarna, 12 och 14 år gamla, fick följa med oss ut en liten tur med jollen. Till förtjusning för alla de andra barnen på bryggan! Gissa om de var ”Kungar” för resten av dagen!

 

* * *

 

Vi fick göra flera försök att ta oss från Saint Pierre och Martinique. Trots alla väderleksprognoser, blåste det kuling med 14 m/s och 17 m/s i byarna, när vi lämnat den skyddande Martinique-ön och kommit ut på fritt vatten på väg norröver till Dominíca. Två gånger fick vi vända tillbaka till ankarviken utanför Saint Pierre på Martinique. När vi kom tillbaka första gången, upptäckte vi att ankarspelet inte fungerade. Det hade gått helt i beknip, och ankaret och kättingen satt bom fast.

Det började bli kväll, när vi åter kom tillbaka till samma plats, och vi fick ta till akterankaret som en nödlösning. Det visade sig inte hålla alls! Ankaret i sig (20 kg av Bruce-typ) var nog OK, men ankarbandet i aktern har inte alls samma tyngd som kättingen har till det stora Rocna-ankaret (33 kg) i fören. Strax efter midnatt draggade vi och tuschade till en grannbåt. Mycket lätt stöt och inga skador. Men visst var det förargligt! Sån’t gör man bara inte! Så det blev till att gå ankarvakt den natten! Det är uppenbart att de akterankare med band på rulle, som man ofta ser hemmavid, de håller inte när de stora dyningarna rullar in i vikarna här. Här måste man ha en lång och tung kätting, som med sin tyngd dämpar rörelserna och som gör att vi kan lita på att ankaret sitter fast ordentligt.

Med mejsel och hammare gick det dagen därpå att försiktigt knacka loss kättingen. Nu visade det sig att det skett ett elektriskt överslag i ankarvinschen, så ”Upp” var konstant inkopplat. Det gick bara att bryta med spelets säkring. Och ”Ner” fungerade inte alls! Så när vi pga den kraftiga vinden hade fått vända om andra gången, blev det till att manuellt mata ut 40 meter kätting. Vi funderade mycket på hur vi skulle få upp all kättingen och det tunga ankaret igen. Fr.a. hur vi skulle få ankaret på plats den allra sista svingen längst uppe? Det är här som det verkligen är tungt! Vi insåg att vi inte skulle orka dra upp allt själva, utan måste använda det ”skenande” ankarspelet, och vara extra snabba med att bryta med säkringen. Annars skulle ankaret snart sitta bom fast igen.

När vi satte igång morgonen därpå, upptäckta vi att ankarspelet plötsligt fungerade som det skulle! Kanske hade det skett någon överhettning eller något annat, som gjorde att ankarspelet ”ville sova på saken”. Nöjda och glada gav vi oss iväg redan kl. 06.30, eftersom vi noterat att vinden ofta avtar under natten. Och… jodå! Vi kom över till Dominíca! Mer om detta i den spännande fortsättningen!

Mer om Martinique, 2018 03 24.

7 kommentarer

 

 

 

 

Först en bild från inloppet till Le Marin, den expansiva hamnstaden i sydligaste Martinique. Vi fann detta gulfärgade fartyg Big Lift med två stora lyftkranar. Det visade sig vara ett av alla dessa fartyg, som lastar ombord segelbåtar för transport över oceanerna, ex. från Karibien/USA till Medelhavet alternativt Portsmouth/Bremerhaven i Europa.

 

Big Lift lastar ombord ännu en segelbåt för transport över Atlanten.

 

* * *

 

Vi har i några dagar legat på ankarsvaj utanför Martinique’s huvudstad, Fort de France. Även om en del maritim verksamhet har flyttat till Le Marin på sydkusten, är Fort de France fortfarande den helt dominerande staden på ön. Både ekonomiskt, socialt och kulturellt.

Vid insegling är det gamla Fort Saint Louis den iögonfallande bilden. Två väldiga franska flaggor vittnar om vem som styr och ställer här.

Vi försökte ta oss in på den gamla borgen Fort Saint Louis, men nekades; det var militärt område. Och mycket riktigt, det ligger flera franska örlogsfartyg förtöjda i bakgrunden.

 

* * *

 

Enligt senaste folkräkningen bor det c:a 90.000 invånare i staden. Staden är en blandning av både gammal charm och toppmodernt Europeiskt. Små mysiga/koselige gatukaféer i skuggan av träd-allén blandas med moderna gallerior av högsta klass. Här kunde Helmi gå i varenda sko- och väskbutik utan att tröttna. Den medföljande maken tittade förtvivlat runt efter en stol, helst en skön fåtölj, att få sjunka ner i. Gärna med en Clas Ohlson-katalog i handen.

* * *

 

För några dagar sedan berättade vi om Martinique’s historia, och att slaveriet avskaffades 1848, under 2:a Republiken (1848-1852). Det var ingen tillfällighet att det skedde just då. Det var ett mycket dramatiskt år 1848, då flera stora sociala förändringar skedde.

I Fort de France fann vi ett pampigt bibliotek, uppkallat efter den franske parlamentsledamoten Victor Schoelcher, som var den som drev saken hårdast.

 

Bibliotèque Schoelcher. Arkitekten samtida med Eiffel i Paris.

 

 

Victor Schoelcher har givit namn åt den lag som avskaffade slaveriet i Frankrike. – Oljemålning inne i bibliotekets forskarsal.

 

* * *

 

Vid Martinique’s sydvästligaste udde sticker en toppig ö upp ur vattnet, 175 meter hög, Roche Diamant, eller ”Diamantklippan”. Som så mycket annat i den här delen av världen minner den om de många meningslösa strider som har skett här mellan fransmän och engelsmän under århundradena.

 

Diamantklippan i SV Martinique. Här undgicks ett blodbad mellan fransmän och engelsmän.

 

Historien berättar att engelsmännen år 1804 hade installerat 20 sjömän och 4 kanoner högst uppe på klippan, detta för att ha ett gott skjutläge och därmed kontroll över tillfarten till Martinique. T.o.m. fransmännen lär ha varit imponerade över att de engelska sjömännen/soldaterna faktiskt lyckats med bedriften att få de tunga kanonerna uppför de branta klippsidorna. Tänka sig – 175 meter!

Efter flera misslyckade försök under 17 månaders tid, insåg fransmännen att här måtte list till. Man sände ett manskapslöst skepp mot klippan och lät det slås sönder. Det var ingen tillfällighet att lasten till stor del bestod av … flera tunnor rom…., vilket naturligtvis snart upptäcktes av de engelska sjömännen.

Det franska anfallet kom två dagar senare. Den engelske befälhavaren insåg snabbt att hans manskap var i alltför dåligt tillstånd för att ens försöka bjuda något motstånd. Han överlämnade både sig själv, sitt eländiga manskap, kanonerna och klippön till fransmännen.

Författaren till boken, varifrån jag hämtat historien, är fransman. Han tillägger lite diskret, att en engelsk författare kanske inte skulle ha återgivit historien exakt så här….

 

* * *

 

I eftermiddag kom vi hit till Saint Pierre, på Martinique’s NV kust. Det finns mycket att berätta om detta. Återkommer med spännande fortsättning!

 


5 kommentarer

LARMET GÅR! Dramatik med båt i sjönöd utanför Martinique, 2018 03 20.

Vi befann oss i går eftermiddag just i hamninloppet till Fort de France, Martiniques största stad. Vi sökte efter tömningsstation för toa-tanken.

Plötsligt hörs ett öronbedövande och intensivt pulserande ljud i hela båten. Har aldrig hört något liknande. Svårt att lokalisera varifrån ljudet kommer. Brand i motorrummet? Ingen rök. Sjunker vi? Båten rör sig normalt och ingen ökad mängd vatten i kölsvinet. Då vi befann oss vid inloppet till industrihamnen med flera franska örlogsfartyg, undrade vi om vi kommit in på förbjudet område. Tycker nu att ljudet förefaller att komma från VHF-radion. På displayen står något om att starta om apparaten för kvittering. Gör så, och får på nytt upp kanal 16, nöd- och anropskanalen för all sjöfart.

Hör nu en kvinnlig röst, som på lite knagglig engelska med kraftig fransk brytning förklarar att en båt råkat i sjönöd strax utanför Saint Pierre, 10 nautiska mil NV om oss. Inte alls långt härifrån och dit vi planlägger att segla om ett par dagar.

Man hör på kanal 16 hur flera båtar uppger sina positioner, avstånd och tid för att komma haveristen till undsättning. I den snabba kommunikationen med viss språkförbistring fick jag inte med mig exakt vad som hänt, men uppenbarligen var det någon som var i omedelbart behov av assistans.

Man hade tydligen utlöst ”Distress-Alarm”, tryckt på den där röda nödknappen, som alla VHF-apparater är utrustade med. Den kan förprogrammeras med speciell knapp för 5 nödsituationer: Man-över-bord, brand ombord, båten sjunker, akut sjukdom och piratöverfall. De flesta har knappast ägnat tid åt att förprogrammera sina apparater. I en nödsituation bör man därför, efter att ha utlöst ”Distress-Alarm”, också ta mikrofonen och ge ett ”May-Day”-anrop med ett kort besked om vad som har hänt, hur många som finns ombord, och position. Detta även om positionen ges automatiskt via GPS.

Vad som hände igår, fick vi inte klart för oss. Dock var det uppenbart att nödsignalsystemet fungerade. Ingen båt med kanal 16 inkopplad kunde undgå att höra att någon var i nöd. Sådan nödsituation kan ha varit brand ombord, som man inte lyckats bemästra, eller att båten sjunker mycket raskt efter stor vatteninströmning. Alla seglares mardröm.

Vi ankrade på en skyddad plats. Kände inte riktig att det var läge för att på kanal 16 fråga Harbor Master efter toatömningsstationen. Det får vi ta en annan gång.


Lämna en kommentar

Om Hotande Vulkanutbrott, Sorgliga raden, Martiniques historia. Och Tjuren/Oksen Ferdinand!

Först ett kort meddelande;

När vi för några veckor sedan seglade i södra Karibien, blev vi av andra seglare varnade för att segla alltför nära ett område strax NNV om Grenada, där det enligt uppgift skulle finnas vulkanisk aktivitet på havsbotten. Visserligen inte aktiv, men området man ombads undvika finns utmärkt på sjökortet.

För några få dagar sedan fick vi på Internet se, att det är mycket oroligt runt vulkanen Kick’em Jenny 8 km (5 sjömil) norr om Grenada. Seismologerna registrerade onormal och oroväckande aktivitet, och varnade för ett omedelbart utbrott på havsbotten. Man talade om timmar – dagar. Man trodde inte att det skulle medföra någon risk för Tsunami, men väl utsläpp av stora mängder gas. Detta skulle kunna medföra att vattnets lyftförmåga minskar drastiskt, och att såväl småbåtar som större fartyg kan sjunka mycket snabbt.

Vi har inte hört något vidare, och vi befinner oss nu på betryggande avstånd från det hotande området. Men nog känns det lite läskigt, att tänka sig att det var just där, som vi seglade förbi för bara 2-3 veckor sedan.

* * *

Vi har nu legat för ankare några dagar utanför Martiniques näst största stad, Le Marin, helt nederst på ön. Det är nog den stad, som växer mest, det är hit flera marinor, båtvarv, båttillbehörsbutiker, mm. har flyttat de senaste åren. Det förefaller som om detta är den expansiva delen av ön.

Som på alla ställen på jorden, där många seglare passerar, finns minnena kvar om Den Stora Seglatsen. Många drömmar ligger kvar i ”Sorgliga raden”, där ägaren lämnat båten kvar i hopp om att komma tillbaka och fortsätta där det slutade. Efter många år och brustna förhoppningar båten fortfarande ligger där.

 

”Sorgliga Raden”. Det ena kadavret värre än det andra. Alla långseglares fasa – att drömmen skall sluta så här…

 

* * *

Något om Martiniques historia.

Martinique upptäcktes av Columbus 1502, och fick av ursprungsbefolkningen (de stridbara ”les Carib”) sitt namn Madinina (”Blomsterön”), som senare har utvecklats till Martinique. Som vanligt har fransmän och engelskmän kämpat om herradömet över denna ö, liksom över så många andra öar. I Parisavtalet 1763 fick Frankrike avstå Kanada (”några tunnland snö”) mot att få behålla ”Blomsterön”.

I slutet av 1600-talet ökade produktionen av sockerrör, och därmed dessvärre också importen av afrikanska slavar. Detta kom att helt förändra befolkningsstrukturen, och redan 100 år senare, i slutet av 1700-talet, hade befolkningen till övervägande del afrikanskt ursprung.

1848 förbjöds slaveriet i Frankrike och därmed även dess kolonier. Den franske parlamentsledamoten Schoelcher var den som enligt historien drev frågan om slaveriets avskaffande hårdast, och det finns ett litet fiskeläge på öns västkust, som är uppkallat efter honom.

Fram till förra århundradeskiftet var staden Saint Pierre i nordvästra delen av ön den största och ekonomiskt ledande staden på ön. Ett mycket svårt vulkanutbrott år 1902 från Mont Pelée ödelade staden totalt. Det finns massvis av gamla skeppsvrak kvar i hamnen vid Saint Pierre, både som hinder för sjöfarten, men också som en påminnelse av naturkatastrofen för drygt 100 år sedan. Enligt skrönorna överlevde endast en person i staden; stadens fånge, som räddades av fängelsets tjocka murar. Sanningshalten i historien är kanske något tveksam, men turistindustrin frågar inte efter sådana bagateller som historisk korrekthet. Historien säljer bra som den är.

Efter 2:a världskriget, 1946, fick Martinique, liksom Guadaloupe, status som Département d’Outre Mer, vilket har medfört betydande subsidier från fastlandsfrankrike. Infrastrukturen och allmänna levnadsstandarden har ökat betydligt mer i dessa områden än i grannländerna. – Jordbruket är fortfarande huvudnäringen med fr. a. odlingen av sockerrör, bananer och ananas.

 

* * *

I den urbana stadsbilden finner man fortfarande pastoral idyll med betande kreatur som får, getter, höns och en och annan ko. Alla fridfullt betande just bredvid vägkanten, helt oberörda av det där mänskliga påfundet Tid.

Och där satt han under sin korkek, tjuren Ferdinand! Och luktade på blommorna! Och var sååå lycklig!

 

* * *

I morgon, måndag 18/3, seglar vi vidare västerut. Vi planerar att träffa våra engelska seglarvänner Jan och Pete i deras båt Twenty-Twenty, och som är på väg söderut.  Vi har alla mycket att berätta, och vi hoppas få en del tips om vår vidare färd norrut. – Spännande fortsättning följer!

 


4 kommentarer

Tillbaka i Rodney Bay på Saint Lucia, 2018 03 13.

Från Canouan seglade vi via Béquia tillbaka till Rodney Bay på Saint Lucia. Det var här, som vi en gång ”landade” precis före nyår efter seglingen över Atlanten.

Vi har nu i två månader seglat i södra Karibien. Det var ett medvetet val, eftersom de delarna sannolikt inte skulle vara skadade av de förödande orkanerna under sensommaren och hösten 2017. Och under tiden har man förhoppningsvis kunnat återställa en del av infrastrukturen i de orkanhärjade norra delarna.

 

* * *

 

Vi har här haft ”fint besök” av Else-Gine Hultgren og Kirsti Andal från operationsavdelningen på sjukhuset i Mo i Rana. Vi känner varandra alla fyra väldigt väl efter att ha arbetat tillsammans i nästan 20 år!

 

Fint besök på bryggkanten!

 

De reser med ett kryssningsfartyg från Miami runt i Karibien. Eftersom de skulle ligga vid kaj i huvudstaden Castries under en dag, passade vi på att hämta dem med taxi och köra dem hit till marinan, där vi ligger just nu. På planeringsspråk kallas det Precisionsarbete! – Vi åt lunch tillsammans, och pratade gamla minnen och allmänt sladder. Vi satte stort värde på att få träffa dem!

 

Lunch på verandan i Marinan.

 

* * *

 

Vi skall nu endera dagen segla över till Martinique, strax norr om Saint Lucia. Det är en del av Frankrike. Det medför inte bara att det är franska språket och Euro som gäller, utan för också med sig att vi skall kunna använda oss av våra svenska telefonkort från Telia, utan någon Roamingavgift. Säger man i alla fall. – Spännande fortsättning följer!


2 kommentarer

Canouan, 2018 02 28.

Från Tobago Cays seglade vi sakta vidare norrut genom de vackra Grenadinerna. Detta är en ögrupp, som ligger mellan Saint Vincent och Grenada. Med undantag av de två sydligaste öarna, tillhör de alla Saint Vincent.

Det finns många pärlor bland öarna i den här ögruppen. Se på detta ställe med en egen havsvik med sandstrand! – Bilden ger inte stället riktig rättvisa, och det skyddade läget framgår inte på bilden.

 

Egen havsvik med kritvit sandstrand.

 

* * *

 

Vi ankrade upp i viken utanför Canouan. Där inne på stranden finns en flott hotellanläggning med en fin restaurang och även SPA.

På bryggan upp till hotellanläggningen på Canouan.

 

 

Vid entréen till den flotta anläggningen.

 

Efter att ha gungat omkring i vår båt under så lång tid, unnade vi oss lyxen att ta in på hotellet och avnjöt en utsökt middag på restaurangen. Behöver vi nämna att det var ”fönsterbord med havsutsikt”?! – SPA-anläggningen måste naturligtvis utnyttjas av Helmi, som prövade på ”Swedish whole body massage”. Det skall inte förnekas att vi var lite undrande vad nu detta skulle innebära. – Nåväl, allt avlöpte komplikationsfritt, och Helmi var helnöjd med ”maschasen”.

 

* * *

 

Ute till havs har vi ofta sett flytande tång, som påminner lite om vår skandinaviska blåstång/blæretang. Ibland kan dessa bälten bli väldigt stora. Symtom på klimatförändring?

De drivande tångbältena kan anta enorma proportioner.

 

* * *

 

På vår segling norrut passerar vi det lilla samhället ”Petit Bordel”. I pilotboken (”Seglingsguiden”) konstaterar författaren helt torrt: ”Förvänta er inget! Man uppfyller inte vad man utlovar!” – Vi seglade vidare.

Vi seglar förbi det lilla samhället ”Petit Bordel”.

 

* * *

 

Ibland får man sig en tankeställare. Som när man seglar helt nära inpå någon, som hade otur/uflaks.

Vraket efter en båt, som drivit upp på klipporna och brutits sönder.

 

* * *

 

Vi upplevde några härliga dagar ombord, där vi bara kunde njuta av det fina vädret.

Så får vi väl ta med en ”Selfie” från akterdäck!

 

* * *

 

Vi fortsätter norrut mot Rodney Bay, platsen dit vi först anlände sista dagarna i december, efter atlantöverseglingen. Vi har snart seglat runt den södra delen av Karibien, och drar oss snart alltmer norrut. – Spännande fortsättning följer!