S/Y Helmi

Följ vår segling till värmen…

Om Saint Pierre på NV Martinique, 2018 03 31.

Lämna en kommentar

På NV Martinique ligger en liten stad, Saint Pierre. Min omedelbara reaktion på namnet blev: hur översätter man det till svenska? ”Sankte Per”?! Fast det kanske inte heter så på franska…

Staden har en nog så intressant och spännande historia. Det var tidigare Martiniques huvudstad med c:a 30.000 invånare. På 1700-talet etablerades en liten katolsk församling, och i mitten av 1800-talet blev staden ett biskopsdöme. Den nye biskopen drev snart på uppbyggandet av en stor katedral med två mycket höga och imponerande torn. Dessa stod färdiga 1891.

Biskopen och menigheten fick dock inte glädja sig så värst länge åt sin ståtliga katedral. Den 8 maj 1902 vaknade vulkanen Mont Pelée, belägen strax norr om staden, plötsligt till liv. Stora lavamassor och brand ödelade staden i det närmaste totalt. Det nämns om över 30.000 döda.

Enligt en källa överlevde endast stadens fånge, kallad Cyparis, och han överlevde då de tjocka fängelsemurarna skyddade honom. Sanningshalten i just den berättelsen är lite tveksam; vem släppte ut honom?!

 

De båda bilderna visar katedralen före och efter vulkanutbrottet. Foto av en informationstavla utanför den nuvarande katedralen. Dessvärre taget med blixt, vilket gav en besvärlig reflex.

 

 

Mont Pelées topp ligger oftast höljd i moln.

 

Dagens befolkning förefaller inte särskilt bekymrade över att de lever vid foten av en vulkan.

Dagens Saint Pierre är en liten småstad med c:a 7.500 invånare. Lite småschabbig, och har aldrig riktigt återhämtat sig efter katastrofen för 100 år sedan. Det finns dock flera mycket trevliga restauranger. Bl.a. ”l’Alsace A Kay”, som drivs av en livs levande och äkta jovialisk fransman, med ett stort smil och ett bullrande skratt. Bara att se och höra honom gjorde att de gratinerade sniglarna i sitt vitlökssmör smakade ännu bättre!

 

* * *

 

De här båda pojkarna, 12 och 14 år gamla, fick följa med oss ut en liten tur med jollen. Till förtjusning för alla de andra barnen på bryggan! Gissa om de var ”Kungar” för resten av dagen!

 

* * *

 

Vi fick göra flera försök att ta oss från Saint Pierre och Martinique. Trots alla väderleksprognoser, blåste det kuling med 14 m/s och 17 m/s i byarna, när vi lämnat den skyddande Martinique-ön och kommit ut på fritt vatten på väg norröver till Dominíca. Två gånger fick vi vända tillbaka till ankarviken utanför Saint Pierre på Martinique. När vi kom tillbaka första gången, upptäckte vi att ankarspelet inte fungerade. Det hade gått helt i beknip, och ankaret och kättingen satt bom fast.

Det började bli kväll, när vi åter kom tillbaka till samma plats, och vi fick ta till akterankaret som en nödlösning. Det visade sig inte hålla alls! Ankaret i sig (20 kg av Bruce-typ) var nog OK, men ankarbandet i aktern har inte alls samma tyngd som kättingen har till det stora Rocna-ankaret (33 kg) i fören. Strax efter midnatt draggade vi och tuschade till en grannbåt. Mycket lätt stöt och inga skador. Men visst var det förargligt! Sån’t gör man bara inte! Så det blev till att gå ankarvakt den natten! Det är uppenbart att de akterankare med band på rulle, som man ofta ser hemmavid, de håller inte när de stora dyningarna rullar in i vikarna här. Här måste man ha en lång och tung kätting, som med sin tyngd dämpar rörelserna och som gör att vi kan lita på att ankaret sitter fast ordentligt.

Med mejsel och hammare gick det dagen därpå att försiktigt knacka loss kättingen. Nu visade det sig att det skett ett elektriskt överslag i ankarvinschen, så ”Upp” var konstant inkopplat. Det gick bara att bryta med spelets säkring. Och ”Ner” fungerade inte alls! Så när vi pga den kraftiga vinden hade fått vända om andra gången, blev det till att manuellt mata ut 40 meter kätting. Vi funderade mycket på hur vi skulle få upp all kättingen och det tunga ankaret igen. Fr.a. hur vi skulle få ankaret på plats den allra sista svingen längst uppe? Det är här som det verkligen är tungt! Vi insåg att vi inte skulle orka dra upp allt själva, utan måste använda det ”skenande” ankarspelet, och vara extra snabba med att bryta med säkringen. Annars skulle ankaret snart sitta bom fast igen.

När vi satte igång morgonen därpå, upptäckta vi att ankarspelet plötsligt fungerade som det skulle! Kanske hade det skett någon överhettning eller något annat, som gjorde att ankarspelet ”ville sova på saken”. Nöjda och glada gav vi oss iväg redan kl. 06.30, eftersom vi noterat att vinden ofta avtar under natten. Och… jodå! Vi kom över till Dominíca! Mer om detta i den spännande fortsättningen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s