Vi ankrade utanför Las Galletas marina på Tenerifes sydspets i går, fredag kväll 9/4 -21. Vi bedömde att vi där skulle ligga i lä.

Innan ankarläggning brukar vi gå sakta i en cirkel med radien som ungefär den mängd kätting vi tänker lägga ut. Detta för att vara beredd på att vinden kan vända. Vi håller koll på både nedåtseende och framåtseende ekolodet. Detta för att få en uppfattning om bottnen, ev. stenar, omkringliggande båtar, mm.

Vi ankrade så nära vi tyckte vi kunde gå, kanske 70-80 meter från klipporna. Närmare än så ville vi/vågade vi inte gå. Längre ut blev det snabbt mycket djupare. Djupet här låg på 8-9 meter, och då vi befann oss vid lågvatten, behövde vi inte bekymra oss om djupet. Vi lade ut 40 meter kätting. 

Det finns en regel i detta sammanhang, som säger att mängden utlagd kätting måste vara minst 3 gånger vattendjupet, Helst 5 gånger. Eller 7 gånger, om man förväntar dåligt väder. 

Det blåste visserligen frånlandsvind, men det fanns ingen garanti för att vinden inte skulle vända. Så, helst ville vi lägga ut ändå mera kätting, men vi visste inte riktigt, när det skulle börja grunda upp. 

Som en extra säkerhetsåtgärd, lade jag i det elektroniska sjökortet in en markering, exakt var ankaret låg. På några meter när. 

Sååå, vi gick till sängs, och somnade gott. Det blåste måttlig frånlandsvind, och allt verkade fridfullt.

 

* * *

 

 

Jag vaknade vid 04-tiden av ett märkligt smällande ljud. Kunde inte omedelbart lokalisera varifrån det kom. Och dessutom att det gungade mycket, väldigt mycket. 

Vad i hela friden var detta?!

Det lät inte som att kölen/rodret stötte mot botten. Då skakar hela båten, det går inte att ta miste på. 

På med ett par byxor och en tröja, och sedan raskt upp på däck. Det första som syns, är att vinden har vänt nästan helt, c:a 120-150 grader, dvs. vinden blåser nu mot land, och vi ligger nu obehagligt nära klipporna. Djupet fortfarande 6-7 meter, så detta är inget omedelbart problem. 

Det verkar inte som att ankaret har draggat, det förefaller att ligga bom fast. Skönt! Gånger som denna måste man kunna lita på att grejorna håller.

Men ankarkättingen är spänd som en fiolsträng! Vilken tur att vi alltid sätter en kättingkrok på kättingen, och leder den 24 mm. tjocka trossen runt en knap på fördäck, detta för att spara ankarvinschen. Den kan annars få sig en knick i dessa väldiga krafter, när vågor och vind tar tag i nästan 15 ton båt. 

 

 

 

Nåväl. – Jag tillbringade några timmar där, mellan instrumenten vid navigationsbordet och hur det såg ut uppe på däck.

Efterhand kom jag på, varför det smällde så. Vid kraftig vind på ankare brukar båten ”segla” lite fram-och-tillbaka; detta har med luftströmmarna runt skrovet att göra. Och då båten ”vänder”, då går rodret maximalt ut åt endera sidan. Med en liten smäll. Inte någon allvarlig smäll som vid bottenkontakt, men tillräckligt för att man skall vakna. 

Lösningen var att ställa rodret i mitten, och surra fast ratten med några tampar. Att jag inte tänkte på detta tidigare! 

Sedan sov jag gott, i förvissning om att båten skulle hålla. Om bara nu skepparen håller huvudet kallt. 

 

* * * 

 

Idag på morgonen sov vi ut efter nattens ”vaktpass”. Vi satte segel, men vinden mojnade efter hand, och vi fick stötta med motorn för att ta oss fram i bleket. 

I kväll, lörd. 10 april 2021 har vi lagt till i Marinan på La Gomera. Här stannar vi under helgen, och seglar tidigt på måndag morgon vidare till Tazacorte på västsidan av den västliga lilla ön La Palma. 

Spännande fortsättning följer!