Detta inlägg skulle egentligen ha publicerats igår, den 7/11-18, men pga dålig internetuppkoppling, fick det anstå till idag.
* * *
Geografi: Isla de Lobos är beläget mitt emellan Fuerteventura i söder och Lanzarote i norr. Liksom de övriga kanariska öarna är den av vulkaniskt ursprung. Lär dock inte ha haft något utbrott på mycket länge.
Historia: Namnet Isla de Lobos (”Vargön”) kommer av en typ sälar, Lobo Maríno, höll till på ön tidigare. Med människans ankomst blev deras antal kraftigt decimerat, och den är nu utrotad sedan länge.
Öns strategiska läge mellan Lanzarote och Fuerteventura utnyttjades av bretagnaren Jean de Béthencourt, när han under de första åren av 1400-talet inväntade spansk förstärkning, innan han omkring 1405 invaderade Fuerteventura. Eftersom han hade insett att det oftast är bra att ha kyrkans proselyter med sig, lät han samma år bygga en kyrka vid Fuerteventuras nya huvudstad, Betencúria.
* * *
När vi vaknade på förmiddagen, cirklade ”Bamsen 4” med Kajsa och Christer ombord runt oss. De hade just dragit upp ankaret, och ville bara ta farväl.
Så småningom satte vi vår jolle i vattnet och drog iväg in till den lilla naturhamnen ”El Puertito”, som lokalbefolkningen i långa tider har använt som en väldigt väl skyddad naturhamn för mycket små fiskebåtar.
En lokal liten turbåt tar turister från Corralejo på närbelägna Fuerteventuras nordkust.
Ön är mycket karg, men det finns små fina vägar, som man ställt i ordning för turisterna. Vi följde en av dem till vulkanens fot. – På vägen dit fann vi de kvadratiska resterna efter utvinningen av havssalt.
Bergsvandring pågår I.
Bergsvandring pågår II.
Här började en kraftig uppstigning, som vindlade sig i zick-zack. Mot slutet blev det nästan klättring fyrfota för att kunna ta sig upp.
Den vindlande lilla stenstigen uppför vulkanen.
Helmi kämpar på med fyrfotagång.
Längst upp har man en sagolik utsikt. Vår båt skymtar ute i bukten, nr. 2 från höger.
* * *
Väl tillbaka i den lilla byn, lyckades vi så småningom få plats i öns enda och garanterat bästa restaurang. Casa António ståtar med två (2) maträtter på menyn, en fiskrätt samt Paëlla. Vi valde den senare, med musslor, räkor och bläckfisk på traditionellt sätt i saffransris.
Den korta menyn är inbjudande.
Måltid pågår vid ”Casa António”.
* * *
Utanför restaurangen, längs med Huvudgatan, som vid högvatten sköljdes över av vågorna, hade ett gäng glada spanska ungdomar samlats med några gitarrer.
På Huvudgatan utanför ”Casa António” hade några ungdomar samlats.
Spel- och Sångarglädje!
Spelglädjen var det inget fel på! En smör-tenor var försångare, ytterligare några fyllde i efter förmåga, och sedan klämde alla i, när man kom till refrängen. Innehållet i sångerna var garanterat inte en endaste cm ovanför naveln, och några tjejer i närheten skruvade lite generat på sig, men kunde ändå inte låta bli att smila lite. Det var en så härligt smittsam livsglädje i dessa grabbars sång och musicerande, att alla hade överseende med att refrängen efter ytterligare ”några” öl tenderade att bli både 3- och 4-stämmig. Men vad gör väl det?! Alla hade kul!
* * *
Vår jolle förtöjd vid bryggnocken, när vi lämnade den. Akterankare ordentligt på plats. Men vad hjälper det, när för-förtöjningen är alldeles för kort?!
Så småningom var det dags för oss att bege oss ner till jollen vid stenpiren för att ta oss ut till båten. Då inser jag att, trots all försiktighet och koll av tidvattentabeller, måste jag helt enkelt ha haft ett smärre hjärnsläpp! Förtöjningen mot bryggan var på tok för kort! Det var extremt högvatten, när vi förtöjde (nymåne), och extremt lågvatten, när vi kom tillbaka. Så tänk er vattennivån 2,5 meter lägre vid bryggnocken! Vår jolle skulle ha hängt i det närmaste lodrätt och med motorn dränkt ner under vattnet!
Nåväl, en väldigt hygglig lokal kille (själv seglare) hade i tid insett min fadäs, och lossat på bryggförtöjningen. Så det blev inte riktigt så galet, som jag hade befarat.
Han tillhörde det glada sångarlaget, och stod med en ordentlig ölbägare i näven. Lite svajig, men han hjälpte oss i alla fall att få loss jollen helt; detta genom att resolut klä av sig och iklädd endast de s.k. ”onämnbara” (dvs kalsingarna) tog han sig ut i vattnet och hjälpte oss ombord! Och inget betalt ville han ha heller! En hedersman!
Men nog var jag skamsen att ha kunnat göra en sådan fadäs! Så, med svansen mellan benen tuffade vi iväg ut mellan alla reven, och kunde lättade komma ombord.
* * *
Slutet gott, allting gott. – I morgon seglar vi vidare norrut. Spännande fortsättning följer!
S/Y Helmi 