S/Y Helmi

Följ vår segling till värmen…


2 kommentarer

Helmi är bestulen och bedragen! 2020 02 08.

Här är vi nu, på La Gomera, den lilla ön i mitten av bilden, väster om Tenerife.

Vi ligger nu i San Sebastián på östra spetsen av den lilla ön La Gomera.

 

Normalt skulle vi här ha beskrivit vår seglats från ”Las Galletas” på Tenerifes SSO-kust från förmiddag torsd. 6/2 -20 och över till La Gomera längre väster ut, med ankomst samma eftermiddag. Vi skulle ha beskrivit hur fel väderleksprognosen än en gång var, hur de 8 sekundmetrarna enligt prognosen snabbt blev 12-14 m/sek. Hur sjön byggde upp, och hur vi snabbt måste reva, först storseglet och sedan genuan för att få rimligt konfortabel segling.

Vi skulle ha beskrivit radiotrafikens ”PAM-PÁM, PAM-PÁM, PAM-PÁM!” med ytterligare 37 ”migranter” från NV Afrika över ett osäkert hav på ranka och osäkra farkoster mot en  /o-/säker framtid på Kanarieöarna och Europa.

Vi skulle också ha beskrivit uppmärksamhetsvarningen ”PAM-PÁM, PAM-PÁM, PAM-PÁM!”, som kustradion sände ut. Nu med information att ”en 30 meter lång, vit förtöjningslina flöt” i området. Den senaste korrekta positionen uttalades dock väldigt otydligt, och vi hoppades bara att det inte gällde just de här vattnen. Vi har ju varit med förr, när en tjock tross slingrade sig runt propellern mitt ute på Atlanten, se vårt notat den 23/5 2018.

 

* * *

 

Dessvärre måste vi citera en gammal seglarvän, som för många år sedan, inför våra farhågor med långsegling, lugnt försäkrade oss, att ”den stora faran med långsegling inte är vare sig stormar eller hajar; den största faran är människor.”

Innan vi onsdag e.m. 5/2 tillsammans med våra norska vänner Gunvor och Olav tog bussen tillbaka från Santa Cruz i Tenerife till båthamnen i ”Las Galletas”, passade vi på att bunkra en del färskvaror i den stora och fräscha livsmedelsavdelningen på det stora varuhuset ”El Corte Ingles”, precis bredvid bussterminalen.

Ett ungt par i 25-30 års åldern ställde sig lite obehagligt nära Helmi vid kassan. Trots att Helmi, som vanligt, var noga med att skydda sin kod vid betalningen, måste man ha kunnat läsa av/lista ut hennes PIN-kod. Själv stod jag som vanligt 1,5 meter längre fram, och började stoppa in varor i bärkassarna.

Mannen strax bakom henne började pocka på uppmärksamhet, påstod att Helmi tappat en €5-sedel på golvet, samtidigt som Helmi plockade fram sitt VISA-kort ur portmonän. Helmi nekade, men han insisterade. Till slut stoppade Helmi €5-sedeln i börsen, för att senare lämna till Kundtjänst.

10-15 meter senare, just när vi lämnade varuhuset, kom samme, något påträngande man tillbaka, nu med en ung dam bredvid. Han påstod att egentligen var det hans egen hustru (=den unga damen bredvid), som hade tappat sin €5-sedel, och önskade att få tillbaka den.

En kanske lite egendomlig situation, men Helmi tog på nytt fram sin portmonä, och lämnade tillbaka sedeln. I det ögonblicket, just när Helmi släppte fokus och koncentration, måste ”medhjälparen” (=den långfingriga damen bredvid) diskret ha norpat åt sig Helmis VISA-kort. Själv hade jag, tillsammans med våra vänner, fortsatt framåt, och inte tänkt på att Helmi blev några meter efter oss andra. – Så tog vi alla, icke ont anande, bussen tillbaka till båten, och tänkte inte mer på detta.

Påföljande dag, torsdag 6/2 -20, seglade vi vidare till La Gomera, och tänkte inte mera på inträffade.

Nästa dag, fredag den 7/2 -20 var Helmi ute i samhället här på La Gomera för div. småaffärer. Hon kom på eftermiddagen tillbaka, ytterligt uppbragt. ”Var finns mitt VISA-kort?!!” Inte i hennes portmonä. Inte någon annanstans i båten. På NORDEA-bankens internetsida kunde vi se att hennes brukskonto tömts på €1.700 (=drygt SEK18.000).

Telefonsamtal med NORDEA-banken, som var väldigt förstående och hjälpsam. Fick besked att kortet omedelbart stoppats, och uppmaningen att kontakta lokala polisen för en formell anmälan.

Sååå, idag har vi suttit över 4 timmar på lokala polisstationen för att fylla i alla papper. Dessvärre hade jag glömt något papper kvar i båten, men de hyggliga poliserna med rejäla puffror i hölstren och 2 stora batonger i baksätet, körde oss i en välutrustad spansk polisbil ner till hamnen för att hämta nödvändiga dokument.

När det sedan visade sig att vi måste dra ut ett kontoutdrag från banken med exakta angivelser från vilken bankomat och vid vilken tidpunkt, som förövarna länsade Helmis konto, då måste vi åka tillbaka till Marinan ännu en gång. Då började båtgrannarna dra lite i gardinerna; ”Vad är detta för sorts folk, som vi fått här bredvid?! Tungt beväpnad polis 2 gånger här samma eftermiddag!!”

Nåväl, den lokala polisen fick alla dokument de önskade, och kunde sätta sina stora pråliga stämplar samt pretentiösa namnteckningar på alla dokument. De sänder nu alla dokument till kollegorna i Santa Cruz på Tenerife, som skall kolla de olika bankautomaternas foton och videosekvenser vid de angivna tidpunkterna. Ser man då att det är samma folk, som varit i farten – kanske några gamla ”bekanta”, som inte var kända bara för att de sjöng alltför högt i kyrkan – då kanske den delen av problemet kan lösas. Sedan är det ju en annan sak var pengarna finns.

Sammanfattningsvis måste vi säga, att både NORDEA-banken och den lokala polisen varit mycket vänliga och tillmötesgående. Det har varit en trist upplevelse, men den har mildrats genom att berörda instanser har varit behjälpliga.

 

* * *

 

Vi planlägger att stanna kvar här på den lugna lilla ön La Gomera i en månad. Det finns mycket att upptäcka här! Vi börjar med en bergsvandring i morgon!

Spännande fortsättning följer!

 


2 kommentarer

Utflykt till Kulturens Tenerife, 2020 02 05.

Efter att problemen med batteriladdningen tillfälligt är lösta, har vi träffat våra norska vänner sedan över 20 år, Gunvor och Olav. De är här på några veckors ”ferie” från kylan och rusket uppe i Skandinavien.

Vi tog bussen upp till Tenerifes huvudstad Santa Cruz, som grundlades redan den 3 maj 1494 av den i Spanien välkände erövraren Alonso Fernández de Lugo. Platsen var en viktig del i handelsleden mellan Spanien och Den Nya Världen. Den är i dag en pulserande storstad med c:a 210.000 invånare.

Tillsammans besökte vi det vackra operahuset i Santa Cruz de Tenerife, tidigare kallat ”Auditório de Tenerife”. Det byggdes 2003 efter ritning av arkitekten Santiago Calatrava. Det har klara drag av operahuset i Sidney, med tillägg av ett extra skal.

 

Operahuset i Santa Cruz de Tenerife. Klara likheter med dess motsvarighet i Sidney.

 

Bild av Skalet från en annan vinkel. Imponerande!

 

På de stora klippblocken nedanför terrassen bakom operan har man i stället för de mer eller mindre konstnärliga långseglarmålningarna (hrm!) målat flera kända kompositörer och artister.

 

Bland alla framstående kompositörer och artister kan vi utläsa: Shostakovitch, Vivaldi, Schumann, Dvorak, Edvard Grieg, Johann Strauss, Gustav Mahler, Franz Liszt, Luciano Pavarotti och faktiskt också Nat King Cole.

 

På baksidan, ut mot havet, finns ett litet café, där vi kunde få serverat en enkel måltid med ett glas vin i eftermiddagssolen. Det är inte alls svårt att drömma sig bort till en operaafton med festklädda och glada människor på terrassen efter en grandios föreställning!

 

Det är på den här terrassen ut mot havet, utanför det lilla caféet, som vi skall stå en gång i framtiden efter en grandios föreställning! Vi har en plan!

 

* * *

 

Vi har nu en plan! Vi skall kolla upp programmet under vintern/våren 2021, och se till att vi alla är här till en afton med lämpligt program!Opera, kammarmusikfestival, allt är av intresse!

 

* * *

 

I morgon tidigt, torsd. 6/2 2020 lämnar vi Marina del Sur ”Las Galletas” på Tenerifes sydkust och seglar till La Gomera. Det ligger 40 nm SV, och torde ta 7-8 timmar. Vi blir där i 4 veckor.

Spännande fortsättning följer!

 


Lämna en kommentar

Strömlös! Men ibland har man tur! ”Las Galletas” på Tenerife, 2020 02 03.

Igår morse upptäckte vi innan avsegling från Puerto de Mogán, att båten inte tagit in någon ström från bryggan under natten. En säkring löste ut ombord, ingen chans. Testade med ”Nallen”, vårt kraftpaket från Fischer-Panda. Samma sak, samma huvudsäkring löste ut blixtsnabbt.

Nåväl, det var söndag morgon och ingen chans att hitta någon marinelektriker. Och vi kan inte gärna stanna några dagar extra, eftersom det nu till veckan skall blåsa upp till kuling. Och det var ju nu vi skulle träffa våra norska vänner Gunvor och Olav. – Får försöka ladda de stora Lithium-Jon-batterierna med generatorn på huvudmotorn, det enda som verkar gå in i batteribanken. Vi får låta motorn tuffa på under överseglingen till Tenerife.

Men ack! 90A-generatorn på huvudmotorn klarar bara av underhållsladdning av batteribanken, knappast att ladda upp dem. På generatorn har vi satt in en temperatur-sensor, som bryter vid 85 grader, detta för att inte generatorn skall bli överhettad, vilket vi har varit med om vid två tillfällen tidigare. Det gör att den bara laddar aktivt under kanske halva tiden. Såå, vi såg att trots att vi haft motorn igång i många timmar, hade batteriladdningen bara ökat med ynka 10% av totala energiutrymmet, dvs. ca. 64 Ah hade tillförts batteribanken. Detta bl.a. beroende på att navigationsinstrument och autopilot hela tiden konsumerade en del ström.

Hur skulle det här bli?! Skall vi behöva köra motorn vid bryggan i många timmar dagligen den närmaste tiden?! Grannarna kommer att klaga högljutt!

Det är sällan som jag känner mig så liten, som när jag inte kan få ström in i batteribanken. Landströmskabeln hjälper mig inte, hur kraftig den än är. Och ”Nallen”, vår trogna Fischer-Panda dieselgenerator! Som alltid startar direkt!  Visst, den puttrade igång som alltid. Men vad hjälper det, när ett kortslutningsfel någonstans effektivt stoppar praktiskt taget ALL ström in i båten. Undantaget den lilla ström, som generatorn på huvudmotorn ger.

Vår plan var att de närmaste dagarna försöka få kontakt med en marinelektriker på någon stor marina i norra delen av ön, ex. Marina de Santa Cruz. Och som skulle kunna finna ut var kortslutningen fanns. – Jag såg framför mig den ena stora och dyrbara prylen efter den andra vara helt svartbränd inuti. Många sköna tusenlappar och tiotusenlappar, som fladdrade iväg ut över havet!

Vid ankomsten hit till marinan ”Las Galletas” igår kväll, pratade jag med båtgrannarna. Jag nämnde att vi hade ett elfel, som gjorde det nödvändigt att köra motorn för batteriladdning några timmar dagligen den närmaste tiden. ”Beklagar, men jag hoppas det inte skall störa er.”

DÅ INTRÄFFAR DET SOM BARA SKER I DIKTENS OCH FABLERNAS VÄRLD; en vänlig  och trevlig ung man träder fram, och presenterar sig som – Marinelektriker! ”Vad kan jag stå till tjänst med? Kan jag få titta lite i båten redan nu ikväll?” – Han ställer grundläggande frågor om elsystemets uppbyggnad, vilka kretsar som försörjer vad, osv. Sedan slår han systematiskt av och på en massa knappar. Och efter 2 minuter vänder han sig till mig: ”Här ligger felet! Krets nummer 8; vad ligger under den?” Jag översätter säkringsöversikten till spanska: varmvattenberedaren”. – ”Jag har nu kopplat förbi varmvattenberedaren, så att systemet i övrigt fungerar”, säger han efter en stund. ”Värme-elementet behöver bytas. Kolla tillverkare och effekt, så kan den lokale järnhandlaren här fixa det på några dagar!” Jag är full av beundran inför yrkeskunniga människor!

”Ibland har man en förbannad TUR!” – Fritt efter skådespelaren Edwin Adolfssons berömda replik, när hans kompis förlovat sig med Systembolagschefens dotter!

Klang och Jubel! En sådan härlig avslutning på en dag! Jag som gått som en äggsjuk höna ombord under hela dagens översegling och funderat på hur vi inom rimlig tid skulle komma till rätta med detta! Mor Helmis goda mat avnjöts med ett utsökt Rioja-vin, och så GOTT vi har sovit i natt!

 

* * *

 

Avslutar med några vackra bilder från öarna här:

 

Atlantens dyningar väller in.

 

 

Pittoresk och fin liten stad på El Hierro.

 

* * *

 

Spännande fortsättning följer!

 


4 kommentarer

Coronavirus på Kanarieöarna! 2020 02 01.

Idag på morgonen gick ryktet på bryggan här i marinan i Puerto de Mogán, att Coronaviruset kommit till Kanarieöarna; till den lilla ön La Goméra, strax väster om Tenerife, dit vi skall segla snart.

Gick in på hemsidan till ”El País”, en av Spaniens största dagstidningar, och finner upplysningen, att det handlar om en ung tyska, som insjuknat i lätta symtom som vid Coronavirusinfluenza. Hon ingick i en grupp på 5 turister, som nyligen kommit från Tyskland, där de träffat en tysk man, som nyligen kommit hem från Wuhan-provinsen i Kina, med symptom på infektion och som dessutom testat positivt för Coronavirusinfektion. Samtliga 5 isolerades, och damen med symptom testade positivt för Coronavirusinfektion.

Alla fem hålls isolerade på det lilla lokalsjukhuset i La Gomeras huvudstad San Sebastián, som Helmi och jag för övrigt besökte i studiesyfte för ett år sedan. Det är f.n. inte aktuellt att flytta på dem. Det finns just nu ingen anledning till oro, än mindre panik. Med extra noggrann handhygien (basalt i all infektionsepidemiologi!), undvika folksamlingar, samt sunt förnuft i kontakt med främmande människor, kan smittofaran nog anses överkomlig. – Som en spansk kollega uttryckte det i TV; ”Det mest smittsamma av alla farsoter, torde vara Rädslan!”

Eftersom förmodligen tillräckligt många redan gripits av panik, kan en fördel vara, att det nog kommer att vara gott om plats i Marinan på La Gomera. Alltid någon god nyhet.

 

* * *

 

I morgon, söndag, 2/2 -20, seglar vi till Tenerife del Sur (”Las Galletas”), där vi under de närmaste dagarna kommer att träffa några norska vänner sedan många år, Gunvor och Olav. Det ser vi fram emot! – Och några dagar senare seglar vi över till La Gomera.

Spännande fortsättning följer!

 


2 kommentarer

Om bergsvandringar och oaser, 2020 01 26.

Efter morgonbestyren och en del arbeten på däck, brukar vi efter en lätt lunch ta vår vanliga 2-timmars promenad upp i bergen. Detta för att få röra på oss, så att besättningen inte helt försoffas.

 

På väg uppför branten med grus och lösa stenar. Helmi kämpar på, och Gunilla – en av våra vänner – hjälper till med käcka och glada tillrop.

 

Ibland går vi en lite längre tur. Tar bussen till Puerto Rico, och går därifrån en dryg timmes tur uppöver berget, upp till ”Norskeplatsen”, där många norrmän samlas. Lite oklart varför det heter just ”Norskeplatsen”, men jag har funnit en liten minnesnotis av ”Den förste vandringen”, den 25/5 1990.

 

Uppe på ”Norskeplatsen” vajar Norges, Spaniens samt Kanarieöarnas flaggor.

 

Det torra karga landskapet äger sin skönhet. Lokalbefolkningen brukar kasta sina blickar mot de regntunga skyarna inne över bergstopparna, men det är sällan de kommer ut till kusten.

Efter lunchuppehåll fortsätter vår vandring, nu mot Pátalaváca (=”Kofot”). Det är nu betydligt lättare vandring, eftersom vägen sluttar sakta ner mot havet. Totalt blir det en 4-timmarstur, och det känns skönt att kunna ta bussen tillbaka till Puerto de Mogán.

 

Vi passerar förbi en getfarm. Det måste finnas hundratals lösspringande getter i backarna runt farmen. En del av den goda getosten från Kanarieöarna kan säkert komma härifrån.

 

* * *

 

Vi har några gånger tagit turer bort till våra ”oaser”; bl.a. en väldigt stor handelsträdgård, som förmodligen vänder sig till kommuner och institutioner.

Bild från den väldigt stora handelsträdgården.

 

Inne på handelsträdgården hittade vi denna märkliga lilla växt, där doften mest påminde om curry. Lite märkligt eftersom curry är en blandning av många olika kryddor.

 

* * *

 

Vi tog oss också till en annan oas, dock i det helt lilla formatet. Ett ungt kubanskt par har tagit över ”El Jardín” (spanskt ”J” uttalas här som ett svenskt ”H”); ett lummigt litet matställe i halvskugga, beläget en bra bit ute i det karga landskapet. Det behövdes ingen större övertalningsförmåga att få oss att stanna där för något svalt att dricka, efter flera timmars vandring.

Redan innanför entrén ser det svalt och välkomnande ut.

 

I den lummiga halvskuggan hittade vi denna vackra liljeväxt, just vid foten av en palm.

 

Så fick vi till slut en del upplysningar om detta träd, som vi sett så ofta här. Det ger en mycket behaglig skugga i så många parker och på så många torg på Kanarieöarna.

 

Det kubanska ägarparet upplyste att trädet heter ”Framboyán”, och är ursprungligen ett träd, som importerats från Kuba, men som numera är väldigt vanligt här. Trädet tillhör gruppen bön- och baljväxter och ger långa platta gurkliknande frukter. På Kuba används de torkade ärtorna/fröna bl.a. till att tillverka smycken, såsom armband och halsband.

 

* * *

 

Väl tillbaka i stan fann vi denne originelle gatumusikant. Än finns det entusiaster, som försöker sprida lite kultur. Lättsmält och behagligt!

Gatumusikant med sitt piano på hjul. Det var nästan lite rörande att se och höra honom spela sina Wienklassisistiska musikstycken bland glassätande turister och popmusik i gathörnen. Heder åt denne gentleman!

 

* * *

 

Nu får vi inte plats med fler bilder denna gång, utan får återkomma om några dagar. Då skall vi också beskriva vårens vidare seglatser.  S/Y ”Helmi” börjar rycka i förtöjningarna och vill iväg. Spännande fortsättning följer!

 


Lämna en kommentar

Vinter på Kanarieöarna, 2020 01 16.

Det är vinter nu här på Kanarieöarna. Det låter kanske lite drastiskt, men för ”oss infödingar” är det så. På kvällar och tidiga morgnar blir det lite kyligt. Långbyxor och en tröja känns skönt.

Under den senaste veckan har det blåst envist ostlig vind, och då skyddar inte bergskedjan från de kalla vindarna. Vindförskjutningen beror på att det mäktiga Azoriska högtrycket har flyttat på sig längre österut, och ligger nu utanför Portugals kust. Detta medför att vindarna här under några dagar kommit från öster – t.o.m. något från sydost – och då sveper de kalla vindarna lätt runt och vi känner av dem. – Nåja, högtrycket lär väl ”hitta hem” igen till sin plats strax väster om Azorerna, vad tiden lider. Och då kommer vindarna åter att komma från nord och nordost, så att bergen skyddar.

Under några dagar har vi haft vårt sittbrunnskapell på reparation. Solens starka UV-strålar hade löst upp några trådar i kapellväven, och dragkedjan hängde lite löst. Därför kändes det extra skönt, när vi igår eftermiddag fick tillbaka sittbrunnskapellet från segelmakaren. Nu vi kunde sitta i lä ”inomhus” under middagen igår kväll. Tänk så skönt!

Nåväl, det där med ”vinter” är ju relativt. Dagtid har vi det behagligt varmt med 23-24 grader. Shorts och T-shirt/linne samt solhatt, när vi tar våra eftermiddagspromenader. Och när vi hör hur mörkt, kallt, regnigt och surt det är på många ställen i norra Europa, då är vi glada, att vi har fortsatt vårt långt-och-länge-seglande.

Passar på att visa en bild från vårt nyttårsfirande. Vi hade bokat bord på en bättre restaurang här på kajen. Utsökt mat och vin! – Vi blev erbjudna var sitt paket med ballonger, röd lösnäsa, struthatt, girlanger och allehanda töntigheter till 12-slaget, men där gick gränsen. Visserligen är vi ungdomliga, men det där påminde alltför mycket om svenskt kräftkalas i augustimånens sken.

Nyårsafton 31 dec. 2019. Vi fick bord vid en bättre restaurang nere på kajen.

 

* * *

 

Julen här nere fortsätter en bit in i januari, då man firar ankomsten av ”Los Reyes Mágicos”, De Tre Vise Männen, som traditionellt sker på Trettonafton. I den ryskortodoxa kyrkan är detta än mer uttalat, eftersom man först då firar ”Julafton”, den dag då de tre vise männen kom fram till herberget för att till det nyfödda barnet framföra sina gåvor.

Julklappsutdelning har man dock den 24. december, som i större delen av den västliga världen. Det har handelsmännen sett till.

På trettonafton firas ”Los Reyes Mágicos” med stora färgglada parader med mycket och svängande musik. Här i Puerto de Mogán var det ett helt enkelt och litet tåg, och alls inte så gigantiskt som det vi upplevde förra året i Las Palmas på andra sidan ön. Förra året tog det tåget flera timmar, och måste ha engagerat tusentals personer.

Det lilla tåget här utstrålade dock samma härliga glädje med dans och ”upphottade” julsånger, till glädje även för oss förbipasserande. Bifogar en stillbild.

 

Brassbandet ”Jul i Puerto de Mogán” kompar karnevalståget.

 

* * *

 

 


Lämna en kommentar

Tragisk dödsolycka vid vår brygga i natt, 2020 01 02.

I natt inträffade en tragisk olycka med dödlig utgång vid vår brygga. En kraftigt berusad skeppare vid vår brygga vinglade omkull på väg hem från krogen, ramlade ner i hamnbassängen och slog skallen i de stora stenarna vid kajkanten (lågvatten).

När vi efter frukosten idag på morgonen gick iväg till toa och dusch vid hamnkontoret, noterade vi att det verkade ligga en rollator på botten av hamnbassängen, och dessutom blodspår på landgången mellan flytbrygga och kajen. Vi fattade inte riktigt vad som hänt.

Senare nåddes vi av ryktet, att den ensamme skepparen på en båt, längst in på bryggan och närmast kajen, i fyllan i natt ramlat ner från kajen och slagit huvudet i de ytliga stenarna. Tillskyndande förbipasserande hade fått upp honom, men enligt uppgift var han redan död, när ambulans kom fram till hamnen.

Enligt båtgrannarna här runt omkring, handlar det om en ensam och säkert väldigt olycklig människa, som i många år varit långliggare här i hamnen. I många år varit gravt alkoholiserad med en hjärnstroke och en dåligt skött diabetes i sjukhistorien. Det senare resulterade, efter amputationer av flera tår, till slut i en ensidig underbensamputation för något år sedan.

Vi minns honom, när han haltande kämpade på med rollatorn upp och ner från bryggan. På småtimmarna i natt vinglade han omkring på kajen för sista gången.

Resan hade nått vägs ende. Hans seglats var över.

 

 


6 kommentarer

Gott Nytt År! Från Puerto de Mogán på Gran Canarias SV-kust, 2019 12 31.

På fredag kväll 27/12 2019 kom vi tillbaka hit efter att ha tillbringat Julfirandet tillsammans med barn och barnbarn hemma i Umeå. Det var naturligtvis trevligt, men väldigt kallt! Vi är inte vana vid sådant! Det var fr.a. den kalla isande blåsten, som kylde av oss rejält. Men vi lärde oss att klä oss ordentligt. Så, våra ullunderkläder, mössor, vantar och halsduk kom väl till pass!

* * *

Nu är vi tillbaka här i värmen på Kanarieöarna. Vi tog en tur upp längs berget idag. Det finns en gammal grotta uppe i bergssidan, som någon har gjort till sin bostad.

Uppe i en hålighet i berget har någon tagit sin tillflykt. På vägen nedanför finns allehanda krims-krams att köpa, och stoppa pengarna i en liten bössa.

 

Detaljbild av varuutbudet. Längst fram står en liten bössa med texten: ”Jag vet att pengar inte leder till lycka. Men om jag skall vara olycklig, föredrar jag att vara detta i en herrgård”.

 

Det är en mycket gammal tradition här på ön att leva i grottor i bergen. Ibland som eremit efter religiös övertygelse, ibland av nödvändighet. På senare tid kanske det mest handlar om vad som förr kallades ”hippies”, som sökte livets mening, sittande i en håla och betraktade havet och horisonten.

 

Långt upp längs bergssidan ligger en hålighet, som någon sentida ättling till de gamla eremiterna ”moderniserat” med masonitvägg och dörr.

 

Lite längre upp och ut mot havet hade vi i eftermiddag på nytt en storslagen utsikt.

En betagande utsikt utöver havet med några båtar för ankare i förgrunden, andra på väg bort. Själv blir jag alltid så fascinerad av detta att ”havet har diamanter på sig”.

 

* * *

 

Även om vi själva är utrustade med de bekvämligheter vi vill ha ombord, såsom 230V starkström, avsaltningsanläggning, tvättmaskin och modern navigations- och kommunikationsutrustning, skall man inte slå sig för bröstet.

När vi kom tillbaka i båten efter julfirande hemma i Umeå, fann vi att det knappt fanns någon ström i båten. De 2 stora Lithium-batterierna var kraftigt urladdade, endast drygt 20 % kapacitet kvar. Detta trots att batterierna var fulladdade när vi for, och landströmmen var inkopplad med svag underhållsladdning, då vi hade kylskåpet igång. Vi skulle ju bara vara borta 2 veckor, och ville gärna återvända till ett kallt kylskåp.

Med landströmskabeln inkopplad fungerade nu 12V-belysningen, men alla tunga förbrukare (vattenkokare, kaffekokare, tvättmaskin) fungerade med blinkande lampor och endast med 1 förbrukare inkopplad åt gången.

Det värsta var att vår elektriska toalett (modell ”Turbo”!) vägrade tömma! Att spola in havsvatten gick bra, men inte ut! Den motorpumpen kräver tydligen mycket kraft, och som de stora batterierna då skall stå för. Vad göra?!

Ja, dessbättre har vi bra duschar och toaletter i det närbelägna hamnkontoret, men nattetid hade det blivit en evigt springande. Två lösningar återstod; ”hink” alternativt ”fritt-fall-över-relingen”. Helmi valde det förstnämnda.

Dagen därpå fick vi i hamnen här tag på en så’n där ”allt-i-allo-mekaniker”, som ”kan allt”. Med voltmätarens hjälp gick han systematiskt över hela det komplicerade el-systemet, mätte spänning över alla poler, och till slut hördes ljuv musik från hans mun: ”Jag tror jag har funnit det!” – Eureka! tänkte jag – ”Antingen är reläet trasigt, eller så har det löst ut. Vi provar att sparka igång det!”

Efter ett elegant litet tryck på en knapp, började elsystemet burra och surra; samtidigt som Helmi och jag försiktigt började – Hurra. Strömmen kom nu inte bara in i båten; den gick nu med 150 ampere i full fart in i batterierna! Klang och Jubel!

Exakt vad som löst ut reläet, vet vi fortfarande inte, men jag skall konsultera Mastervolt i Frölunda efter helgdagarna.

 

* * *

Det finns som nämnts anledning för oss alla att betänka hur sårbara vi är i våra ”moderna” samhällen. Detta är ting, som vi reflekterat över en del under de år, som vi nu varit ”Vagabonder på Havet”. Alltid tänka ”Dubbel säkerhet”. Vad händer om det-och-det går sönder – Vad gör vi då? Har vi back up?

Det kan finnas anledning till att vara lite ödmjuk och betänka hur sårbara vi är. Inte bara i båten, utan även i vår s.k. civiliserade värld. Både elektricitet och datorer har självklart hjälpt oss mycket, men gör oss samtidigt väldigt sårbara.

Med risk för att ta till stora ord, kom jag just idag att tänka på Erik Gustav Gjeijers berömda dikt ur Nyårsdagen 1838: ”Ensam i bräcklig farkost”.

 

Så önskar vi er alla ett Gott Nytt År 2020! Vi återkommer med spännande fortsättning nästa år!

 


6 kommentarer

Mera om miljön här i Puerto de Mogán på Gran Canarias SV-kust, 2019 12 10.

Dagarna här har fortgått med rutinarbete ombord. Efter att morgonbestyren är klara, vidtar dagens arbete. Det är mycket som skall underhållas. Salt och UV-strålning gör att däck och skrovsidor måste putsas och poleras. Alla metalldelar inspekteras och vaxas. I alla hamnar ser man en del båtar, där underhållet lämnar en del övrigt att önska. Efter några månader ser det helt förfärligt ut, där salt, sol och inte minst Sahara-sanden har tagit ut sin rätt.

 

* * *

 

Det finns många långliggare i hamnen, som verkar ha legat här i flera år. En del stannar här dock bara några dagar för bunkring och ”det-där-sista” innan språnget över Atlanten. Som den här danska långseglarbåten med totalt 8 ungdomar, uppdelade på 4 par. 1 skepparpar samt 6 ”paying crew”, som planerade att ta sig över till Karibien för några månader. Det var faktiskt riktigt kul att se deras entusiasm inför avfärd. Skepparparet verkade av naturliga skäl vara rutinerade, medan övriga nog hade mer varierande erfarenheter och förhoppningar om vad som väntade dem. Bananstocken i aktern, det klassiska långseglarattributet, fanns naturligtvis på plats.

 

Kasta loss! – Ungdomlig optimism och avseglarglädje på den danska långseglarbåten med sin klassiska bananstock på akterdäck.

Det är inte så ofta man ser en bananstock på akterdäck på avseglarbåtar numera. Allt fler har börjat upptäcka problemet med att 60 kg bananer mognar samtidigt….

* * *

Fredagsmarknaderna fortsätter som vanligt med försäljning av frukt och allehanda krims-krams på gågatan. Till turisternas och försäljarnas förtjusning.

 

Fredagsmarknad på gågatan. Frukt och allahanda Krims-Krams till försäljning.

 

Greta Thunbergs rykte har spritt sig även hit till denna lilla ö. Det lilla porträttet i olja såldes i original på marknaden här.

 

* * *

 

Vi fortsätter våra bergsvandringar. Den vindlande vägen just på randen av ett stup, rasade för några år sedan, och har spärrats av. Trots avspärrningar över vägbanan, går det att ta sig enda fram till raskanten. Några modiga (dumdristiga?) turister tar sig på den halvmetersmala lilla randen över till andra sidan raset. ”Gegen Dumheiten kempfen auch die Götter vergebens/Mot dumhet kämpar även gudarna förgäves” (Schiller).

 

Det var nästan lite otäckt, när Helmi tvunget skulle fram till raskanten. Längre än så här fick hon inte gå.

 

Uppifrån berget fick man en vidunderlig utsikt över marinan och ankringsplatsen utanför.

En vidunderlig utsikt över marinan och ankringsplatsen utanför, just nedanför stupet från berget.

 

* * *

 

Nere på badstranden finns ett gammalt vattenståndsmärke, som fiskarbefolkningen under generationer använde för att bedöma tidvattnet och möjligheterna att komma sig in och ut med sina fiskebåtar. I samband med utbyggnaden och moderniseringen av hela hamnområdet i början av 1980-talet, tog man varsamt hand om detta urgamla vattennivåmärke, som nu kan beskådas av eftervärlden.

 

Denna gamla sten utgjorde under generationer ett naturligt vattenståndsmärke, som den gamla fiskabefolkningen utnyttjade för att ta sig ut och med sina båtar.

 

* * *

 

I morgon eftermiddag reser vi hem för att fira Jul med barn och barnbarn. Övernattar i morgon kväll på ”Rest-and-Fly” ¨på Arlanda, och fortsätter på torsdag morgon 12/12 till Umeå. Ser på väderleksprognosen att det just nu är -16 grader i Umeå, med snålblåst! Det känns lite konstigt att i väskan packa ner mössa, handskar, halsduk, tjocktröja och vinterskor. Båtgrannarna undrar säkert vad vi skall hem att göra, när man kan ha det så varmt och skönt här i södern, där vardagsplagget är shorts och T-shirt/linne året runt. – Men visst skall det bli trevligt att få träffa barn och barnbarn igen! – Och det skall slå om till mildväder lagom till dess att vi kommer hem.

Den 27 dec. 2019 är vi tillbaka här igen. Vi har en ungefärlig plan för det kommande året. Det återkommer vi till. – Spännande fortsättning följer!

 


Lämna en kommentar

Om kvinnosyn på Kanarieöarna, 2019 12 05.

I den latinska världen har man under mycket lång tid haft en mycket konservativ kvinnosyn, där den katolska kyrkan spelat en inte alltid särskilt smickrande roll. Jag minns själv på tidigt 70-tal hur kvinnor högt upp i Anderna i Sydamerika gick från marknaderna med stora matkassar i händerna, fullt med ungar runt sig, ett barn på ryggen, och ytterligare ett i den stora magen. Och maken gick bredvid med händerna i byxfickorna, om han ens iddes följa med hustrun vid matinköp.

Dessvärre gäller detta även andra delar av världen. Jämlikheten är väl inte så helt genomförd hemma hos oss i Europa heller för den delen. Då har vi ändå inte nämnt den indiska och den muslimska världen.

 

* * *

 

På gatorna ser vi här stora annonser för en modernare syn, där kvinnovåld inte är acceptabelt.

Reklambild för ett samhälle fritt från kvinnovåld. – ”Att stoppa det macho-aktiga våldet mot kvinnor är också en sak, som angår mig.”

 

På trottoarernas reklampelare utnyttjar man spanjorernas helgalna intresse för fotboll: ”Visst är väl Du också medlem? I klubben, som säger Nej till våld mot våra kvinnor!”

 

På färskvattendunkarna i livsmedelsbutikerna ser man också uppmaningar att tydligt markera mot det dessvärre utbredda våldet mot kvinnor i nära sociala relationer. – ”Och allt började den dagen, då han fick mig att tro att hans himmelska drömmar var Kärlek!” – ”Inget mera våld mot våra kvinnor!”

 

* * *

Sedan får vi bara hoppas att detta succesivt skall förändra kvinnosynen. Redan nu ser vi, när vi reser runt här på Kanarieöarna, att man klart tagit till sig nya idéer. Vi ser familjefäder, som glatt hämtar sina telningar på dagis. Som den naturligaste sak i världen, det egentligen är.

 

* * *

 

Vi ligger kvar här i Puerto de Mogán ett bra tag till. Onsd. 11/12 reser vi hem till Sverige, och anländer Umeå den 12/12 2019. Vi skall fira Jul med barn och barnbarn. Drar tillbaka redan den 26/12, detta pga de låga biljettpriserna just då.

Så torde vi stanna kvar här fram till omkring den 20 januari 2020. Då sätter vi kursen västerut mot den lilla runda ön La Gomera och de andra västra öarna. Vi tycker de är de vackraste!

Spännande fortsättning följer!