S/Y Helmi

Följ vår segling till värmen…


Lämna en kommentar

Om La Palma. – Och om bananer, mera bananer och ännu mera bananer, 2019 05 03.

 

Vi tar med en översiktsbild för att det lättare skall gå att orientera sig.

 

La Palma är den nordvästligaste av Kanarieöarna. Namnet skall inte förväxlas med Las Palmas, som är huvudstad på centralön Gran Canaria. Huvudstaden på La Palma heter Santa Cruz de La Palma, inte att förväxla med Santa Cruz de Tenerife. – Ön är 706 km2 stor och det bor drygt 85 000 människor här, av vilka 16 000 bor i huvudstaden Santa Cruz. – 2002 förklarades ön av UNESCO för Biosfärreservat.

Öns historia präglas som så många andra öar i området av invasioner av främmande inkräktare. Området var troligen känt redan av antikens fenicier, greker och av romarna. Det är dock inte dokumenterat något säkert besök av européer förrän 1312, då Lancelotte Malocello från Genua landsteg och beskrev ön.

Spansk erövring påbörjades redan 1405, men pga hårt motstånd från lokalbefolkningen (”Los Gaunchos”) var det inte förrän 1493, som spanjorerna slutligen hade besegrat den siste kungen, Tanausu. Denne dog i ett bakhåll efter att ha ingått ett vapenstillestånd med spanjorerna.

Öns geografi präglas naturligtvis av dess vulkaniska ursprung. La Palma bildades för 3 milj. år sedan och är den av Kanarieöarna, som har den högsta vulkaniska aktiviteten. Senaste vulkanutbrottet var 1970.

Ur Wikipedia framgår att under vulkanutbrottet 1949 åkte den västra halvan av Cumbre Vieja-ryggen (södra delen av bergskedjan) flera meter ner i Atlanten. Forskare tror att den händelsen orsakades av ett högt tryck från kokande magma och förångat vatten i öns inre struktur. Vid ett framtida utbrott kan den västra halvan av ön, som väger omkring 500 miljarder ton, åka ner i havet och orsaka en 1 kilometer (?) hög megatsunami i regionen. Forskare befarar även att vågen fortsätter över Atlanten mot Karibien och de östra delarna av Nordamerika, där den kommer att orsaka massförstörelse längs kustlinjen. Andra forskare tror dock att den västra sidan kommer att falla sönder i bitar i stället för att hela berget åker ner i Atlanten vid ett och samma tillfälle. – Megatsunamier skapas bara under speciella förhållanden, som de som finns på sydvästra La Palma, och de är mycket sällsynta.

La Palma är självförsörjande på vatten, genom att passadvindarna avger stora mängder vatten på och runt de höga vulkaniska bergen. Vattnet samlas upp och leds vidare i stora vattentunnlar, som lokalbefolkningen har byggt upp under århundraden. Det högsta berget, Roque de los Muchachos är över 2400 meter högt och är känt bl. a. för sina stora observatorier. Ett av teleskopen lär vara svenskt.

 

* * *

 

Det går inte att skriva om La Palma utan att nämna alla bananodlingarna. Om det fanns väldigt stora tomatodlingar på La Gomera, så är det bananer som gäller på La Palma. Vilka mängder det rör sig om, i areal eller volym, vet jag inte, men det är påfallande hur man utnyttjar nästan varenda liten plätt för bananodling.

 

Här syns de stora bananodlingarna. Hamnpirarna vid Puerto Tazacorte i bakgrunden.

 

Bild av Helmi och en av våra seglarvänner, Ingela från ”Navillus”. Bilden visat hur man ställvis byggt platåer längs bergssluttningarna. Dels för att få mer odlingsbar mark, dels för att bättre samla upp regnvattnet, så att det inte bara rutschar utför sluttningarna. – När jag i min ungdom reste runt i Sydamerika, var detta en vanlig syn uppe längs Andernas bergssluttningar, fast det då handlade om majsodling.

 

De stora bananstockarna, som här lastas på ett lastbilsflak, kan väga upp till 70 kg.

 

Man får en skörd per år. Efter skörden huggs den endast delvis förvedade stammen ner och får multna ner tillsammans med alla torra gamla blad. Roten lever dock kvar och skickar upp nya skott varje år.

 

Bananstock snart mogen för skörd. Notera de stora rödviolettfärgade kronbladen.

 

Detaljbild, där man ser hur de violetta kronbladen efterhand rullar upp sig och blottlägger de kransställda blommorna med ståndare och pistiller. Efter pollineringen växer frukten ut till en banan.

 

 

Under en vandring upp längs en bergsvägg fick vi en strålande utsikt över Puerto Tazacorte med marinan, där vår båt ligger. Notera de stora bananodlingarna i bakgrunden.

* * *

 

Om några dagar skall vi skriva om livet i hamnen och i stan.


2 kommentarer

Här är vi nu! La Palma, 2019 04 14.

Här är vi nu!

Nu är vi här! Tazacorte på västsidan av La Palma, den västligaste av Kanarieöarna.

Tidigt idag på morgonen, så fort det ljusnade, lämnade vi Puerto de La Estáca på El Hierro. Blåsten hade mojnat under de tidiga morgontimmarna, men det var fortfarande tämligen grov korsande sjö, som ruskade om oss ordentligt. Efterhand lugnade det ner sig.

Under eftermiddagen skiftade vinden, precis som vi förväntat oss, från NO till rakt nordlig, och sedan tvärt NV vind. Den visade sig nu vara betydligt kraftigare än vad prognosen sagt. Det måste ha varit en rejäl front, som passerade oss. Mot utlovade 8-10 m/s hade vi plötsligt kulingvindar med 15 m/s. Det gick bra det också, men allt blev ordentligt blött! Styrbordslanternan på förpulpit stänkte/blåste av och hängde bara i elkabeln! Det hade varit förenat med livsfara att gå fram på fördäck i sådant väder, så jag tänkte i mitt stilla sinne, att då får vi lägga till ytterligare en pryl, som vi skall köpa i Sverige i sommar och ha med oss tillbaka i september!

Dessbättre lugnade vinden sig efter ett tag, och det gick att krypa på alla fyra fram på fördäck för att rädda lanternan. Måste försöka finna en lösning på hur man säkrar lanternorna i hårt väder.

Vi kom fram till marinan i Tazacorte på La Palmas västsida nu ikväll, efter ganska precis 10 timmar. Väldigt skönt att få lägga till i denna mysiga lilla hamn!

Hela båten är nu renspolad från allt salt. Skrovsidor, däck, överbyggnad, rutor, ankarboxen, nedre delen av rigg, förtöjningslinor, jollen. Allt hade fått ett lätt krasande lager av havssalt. – Nu är det renspolat, och allt får rinna av och torka under natten.

En timme efter oss kom Ingela och Micke i Navillus in till kaj. Vi kunde alla gratulera varandra till ett gott dagsverke, när vi bänkat oss i sittbrunnen.

Med detta har vi avslutat denna säsongens seglande. Vi stannar kvar här några veckor, bl.a. för att utforska ön. Andra veckan i maj lyfter vi båten upp på land för bl.a. bottenrengöring. Den 13 maj flyger vi hem till Sverige och Umeå för ”semester”. Troligen reser vi tillbaka hit i september.

Mer beskrivningar och sanna berättelser ur livet följer!

 


2 kommentarer

El Hiérro, så långt sydväst man kan komma i Europa. 2019 04 13.

El Hiérro ligger längst sydväst och är en av de minsta bland Kanarieöarna. Ungefär 10 000 fast bofasta. Namnet betyder ”järn”, men tros härstamma från ursprungsbefolkningens ”Hero”, som skall ha betytt ”mjölk”.

Som övriga öar bland Kanarieöarna, är ursprunget vulkaniskt,  för 10 – 200 miljoner år sedan. Just El Hierro har dessutom en betydligt modernare geologisk historia. EL Golfo inom La Frontera-området längs den nordvästra kusten tros ha bildats genom en gigantisk sänkning av kontinentalplattan för 50 000 år sedan, och förorsakat en meterhög flodvåg, som skall ha haft påverkan ända till Nordamerikas östkust. – Så långt öns historia.

 

* * *

 

Tillsammans med seglarvännerna Ingela och Micke i ”Navillus” hyrde vi en bil, och tog en rundtur på ön.

Vi tar med en kartbild av El Hierro för att det skall vara lättare kunna följa vår rundtur.

 

* * *

 

Det finns många fina små vikar på ön. Just här vet jag inte om jag skulle våga ankra, om det skulle blåsa upp kraftig pålandsvind.

 

* * *

 

Längst borta vid vägs ände av en blindväg, bortanför hotellkomplexet till höger i bild, ligger några hus, som av lokalbefolkningen påstås ha uppförts av nazistiska krigsförbrytare, och som efter kriget sökte undgå upptäckt. Och under den dåvarande Francoregimen frågade man inget. – Av respekt för ev. ättlingars integritet, visar jag inga närbilder.

 

* * *

 

Vy över kyrkan och bebyggelsen i Valverde, huvudstan på El Hierro. Det oändliga havet i bakgrunden.

 

Vi drog söderut, och landskapet blev allt grönare.

I södra delen av ön finns utbredd tallskog, som påminner om sandiga hedar i Sverige.

 

Växtsättet är dock lite annorlunda. I stället för långa raka furustammar, förefaller formen mer som en ek.

 

* * *

 

Nere i låglandet på sydspetsen blir området åter torrare. Den charmiga lilla staden Restínga har en fin liten hamn. Dock tveksamt om vår båt skulle kunna finna en plats där. Skulle det bli aktuellt i framtiden, måste man nog ha pratat med hamnkaptenen en god stund i förväg.

Marinan i den lilla staden Restínga, längst söderut på El Hierro.

 

Nere vid hamnen finner man flera färggranna och originellt byggda hus.

 

* * *

 

Vi fortsatte vår färd västerut, mot den västra udden. Färden där var något av det äventyrliga slaget! Hårnålskurvor och brådstörtade djup på ena sida. Inga skyddsräcken, annat än ett trasigt hönsnät.

Vi drog en suck av lättnad, när vi kom ut på det vackra och bördiga slättlandet utmed La Frontera i nordväst. Stora bananodlingar och även vinproduktion. Framför allt produceras stora mängder vita viner.

Det sägs att den person i Sverige, som för något år sedan frigavs efter att i 12 år suttit oskyldigt dömd för mord; det sägs att han är bosatt i detta område, och att han bygger upp en Bed-and-Breakfast rörelse. Han har i så fall valt ett väldigt fint och vackert område, på den västra sidan av den mest sydvästra av Kanarieöarna. Så långt sydväst man kan komma i Europa! Vi hoppas alla att det går bra för honom.

 

* * *

 

Längs med den vilda men vackra kustremsan finns flera märkliga badställen. Man skulle inte tro att någon kunde komma på idén att bada bland dessa branta klippor! Turistbyråerna på ön har dock byggt fantastiska trappformationer ner bland klipporna, så att man kan ta sig ner till vattnet.

Badplats på den här kuststräckan?!!

 

Trappor med skyddsräcke har byggts utmed den branta bergväggen.

 

Långt där nere gömmer sig stora grottformationer.

 

Små djupa bassänger har bildats, dit folk kommer för att bada. Rent friskt vatten från Atlanten sköljer in hela tiden.

 

Nu gäller det att passa på! Efter den här skummande vågen!

 

Här tillsammans med Micke ute i bassängen.

 

Fin bild av våra vänner Ingela och Micke i den naturliga havsvattenbassängen.

 

Helmi har svårt att kliva på de hala stenarna, och håller koll på oss andra.

 

På parkeringsplatsen vid denna mycket speciella badplats ”Charco Azúl” har man satt upp en skylt med en fyndig text: ”Vi ber inte att Du skall städa här på platsen; bara att Du låter bli att skräpa ner!”

 

* * *

 

Vi tog oss till ”Mirada de La Peña” med den exklusiva restaurangen, som har en stjärna i Guide Michelin.

 

Sagolik utsikt från terrassen.

 

Men det är bråddjupt ner till kusten och slättlandet!

 

Elegant entré ner till restaurangen.

 

Så satte vi oss till bords! Sjöluft och salta bad ökar aptiten!

 

* * *

 

Väl tillbaka i Marinan i La Estáca, somnade vi ovaggade efter en väldigt händelserik dag.

Vi rundar nu av och planlägger att avsegla till den lilla ön La Palma, drygt 50 sjömil rakt norrut. Det har blåst kraftigt de senaste dagarna, men skall mojna/løya nu i natt. I så fall sticker vi väg så fort det ljusnar vid 07.30-tiden i morgon. Vi har säkert 9 timmars segling framför oss, och vill helst inte komma fram till en okänd hamn i mörker.

 

* * *

 

På tillbakavägen passerar vi en staty vid en vägtunnel. En ung man med blomster i handen spejar i fjärran. Efter sin Käresta? – ”Te esperaré siempre” – ”Jag kommer alltid att vänta på Dig!

 


Lämna en kommentar

Om regnskogen på La Gomera och nationalparken Garajonay.

Vi befinner oss nu på den sydvästligaste av de kanariska öarna, El Hierro, men vi vill ändå skriva något om och visa bilder från Nationalparken och regnskogen på La Gomera, som vi lämnade för några dagar sedan.

De flesta öarna på Kanarieöarna är väldigt torra, närmast ökenlandskap. Det gäller särskilt de östra öarna, Fuerteventura och Lanzarote. Se våra bildbeskrivningar från oktober, november och december 2018.

De västra öarna är grönare. Det har att göra med bl. a. avståndet till Saharaöknen i Afrika, men också att öarna längre västerut i Atlanten är mer utsatta för de fuktiga vindarna från oceanen.

La Gomera och El Hierro är exempel på detta. Särskilt om man kommer lite högre upp över havet, där luften kyls ner, och luftfuktigheten faller ut som regn.

Vi tog en biltur runt ön. Vi stannade för en lunchpaus i det lilla samhället Agúlo i norra delen av ön.

Bland dessa små smala gränder hittade vi ett oansenligt litet matställe, som visade sig ha enastående god mat.

 

Helmi kämpar ner för alla trapporna i de smala gränderna.

 

* * *

 

Vi forsatte upp mot turistmagneten Mirada de Abrante.

 

Glasutbyggnad utöver det bråddjupa stupet! Havet och horisonten skymtar långt där nere.

 

Lite skrajsna var vi allt, där längst ut på glasbron!

 

Vi kom allt högre och högre upp. Fuktigare blev det, och dimmolnen/tåken svepte in oss.

 

Tänk att folk har kunnat bo där långt ner i den isolerade dalen!

 

På rastställena frodades Margarita/Prästkragar.

 

Träden växer över vägen.

 

Trädstammarna är ofta helt täckta av mossa i den tropiska regnskogen.

 

* * *

På La Gomera finns ett urgammalt språk bestående av visslingar. Det användes av befolkningen förr om åren, när man ville kommunisera med varandra mellan dalgångarna. Denna konst hade nästan helt dött ut i mitten av förra århundradet. De senaste decennierna har man dock återupptagit kunskapen, och den lärs numera ut på öns skolor.

 

Långt ner i dalgången, ute vid havet, ligger ännu ett litet samhälle.

 

Nere i det lilla samhället Valle Gran Rey, längst ut på La Gomeras västkust.

 

* * *

 

På återvägen till ”vår” huvudstad San Sebastián på La Gomera, finner vi denna utsikt över havet med grannön Tenerife i fjärran. Notera bergstoppen Teide, som sticker upp genom molnen.

 

De båda öarna Tenerife och La Gomera är åtskilda av en havsarm. Som på så många andra sådana platser, där befolkningen söker kontakt över gränserna, finns det många berättelser om olycklig kärlek. Som i berättelsen om Romeo och Julia, finns också här en tragisk legend.

På Tenerife fanns en ung prins, Jonay, och som hade hört talas om att det på La Gomera levde en ung prinsessa, Gara. En dag seglade Jonay över havet i en liten farkost byggd av 2 getskinn. Han fann den vackra Gara och friade till henne. Hon avvisade emellertid honom, eftersom hon inte fick tala med främlingar. Jonay fängslades pga sitt tilltag att närma sig La Gomeras egen prinsessa.

Gara förstod dock hur ”ärliga och uppriktiga den unge prinsens känslor var”, och lyckades befria honom. De unga tu flydde upp i bergen, men förföljarna var snart dem på spåret. Eftersom Gara och Jonay likt Romeo och Julia inte kunde leva utan varandra, valde de att dö tillsammans. Jonay täljde en kvist av ljung så att den blev skarp i båda ändar. Den trängde in i de båda älskades hjärtan, då de omfamnade varandra.

Legenden lever vidare genom att nationalparken Garajonay fått sitt namn efter en sammanslagning av namnen på de unga tu, prinsessan Gara och prins Jonay.

 


Lämna en kommentar

Ösregn och snö på Kanarieöarna!

Vi tog en busstur in till den närbelägna lilla staden Val Verde i går, och gick in på en liten servering för en kopp kaffe.

På TV-skärmen på väggen såg vi på spansk TV hur nattens oväder med ösregn över Kanarieöarna hade ställt till det på öarna. På många ställen hade vägarna delvis raserats, och stora vägmaskiner arbetade med att reparera skadorna. På den lilla ön La Palma, dit vi skall segla om några veckor för att lägga upp båten över sommaren, där låg det ett 10-15 cm tjockt snötäcke!

Det sägs att sådana skyfall sker kanske var 10:e -15:e år. Grunden för att ösregn får sådana konsekvenser är att öarna är så höga och branta, vilket gör att regnvattnet inte hinner tränga ner och binda sig i marken. Vattnet rinner snabbt utför branterna och kan ställa till stor skada. Därför finns avledande vattenkanaler på alla öarna.

 


2 kommentarer

Här är vi nu! La Estáca på El Hiérro, SV Kanarieöarna. 2019 04 01.

Här är vi nu!

 

Vi befinner oss fortfarande på Kanarieöarna utanför Afrikas kust.

 

Idag har vi seglat från den nästan helt runda ön La Goméra (väster om Tenerife) till La Estáca på den sydvästligaste av de kanariska öarna, El Hiérro.

 

Från i eftermiddag ligger vi hamnen La Estáca på NV delen av El Hiérro, ”den backiga ön”.

 

* * *

 

I morse, kl. 08.10 kastade vi loss från San Sebastián på La Goméra. Vi hade förberett allt med hamnkontoret. Alla avgifter betalda, och plastkort till dusch och toa inlevererade. Alla grova kätting-förtöjningar var lossade kvällen innan, liksom el-kabel och vattenslang. Hamnvakten var förberedd på några morgonpigga avseglare.

Anropade stora hamnens ”Capitanía” på VHF-radio; det var fritt fram att lämna hamnen. ”Välkomna tillbaka!”

Såå, just när de guldgula solstrålarna bröt fram över pirarmarna, och innan hamnens tupp/hane hann väcka upp menigheten, tuffade vi stilla ut genom hamnöppningen. Absolut stilla och fridfullt! Inte ens en mås/måke hördes i hamnen!

Våra seglarvänner Ingela och Micke i ”Navillus” kom strax efter.

Vi satte snart segel. Lite väl svaga vindar så här tidigt på dagen, så vi stöttade med motor. Vi hade i alla fall nästan 50 nm framför oss, och vi ville komma fram i dagsljus. När vi kommit bort från vindlä av La Goméra, ökade vinden, och Genuaseglet drog fint. – ”Navillus” strax bakom oss.

Strax innan kl. 17 kunde vi anropa hamnkaptenen på La Estáca på El Hiérro på VHF-kanal 12. – Jodå, vår ankomst var ”bebudad”, och vi fick en fin plats.

Här ligger vi fint! Skall utforska ön mera, och återkommer senare!

 


2 kommentarer

Om Christoffer Columbus avresa från La Gomera 1492.

Vi har tidigare (se inlägget från Bayona den 10/9 2017) skrivit om när ”Pinta” som det första av Columbus tre skepp anlände till Europas fastland den 1 mars 1493 och skeppets kapten Martín Alonso Pinzón som den förste kunde upplysa befolkningen i fastlandseuropa, att man funnit en ny kontinent. Alltsedan 1993, 500 år efter återkomsten från Den Nya Världen, är den 1 mars officiell helgdag i Galicien i nordvästra Spanien.

I avsnittet om Santa Maria de Azores (19/6 2018) skrev vi om hur Columbus dessförinnan – i februari 1493 – vid återfärden från Nya Världen hade kommit i sjönöd och till slut hamnat vid den lilla ön Santa Maria på Azorerna. Han försökte förklara för lokalbefolkningen om ett nytt land långt bort i väster. Befolkningen på Azorerna hade dock varit utsatta för piratangrepp tidigare, och hade lärt sig att inte lita på främlingar. Och det där med ”Ett Nytt Land”, det hade man hört så många gånger från predikstolen på söndagarna, så det fäste man sig inte längre vid.

* * *

Resorna, som Christoffer Columbus (på spanska Cristóbal Colón) företog sig, upptar en så central roll inte endast i Kanarieöarnas utan i hela världens historia, att det bara inte går att förbigå just La Gomera. Det var härifrån han avseglade den 6 september 1492 med de tre caravellerna Niñja, Pinta och Santa Maria.

Det finns många myter kring dessa resor. Sant är att kung Ferdinand och drottning Isabella i Spanien, tillsammans med spanska och italienska bankirer, bekostade resorna. Columbus själv var från Genua i dagens Italien. Det är däremot inte sant att drottning Isabella skulle ha pantsatt sina juveler för att kunna finansiera resorna. Det är en seg och envis myt, som inte har något stöd i historisk forskning.

* * *

De tre skeppen hade den 3 augusti 1492 avseglat från Palos (dagens Huelva) i södra Spanien, på gränsen till Portugal, och anlöpte San Sebastián på La Gomera omkring en vecka senare.

Statyn av Christoffer Columbus framför den låga vita byggnad (”Casa de la Aduana”), där han enligt krönikorna skall ha bott under sin tid här.

Den låga vita byggnaden i bakgrunden sägs ha varit Columbus bostad under hans uppehälle här på ön. Jag har förgäves sökt få upplysning, när gården är öppen, men ständigt olika besked. Den enda återkommande är att det inte är öppet.

I en turistbok (La Gomera, Ediciones A.M.) fann jag följande bild från innergården med den berömda brunnen. Därifrån påstås Columbus ha hämtat vatten för att förbereda de tre skeppen för den långa överseglingen.

Inne på gården skall det finnas en brunn. Ur denna kunde man hissa upp vatten och bunkra upp de tre skeppens vattenförråd. Det lär stå en skylt med texten: ”Med detta vatten döptes Amerika”.

* * *

En dag lyssnade jag på en förbipasserande turistguide. Han berättade för den medföljande skocken, att både vid den första resan (1492) och den andra resan (1493) tog det nästan en månad att fylla på skeppens förråd. Det antas att en skön jungfru i staden bidrog till att det tog så lång tid att fylla på vatten och övriga förnödenheter. – Vid den tredje resan (1498) hade uppenbarligen den sköna jungfrun tröttnat på att vänta, och Columbus fick finna sig i att hon redan var bortgift. – Lastningen tog nu endast 3 dagar.

Vid Columbus fjärde och sista resa (1501-1502) anlöpte han överhuvudtaget inte La Gomera, utan bunkrade vid Las Palmas på Gran Canaria.

Tidpunkterna för de olika resorna samt anlöpshamnarna stämmer med historiska data, men trovärdigheten i berättelsen i övrigt lämnar jag åt andra att bedöma. Den andäktigt lyssnande skaran turister på torget här framför statyn, föreföll dock nöjda att ha fått höra ”en Sann Berättelse ur Livet”, och alla vandrade vidare efter denna Dagens Text.

 

Brunnslocken i stadens gator har alla detta emblem med Kronan (symbol för Kungamakten), Borgen Torre de Conde, de tre Caravellerna samt texten De Aquí Partió Colón (”Härifrån avseglade Columbus”).

 

Nere på hamnkontoret sitter detta minnesplakat, uppsatt den 6 september 1992, på dagen 500 år efter att Columbus och de övriga sjöfararna lämnade platsen.

På hamnkontoret sitter detta minnesplakat: ”Befolkningen i San Sebastian de La Gomera firar Cristóbal Colóns och hans 90 besättningsmäns bedrift, när de för ett halvt årtusende sedan avseglade från denna hamn här i San Sebastián de La Gomera den 6 september 1492, och ankom till Den Nya Världen den 12 oktober samma år.”

 

Del ur en gigantisk gatumosaik nere på strandpromenaden och som visar Columbus seglats. Från Palos i södra Spanien till La Gomera.

 

Denna del visar sträckan från La Gomera till Hispaniola, som idag motsvarar Dominikanska Republiken.

* * *

I vårt inlägg från Bayona beskrevs historien hur Columbus och hans eskader till slut den 6 september 1492 kunde lämna den lilla ön Gomera, Europas sista utpost, bakom sig. Man navigerade på klassiskt sätt med s.k. ”död räkning”, dvs. man plottade kurs och seglad distans för att på så sätt bestämma position.

Efter 29 dagar till havs kunde man den 7 oktober iaktta sjöfåglar, som flög västerut, och förstod att man närmade sig land. Tidigt på morgonen den 12 oktober 1492 kunde den unge sjömannen Rodrígo de Triána ombord på Pinta ropa ut: ”Land i sikte!” Ön, som man siktat, kallades San Salvador och motsvarar idag Dominikanska republiken. – Det är fortfarande något omdiskuterat om detta verkligen var den korrekta platsen för den första landstigningen.

* * *

Det märkliga i historien är att Columbus själv under hela sitt återstående liv inte trodde på något ”Nya Världen”. Han var helt övertygad om att han under sina fortsatta upptäktsresor bland öarna de följande veckorna uppnått sitt verkliga mål, att nå Cipango och Cathay, vilka idag motsvarar Japan resp. Kina. Den 28/10 landsteg han på Cuba, men var helt övertygad om att han kommit till Cipango (Japan). Några dagar senare modifierade han sina åsikter något; det var nog Cathay, dvs. Kina, som han kommit till. För att bevisa detta, måste han finna en stad, och han satte då kursen söderut. Hade han istället fortsatt något längre norrut, hade han troligen varit den förste europé, som satt sin fot på Floridas kust.

Namnet Cathay fordrar en förklaring. Det var Marco Polo, som på 1200-talet påstod att det långt österut inom det kinesiska riket fanns ett land, Cathay, där det levde en kristen folkgrupp, men som inte kunde komma i kontakt med omvärlden. I början av 1600-talet, alltså drygt ett hundra år efter Columbus, kom jesuitiska munkar till Kina. Efter att ha forcerat de höga bergen, kom man fram till de vackra dalar, där Cathay skulle ligga. Ingen kunde dock finna något Cathay, och ingen i området hade heller hört talas om det. Efterhand gick det upp för den jesuitiske munken Goes, att Marco Polo förmodligen hade missförstått många kinesers egen benämning av sitt land, Kitai, och därifrån spunnit vidare på något nytt land i en paradisisk dalgång.

* * *

Det finns väldigt mycket skrivet om Columbus olika resor, bl.a. i Encyclopedia Britannica. Där framgår att han var en mycket komplicerad person. Han hade många religiösa funderingar, bl.a. om att finna Kung Salomos guldrikedomar (1.Konung 10:11,22).

Columbus lär enligt många beskrivningar ha varit en dålig kapten, i betydelsen arbetsledare. Dock erkände även hans bittraste fiender, att han var en mycket skicklig sjöman och framför allt en utomordentligt duktig navigatör. Han kunde läsa och tyda vindar, molnformationer och vågor, och kunde förutse vindskiften, som få kunde göra med sådan precision.

Som den förste förstod han att inte försöka segla rakt västerut, vilket flera hade gjort före honom. Alla hade de dock misslyckats i de kraftiga västvindarna på nordsidan av det azoriska högtrycket. Columbus seglade i stället söderut, förbi Kanarieöarna och ner mot Kap Verde och därifrån västerut i nordost-passaden, som blåser på sydsidan av det mäktiga azoriska högtrycket.

Detta är precis så som man seglar idag! Men det var Columbus som kom på det! – Dessutom kom han på och kunde förklara kompassens magnetiska deviation.

Dessa hans djupa kunskaper i navigation gjorde att han fick fortsatt förtroende att leda de vidare expeditionerna.

* * *

Vi har de senaste dagarna, tillsammans med seglarvännerna Ingela och Mikael i Navillus, gjort utflykter till bl.a. det fina lilla samhället Valle Gran Rey på öns andra sida. Dessutom till den magnifika lummiga regnskogen och nationalparken mitt uppe på ön. Mer om detta senare.

* * *

Kommande måndag, 1 april 2019 planlägger vi att segla vidare, till El Hierro, den sydvästligaste av Kanarieöarna. Ett intressant valt datum! Mer om detta framöver.