Vi har nu legat i vattnet i 14 dagar. Vi har sysslat med allehanda underhållsarbeten under tiden, och också övervakat gubbarna på det lokala varvet här.

Mekanikern här är väldigt duktig. Han har hjälpt oss att renovera kylvattenpumpen på både huvudmotorn och dessutom på vår lilla dieselgenerator. Båda hade ärgat i bakaxeln, med ljusgrön missfärgning som följd. Inga stora vattenläckage, men väl så irriterande. Det missfärgar motorrummet, och visar att underhållet inte är som det skall. ”Húvvaligen!” som det heter i Nordsverige. Sånt går inte an!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi upptäckte också att solen och dess UV-strålar gått väldigt hårt fram i sommar. Våra vackra träskivor i sittbrunnen, på vardera sidan av nedgångsluckan, har blivit skadade i den intensiva solvärmen. Lacken har rest sig, och blivit ful. Dessa vackert lackade träskivor – original från Hallberg Rassy-varvet på Orust från 1998 – har varit något av vår stolthet! – Nåväl, den lokale målaren, han som skulle vara ”experten”, han skulle slipa ner lacken, och ”lackera om”.

Efter allehanda bortförklaringar visar det sig att han knappast kan anses ha lyckats med uppgiften. Han har tillverkat ”nya”, men med ett resultat, som milt uttryckt är tveksamt. – Jag har redan varit i kontakt med Hallberg Rassy på Orust och hört om det går att efterbeställa nya vackert lackerade träskivor. Ett signum från ett kvalitetsvarv.

Sensmoral: Låt aldrig Självutnämnda Experter ge sig på avancerade arbeten. – Det finns en grund för att riktiga proffs är just – Proffs.

 

Tillbaka till kartan. Vi har för avsikt att under kommande vecka segla söder ut ner till den runda lilla ön La Gomera, en väldigt vacker ö, en av våra favoriter. Vi tänker denna gång inte lägga till någonstans, utan endast ankra för natten. Efter att ha rundat från västsidan, seglat runt sydkusten, seglar vi därifrån österut mot Tenerifes sydkust. Där har vi fått bekräftelse att vi får stanna några nätter, innan vi fortsätter mot Gran Canarias sydkust. Vi skall där träffa ett seglarpar från Umeå. Och därefter lämnar vi båten 2 veckor, under tiden vi reser hem till Umeå för att fira Jul med barn och barnbarn.

Vi hade för avsikt att avsegla under denna vecka, men väderutsikterna är allt annat än gynnsamma. Det är det just nu starka Azoriska högtrycket, som ställer till det. Runt detta snurrar vindarna som alltid medsols, och sveper ner starka vindar från NV Sahara. Här på Tazacorte, som ligger i lä bakom bergen för de förhärskande kraftiga NNO vindarna, har vi vanligtvis helt lugnt och stilla, knappt en krusning på vattnet utanför hamnen. Solen bara gassar ner om dagarna. Vanligtvis har vi runt 30 grader på eftermiddagarna.

Ibland ändar vinden riktning något, och vi ligger inte längre i lä bakom bergen, utan får känna av styrkan i vinden ”på andra sidan”. Då är vi glada att vi fortfarande ligger kvar i hamn. Enligt oss tillgängliga prognoser skall det fortsätta blåsa 15 m/s hela kommande vecka, med drygt 20 m/s i byarna. Sådant väder ger man sig inte gärna ut i.

I slutet av denna vecka och i början av nästa, verkar det lugna ner sig. Vår plan just nu är att försöka ge iväg tidigt på söndag morgon den 17 nov. 2019. Beslut tar vi i slutet av veckan. – Spännande fortsättning följer!

 

* * *

 

Vi har haft en del programvaruproblem. Ändringar i redigeringen har av programmet inte sparats, utan det kan ha publicerats en äldre oredigerad version. Förhoppningsvis är det nu åtgärdat.

 

 

 

 

 

 

Jaha, så är det då sjösättning.

Den senaste veckan har inneburit en del rutinarbeten på varvet, detta inför sjösättningen. Till skillnad från skandinaviska förhållanden, är det nödvändigt att slipa ner båtbotten inför ny bottenmålning, om båten stått uppe på land under sommaren.

Detta var totalt nytt för mig; har aldrig varit med om detta tidigare. Man förklarar detta här med att den starka solens UV-strålar under sommaren närmast pulvriserar den kvarvarande bottenfärgen. Och nog kändes båtbotten lite sammets-aktig. Inga svårigheter att förstå att färgen nog inte skulle sitta kvar särskilt länge, om man inte tar bort ”sammeten” först.

Såå, det var bara att kränga på sig den vita skyddsutrustningen, inkl. andningsskyddet, och påbörja slipningsarbetet. Varmt, svettigt och obekvämt, men vad gör man inte för ”Pärlan”?!  – Det mest påfrestande var kanske, att andningsmasken var i det närmaste värdelös. Undrar hur mycket gammal färg och annat slipdamm, som man andas in?!

Bilderna nedanför har beredvilligt ställts till förfogande av våra seglarvänner, Hovfotograferna Ingela och Micke.

 

 

Detta var definitivt både första och sista gången, som jag sysslar med båtbottenslipning! Aldrig mer! ”Hosta Hela Halva Hösten!” Nästa gång betalar jag hellre någon av grabbarna på varvet, för att de skall göra det. – Sedan får man bara hoppas att de har bättre skyddsutrustning, än vad jag hade. Fast i ärlighetens namn, är jag lite tveksam till hur långt det spanska arbetarskyddet har kommit.

 

* * *

 

Så är själva målningsarbetet igång. Helmi önskade en marinblå kulör i botten denna gång. Med gemensamma krafter satte vi igång målningsarbetet.

 

 

 

 

 

 

 

* * *

 

Väl nere i vattnet tuffar vi väg till vår plats i Marinan. En hel del arbete återstår. Ladda batterierna, hitta igen alla slangkopplingar för att fylla vattentankarna, dammsuga och städa upp inuti båten, och inte minst spola av däck och städa ut efter allt slipdamm och skräp, som varvsarbetarna med nödvändighet drar ombord från varvsområdet.

I natt sover vi vår sista natt på lägenhetshotellet. Och i morgon intar vi vårt flytande hem för de närmaste månaderna. – Spännande fortsättning följer!

 

Vi hade turen att få tag på ett pyttelitet lägenhetshotell här i Puerto Tazacorte, alldeles bredvid Marinan. Det verkar vara ett välbeställt par, möjligen från ”La Península”, dvs. det spanska fastlandet, och som låtit inreda bottenvåningen till en egen liten lägenhet. Fullt utrustad med dusch och toa, fullt utrustat kök, inkl. tvättmaskin, samt sovrum och ”Living”. Enkelt, men hyfsat rent och fr.a. väldigt nära både Marinan och varvet, där båten har legat på land sedan i början av maj månad. I seglarkretsar heter det ”on the hard”.

 

Just detta att det finne en tvättmaskin i den lilla lägenheten har varit en stor fördel, särskilt i denna värmen! Idag har det varit väldigt varmt; 34 grader, när det var som varmast nu i eftermiddag. Vi har t.o.m. kunnat tvätta upp bl.a. sängkläder åt våra svenska båtseglarvänner här. Skulle bara fattas annat! Maskinen bara stod där.

Detta är f.ö. en av de stora fördelarna med seglarlivet; man träffar väldigt många trevliga och hjälpsamma människor i hamnarna. Ytterligt sällan att man träffar på någon surdeg. De allra flesta hjälps åt. En annan gång kan man själv behöva en hand.

 

* * *

 

Tvärsöver gatan från vårt tillfälliga ”hem”, ligger en italiensk restaurang, Pizzerian ”Il Tramónte”, där jag ikväll fick klart för mig att namnet närmast betyder ”Solnedgång”. Ligger mycket riktigt nere på vägen just ovanför stranden i västerläge. Riktigt vackert att sitta i kvällssolen och avnjuta en härlig italiensk måltid, till dånet av de rullande dyningarna in mot stranden.

 

Restaurangägaren själv, en jovialisk godmodig och rundmagad italienare från Milano, serverar utsökt god mat! Det är en glädje att någon gång emellanåt avnjuta en god middag här. Det spanska köket i alla ära, men det är knappast något, som är särskilt upphetsande. Det franska köket (naturligtvis!) och det italienska är av en helt annan klass. Hur de bär sig åt, vet jag inte, men de har lyckats tillsätta just ”det”, som sätter pricken över i:et.

 

Det är märkligt detta med mat (Skåningen uttalar sig!); utöver den rent lekamliga upplevelsen, är det viktigt också med miljön runt omkring. Den här italienaren sprider en så härlig gemytlig atmosfär runt sig. Kommer utsökt att tänka på Evert Taubes ”Jag ääär den glaaade baaagarn, utiii San Reeemo staaad!” Bara en så’n sak!

 

* * *

 

I morgon eftermiddag planlägger vi att sjösätta. Mera om detta senare.

Vi är nu tillbaka på Marína de Tazacórte, som ligger på västsidan av den västliga lilla ön La Palma bland de kanariska öarna.

 

 

Onsdag morgon 16/10 -19 lämnade vi ett småkallt Umeå med + 2 grader i duggregn. Frost under natten och underkylt regn. Glashalt på vissa delar i stan, och lokalnyheterna rapporterade om 14 olycksfall på ortopedakuten under 45 minuter under förmiddagen. Det kändes precis lagom att dra söderut.

 

På kvällen hade vi kommit till Tenerife, där vi låg över en natt på ett prisvärt mellanklasshotell, ”Weare La Paz ” i Santa Cruz de Tenerife.

 

Nytt flyg den sista lilla biten till den västliga lilla ön La Palma. Från huvudstaden Santa Cruz de la Palma tog vi en taxi över den grönskande ön med alla bananodlingarna, och anlände på eftermiddagen till vårt lilla lägenhetshotell i Tazacorte.

Det är ett pyttelitet hotell med en (!) liten lägenhet i bottenplanet, som ägarparet hyr ut till stadgade och skötsamma par. Passar vi verkligen in där?! Nåväl, mycket renligt, prisvärt och ligger nära hamnen. Passar oss bra. Vi bor där den närmaste tiden, då vi har en del att göra med båten innan sjösättning.

 

 

Dags för en liten uppsummering.  Vi har nu, efter att vi lämnade Umeå den 23 maj 2017, seglat i det närmaste halva jordens omkrets, som är 10.799 nautiska mil (40.000 km/1.852 nm/2) vid ekvatorn. Vi har vi tillryggalagt 10.686 nm (nautiska mil). Det fattas således 113 sjömil (=20,9 km), dvs. en knapp dygnsdistans seglad sträcka.

 

Denna säsongen närmar sig sitt slut. – Igår, fredag den 10/5, lyftes båten upp på kajen för bottenrengöring och placerades sedan i en vagga. Under sommaren tittar mekanikerna över saker, som skall åtgärdas, bl.a. skifta roderlager.

Vi har tagit in på hotell över helgen. Ett fantastiskt vackert Herremansboställe från 1600-talet! Mer om detta, när vi kommer tillbaka till hösten.

Måndag morgon 13/5 2019 reser vi hem till Sverige och Umeå. Någon gång i slutet av september/början av oktober reser vi tillbaka igen. Då skall båten bottenmålas och finputsas inför hösten. Vi har ännu inga bestämda planer för nästa säsong, men det kommer nog.

Så önskar vi er alla en trevlig sommar, och vi återkommer till hösten! Just då flyttfåglarna drar söderut!

Den lilla staden Tazacorte på La Palmas västkust är mycket välkomnande. Synligt t.o.m. i trapporna på gatan. Hela den här delen av ön präglas av lugn och ro. Alls inte av den högre ljudnivån i huvudstaden Santa Cruz de La Palma. För att nu inte tala om det hetsiga tempot i Las Palmas de Gran Canaria.

Här är det något av en lantlig idyll. Man vaknar till lite slött frampå morgonsidan av att 2-3 tuppar gal från var sin dynghög om vem som är störst, bäst och vackrast. Vi vänder oss om och sover lugnt vidare några timmar till. Vi har ju faktiskt ledigt!

 

 

 

 

* * *

 

Huvudstaden Santa Cruz på östsidan av La Palma är en charmig stad med många vackra byggnader, modebutiker och gatuserveringar. Ljudnivån är dock klart högre än i Tazacorte på västkusten.

 

 

 

 

 

 

* * *

 

 

 

* * *

 

De allra flesta seglare man möter är trevliga människor, som har en positiv syn på det mesta. Man hälsar på varandra med det hemliga lösenordet ”Hej!”, och så brukar isen vara bruten och kontakt etablerad.

Många nationaliteter och språk blandas på bryggorna i hamnarna. Det är egentligen fantastiskt att se och höra hur besättningarna från nationer, som i århundraden varit i luven på varandra, besättningar på tyska, franska och engelska båtar hjälper och livligt samtalar med varandra; hur kontakter och ibland också vänskapsband knytes. Vid vår brygga här i Tazacorte ligger två båtar med franska skeppare, som vardera funnit sig en tysk hustru. Och alla i glatt samspråk med det engelska paret i båten mittemot. Med tanke på hur historien har sett ut under århundradenas gång i Europa, är det inte att undra på att man emellanåt blir nästan lite rörd över vad som sker framför ögonen på oss.

Efter att man varit ute ett tag, träffar man på många härliga människor. En del har vi träffat i tidigare hamnar, och någon gång uppstår en fin vänskap. Man följer med i varandras berättelser och vidare planer. Man skiljs alltid åt; ibland lite sorgset, men alltid med en önskan att få återse varandra.

 

* * *

 

Det hör liksom till, att ibland träffas i varandras sittbrunn, gärna med något lättflytande samt något tilltugg – en ostbit och några oliver. ”Enkelt” är det förlösande ordet.

 

 

* * *

 

Som avslutning måste vi visa en bild från hamnen, där vi såg hur en fiskare just kom insläpande med en stor tonfisk (”Röd Tonfisk”). Vågen på kajen visade 292 kg. Fångsten är mycket strikt reglerad, och exporteras i stor utsträckning till Japan, där man betalar väldigt mycket för denna delikatess.

 

* * *

 

 

 

La Palma är den nordvästligaste av Kanarieöarna. Namnet skall inte förväxlas med Las Palmas, som är huvudstad på centralön Gran Canaria. Huvudstaden på La Palma heter Santa Cruz de La Palma, inte att förväxla med Santa Cruz de Tenerife. – Ön är 706 km2 stor och det bor drygt 85 000 människor här, av vilka 16 000 bor i huvudstaden Santa Cruz. – 2002 förklarades ön av UNESCO för Biosfärreservat.

Öns historia präglas som så många andra öar i området av invasioner av främmande inkräktare. Området var troligen känt redan av antikens fenicier, greker och av romarna. Det är dock inte dokumenterat något säkert besök av européer förrän 1312, då Lancelotte Malocello från Genua landsteg och beskrev ön.

Spansk erövring påbörjades redan 1405, men pga hårt motstånd från lokalbefolkningen (”Los Gaunchos”) var det inte förrän 1493, som spanjorerna slutligen hade besegrat den siste kungen, Tanausu. Denne dog i ett bakhåll efter att ha ingått ett vapenstillestånd med spanjorerna.

Öns geografi präglas naturligtvis av dess vulkaniska ursprung. La Palma bildades för 3 milj. år sedan och är den av Kanarieöarna, som har den högsta vulkaniska aktiviteten. Senaste vulkanutbrottet var 1970.

Ur Wikipedia framgår att under vulkanutbrottet 1949 åkte den västra halvan av Cumbre Vieja-ryggen (södra delen av bergskedjan) flera meter ner i Atlanten. Forskare tror att den händelsen orsakades av ett högt tryck från kokande magma och förångat vatten i öns inre struktur. Vid ett framtida utbrott kan den västra halvan av ön, som väger omkring 500 miljarder ton, åka ner i havet och orsaka en 1 kilometer (?) hög megatsunami i regionen. Forskare befarar även att vågen fortsätter över Atlanten mot Karibien och de östra delarna av Nordamerika, där den kommer att orsaka massförstörelse längs kustlinjen. Andra forskare tror dock att den västra sidan kommer att falla sönder i bitar i stället för att hela berget åker ner i Atlanten vid ett och samma tillfälle. – Megatsunamier skapas bara under speciella förhållanden, som de som finns på sydvästra La Palma, och de är mycket sällsynta.

La Palma är självförsörjande på vatten, genom att passadvindarna avger stora mängder vatten på och runt de höga vulkaniska bergen. Vattnet samlas upp och leds vidare i stora vattentunnlar, som lokalbefolkningen har byggt upp under århundraden. Det högsta berget, Roque de los Muchachos är över 2400 meter högt och är känt bl. a. för sina stora observatorier. Ett av teleskopen lär vara svenskt.

 

* * *

 

Det går inte att skriva om La Palma utan att nämna alla bananodlingarna. Om det fanns väldigt stora tomatodlingar på La Gomera, så är det bananer som gäller på La Palma. Vilka mängder det rör sig om, i areal eller volym, vet jag inte, men det är påfallande hur man utnyttjar nästan varenda liten plätt för bananodling.

 

 

 

 

Man får en skörd per år. Efter skörden huggs den endast delvis förvedade stammen ner och får multna ner tillsammans med alla torra gamla blad. Roten lever dock kvar och skickar upp nya skott varje år.

 

 

 

 

* * *

 

Om några dagar skall vi skriva om livet i hamnen och i stan.

El Hiérro ligger längst sydväst och är en av de minsta bland Kanarieöarna. Ungefär 10 000 fast bofasta. Namnet betyder ”järn”, men tros härstamma från ursprungsbefolkningens ”Hero”, som skall ha betytt ”mjölk”.

Som övriga öar bland Kanarieöarna, är ursprunget vulkaniskt,  för 10 – 200 miljoner år sedan. Just El Hierro har dessutom en betydligt modernare geologisk historia. EL Golfo inom La Frontera-området längs den nordvästra kusten tros ha bildats genom en gigantisk sänkning av kontinentalplattan för 50 000 år sedan, och förorsakat en meterhög flodvåg, som skall ha haft påverkan ända till Nordamerikas östkust. – Så långt öns historia.

 

* * *

 

Tillsammans med seglarvännerna Ingela och Micke i ”Navillus” hyrde vi en bil, och tog en rundtur på ön.

 

* * *

 

 

* * *

 

 

* * *

 

 

Vi drog söderut, och landskapet blev allt grönare.

 

 

* * *

 

Nere i låglandet på sydspetsen blir området åter torrare. Den charmiga lilla staden Restínga har en fin liten hamn. Dock tveksamt om vår båt skulle kunna finna en plats där. Skulle det bli aktuellt i framtiden, måste man nog ha pratat med hamnkaptenen en god stund i förväg.

 

 

* * *

 

Vi fortsatte vår färd västerut, mot den västra udden. Färden där var något av det äventyrliga slaget! Hårnålskurvor och brådstörtade djup på ena sida. Inga skyddsräcken, annat än ett trasigt hönsnät.

Vi drog en suck av lättnad, när vi kom ut på det vackra och bördiga slättlandet utmed La Frontera i nordväst. Stora bananodlingar och även vinproduktion. Framför allt produceras stora mängder vita viner.

Det sägs att den person i Sverige, som för något år sedan frigavs efter att i 12 år suttit oskyldigt dömd för mord; det sägs att han är bosatt i detta område, och att han bygger upp en Bed-and-Breakfast rörelse. Han har i så fall valt ett väldigt fint och vackert område, på den västra sidan av den mest sydvästra av Kanarieöarna. Så långt sydväst man kan komma i Europa! Vi hoppas alla att det går bra för honom.

 

* * *

 

Längs med den vilda men vackra kustremsan finns flera märkliga badställen. Man skulle inte tro att någon kunde komma på idén att bada bland dessa branta klippor! Turistbyråerna på ön har dock byggt fantastiska trappformationer ner bland klipporna, så att man kan ta sig ner till vattnet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

* * *

 

 

 

 

 

 

* * *

 

Väl tillbaka i Marinan i La Estáca, somnade vi ovaggade efter en väldigt händelserik dag.

Vi rundar nu av och planlägger att avsegla till den lilla ön La Palma, drygt 50 sjömil rakt norrut. Det har blåst kraftigt de senaste dagarna, men skall mojna/løya nu i natt. I så fall sticker vi väg så fort det ljusnar vid 07.30-tiden i morgon. Vi har säkert 9 timmars segling framför oss, och vill helst inte komma fram till en okänd hamn i mörker.

 

* * *

 

 

Vi befinner oss nu på den sydvästligaste av de kanariska öarna, El Hierro, men vi vill ändå skriva något om och visa bilder från Nationalparken och regnskogen på La Gomera, som vi lämnade för några dagar sedan.

De flesta öarna på Kanarieöarna är väldigt torra, närmast ökenlandskap. Det gäller särskilt de östra öarna, Fuerteventura och Lanzarote. Se våra bildbeskrivningar från oktober, november och december 2018.

De västra öarna är grönare. Det har att göra med bl. a. avståndet till Saharaöknen i Afrika, men också att öarna längre västerut i Atlanten är mer utsatta för de fuktiga vindarna från oceanen.

La Gomera och El Hierro är exempel på detta. Särskilt om man kommer lite högre upp över havet, där luften kyls ner, och luftfuktigheten faller ut som regn.

Vi tog en biltur runt ön. Vi stannade för en lunchpaus i det lilla samhället Agúlo i norra delen av ön.

 

 

* * *

 

Vi forsatte upp mot turistmagneten Mirada de Abrante.

 

 

 

 

 

 

 

 

* * *

På La Gomera finns ett urgammalt språk bestående av visslingar. Det användes av befolkningen förr om åren, när man ville kommunisera med varandra mellan dalgångarna. Denna konst hade nästan helt dött ut i mitten av förra århundradet. De senaste decennierna har man dock återupptagit kunskapen, och den lärs numera ut på öns skolor.

 

 

 

* * *

 

 

De båda öarna Tenerife och La Gomera är åtskilda av en havsarm. Som på så många andra sådana platser, där befolkningen söker kontakt över gränserna, finns det många berättelser om olycklig kärlek. Som i berättelsen om Romeo och Julia, finns också här en tragisk legend.

På Tenerife fanns en ung prins, Jonay, och som hade hört talas om att det på La Gomera levde en ung prinsessa, Gara. En dag seglade Jonay över havet i en liten farkost byggd av 2 getskinn. Han fann den vackra Gara och friade till henne. Hon avvisade emellertid honom, eftersom hon inte fick tala med främlingar. Jonay fängslades pga sitt tilltag att närma sig La Gomeras egen prinsessa.

Gara förstod dock hur ”ärliga och uppriktiga den unge prinsens känslor var”, och lyckades befria honom. De unga tu flydde upp i bergen, men förföljarna var snart dem på spåret. Eftersom Gara och Jonay likt Romeo och Julia inte kunde leva utan varandra, valde de att dö tillsammans. Jonay täljde en kvist av ljung så att den blev skarp i båda ändar. Den trängde in i de båda älskades hjärtan, då de omfamnade varandra.

Legenden lever vidare genom att nationalparken Garajonay fått sitt namn efter en sammanslagning av namnen på de unga tu, prinsessan Gara och prins Jonay.