Marina Rubicón ligger väl skyddad på Lanzarotes sydkust.

I går eftermiddag, 27/10 2018 kom vi fram till Marina Rubicón på Lanzarotes sydkust. Här ligger vi tryggt under den kommande veckan, då kraftiga nordanvindar sveper in.

Återkommer med mer info om några dagar.

Igår tog vi jollen in till kajen för att gå på shoppingtur, bl. a. Dessutom passade vi på att få utfört både manikyr och pedikyr, på oss båda. Detta är väldigt vanligt på dessa breddgrader, och utföres inte bara på kvinnor utan också på män. Ses lika naturligt som att gå till frisören.  – Och kostnaden är kanske en tredjedel av vad det skulle kosta hemma i Sverige. – Många skandinaviska män skulle säkert må bra av att få det gjort; åtminstone någon gång. Om året.

Igår var det åter en så’n där väldigt varm dag. Termometrarna på torgen visade på 32 grader. Plus. Det kändes som i varje fall som det.

Natten till idag noterade vi att det började regna något, och vi stängde alla fönsterluckor. Väderlekstjänsten hade visat att det skulle komma en front med regn under nattmorgonen och blåsa upp på torsdagen, men vi brukar inte ta det så allvarligt.

Idag på förmiddagen ösregnade det! Var det vädergudarnas svar på vårt tal nyligen om öken och torrperiod?!! Visst, vi är nu inne i slutet av oktober, men med undantag av något övergående litet stänk har vi inte upplevt regn överhuvudtaget på de här breddgraderna det senaste året.

Tidigt på förmiddagen kom åskvädret/tordenværet. Genom att räkna antalet sekunder mellan blixt/lyn och åska/torden samt dela med 3 kunde vi ungefärligt/omtrentligt räkna ut avståndet i kilometer till åskvädret. Metoden är naturligtvis inte exakt, men ger en indikation på hur nära en urladdning är.

Vi låg för ankare några hundra meter från land. Masten rakt upp i skyn. Vi kopplade ur så mycket el som möjligt, och lade in vår lap-top och mobiltelefoner i ugnen, i hopp om att den skulle fungera som en Faraday’s bur. Mycket tveksamt om det fungerar, men det kostar inget att pröva för att se om viktig information kanske kan sparas om nu blixten skulle slå ner i masten.

Vi satte oss i sittbrunnen, med flytvästarna på samt säkerhetslinorna kopplade till några ordentliga krokar, som var rejält bultade i  skrovet. Vi har läst berättelser om seglare som kastats ur sittbrunnen och båten i samband med ett blixtnedslag. Tveksamt om detta skulle rädda oss, men det kändes bättre att i varje fall ha gjort det som vi kunde göra.

Vi räknade sekunderna mellan blixt och dunder; 6 sekunder, 4, 3, 2 och därefter en väldigt kraftig smäll alldeles i närheten. Det kan nu inte ha varit ens en endaste sekund mellan blixt och dunder! Urladdningen kan inte ha varit mer än några hundratal meter från oss! När man dessutom vet, att en blixt kan sträcka sig flera kilometer, inser man att det måste ha varit väldigt nära. Nästan så att man kände tryckvågen! – Det var bara att sitta lugnt kvar i båten. Sannolikheten att blixten skall slå ner i en segelbåt är väldigt liten, men man känner sig likväl ganska liten inför naturens krafter en sådan här gång.

Efterhand ökade tiden och avståndet, och vi kunde börja slappa av. Som den matglade skåning jag är, började jag efterhand fråga efter mat. Första gången, som Helmi uppskattade min friska aptit! Måste ju bara betyda att vi kunde vi kunde börja slappna av.

Sedan kom regnet, det verkliga ösregnet! Nu med full kraft. Närmast ett tropiskt ösregn. Var detta svaret på vårt tal nyligen om torra öknar?! Nåväl, tänk positivt! Båtens däck blev ju i alla fall ordentligt avspolat från allt salt, som tidigare spolats upp. Det kommer säkert att se så rent och fint ut i morgon, sedan det fått torka upp!

Om 2 dagar, troligen på lördag 27/10, försöker vi ta oss upp till Lanzarotes sydkust. Där kommer vi att ligga i skydd för de kraftiga nordvindar, som är aviserade till i början av nästa vecka. – Spännande fortsättning följer!

I går, måndag 22/10 2018, tog vi bussen till Betancúria, öns gamla huvudstad mitt i öknen. Väldigt kargt landskap, men just där löpte en gammal ravin, som under större delen av året är uttorkad. När det faller lite regn, under ”vintertiden” december – februari, är det tillräckligt för att det närmaste området grönskar något. Det var en påtaglig grönska just på sidorna av den mestadels helt uttorkade flodbädden.

Det var därför säkert inte någon tillfällighet, att den normandisk/franske erövraren Jean de Béthencourt omkring 1405 lät bygga en kyrka precis vid flodbädden och stadfäste huvudstaden. Först på 1830-talet flyttades huvudstaden formellt till dess nuvarande plats, Puerto del Rosario, detta pga sjöfartens ökande betydelse.

Dem gamla kyrkan ute i ökenstaden Betancúria.

En bild som visar hur man tror att staden kan ha sett ut, och delvis fortfarande gör.

I den gamla huvudstaden lever drygt 800 själar på ett enkelt jordbruk samt get- och boskapsskötsel. Vi träffade på en gammal bonde, som just satte potatis ute på de magra och kruttorra åkerlapparna.

Potatisodling ute på de torra åkerlapparna.

Man pumpar upp vatten ur några djupa brunnar. Numera använder man eldrift för att få upp vattnet, men enda fram till för kanske 20 år sedan använde man åsnor eller dromedarer, som med förbundna ögon fick tillbringa åtskilliga timmar med att dra hjulen runt och skopa upp det åtråvärda vattnet. Otroligt att en så gammal teknik användes fram till helt nyligen!

Gammal vattenbrunn, som fram till helt nyligen drogs av åsnor och dromedarer för att skopa upp det värdefulla vattnet.

* * *

Vid torget invid kyrkan hittade vi trevlig och fin liten restaurang, som visade sig ha en stjärna i Guide Michelin! Inte dåligt för en närmast gudsförgäten liten stad ute i öknen!

En prunkande oas med krukväxter inne på den fina lilla restaurangen!

* * *

När vi kom hem med bussen till Puerto del Rosario, fann vi att det hade börjat blåsa upp ordentligt. Helt oväntat. Vi var inom varuhuset och handlade mat och dricksvatten, och lastade ner i jollen nere vid hamnen. När vi så rundade en hamnpir för att ta oss ut till båten, som låg för ankare några hundra meter ut, ja, då insåg vi hur hög sjö det gick! Det måste ha blåst styv kuling, 16-17 m/sek. Möjligen skulle vi ha kunnat ta oss ut till båten, om än förmodligen helt genomblöta. Men att sedan ta sig ombord i denna höga sjögång, det skulle ha varit närmast förenat med livsfara; överhängande risk att inte bara jollen utan även vi själva skulle ha kunnat komma i kläm under båtens akter i den höga sjögången.

Såå, det var bara att vända. Tillbaka med jollen in till vår skyddade lilla förtöjningsplats längst in i hamnen.

Vad gör man nu?! Först söka rätt på ett anständigt hotell på gångavstånd. In till hotellreception med alla våra plastpåsar med mat. Iklädda shorts, T-shirt och sandaler. Inga toalettsaker, ingenting! ”Har hotellet möjligen tandborstar och tandkräm?” – ”Nej, men nere i Minimarket runt hörnan finns det nog.”

Jodå, det fanns det. Några små pizza-slices och en liten flaska vin hittade vi också, så det gick ingen nöd på oss, där vi satt uppe på vårt hotellrum och smorde kråset. – När vi genom hotellfönstret såg vilket busväder som drog fram, och hur lilla ”Helmi” skumpade och levde om där ute bland alla vågorna, då tyckte vi nog att det var rätt skönt att ligga i en bekväm hotellsäng! Vi skulle nog inte sovit särskilt mycket den natten med en sådan sjögång!

Tursamt nog hade jag lagt ut extra ankarkätting. Med 50 meter tung kätting ute och en avlastande kättingkrok, då kändes det bra.

Idag på förmiddagen hade vinden mojnat, och vi kunde nu ta oss ut till båten, även om det fortfarande gick en del sjö. – Och inne i båten såg det närmast ut som Jerusalems förstörelse! Sjörapporterna hade inte ens andats något om starka vindar, och därför hade vi inte sjöstuvat. Så när vi kom tillbaka idag låg vattendunkar och kaffebryggaren omkullvälta och fruktskålen i bitar på durken. Men annars var allt bra.

I slutet av veckan drar vi nog norrut. Återkommer.

Vi har idag tagit jollen från vår ankarplats in till en hörna av hamnen, där vi kunde lämna jollen några timmar. Efter att tidigare travat runt på stans gator, tänkte vi nu följa den fint tillrättalagda strandpromenaden. Här kan man strosa flera kilometer precis ovanför strandlinjen längs med en fint anlagd plattgång. – Som omväxling till den annars sterila ökenmiljön, fann vi här prydliga kaktusplanteringar med små gröna gräsplättar, med riktigt gräs! Måste gå åt mycket vatten för att hålla dem gröna!

Vi passerade ett privat villaområde med små välskötta, om än inte ”trädgårdar”, så i varje fall lite växtlighet.

Välskötta områden, om än något kargt.

Så passade vi på att se till vårt nya sommarhus, ”Casa Gabrielsson & Mählck”, med utsikt över havet och vår ankringsplats. – Vi ser att namnskylten inte har kommit på plats ännu.

* * *

Det har slagit oss hur mycket Afrika har influerat kulturlivet här. Detta var mycket påtagligt redan på Kap Verde, som har en dyster historia som omlastingsstation för slavhandeln på 1600- och 1700-talet, men även här på Kanarieöarna finner vi afrikansk påverkan. I musiklivet men också i klädesbutiker och konst- o. souvenirbutiker blir man påmind om det afrikanska arvet.

Keramikbutik med både krukor och prydnadsföremål, som i både form och färgsättning för tanken till afrikansk kultur.

* * *

I viken, där vi ligger för ankare, har man en mycket livaktig seglarförening, där man tar hand om ungdomar, som annars kanske skulle ha hamnat på glid. Förutom brädsegling och kajakpaddling, har man seglingsregattor på söndagarna. Små Optimistjollar för de minsta. Till min stora glädje upptäckte jag även att de lite större båtarna hade en segelsättning, som jag aldrig tidigare sett. Endast på bilder med afrikanska motiv. En sorts Spri-segel, där spri-staken går framför masten och gör att man får en sorts försegeleffekt. Vi tog några bilder av båtar, som passerade precis bredvid oss.

En av dessa små segelbåtar med en närmast Afrika-inspirerad segelsättning.

Grabbarna verkade att ha kul tillsammans!

Här ser man riggen lite tydligare, på väg in mot sta’n. – Här ser man också det nordafrikainspirerade byggsättet med platta hustak. – Det skulle aldrig fungera i Skandinavien med våra snömängder!

* * *

I morgon tar vi bussen in mot centrala delarna av ön. – Spännande fortsättning följer!

På stadsvandring i Gran Tarajal på Fuerteventura upptäcker vi de stora husmålningarna. Har inte en aning om det är beställningsverk.

Fasadmålning.

Marina motivet är genomgående.

Målningarna är mycket välgjorda. – Även trafikhindren, ”gråsuggorna”, är fint målade. Något för gatukontoren hemma i Sverige att ta efter?

* * *

På strandpromenaden finner vi denna skapelse, ”Biblioplaya”, en box för byte av utlästa böcker! Vi fann faktiskt 1:a delen av Millenie-trilogin av Stieg Larsson, på engelska.

Box på stranden för byte av böcker, ”Biblioplaya”.

* * *

Ikväll skall vi gå ut och äta på en fin fiskerestaurang här i hamnen. Restaurangen ligger på baksidan av ortens fiskemottagning, där Dagens Fångst tas emot. Färskare fisk må man nog leta efter! – Utsökt god mat tillsammans med en flaska gott svalt vitt vin! Med all respekt för Konsums Fiskpinnar, men det här var jammen något annat än, det!

* * *

Eftersom väderleksprognosen ser bra ut, seglar vi nog till Puerto del Rosario längre norrut på Fuerteventuras östkust i morgon. Spännande fortsättning följer!

När vi vaknade upp efter den första natten efter första ankringen på länge, och kollade att ankaret satt ordentligt fast, upptäckte vi några mörka ”skuggor/skygger” på den ljusa sandbotten. Tänkte först att det var några stora stenar på botten, men så såg vi att ”stenarna” rörde sig där nere på 4-5 meters djup.

Vi tittade närmare, och fann ut att det var rockor! 3-4 stycken, av vilka vi lyckades få med 2 stycken på samma bild. Vi uppskattar att de var c:a 80 cm i diameter.

En 80 cm stor rocka under båten i morse. Man anar på bilden den c:a 50 cm långa gadden/halen.

Och här har vi ”kompisen”! Två stycken på samma bild.

Vi har också en liten videosekvens, men den klarar jag tekniskt sett inte av att få med i bloggen. – Bilderna tagna från båtdäck visar naturligtvis inte lika mycket detaljer, som man ser genom exv. en cyklop eller en undervattenskamera, men sådan utrustning har vi inte.

Nu är inte vanliga rockor farliga, som exv. ”Djävulsrockan”. Det är väl som med huggormarna; bara man låter dem vara ifred, försöker de nog komma undan. – Men nog tittade jag mig omkring ordentligt, när jag tog kvällsdoppet från akterdäck!

* * *

Senare på dagen nåddes vi av det verkligen glädjande budskapet att dr. Denis Mukwege får Nobels fredspris i år! Oerhört glädjande! Vi har följt honom i många år i hans arbete för kvinnor som utsatts för sexualiserat våld som led i en krigsstrategi i inbördeskriget i Kongo-Kinshasa. Och att priset delas med Nadia Murad, den yazidiska människorättsaktivisten, som givit röst åt alla dessa tusentals kvinnor, som blivit offer för – i detta fallet – IS-krigarnas brutalitet; det tyder på ett riktigt tänkande hos nobelkommitén i Oslo.

Vi träffade dr. Denis Mukwege efter en föreläsning i oktober 2016 i Umeå , där han är medicine hedersdoktor. Under föreläsningen visade han en film från operationssalen med sekvenser, som får vem som helst att sucka djupt. Vi beskriver här inga detaljer.

Närbild, som vi tog efter en oförglömlig föreläsning i Umeå i oktober 2016.

Nu är inte avsikten med seglingsbeskrivelsen på vår blogg att beskriva annat än just våra erfarenheter och tankar kring vår långsegling, men samtidigt är detta en så glädjande händelse, att vi känner att vi bara måste få med oss några tankar kring detta.

* * *

Så tillbaka till vår lilla värld i vår båt. Vi har nu pumpat dingen, satt den i vattnet och provat utombordarmotorn. Jodå, det fungerar fint. Med en blandning av piska och morot/gulerot startade motorn till slut. Det ser bra ut. – I morgon puttrar vi iväg in till sta’n/byen för att titta lite närmare på denna lilla stad. Och för att proviantera. – Återkommer.

Relationer ombord är ett ämne det skrivits mycket om, särskilt de senare åren. Man blir nästan skräckslagen, när man börjar läsa om detta ämne, över hur snett och galet det kan gå ombord på en båt.

Utan att på något sätt försöka täcka ämnet, kan det dock vara på sin plats att återge några tankar vi har gjort oss under de nu nästan 14 månader, som vi har varit på väg i segelbåt, och som inkluderar två seglingar över Atlanten.

Utöver generella regler för samlevnad, som gäller överallt, ställer miljön i en båt speciella krav. Det första och mest uppenbara är naturligtvis det begränsade utrymmet. Om känslosvallet i diskussionerna därhemma skulle ”ta ut svängarna”, kan man ju alltid gå runt kvarteret och sparka på en sten, till dess att man lugnat ner sig. På en båt kommer man inte längre än till fören. Det är 12 meter dit. Och sedan är det precis lika långt tillbaka. Redan här inser man snabbt, att båda/alla parter bara måste försöka hålla sams. Allt gammalt groll från förr måste man bara ha blivit färdig med, och lämnat kvar på kajen där hemma, innan man ger sig iväg. Att älta gammalt tjafs gagnar ingen ombord på en båt.

Precis som i livet generellt, måste man kunna backa emellanåt, inte tvunget alltid ”ha rätt”. Har man levt tillsammans i flera år, borde man ha kommit till insikt om att vår självkänsla inte står och faller med att alltid ha ”rätt”.

I arbetslivet har vi alla på olika kurser och föredrag av inhyrda konsulter fått höra hur viktigt det är med att vi ser varandra på arbetsplatsen. Att hälsa på varandra, ge ett litet vänligt leende och gärna fråga om hur det går för lill-jäntan där hemma, osv. Ett sätt att bry sig om varandra. Att se varandra.

Men hur gör vi hemma? Den som vi värnar allra mest om, sätter främst av alla, henne/honom verkar vi ibland bara förutsätta finns där. Alltid. Är vi lika uppmärksamma där hemma, som vi har lärt att vara på arbetet?

Vi har funnit det vara av stor betydelse, att ge varandra positiva kommentarer även i tämligen alldagliga situationer. ”Fint!”, ”Bra!”, ”Det där gjorde Du snyggt!”, ”Vad fint Du har dukat!” Det ger en positiv atmosfär, som också innebär en tillåtande attityd, att vi ibland kan göra tabbar, utan att det genast utlöser negativa kommentarer. Visst kan man ibland ha olika synpunkter, men den grundläggande atmosfären måste vara positiv.

* * *

Även för den allmänna trivseln ombord är det nödvändigt med en viss ordning. Småsaker tenderar annars att med tiden bli till irritationsmoment, och sådant måste undvikas.

Som ett led i strävan efter att undvika konfliktfyllda situationer, bifogar vi en bild, som vi fått av kusin Kristina och Hans. Den eviga diskussionen om huruvida männen bör sitta ner på toaletten för att undvika att skvätta omkring sig, har med denna klara och tydliga instruktion äntligen fått ett slut.

Instruktion över hur män kan sitta ner vid toalettbesök.

Efter denna tydliga instruktion av hur männen bör bete sig på toaletten, kan vi nu förpassa den diskussionen till historien.

* * *

Sent på måndag kväll, 9 juli 2018,  flyger vi hem, och kommer efter diverse mellanlandningar fram till Umeå ett dygn senare. Vi lämnar Kanarieöarna för denna gång för ”semester” tillsammans med våra kära där hemma. Vi reser tillbaka hit den 19 september 2018 och skall då ”torrsätta” båten en vecka på varvet här för rengöring, bottenmålning och diverse småjobb. Vår plan vidare är att under hela höst- och vintersäsongen segla runt bland alla de kanariska öarna. Vad vi gör till våren, har vi inte bestämt ännu.

Med detta avslutar vi bloggen för en tid, och hoppas på en ny spännande fortsättning i september!