Efter några riktigt varma och sköna veckor här på Kanarieöarna, har ett lågtryck dragit in. Det blåser styv kuling med 15-17 m/sek, och det skumpar ordentligt där utanför pirarna. Vilken tur att vi lyckades klämma in oss här i Marinan i förra veckan! Visar en bild, tagen idag på förmiddagen, där den orangefärgade räddningskryssaren lyckats få tag på en segelbåt, som fått problem; slitit sig från ankarplatsen?

Räddningsbåten hjälper haveristen in mot kaj.

* * *

Som på så många andra platser i världen, domineras Julen av fr. a. julhandeln, med allehanda färgglada prylar som vi bara måste ha.

Dessbättre tycker vi oss nu allt oftare i varuhusen se en liten julkrubba med herdarna, de tre vise männen och djuren runt omkring. Så som det egentligen var tänkt. – Igår såg vi ute på ett torg en fantastisk uppsättning av ett öken- och berglandskap med små miniatyrer av palmer, kameler, hantverkare, herdarna, de tre vise männen, mm. Om man gick långsamt runt hela utställningen, fick man se hela Juleevangeliet utspela sig! Riktigt roligt och fint att man tagit tillvara på det ursprungliga, det som det egentligen handlar om.

På ett torg i centrala Las Palmas har man satt upp ett riktigt litet konstverk, …..

…, där Juleevangeliet spelas upp.

* * *

Tillbaka till Tomtarna, som vi ju i alla fall förknippar med Julen! Uppe på La Graciosa i norr är han på väg upp till taket och skorstenen.

Tomten på våg upp mot skorstenen…

Här hemma i båten har vi införskaffat en alldeles äkta liten plastgran från IKEA, och tillsammans med lite julpynt ser den inte så tokig ut!

Vår egen alldeles äkta lilla plastgran pryder sin plats i båten!

* * *

Vi den här tiden förra året var vi fortfarande ute på Atlanten, och vi hade några dagar kvar innan vi kom fram till Karibien. Det var Julen som vi firade under segel! En Jul vi minns!

Förra årets Tomtepar står sig bra! Får förnyat förtroende i år också.

Med detta önskar vi er alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!

* * *

Vi återkommer under veckan med hur reparationer, byte av reservdelar, mm. förlöper. Och om vi kan få förlängt ”uppehållstillstånd” i Marinan. – Spännande fortsättning följer!

Vi har så småningom kommit tillbaka till Las Palmas, som är något av vårt nav här på Kanarieöarna. Inte bara för att det ligger så centralt i ögruppen, utan också för att härifrån går det många och bra flygförbindelser med Sverige och övriga omvärlden. Och det är nära till flygplatsen. Dessutom finns det mycket kvar att utforska på den här ön.

Det har varit en del strul innan vi kunde få en plats här. Naturligtvis helt fullt inför julhelgen. Och vi, dvs. jag, var dum nog att i oktober tro på hamnkontorets lite optimistiska manana-mentalitet, att ”det där löser sig”.

Nåväl, skam den som ger sig! Efter att ha legat för ankare utanför hamnen en natt, tog vi jollen in till Marinan och stegade på nytt in på hamnkontoret; vänliga som alltid, men nu med en föresats att ”ett-Nej-är-inte-ett-Nej!” Efter minst en timmes förhandlande, utan några överdrifter, kom vi ut med papper på att vi fick ligga här inne i hamnen fram till den 30/12 2018. På en lite dyrare plats, men eftersom Marinan redan från början är väldigt billig, har inte det ökade priset så stor betydelse. I varje fall inte i ett kort perspektiv.

Sååå! Enligt väderleksprognosen kommer julhelgen att vara tämligen blåsig här på Kanarieöarna, och då är det skönt att slippa behöva ligga på svaj och skumpa runt. Det brukar inte bli så värst mycket sömn under sådana nätter.

Dessutom planerar jag att under ”Mellandagarna/Romjula” ta en kort tur hem till Arlanda och Stockholm för att hos Andreas hämta en försvarlig hög reservdelar, som jag har beställt. Det är tämligen besvärligt att skicka varor till Kanarieöarna (trots EU), så det enklaste var att beställa en billig SAS-biljett med direktflyg. Och efter 2 nätter ”hemma” flyga ner igen, nu med flera hopvikbara väskor med allehanda reservdelar till båten. Sådant som ”kan-vara-bra-att-ha”. Och det är mycket som ”kan-vara-bra-att-ha” på en båt, så det skulle ha varit svårt att få plats med allt detta i jollen. Och sedan ut till båten där ute på svaj på ankare. Särskilt om det är blåsigt och lite skumpigt. – Det var m.a.o. en viss lättnad att vi får ligga kvar här inne i hamnen, i varje fall fram till dess att jag kommer tillbaka från Stockholm. Så får vi se sedan.

Spännande fortsättning följer!

Så är det dags för Lucia igen. Förra året vid den här tiden var vi på väg över Atlanten från Kap Verde till St.Lucia (!). – Vi tycker Stjärngossen på bilden från förra året gjorde sig så bra, att han får förnyat förtroende detta året också.

Svenska Högtider måste traditionsenligt respekteras, ”varhelst en svensk sjöman på jorden vankaaar” (fritt efter Harry Brandelius).*

* * *

Vi styr nu söderut igen från La Graciosa i norr, och har kommit till sydöstra delen av Fuerteventura, som vi besökte tidigare i höst (8-13 okt. 2018). Det är lite kyligt på kvällarna (långbyxor och någon tröja), men på dagarna är det vanligtvis fortfarande shorts och T-shirt/linne, som gäller. Vi gillar hamnen här; lugnt och stilla, låg kostnad, vatten och el på bryggan. Trevlig liten stad med färskvarubutiker i närheten.

Fräscha toaletter, men bara kallvatten i duschen (”Men vad rör väl det oss, vi riktiga Vikingar?!”). Nåväl, Helmi duschar ombord, där vi har ordentligt med varmvatten, men min frisyr behöver inget varmvatten, och min morgontvagning sker i marinans kallvattendusch. – OK, Helmi tittar ibland lite misstänksamt på mig, och tycker att det måste vara rekordfart på den duschningen. Men jag vidhåller att det varje morgon är samma grundliga tvagning som alltid. Så det så!

Till helgen planlägger vi att ge oss iväg igen, och förhoppningsvis är vi i Las Palmas på Gran Canaria i början av nästa vecka. Där tänker vi stanna kvar över Jul och Nyår, och en bit in på det nya året. Detta eftersom vi har en del att reparera på båten. På en båt är det alltid något att göra! Det är bara att inse det.

* * *

Under dagen har den orangefärjade Sjöräddningsbåten ”Salvamento Marítimo” tvärs emot oss på andra sidan hamnen hastigt begivit sig iväg från sin kajplats och ut på det något blåsiga havet. Vi hörde bara att någon hamnpolis ropade: ”Go! Go! Go!” Och därefter drog de iväg i full fart. – Vi vet inte vad som skett denna gång, men de hade inga flyktingar i släptåg nu. Kanske ett något lite enklare räddningspådrag av någon lokal fiskare med bränsleproblem denna gång.

* * *

Här i hamnen har vi försökt att avyttra våra gamla 20 liters dieseldunkar, som stått på däck i mer än ett år. De tar bara en massa plats, och vi har inte behov för dem längre. Så långa överfarter som över Atlanten planerar vi inte längre, i varje fall inte i nuläget. Utöver kostnaden för dieselinnehållet, tar vi inget betalt, bara vi blir av med dem.

Jodå, vi har just nu blivit av med de flesta av dunkarna. En fransman var själaglad! ”Tänk! Just sådana som jag letat efter!” Han ville absolut betala för dem, även om de var tomma.

”Det behövs inte! Bara jag blir av med dem!” sa’ jag. – Jodå! Han insisterade på betalning, men dessvärre hade han just då inga pengar. ”Men jag är ju fransman! Jag har en flaska ‘du Bon Vin’!” Och så försvann han ner i katakomberna i båten och kom upp med en flaska gott slottsvin av god årgång. ”Voilà!” Cést bien ca?!” – Behöver jag berätta att det smakade utmärkt?! – Skall vi kalla det bonuspoäng?!

Spännande fortsättning följer!

Vi har nu legat i La Graciosas hamn Caleta de Sebo i en dryg vecka. Vi hade hört mycket talas om denna avlägsna och något säregna ö, som också markerar Kanarieöarnas norra utpost.

Bland marinbiologer har Kanarieöarna ett speciellt stort intresse, eftersom det ligger vid det ställe, där det kalla havet i norr möter det varma i söder.

Ön var länge obebodd pga det karga klimatet, men 1867 flyttade 7 familjer hit, förmodligen från grannön Lanzarote. Man livnärde sig huvudsakligen på fiske och lite grönsaksodling samt en och annan get. Från Lanzarote förde man med sig kunskapen om att utvinna salt från havet genom att utnyttja värmen och vindarna. Detta var helt nödvändigt för att kunna konservera fisken, då djupfrys ännu inte existerade och istillverkning inte var möjlig på dessa varma breddgrader.

Kyrkan var alltid närvarande i befolkningens vardag, och befolkningens vardag påverkade också kyrkan. Bilderna inifrån den lilla kyrkan vittnar om detta.

Interiör från den lilla kyrkan i samhället.

Predikstol av roder med texten ”Guds Ord”; kanske symbol för ”Rätt Kurs”.

* * *

Den karga vulkaniska ön har sin skönhet.

Det karga landskapet har sin skönhet. – Vi har inte bestigit denna vulkan, men under våra många och långa promenader har vi dock gått runt den.

Det utsatta läget ute i Atlanten har gjort ön till ett Eldorado för bl.a. surfare. Vi bevittnade hur ungdomar bemästrade brädan inne i dessa väldiga vågor, även om vi inte lyckades fånga dem på bild just inne i vågkammen.

Imponerande vackert med dessa jättevågor! Att ungdomar på sina brädor klarar av att balansera undan det framrusande vattnet!

Väl inne bland klipporna blev vi varse den enorma kraften i de framrusande vattenmassorna.

En dag upptäckte vi välkända Skeppet ”Älvan”, som låg för ankare utanför stranden. Det är Stockholms Maringymnasiums skolskepp, som vi mött tidigare i Arrecife på Lanzarote.

* * *

Det går fortfarande att hitta en skyddad liten ankarvik….

…..med en egen sandstrand.

* * *

Man slås av hur rent det är på ön. Inget skräp, utan man plockar upp efter sig. Miljöbehållare för glas, metall och plast finns uppsatt på många ställen i detta lilla samhälle. Här ligger Karibien långt, långt efter! – T.o.m. på de 2-3 byggarbetsplatser, som vi såg, lade man genast allt byggavfall i c:a 1,5 meter stora säckar av armerad plast med kanvaslinor, och som fraktades ner till färjan för vidare transport till deponi på Lanzarote. Inget skräp liggande på gatorna!

Längs med de sandiga gatorna håller man snyggt och prydligt. Kakel på väggar och trottoar, och välmålade vita hus med blå eller gröna dörrar och fönster.

Ibland också med blomsterarrangemang.

* * *

Hur fungerar ett sådant samhälle med 650 själar i denna avlägsna del av världen? Jag tog kontakt med Kommunalnämnden för en liten intervju. Man lever som man ”alltid” har gjort, med fiske, några getter och lite grönsaksodling. Nästan alla har arbete på ön, bara några få veckopendlar till huvudön Lanzarote. På senare år har turisterna börjat komma, dock fortfarande i liten skala. Det har gett en del inkomster från bl.a. uthyrning av cyklar, ”Safari-turer” med de 4-hjulsdrivna bilarna av Landrover-typ. De tre små livsmedelsbutikerna har fått ett större kundunderlag. Och inte minst restaurangerna har blomstrat upp.

Det finns 80 barn på ön, som går i en skola med undervisning upp till och med 8:e klass. För högre undervisning får barnen inackorderas på Lanzarote.

Det finns en liten hälsostation med 2 sjuksköterskor och 2 läkare dagtid. Jag uppfattade inte om de tjänstgjorde samtidigt eller om de turades om varannan vecka. – Det finns ett litet apotek och en bank. Dessutom troligen världens minsta postkontor; en öppningsbar lucka i ett bostadshus, genom vilket all posthandtering ägde rum. Öppet klockan 11-13, måndagar till fredagar. Så det så.

Den enmansbetjänade polisstationen var stängd för dagen; ”han har inte så mycket att göra”, enligt kommunens representant. Generellt sett är det tydligtvis väldigt lite problem på ön. Under högsäsong (juni-september) med mycket turister kan det vara en del mudder, men annars inte.

Det har funnits storstilade planer för öns s.k. ”utveckling”. Bland alla stolligheter fanns planer på att anlägga en stor marin örloggsbas på ön. Vidare har man utrett möjligheten att bygga upp ett stort oljeraffinaderi här! Ett gigantiskt hotellkomplex med casino har man också spekulerat i.

På det lokala lilla muséet konstaterar man torrt att inget av dessa galenskaper överlevde skrivbordsstadiet. Och tur är väl det! Lokalbefolkningen verkar helst vilja fortsätta att leva på samma stillsamma sätt som man gjort i varje fall de senaste 50 åren. Visst är det bra med utveckling och att turister kommer hit, men det måste ske med respekt för den mycket säregna naturen och det mycket speciella levnadsmönstret här på ön.

Isla Graciosa är en av höjdpunkterna på vår resa!

Vi har nu kommit till den lilla ön La Graciosa, strax norr om Lanzarote.

För 2 dagar sedan, den 24/11 -18, lämnade vi Lanzarotes huvudstad Arrecife, och seglade för en SV vind på 8-10 m/sek med full genua och revad stor, vilket gav oss en härlig slör på mellan 7 och 8 knop, när det gick som bäst.

Vi rundade Lanzarotes nordspets och anropade Marina La Graciosa i Caleta de Sebo på öns SV del. Jodå, vi fick svar av tjänstgörande vakt, men ingen bryggplats kunde man erbjuda, eftersom jag inte hade reserverat i förväg.

-”Men jag har visst försökt att reservera kajplats! Många gånger! Under 6 veckors tid! Men aldrig några ordentliga svar från administratörerna i Las Palmas!” – Detta är ett välkänt fenomen bland seglare i Kanarieöarna, att den statliga hamnmyndighetens datoriserade bokningssystem via Internet är utomordentligt komplicerat, och ofta får man inte ens ett elementärt svar, att förfrågan överhuvudtaget har kommit fram.

– ”Spelar ingen roll! Datorn säger att dokumenten inte är i ordning. Och dessutom är inte hamnkaptenen på plats förrän på måndag morgon! Men ankra gärna utanför Playa Francesa på sydkusten, och kom igen på måndag! Ha en trevlig helg!” – Det jag tänkte då, är inget som lämpar sig i tryck, så vi går raskt vidare.

* * *

La Graciosas stad Caleta de Sebo ligger på SV delen av ön, tvärs över sundet till Lanzarote.

Under den gångna helgen har vi legat för ankar strax utanför Playa Francesa på öns sydkust. Där ligger man skyddad för de förhärskande nordliga vindarna, som orsakas av det stora högtrycket över Azorerna. Men en hel del svall kommer i alla fall in från Atlantens dyningar i väster, så nog rullade det en del. Och under helgen har vi efter lite detektivarbete funnit orsaken till en del av allt knirr-och-knarr i båten, som kan störa nattsömnen. Man lär ju känna sin båt under sådana nätter! Efter att en del tampar surrats om, är det nu rätt tyst i båten.

* * *

Idag på morgonen anropade vi hamnkaptenen i Marina La Graciosa. Vi uttalade vår nöd, och hur orättvist vi kände oss behandlade av byråkraterna i Las Palmas. Det där tog skruv! Det visar sig att det finns en långvarig konflikt mellan den lilla ensamma ön i norr och centralorten på Gran Canaria. Och när den vänlige och utomordentligt hjälpsamme hamnkaptenen förstod, att vi verkligen försökt följa regelverket, fixade han raskt en kajplats åt oss. Vi får stanna hur länge vi vill. Säg bara till om vi behöver någon hjälp! – När man stöter på en så vänlig och hjälpsam människa, då kan man börja tro på en framtid för mänskligheten. En hedersman!

Sååå, nu är vi ordentligt förtöjda i den lilla hamnen på Caleta de Sebo på La Graciosa, och här stannar vi ett bra tag.

* * *

Inre delen av den lilla hamnen med en liten badstrand och några små restauranger och gatuserveringar.

Vi har tagit en första liten titt på samhället här. Det är ett litet samhälle, där utvecklingen nästan verkar att ha stått stilla i åtminstone 50 år. Det bor 650 själar här, och som verkar livnära sig på fiske, getosttillverkning, konsthantverk och på sistone dessutom en växande turism.

Det är inget samhälle med något tjo-och-tjim, utan det är framför allt stillheten och den orörda naturen, som attraherar. Det är nog bra det där med turism och utveckling, men man får bara hoppas att det är rätt sorts turism, som står för dörren. En turism, där man respekterar den mycket säregna naturen och det mycket genuina livet här på ön.

Södra delen av La Graciosa. Playa Francesa, där vi låg för ankare under helgen, ligger på öns sydkust, vid ”Googles” logo.

* * *

Det finns flera långa turslingor för fotvandring på ön. I morgon skall vi gå ner till Playa Francesa, där vi låg för ankare under helgen. Senare planlägger vi långturer upp till öns nordspets. Mer om detta senare. Spännande fortsättning följer!

Vi har nu tillbringat några dagar i denna charmiga lilla stad mitt på Lanzarotes östkust. Redan på 1700-talet insåg man möjligheterna att anlägga en naturlig och väl skyddad hamn innanför raden av långsträckta öar utanför kusten. Stora befästningsanläggningar anlades vid inloppet efter flera attacker av fr a algeriska pirater.

I början av 1800-talet var exporten av salt basen i områdets ekonomi. Man kan fortfarande se de kvadratiska anläggningarna på stränderna. Så småningom ökade fisket och blev den dominerande näringen i slutet av 1800- och början av 1900-talet.

Efterhand byggdes öarna samman, fr a under slutet av 1800- och början av 1900-talet. Detta för att kunna bygga sammanhållande kajanläggningar, pga det allt större tonnaget.

På 1950-talet sammanbands de södra öarna med fastlandet, och man fick nu tillgång till en stor sammanhållen hamn.  Glädjande nog var man så förutseende att man anlade en mycket stor vägtunnel under förbindelsen med fastlandet, så att också den inre delen av hamnen får friskt vatten! Detta uppskattar vi ”fritidsskeppare” inne i Marinan särskilt mycket, eftersom vattenmiljön inne i marinorna annars ofta lämnar en del övrigt att önska.

På senare år har man byggt ut hamnanläggningarna här ytterligare för att såväl containerfartyg som stora kryssningsfartyg lätt skall kunna lägga till.

Resultatet har blivit en charmig stad med mycket folk i rörelse. Inte bara turisterna utan även seglarna sätter helt klart sin prägel på sta’n.

En saltvattensjö har bildats inne i centrala stan.

Genom ett genialt brosystem får saltvatteninsjön pga tidvattenflödet ett utbyte av vatten 2 gånger per dygn.

* * *

Centrala sta’n har ett stort utbud av restauranger, tavernor och gatuserveringar, liksom ett otal klädesbutiker och parfymerier! Man känner sig lätt som en väldoftande fransk pudel, när man flanerar i dessa fashionabla kvarter!

Helmi trivs särskilt väl längs med huvudgatan med alla dessa skobutiker! Att kryssningsfartygens kunder har satt nivån på priserna märkte vi för några dagar sedan, när Helmi tvunget skulle prova ett par riktigt läckra högklackade skor med stilettklackar på 11 cm. Själv får jag ont i knäna bara av att se på eländet! Tänka sig sedan att GÅ på de där styltorna! Aldrig i livet! I varje fall inte ombord på en båt. Man kan bryta benen för mindre.

Nåväl, problemet löstes elegant, när vi tittade på prislappen: fem tusen spänn för ett par skor! Visserligen ”handsydda italienska”, men i alla fall! När expediten såg antydan till tvivel i våra ansikten, skyndade hon sig att tillägga: vi har särskild rabatt just denna veckan med anledning av ”Black Friday!” Undrar just vad som menas med ”särskild rabatt”?! Får man normalt bara EN sko för det priset, medan man just denna veckan får behålla båda skorna för det priset?! Vi avböjde diskret vidare diskussion.

* * *

Det är inte bara ”Storasyster” Gran Canaria, som kan ståta med ett eget IKEA-varuhus! Även ”Lillasyster” Lanzarote kan minsann också! Vi har idag vandrat runt bland dessa välkända svenska produktnamn, som spanjorerna frenetiskt försöker stava till på sina ”kom-i-håg-lappar”: Härlig, Rejäl, Rulle, Pruta. Hoppas bara att de stavar rätt; ”Pruta” med 2 t kanske skulle utlösa en del munterhet i den svenskbetjänade informationsdisken!

Det var också intressant att se att all personal har precis samma gulrandiga klädsel som på vilket IKEA-varuhus i Sverige eller varhelst i världen. Och vid utgångskassorna kan man köpa Pepparkakor, Wasa Knäckebröd, Kalles kaviar, Glögg, Inlagd sill, Snaps och Julskinka! Kalle Anka, Tomteverkstan och Tjuren Ferdinand har vi dock ännu inte sett på TV-skärmarna , men det kommer säkert.

IKEA-varuhuset är naturligtvis ett ”must”, när man är på Kanarieöarna!

* * *

I kväll är det mycket festande på restaurangerna här i Marinan, eftersom det i morgon är start för ännu en transatlantisk seglartävling. Start utanför hamnen här i morgon, och målgång någonstans i Karibien. Det har rått full aktivitet på bryggorna här de senaste dagarna för att fixa ”det där sista”.

Själva går vi med lätt avmätta steg förbi; vi – de rutinerade – har ju varit med förr!

* * *

I dag kommer vi att segla vidare till Kanarieöarnas nordligaste ö, den lilla Graciosa. Mer om detta senare.

Efter att i går, 15/11 -18, ha köpt biljetter till ”The Adventure of our Lifetime”, kravlade vi oss in i en knallgul u-båt, byggd i Turko/Åbo år 1990. Fraktad till Lanzarote 7 år senare. – Längd: 18 meter och deplacerar drygt 100 ton, där över 10 ton utgörs av batteribanken längst ner i botten. Har tillstånd att gå ner till 60 meters djup MED passagerare, 100 meter UTAN betalande passagerare. – Vi gick dock endast ner till maximalt 32 meter. – U-båten är till salu, men då får man bläddra upp 3 milj. €.

En lång kö av mer eller mindre tokiga turister ringlade sig fram mot u-båten.

Så var det vår tur att se ”naturliga” ut.

* * *

En engelsk-finsk-svensk-talande guide förklarade vad vi passerade. Vi dök sakta ner till 30 meters djup, där vi såg flera gamla vrak, uppenbarligen helt nära kusten. Längre ut är det betydligt djupare.

En gammal fiskebåt, som mött sitt öde i en storm 2005.

Ett annat vrak, som har brutits sönder ännu mer.

Längst akterut, där vi satt, ser man tydligt de eldrivna aktre propellrarna och dessutom – i mitten längst ner – den aktre sidopropellern.

En och annan nyfiken ”firre” alldeles utanför vårt fönster undrar säkert vad vi är för ena ”gökar”.

Hela stim av fiskar följde oss nyfiket utanför de runda sidorutorna.

* * *

Här skulle jag ha fortsatt med några kul videosekvenser, med Beatles’ ”We all live in a Yellow submarine!” ur högtalarna!  Jag kämpade i afton med tekniken, som dock inte tillät mp4, endast mp3. – Nåväl, tänk er Beatles musik på hög volym till rörliga bilder utanför vår ”Yellow Sub-marine”!

Spännande fortsättning följer!

Nu är vi här, Puerto Calero på Lanzarotes sydöstkust.

Vi har nu legat här i Marinan till Puerto Calero i sydöstra Lanzarote i några dagar. Mycket trevlig och välskött marina, men kanske något dyr. Å andra sidan får man mycket för de slantarna; hygienutrymmena med dusch och toaletter är väldigt fräscha och välskötta. Och det betyder mycket.

Det finns gott om restauranger, modebutiker och inte minst många skobutiker, vilket gör Helmi sysselsatt.

Om några dagar skall vi ut på en liten u-båtsfärd ner till 30 meters djup för att bese undervattensskärgården här.

I slutet av veckan (eller början av nästa) räknar vi med att kunna segla norrut till Lanzarotes huvudstad, Arrecife. Dock kan det vara svårigheter att hitta en kajplats.

Det har börjat att bli lite kyligt på kvällar och tidiga morgnar. ”Det är Vinter nu!”, säger lokalbefolkningen. Dagtid har vi dock behagliga 27-28 grader. Shorts och T-shirt/linne varje dag. Just idag har vi haft lite blåsigt och en del regnskurar, men det drar snart förbi.

Spännande fortsättning följer!

Detta inlägg skulle egentligen ha publicerats igår, den 7/11-18, men pga dålig internetuppkoppling, fick det anstå till idag.

* * *

Geografi: Isla de Lobos är beläget mitt emellan Fuerteventura i söder och Lanzarote i norr. Liksom de övriga kanariska öarna är den av vulkaniskt ursprung. Lär dock inte ha haft något utbrott på mycket länge.

Historia: Namnet Isla de Lobos (”Vargön”) kommer av en typ sälar, Lobo Maríno, höll till på ön tidigare. Med människans ankomst blev deras antal kraftigt decimerat, och den är nu utrotad sedan länge.

Öns strategiska läge mellan Lanzarote och Fuerteventura utnyttjades av bretagnaren Jean de Béthencourt, när han under de första åren av 1400-talet inväntade spansk förstärkning, innan han omkring 1405 invaderade Fuerteventura. Eftersom han hade insett att det oftast är bra att ha kyrkans proselyter med sig, lät han samma år bygga en kyrka vid Fuerteventuras nya huvudstad, Betencúria.

* * *

När vi vaknade på förmiddagen, cirklade ”Bamsen 4” med Kajsa och Christer ombord runt oss. De hade just dragit upp ankaret, och ville bara ta farväl.

Så småningom satte vi vår jolle i vattnet och drog iväg in till den lilla naturhamnen ”El Puertito”, som lokalbefolkningen i långa tider har använt som en väldigt väl skyddad naturhamn för mycket små fiskebåtar.

En lokal liten turbåt tar turister från Corralejo på närbelägna Fuerteventuras nordkust.

Ön är mycket karg, men det finns små fina vägar, som man ställt i ordning för turisterna. Vi följde en av dem till vulkanens fot. – På vägen dit fann vi de kvadratiska resterna efter utvinningen av havssalt.

Bergsvandring pågår I.

Bergsvandring pågår II.

Här började en kraftig uppstigning, som vindlade sig i zick-zack. Mot slutet blev det nästan klättring fyrfota för att kunna ta sig upp.

Den vindlande lilla stenstigen uppför vulkanen.

Helmi kämpar på med fyrfotagång.

Längst upp har man en sagolik utsikt. Vår båt skymtar ute i bukten, nr. 2 från höger.

* * *

Väl tillbaka i den lilla byn, lyckades vi så småningom få plats i öns enda och garanterat bästa restaurang. Casa António ståtar med två (2) maträtter på menyn, en fiskrätt samt Paëlla. Vi valde den senare, med musslor, räkor och bläckfisk på traditionellt sätt i saffransris.

Den korta menyn är inbjudande.

Måltid pågår vid ”Casa António”.

* * *

Utanför restaurangen, längs med Huvudgatan, som vid högvatten sköljdes över av vågorna, hade ett gäng glada spanska ungdomar samlats med några gitarrer.

På Huvudgatan utanför ”Casa António” hade några ungdomar samlats.

Spel- och Sångarglädje!

Spelglädjen var det inget fel på! En smör-tenor var försångare, ytterligare några fyllde i efter förmåga, och sedan klämde alla i, när man kom till refrängen. Innehållet i sångerna var garanterat inte en endaste cm ovanför naveln, och några tjejer i närheten skruvade lite generat på sig, men kunde ändå inte låta bli att smila lite. Det var en så härligt smittsam livsglädje i dessa grabbars sång och musicerande, att alla hade överseende med att refrängen efter ytterligare ”några” öl tenderade att bli både 3- och 4-stämmig. Men vad gör väl det?! Alla hade kul!

* * *

Vår jolle förtöjd vid bryggnocken, när vi lämnade den. Akterankare ordentligt på plats. Men vad hjälper det, när för-förtöjningen är alldeles för kort?!

Så småningom var det dags för oss att bege oss ner till jollen vid stenpiren för att ta oss ut till båten. Då inser jag att, trots all försiktighet och koll av tidvattentabeller, måste jag helt enkelt ha haft ett smärre hjärnsläpp! Förtöjningen mot bryggan var på tok för kort! Det var extremt högvatten, när vi förtöjde (nymåne), och extremt lågvatten, när vi kom tillbaka. Så tänk er vattennivån 2,5 meter lägre vid bryggnocken! Vår jolle skulle ha hängt i det närmaste lodrätt och med motorn dränkt ner under vattnet!

Nåväl, en väldigt hygglig lokal kille (själv seglare) hade i tid insett min fadäs, och lossat på bryggförtöjningen. Så det blev inte riktigt så galet, som jag hade befarat.

Han tillhörde det glada sångarlaget, och stod med en ordentlig ölbägare i näven. Lite svajig, men han hjälpte oss i alla fall att få loss jollen helt; detta genom att resolut klä av sig och iklädd endast de s.k. ”onämnbara” (dvs kalsingarna) tog han sig ut i vattnet och hjälpte oss ombord! Och inget betalt ville han ha heller! En hedersman!

Men nog var jag skamsen att ha kunnat göra en sådan fadäs! Så, med svansen mellan benen tuffade vi iväg ut mellan alla reven, och kunde lättade komma ombord.

* * *

Slutet gott, allting gott. – I morgon seglar vi vidare norrut. Spännande fortsättning följer!