S/Y Helmi

Vi har nu tillbringat några dagar i denna charmiga lilla stad mitt på Lanzarotes östkust. Redan på 1700-talet insåg man möjligheterna att anlägga en naturlig och väl skyddad hamn innanför raden av långsträckta öar utanför kusten. Stora befästningsanläggningar anlades vid inloppet efter flera attacker av fr a algeriska pirater.

I början av 1800-talet var exporten av salt basen i områdets ekonomi. Man kan fortfarande se de kvadratiska anläggningarna på stränderna. Så småningom ökade fisket och blev den dominerande näringen i slutet av 1800- och början av 1900-talet.

Efterhand byggdes öarna samman, fr a under slutet av 1800- och början av 1900-talet. Detta för att kunna bygga sammanhållande kajanläggningar, pga det allt större tonnaget.

På 1950-talet sammanbands de södra öarna med fastlandet, och man fick nu tillgång till en stor sammanhållen hamn.  Glädjande nog var man så förutseende att man anlade en mycket stor vägtunnel under förbindelsen med fastlandet, så att också den inre delen av hamnen får friskt vatten! Detta uppskattar vi ”fritidsskeppare” inne i Marinan särskilt mycket, eftersom vattenmiljön inne i marinorna annars ofta lämnar en del övrigt att önska.

På senare år har man byggt ut hamnanläggningarna här ytterligare för att såväl containerfartyg som stora kryssningsfartyg lätt skall kunna lägga till.

Resultatet har blivit en charmig stad med mycket folk i rörelse. Inte bara turisterna utan även seglarna sätter helt klart sin prägel på sta’n.

En saltvattensjö har bildats inne i centrala stan.

Genom ett genialt brosystem får saltvatteninsjön pga tidvattenflödet ett utbyte av vatten 2 gånger per dygn.

* * *

Centrala sta’n har ett stort utbud av restauranger, tavernor och gatuserveringar, liksom ett otal klädesbutiker och parfymerier! Man känner sig lätt som en väldoftande fransk pudel, när man flanerar i dessa fashionabla kvarter!

Helmi trivs särskilt väl längs med huvudgatan med alla dessa skobutiker! Att kryssningsfartygens kunder har satt nivån på priserna märkte vi för några dagar sedan, när Helmi tvunget skulle prova ett par riktigt läckra högklackade skor med stilettklackar på 11 cm. Själv får jag ont i knäna bara av att se på eländet! Tänka sig sedan att GÅ på de där styltorna! Aldrig i livet! I varje fall inte ombord på en båt. Man kan bryta benen för mindre.

Nåväl, problemet löstes elegant, när vi tittade på prislappen: fem tusen spänn för ett par skor! Visserligen ”handsydda italienska”, men i alla fall! När expediten såg antydan till tvivel i våra ansikten, skyndade hon sig att tillägga: vi har särskild rabatt just denna veckan med anledning av ”Black Friday!” Undrar just vad som menas med ”särskild rabatt”?! Får man normalt bara EN sko för det priset, medan man just denna veckan får behålla båda skorna för det priset?! Vi avböjde diskret vidare diskussion.

* * *

Det är inte bara ”Storasyster” Gran Canaria, som kan ståta med ett eget IKEA-varuhus! Även ”Lillasyster” Lanzarote kan minsann också! Vi har idag vandrat runt bland dessa välkända svenska produktnamn, som spanjorerna frenetiskt försöker stava till på sina ”kom-i-håg-lappar”: Härlig, Rejäl, Rulle, Pruta. Hoppas bara att de stavar rätt; ”Pruta” med 2 t kanske skulle utlösa en del munterhet i den svenskbetjänade informationsdisken!

Det var också intressant att se att all personal har precis samma gulrandiga klädsel som på vilket IKEA-varuhus i Sverige eller varhelst i världen. Och vid utgångskassorna kan man köpa Pepparkakor, Wasa Knäckebröd, Kalles kaviar, Glögg, Inlagd sill, Snaps och Julskinka! Kalle Anka, Tomteverkstan och Tjuren Ferdinand har vi dock ännu inte sett på TV-skärmarna , men det kommer säkert.

IKEA-varuhuset är naturligtvis ett ”must”, när man är på Kanarieöarna!

* * *

I kväll är det mycket festande på restaurangerna här i Marinan, eftersom det i morgon är start för ännu en transatlantisk seglartävling. Start utanför hamnen här i morgon, och målgång någonstans i Karibien. Det har rått full aktivitet på bryggorna här de senaste dagarna för att fixa ”det där sista”.

Själva går vi med lätt avmätta steg förbi; vi – de rutinerade – har ju varit med förr!

* * *

I dag kommer vi att segla vidare till Kanarieöarnas nordligaste ö, den lilla Graciosa. Mer om detta senare.

Efter att i går, 15/11 -18, ha köpt biljetter till ”The Adventure of our Lifetime”, kravlade vi oss in i en knallgul u-båt, byggd i Turko/Åbo år 1990. Fraktad till Lanzarote 7 år senare. – Längd: 18 meter och deplacerar drygt 100 ton, där över 10 ton utgörs av batteribanken längst ner i botten. Har tillstånd att gå ner till 60 meters djup MED passagerare, 100 meter UTAN betalande passagerare. – Vi gick dock endast ner till maximalt 32 meter. – U-båten är till salu, men då får man bläddra upp 3 milj. €.

En lång kö av mer eller mindre tokiga turister ringlade sig fram mot u-båten.

Så var det vår tur att se ”naturliga” ut.

* * *

En engelsk-finsk-svensk-talande guide förklarade vad vi passerade. Vi dök sakta ner till 30 meters djup, där vi såg flera gamla vrak, uppenbarligen helt nära kusten. Längre ut är det betydligt djupare.

En gammal fiskebåt, som mött sitt öde i en storm 2005.

Ett annat vrak, som har brutits sönder ännu mer.

Längst akterut, där vi satt, ser man tydligt de eldrivna aktre propellrarna och dessutom – i mitten längst ner – den aktre sidopropellern.

En och annan nyfiken ”firre” alldeles utanför vårt fönster undrar säkert vad vi är för ena ”gökar”.

Hela stim av fiskar följde oss nyfiket utanför de runda sidorutorna.

* * *

Här skulle jag ha fortsatt med några kul videosekvenser, med Beatles’ ”We all live in a Yellow submarine!” ur högtalarna!  Jag kämpade i afton med tekniken, som dock inte tillät mp4, endast mp3. – Nåväl, tänk er Beatles musik på hög volym till rörliga bilder utanför vår ”Yellow Sub-marine”!

Spännande fortsättning följer!

Nu är vi här, Puerto Calero på Lanzarotes sydöstkust.

Vi har nu legat här i Marinan till Puerto Calero i sydöstra Lanzarote i några dagar. Mycket trevlig och välskött marina, men kanske något dyr. Å andra sidan får man mycket för de slantarna; hygienutrymmena med dusch och toaletter är väldigt fräscha och välskötta. Och det betyder mycket.

Det finns gott om restauranger, modebutiker och inte minst många skobutiker, vilket gör Helmi sysselsatt.

Om några dagar skall vi ut på en liten u-båtsfärd ner till 30 meters djup för att bese undervattensskärgården här.

I slutet av veckan (eller början av nästa) räknar vi med att kunna segla norrut till Lanzarotes huvudstad, Arrecife. Dock kan det vara svårigheter att hitta en kajplats.

Det har börjat att bli lite kyligt på kvällar och tidiga morgnar. ”Det är Vinter nu!”, säger lokalbefolkningen. Dagtid har vi dock behagliga 27-28 grader. Shorts och T-shirt/linne varje dag. Just idag har vi haft lite blåsigt och en del regnskurar, men det drar snart förbi.

Spännande fortsättning följer!

Detta inlägg skulle egentligen ha publicerats igår, den 7/11-18, men pga dålig internetuppkoppling, fick det anstå till idag.

* * *

Geografi: Isla de Lobos är beläget mitt emellan Fuerteventura i söder och Lanzarote i norr. Liksom de övriga kanariska öarna är den av vulkaniskt ursprung. Lär dock inte ha haft något utbrott på mycket länge.

Historia: Namnet Isla de Lobos (”Vargön”) kommer av en typ sälar, Lobo Maríno, höll till på ön tidigare. Med människans ankomst blev deras antal kraftigt decimerat, och den är nu utrotad sedan länge.

Öns strategiska läge mellan Lanzarote och Fuerteventura utnyttjades av bretagnaren Jean de Béthencourt, när han under de första åren av 1400-talet inväntade spansk förstärkning, innan han omkring 1405 invaderade Fuerteventura. Eftersom han hade insett att det oftast är bra att ha kyrkans proselyter med sig, lät han samma år bygga en kyrka vid Fuerteventuras nya huvudstad, Betencúria.

* * *

När vi vaknade på förmiddagen, cirklade ”Bamsen 4” med Kajsa och Christer ombord runt oss. De hade just dragit upp ankaret, och ville bara ta farväl.

Så småningom satte vi vår jolle i vattnet och drog iväg in till den lilla naturhamnen ”El Puertito”, som lokalbefolkningen i långa tider har använt som en väldigt väl skyddad naturhamn för mycket små fiskebåtar.

En lokal liten turbåt tar turister från Corralejo på närbelägna Fuerteventuras nordkust.

Ön är mycket karg, men det finns små fina vägar, som man ställt i ordning för turisterna. Vi följde en av dem till vulkanens fot. – På vägen dit fann vi de kvadratiska resterna efter utvinningen av havssalt.

Bergsvandring pågår I.

Bergsvandring pågår II.

Här började en kraftig uppstigning, som vindlade sig i zick-zack. Mot slutet blev det nästan klättring fyrfota för att kunna ta sig upp.

Den vindlande lilla stenstigen uppför vulkanen.

Helmi kämpar på med fyrfotagång.

Längst upp har man en sagolik utsikt. Vår båt skymtar ute i bukten, nr. 2 från höger.

* * *

Väl tillbaka i den lilla byn, lyckades vi så småningom få plats i öns enda och garanterat bästa restaurang. Casa António ståtar med två (2) maträtter på menyn, en fiskrätt samt Paëlla. Vi valde den senare, med musslor, räkor och bläckfisk på traditionellt sätt i saffransris.

Den korta menyn är inbjudande.

Måltid pågår vid ”Casa António”.

* * *

Utanför restaurangen, längs med Huvudgatan, som vid högvatten sköljdes över av vågorna, hade ett gäng glada spanska ungdomar samlats med några gitarrer.

På Huvudgatan utanför ”Casa António” hade några ungdomar samlats.

Spel- och Sångarglädje!

Spelglädjen var det inget fel på! En smör-tenor var försångare, ytterligare några fyllde i efter förmåga, och sedan klämde alla i, när man kom till refrängen. Innehållet i sångerna var garanterat inte en endaste cm ovanför naveln, och några tjejer i närheten skruvade lite generat på sig, men kunde ändå inte låta bli att smila lite. Det var en så härligt smittsam livsglädje i dessa grabbars sång och musicerande, att alla hade överseende med att refrängen efter ytterligare ”några” öl tenderade att bli både 3- och 4-stämmig. Men vad gör väl det?! Alla hade kul!

* * *

Vår jolle förtöjd vid bryggnocken, när vi lämnade den. Akterankare ordentligt på plats. Men vad hjälper det, när för-förtöjningen är alldeles för kort?!

Så småningom var det dags för oss att bege oss ner till jollen vid stenpiren för att ta oss ut till båten. Då inser jag att, trots all försiktighet och koll av tidvattentabeller, måste jag helt enkelt ha haft ett smärre hjärnsläpp! Förtöjningen mot bryggan var på tok för kort! Det var extremt högvatten, när vi förtöjde (nymåne), och extremt lågvatten, när vi kom tillbaka. Så tänk er vattennivån 2,5 meter lägre vid bryggnocken! Vår jolle skulle ha hängt i det närmaste lodrätt och med motorn dränkt ner under vattnet!

Nåväl, en väldigt hygglig lokal kille (själv seglare) hade i tid insett min fadäs, och lossat på bryggförtöjningen. Så det blev inte riktigt så galet, som jag hade befarat.

Han tillhörde det glada sångarlaget, och stod med en ordentlig ölbägare i näven. Lite svajig, men han hjälpte oss i alla fall att få loss jollen helt; detta genom att resolut klä av sig och iklädd endast de s.k. ”onämnbara” (dvs kalsingarna) tog han sig ut i vattnet och hjälpte oss ombord! Och inget betalt ville han ha heller! En hedersman!

Men nog var jag skamsen att ha kunnat göra en sådan fadäs! Så, med svansen mellan benen tuffade vi iväg ut mellan alla reven, och kunde lättade komma ombord.

* * *

Slutet gott, allting gott. – I morgon seglar vi vidare norrut. Spännande fortsättning följer!

Marina Rubicón ligger väl skyddad på Lanzarotes sydkust.

I går eftermiddag, 27/10 2018 kom vi fram till Marina Rubicón på Lanzarotes sydkust. Här ligger vi tryggt under den kommande veckan, då kraftiga nordanvindar sveper in.

Återkommer med mer info om några dagar.

Igår tog vi jollen in till kajen för att gå på shoppingtur, bl. a. Dessutom passade vi på att få utfört både manikyr och pedikyr, på oss båda. Detta är väldigt vanligt på dessa breddgrader, och utföres inte bara på kvinnor utan också på män. Ses lika naturligt som att gå till frisören.  – Och kostnaden är kanske en tredjedel av vad det skulle kosta hemma i Sverige. – Många skandinaviska män skulle säkert må bra av att få det gjort; åtminstone någon gång. Om året.

Igår var det åter en så’n där väldigt varm dag. Termometrarna på torgen visade på 32 grader. Plus. Det kändes som i varje fall som det.

Natten till idag noterade vi att det började regna något, och vi stängde alla fönsterluckor. Väderlekstjänsten hade visat att det skulle komma en front med regn under nattmorgonen och blåsa upp på torsdagen, men vi brukar inte ta det så allvarligt.

Idag på förmiddagen ösregnade det! Var det vädergudarnas svar på vårt tal nyligen om öken och torrperiod?!! Visst, vi är nu inne i slutet av oktober, men med undantag av något övergående litet stänk har vi inte upplevt regn överhuvudtaget på de här breddgraderna det senaste året.

Tidigt på förmiddagen kom åskvädret/tordenværet. Genom att räkna antalet sekunder mellan blixt/lyn och åska/torden samt dela med 3 kunde vi ungefärligt/omtrentligt räkna ut avståndet i kilometer till åskvädret. Metoden är naturligtvis inte exakt, men ger en indikation på hur nära en urladdning är.

Vi låg för ankare några hundra meter från land. Masten rakt upp i skyn. Vi kopplade ur så mycket el som möjligt, och lade in vår lap-top och mobiltelefoner i ugnen, i hopp om att den skulle fungera som en Faraday’s bur. Mycket tveksamt om det fungerar, men det kostar inget att pröva för att se om viktig information kanske kan sparas om nu blixten skulle slå ner i masten.

Vi satte oss i sittbrunnen, med flytvästarna på samt säkerhetslinorna kopplade till några ordentliga krokar, som var rejält bultade i  skrovet. Vi har läst berättelser om seglare som kastats ur sittbrunnen och båten i samband med ett blixtnedslag. Tveksamt om detta skulle rädda oss, men det kändes bättre att i varje fall ha gjort det som vi kunde göra.

Vi räknade sekunderna mellan blixt och dunder; 6 sekunder, 4, 3, 2 och därefter en väldigt kraftig smäll alldeles i närheten. Det kan nu inte ha varit ens en endaste sekund mellan blixt och dunder! Urladdningen kan inte ha varit mer än några hundratal meter från oss! När man dessutom vet, att en blixt kan sträcka sig flera kilometer, inser man att det måste ha varit väldigt nära. Nästan så att man kände tryckvågen! – Det var bara att sitta lugnt kvar i båten. Sannolikheten att blixten skall slå ner i en segelbåt är väldigt liten, men man känner sig likväl ganska liten inför naturens krafter en sådan här gång.

Efterhand ökade tiden och avståndet, och vi kunde börja slappa av. Som den matglade skåning jag är, började jag efterhand fråga efter mat. Första gången, som Helmi uppskattade min friska aptit! Måste ju bara betyda att vi kunde vi kunde börja slappna av.

Sedan kom regnet, det verkliga ösregnet! Nu med full kraft. Närmast ett tropiskt ösregn. Var detta svaret på vårt tal nyligen om torra öknar?! Nåväl, tänk positivt! Båtens däck blev ju i alla fall ordentligt avspolat från allt salt, som tidigare spolats upp. Det kommer säkert att se så rent och fint ut i morgon, sedan det fått torka upp!

Om 2 dagar, troligen på lördag 27/10, försöker vi ta oss upp till Lanzarotes sydkust. Där kommer vi att ligga i skydd för de kraftiga nordvindar, som är aviserade till i början av nästa vecka. – Spännande fortsättning följer!

I går, måndag 22/10 2018, tog vi bussen till Betancúria, öns gamla huvudstad mitt i öknen. Väldigt kargt landskap, men just där löpte en gammal ravin, som under större delen av året är uttorkad. När det faller lite regn, under ”vintertiden” december – februari, är det tillräckligt för att det närmaste området grönskar något. Det var en påtaglig grönska just på sidorna av den mestadels helt uttorkade flodbädden.

Det var därför säkert inte någon tillfällighet, att den normandisk/franske erövraren Jean de Béthencourt omkring 1405 lät bygga en kyrka precis vid flodbädden och stadfäste huvudstaden. Först på 1830-talet flyttades huvudstaden formellt till dess nuvarande plats, Puerto del Rosario, detta pga sjöfartens ökande betydelse.

Dem gamla kyrkan ute i ökenstaden Betancúria.

En bild som visar hur man tror att staden kan ha sett ut, och delvis fortfarande gör.

I den gamla huvudstaden lever drygt 800 själar på ett enkelt jordbruk samt get- och boskapsskötsel. Vi träffade på en gammal bonde, som just satte potatis ute på de magra och kruttorra åkerlapparna.

Potatisodling ute på de torra åkerlapparna.

Man pumpar upp vatten ur några djupa brunnar. Numera använder man eldrift för att få upp vattnet, men enda fram till för kanske 20 år sedan använde man åsnor eller dromedarer, som med förbundna ögon fick tillbringa åtskilliga timmar med att dra hjulen runt och skopa upp det åtråvärda vattnet. Otroligt att en så gammal teknik användes fram till helt nyligen!

Gammal vattenbrunn, som fram till helt nyligen drogs av åsnor och dromedarer för att skopa upp det värdefulla vattnet.

* * *

Vid torget invid kyrkan hittade vi trevlig och fin liten restaurang, som visade sig ha en stjärna i Guide Michelin! Inte dåligt för en närmast gudsförgäten liten stad ute i öknen!

En prunkande oas med krukväxter inne på den fina lilla restaurangen!

* * *

När vi kom hem med bussen till Puerto del Rosario, fann vi att det hade börjat blåsa upp ordentligt. Helt oväntat. Vi var inom varuhuset och handlade mat och dricksvatten, och lastade ner i jollen nere vid hamnen. När vi så rundade en hamnpir för att ta oss ut till båten, som låg för ankare några hundra meter ut, ja, då insåg vi hur hög sjö det gick! Det måste ha blåst styv kuling, 16-17 m/sek. Möjligen skulle vi ha kunnat ta oss ut till båten, om än förmodligen helt genomblöta. Men att sedan ta sig ombord i denna höga sjögång, det skulle ha varit närmast förenat med livsfara; överhängande risk att inte bara jollen utan även vi själva skulle ha kunnat komma i kläm under båtens akter i den höga sjögången.

Såå, det var bara att vända. Tillbaka med jollen in till vår skyddade lilla förtöjningsplats längst in i hamnen.

Vad gör man nu?! Först söka rätt på ett anständigt hotell på gångavstånd. In till hotellreception med alla våra plastpåsar med mat. Iklädda shorts, T-shirt och sandaler. Inga toalettsaker, ingenting! ”Har hotellet möjligen tandborstar och tandkräm?” – ”Nej, men nere i Minimarket runt hörnan finns det nog.”

Jodå, det fanns det. Några små pizza-slices och en liten flaska vin hittade vi också, så det gick ingen nöd på oss, där vi satt uppe på vårt hotellrum och smorde kråset. – När vi genom hotellfönstret såg vilket busväder som drog fram, och hur lilla ”Helmi” skumpade och levde om där ute bland alla vågorna, då tyckte vi nog att det var rätt skönt att ligga i en bekväm hotellsäng! Vi skulle nog inte sovit särskilt mycket den natten med en sådan sjögång!

Tursamt nog hade jag lagt ut extra ankarkätting. Med 50 meter tung kätting ute och en avlastande kättingkrok, då kändes det bra.

Idag på förmiddagen hade vinden mojnat, och vi kunde nu ta oss ut till båten, även om det fortfarande gick en del sjö. – Och inne i båten såg det närmast ut som Jerusalems förstörelse! Sjörapporterna hade inte ens andats något om starka vindar, och därför hade vi inte sjöstuvat. Så när vi kom tillbaka idag låg vattendunkar och kaffebryggaren omkullvälta och fruktskålen i bitar på durken. Men annars var allt bra.

I slutet av veckan drar vi nog norrut. Återkommer.