S/Y Helmi

Följ vår segling till värmen…

Kategoriarkiv: Här är vi nu!


av 12 kommentarer

Här är vi nu! Cariño, NV Spanien, 2017 08 13.

Cariño, NV Spanien. 43¤44,26N 07¤51,97W.

Så har vi kommit till Spanien! Att ha korsat Biscaya-bukten var det 3:e stora ”överseglingstestet” innan Atlant-överseglingen i november-december 2017. De båda tidigare var Skagen och Nordsjön, som var nog så tuffa. Inför denna översegling hade vi väldigt stor respekt, eftersom Biscaya är känt för att kunna vara en utmaning/utfordring, för att nu uttrycka det milt.

Efter mycket noggranna studier av olika väderprognoser (inkl. Anna Enronn på OSK, Oceanseglarklubben; Tack Anna!), gav vi oss iväg tidigt på morgonen, kl. 05, den 9/8-17. Vi räknade då med att ett lågtryck just skulle ha passerat, och att vi skulle hinna så långt söderut, att nästa lågtryck inte skulle hinna beröra oss något nämnvärt.

Fungerade fint. Vi har kommit in i en väl fungerande rytm, där jag huvudsakligen tar vakten under varg/ulv-timmarna kl. 00 – 04. Vi är dock flexibla, och den sover, som har störst behov av det. Vi är väldigt noga med att utnyttja alla möjligheter till sömn närhelst på dygnet. Annars kryper snart syndromet på sömnbrist/mangel in i båten.

Under överseglingen upplevde vi som flera gånger tidigare att delfiner leker runt oss, särskilt på natten och under de tidiga morgontimmarna. Denna gång var det Helmi, som först upptäckte en val! Jodå! Vi hade en kanske 15-20 meter stor val bara 50 meter snett bakom oss! Den var mäktig, då den fnyste ut en luft/vattenstråle och sedan graciöst snodde sig runt och ner i havsdjupet igen! Dessvärre hann jag inte med att föreviga upplevelsen, men det var helt klart en val. Vi var helt tagna av upplevelsen! Bara 50 meter från oss! På riktigt!

På fredag eftermiddag den 11/8 blev det så lite ”action”. Vi gick för motor eftersom det var helt stiltje. Vi upptäckte plötsligt att generatorn uppenbarligen inte laddade, eftersom laddströmmen till batterierna stod på ”minus”. Kollade i motorrummet, och fann då en stark och stickande lukt som vid begynnande elkabelbrand. Rök från den knallheta generatorn/dynamon, men ingen öppen låga/flamma. Låter som att kanske något lager hade skurit och gått varmt, på gränsen till öppen brand. Helmi har tidigare upplevt brand i ett el-skåp i huset vårt hemma i Norrfjärden utanför Umeå, och förstod raskt vad som höll på att ske. Vi stängde raskt av huvudmotorn, och kollade att det inte utvecklade sig någon uppenbar brand, utan att generatorn kallnade sakta. Det låg en del svart sot runt den.

Vad göra nu? Man skulle kunna koppla ur generatorn genom att lossa på generatorbultarna, och kränga av generator-remmen. Problemet var att den remmen också går runt den axel som försörjer den interna kylvattenpumpen på den stora huvudmotorn. Att ta bort generator-remmen och fortsätta med motorgång, skulle snart ha resulterat i ett totalt motorhaveri, med mycket stora kostnader.

Fortfarande i det närmaste helt vindstilla. Vi drev sakta mot målet med c:a 1,2 knops fart. Väderprognosen talade för fortsatt stabilt högtryck (och vindstilla) i minst 48 timmar till, kanske mer. Med de 110 sjömil som återstod, skulle vi komma att få tillbringa orimligt lång tid till havs, utan att ha förberett oss för en så lång tid.

Vi kontaktade via satellittelefon vårt försäkringsbolags 24/7 akuttelefon, men fick automatiskt telefon-svar: ”Kontoret är stängt! Återkom på måndag.” – Vi avvaktade natten, och ringde på nytt på lördagsförmiddagen. Samma svar, liksom på alla försäkringsbolagets övriga telefonnummer.

Ringde då Sjöräddningscentralen i Göteborg (jag hade tidigare programmerat in deras akuttelefonnummer i satellittelefonen), och förklarade situationen. Vi blev snart eniga i att det var rimligt att begära bärgningsassistans till närmaste hamn på spanska nordkusten. Då positionen låg inom engelska sjöräddningens ansvarsområde, kopplades dessa in. De förvissade sig först om att det inte förelåg någon omedelbar livsfara, att vi var ”in good shape and condition” samt att den potentiella branden var släkt. Därefter noggrann kontroll av båtens data, inkl. radions anropssignal och MMSI-nummer. Vidare vilken övrig säkerhetsutrustning som fanns ombord; livflotte? EPIRB? Personal Beacons? Bra att vi hade dessa uppgifter till hands i den speciella båtpärmen!

Eftersom vi ”bara” hade 110 nm (=sjömil) kvar till spanska kusten, lämnades ärendet över till spanska sjöräddningsorganisationen. Jag undrar i mitt stilla sinne om man inte kunde ha gjort detta direkt? Nåväl, alla inblandade var mycket professionella och hjälpsamma. Den spanska sjöräddningskryssaren kom i nästan 30 knops fart, och det märktes snart att det inte var några amatörer, det inte! Samma hjälpsamma och professionella hållning. Heder åt alla dessa oegennyttiga människor!

 

Spanska räddningsbåten bogserar oss effektivt mot närmaste hamn. Notera de med gul skyddsplast försedda stålvajrarna om förknaparna.

 

Vi blev bogserade till närmaste hamn, Cariño, 35 nm ONO om La Coruña. En industrihamn, och vi ligger på nytt förtöjda utanför en silldoftande fisketrålare! Lika fascinerande som vi är över alla män (från småpojkar till gubbar), som står och fiskar vid kajkanten alla tider på dygnet, lika fascinerade tycks de vara av oss långseglare. De måste tycka att vi är några egendomliga kufar, som bara ger sig iväg långt ut över haven! När man kan sitta på en gatuservering och njuta av ett glas gott vin och filosofera över livet i stort och dagens galenskaper i synnerhet. På vår eftermiddagspromenad idag, såg Helmi och jag hur fridfullt människor här kan tillbringa en söndagseftermiddag på en taverna, gärna i skuggan. Att vi är tokiga turister, förstod de ganska snart, eftersom vi var de enda som satte oss i solen. Det skulle aldrig en äkta spanjor göra!

I morgon skall jag ha kontakt med försäkringsbolaget. Dessutom med en mekaniker, som får försöka fixa fram en ny generator. – Så vi blir nog kvar här bland fiskegubbarna och de krabbfångande pojkarna några dagar till.

 


av 1 kommentar

Här är vi nu! Kinsale, Irland, 2017 08 08.

Vi kom hit redan lörd. kväll 5/8 -17. Lägger inte upp någon separat kartbild, eftersom Kinsale finns med längst västerut på bilden från Dungárvan den 4/8-17.

Vi har strosat runt i den mycket trevliga och pittoreska lilla staden. Den är känd för alla sina pubar och dessutom för sina restauranger av mycket hög klass. Kan bara instämma!

Kinsale är i seglingssammanhang känt för alla sina regattor. Vi har just haft en sådan här i staden. Det är framför allt trevligt att se hur många ungdomar – allt från småskoleåldern och uppåt – som entusiastiskt är med i tävlingarna. Livligt påhejade av sina föräldrar. Lovar gott för framtiden!

Staden är också omtalad på grund av att det var precis här utanför som ”Lusitania” sjönk efter torpedering i maj 1917. ”Lusitania” tillhörde Cunard-rederiet, konkurrent till White Star, som senare lät bygga ”Titanic”. – Sjöförklaringen, en sorts maritim rättegång, hölls i det lilla rådhuset just här i Kinsale.

Kinsale är också känt för att det var härifrån som Timothy McCarthy härstammade. Han var en av de 6 utvalda, som Ernest Shackleton tog med sig i en utomordentligt dramatisk räddningsoperation 1911, efter att deras fartyg ”Endurance” hade skruvats ner av isen i Antarktis och därefter sjunkit. Efter att de alla hade varit fångar i 15 månader på isen, tog sig de sju männen i en öppen livbåt de 800 sjömilen från Elephant Island på Antarktis genom världens förmodligen svåraste och farligaste vatten till Sydgeorgien, där en valfångargrupp varskoddes. Med dess hjälp kunde man återvända till de kvarvarande 29 sjömännen på Antarktis, och Ernest Shackleton kunde få hem samtliga i sin besättning. Levande! En av världshistoriens allra största bragder!

En av de 6 utvalda kom alltså från Kinsale. Timothy McCarthy blev dock inte långlivad. Bara några år senare, 1917, omkom han efter att oljetankern han arbetade på, blev torpederad och sänkt.

Timothy McCarthy, en av de utvalda i Shackletons räddningsexpedition.

 

* * *

Så åter till vardagen. I morgon (onsd. 9/8-17) avseglar vi tidigt (kl. 04.00 UTC, 06.00 svensk tid) från Kinsale och söderut över Biscaya till La Coruña i NV Spanien. Överseglingen beräknas till 3,5 – 4 dygn, och vi hoppas vara framme på lördag kväll 12/8 eller söndag morgon (13/8). Vi kommer då att skicka ett kort meddelande via denna blogg.


av 2 kommentarer

Här är vi nu! Dungárvan, Irlands sydkust, 2017 08 04.

Dungárvan, Irlands sydkust, 52¤03′,42N 07¤33′,27W.

Vi låg inblåsta några dagar i Kilmore Quay på östligaste delen av Irlands sydkust, omedelbart söder om Rosslare Harbor. En mycket vänlig hamnkapten i Kilmore Quay guidade oss via VHF-radion in mellan grundskären in i fiskerihamnen. Hamnen har nu utökats med plats för besökande segelbåtar, och man verkar trivas med oss sjöfarande vagabonder. Duschar och toaletter är väldigt fräscha och av mycket hög klass. Hamnavgiften mycket måttlig/beskjeden. – Tillsammans med Marie och Lars i kompisbåten Anemone åt vi en utsökt fiskrätt på en lokal restaurang. Imponerande att man har ett matställe med så hög klass på ett så litet ställe!

Dagen efteråt strosade jag omkring in det lilla samhället, och fann en öppen kyrka. Steg in och fann genast vid ingången en skylt med texten: ”THERE IS ALREADY A DIRECT LINE WITH GOD! PLEASE, SWITCH OFF YOUR MOBILE PHONE!”

– Jag efterföljde uppmaningen/etterkom oppfordringen, och njöt av stillheten en stund.

Idag på morgonen gled vi iväg. Tyvärr hade vi ingen möjlighet att besöka de fågelrika öarna The Saltees utanför Kilmore Quay. Det går inte att lägga till där för privatpersoner, men det finns en liten turbåt som tar turister ut för en dagsvisit. Dock blåste det alltför mycket under vårt besök för att göra öarna ett besök. – Dock läste jag i en turistbroschyr lite tankeväckande: ”Leave Saltee Island Great as You found it. … Kill nothing but Time; take nothing but memories.”

Vi ligger nu för ankar i en vik, strax utanför Dungárvan. Det skulle bli för grunt för oss att gå in till sta’n, när tidvattnet drar sig tillbaka. – Det är en mycket märklig känsla att ligga på svaj. Inga skränande människor, ingen stökig musik, ingen TV, inga ljud från bilar, inga avgaser. Bara ett stilla kluckande från vågorna. Bara stillhet.

I morgon seglar vi vidare till Kinsale, en av de stora seglarmetropolerna här. Här samlas massvis av människor, som antingen/enten har korsat Biscaya eller planlägger att göra det. Det är där vi kommer att invänta ett lämpligt väderfönster inför överseglingen till La Coruña i Spanien.

 


av 4 kommentarer

Här är vi nu! Rosslare, SO Irland, 2017 07 31.

Rosslare, SO Irland.

 

Idag en dag med en del dramatik. Mer om detta senare.

Vi låg igår kvar i Arklow, som sägs ha grundlagts av Vikingarna på 700-800-talet. Förmodligen fanns bosättningar runt denna handelsplats vid flodmynningen redan flera århundraden tidigare. – Staden, nu med 12.000 invånare, hade sin blomstringstid under slutet av 1800-talet fram till 0ch med 1:a världskriget. Det byggdes upp en kemisk fabrik, som tillverkade krut och ammunition. Som ett kuriosum kan nämnas att ägaren, Mr. Kynoch,  under en kort tid också var President i fotbollslaget Aston Villa.

Fabriken sysselsatte som mest 3.000 personer, mest kvinnor. Man kan fundera på varför; naturligtvis bra att kvinnor kom ut på arbetsmarknaden, men man skall också komma ihåg att de allra flesta som omkom i arbetsplatsolyckor (40 stycken) på denna ammunitionsfabrik var just kvinnor.

* * *

Vi gick iväg tidigt idag på morgonen, kl. 05.00 för att det skulle passa med tidvattenströmmarna. Jodå, detta fungerade bra. Vi hade 2,5 – 3 knops medström på förmiddagen, och riktigt rusade fram. Samtidigt blåste det upp kulingvindar mot oss. Kombinationen vind och ström mot varandra är känd för att kunna ge mycket hög och krabb sjö. Nog kände vi av det, men det fick väl gå an. Det skulle väl lugna sig.

Värre var det för vår följebåt, Anemone, där Marie och Lars efter några timmar rapporterade om motorstopp. Förmodligen var det något skräp i tanken, som grumsats upp i den krabba sjön, och så tystnade motorn. Att ge sig fram på fördäck för att sätta segel i 14-15 m/sek, det gör man väldigt ogärna. Vi övervägde att försöka få över en tamp och bogsera. Detta är dock potentiellt farligt. Man skall komma ihåg, att det är en sak att bogsera i lugnt väder utanför hemmahamnen. Det är en helt annan sak att försöka sig på denna manöver i kuling. Bara att komma så nära ”haveristen” att man får över en lina är en bedrift. Dessutom är risken stor att linan hamnar runt propellern. Sedan hade vi båda haft ett problem. Så vi nöjde oss med att cirkulera runt haveristen och vara ”stand by”.

Sjöräddningen (”Coast Guard Rescue”) tillkallades via VHF-radio. Efter att man förvissat sig om att det inte förelåg  något omedelbar fara för liv (då skulle man ha sänt helikopter med ytbärgare), sände man en livräddningskryssare, som inom 25 minuter var på plats för att förbereda bogsering av vår kompisbåt Anemone. Just då lyckades Lars få igång motorn, och började tuffa iväg. Livräddningskryssaren stannade kvar och följde utvecklingen i bortemot en timme innan man bedömde situationen som under kontroll. Därefter drog man snabbt – i över 25 knop – iväg mot hemmahamnen för ev. nya insatser.

Jag måste säga att jag är imponerad över hur kollossalt professionellt manskapet på dessa livräddningskryssare arbetar! Lugna men sakliga frågor över radion, rationella övervägningar och ett mycket vänligt bemötande. Det är ju precis detta man behöver i en besvärlig situation.

Sååå, nu ligger vi säkert förtöjda i Rosslare’s industrihamn. Det var inte precis hit vi skulle, utan till Kilmore Quay, just efter udden. Rosslare har vi dock haft med som en möjlig nödhamn, om vi skulle få problem. – Det är dock inte särskilt angenämt att som seglare ligga i en oljig och skitig industrihamn med silldoftande trålare samt trimmertravar med kringflygande skräp som närmaste grannar! I en nödsituation accepterar man dock nästan vad som helst, bara man får förtöja tryggt.

I morgon planerar vi att fortsätta till Kilmor Quay. Där blir vi nog liggande några dagar pga ett annalkande oväder, innan vi seglar vidare mot målet, Kinsale, där vi skall invänta ett lämpligt väderfönster inför överfarten mot Spanien.


av 6 kommentarer

Här är vi nu! Howth, utanför Dublin, Irland, 2017 07 26.

Howth, Irland, 2017 07 27. – 53¤23,39N 06¤04,04W.

-Vi hade tänkt att stanna på Isle of Man lite längre tid. Pga ett annalkande oväder kände vi oss nödsakande att ge oss iväg över Irländska sjön till Dublin i Irland. Detta för att inte bli väderfast där i 5-6 dagar.

-Vi kom inte iväg från Peel på Isle of Man förrän vid 11.30-tiden igår, måndag 25/7-17. Detta pga tidvattnet. Det gick inte att öppna ”sillen” dessförinnan. Men så kom vi iväg! Den engelskt vänlige och hjälpsamme Harbor Master vinkade iväg oss efter att ha givit oss de senaste väderprognoserna; ”Mestadels måttliga – friska sydliga till sydostliga vindar,  som frampå kvällen skulle öka till friska till hårda sydliga vindar”. Det var bara att sätta ut så mycket segel vi hade, och vi gjorde snart uppemot 7 knop. Ibland lite mer, men då var vi tvungna att reva, först storseglet, och sedan även Genua-förseglet. Detta eftersom båten började luta och kränga så mycket, att det inte längre var angenämt. Och se! Med minskning av segelytan rätar båten snart upp sig, det blir genast behaglig gång, och farten har minskat bara obetydligt!

-Som det gick undan! Och det var behov för det, eftersom vinden skulle öka frampå kvällssidan. Vi hörde på VHF-radion att en segelbåt i området råkat ut för sjönöd och behövde assistans. Det var intressant att lyssna på radiokommunikationen mellan den nödställda båten samt sjöräddarna och deras landbaserade organisationer. Imponerande att höra, när yrkesmänniskor arbetar! Tala om professionalism!

-Vinden ökade alltmer, och det började bli jobbigt, trots bottenrevade segel. Det visade sig att vi (=jag) hade räknat fel på avståndet, och det var inte 60 utan 75 nautiska mil. Och det innebär 2 timmar extra. Sent på kvällen, efter 10 timmar av -mot slutet – jobbig segling. Så när Marie i kompisbåten ropade på VHF-radion, att hon funnit en liten marina (Howth, strax ONO om Dublin) inte alls långt från positionen, där vi befann oss; ja, då var beslutet inte alls svårt!

-Men nog blev tilläggningen spännande alltid! Att komma in i en främmande hamn är alltid en utmaning/utfordring. Särskilt nattetid. Trotts alla sjökort, både elektroniska och av gammaldags pappersversion, är det inte detsamma som att se hur det ser ut i dagsljus. Vi lyckades orientera oss i hamnen, undvika alla båtar, som låg på svaj (utan lanternor!) och hitta de röda och gröna små lamporna, som skulle leda oss in i den inre marinan. Till slut hittade vi en ledig plats i mörkret, gjorde snabbt fast, och efter att ha vinkat in Marie och Lars i ”Anemone”, kunde vi alla pusta ut! Det var väldigt nära att vi gått på grund i den nästan vattentomma hamnbassängen (ebb/fjære!). I detta blåsiga väder! Detta var inte bara spännande! Det var gastkramande! – Efteråt satt vi alla fyra i vår sittbrunn med var sin stadig whiskey! Tyckte att vi förtjänade det!

-Idag har vi sovit ut. Städat/ryddet i båten, och orienterat oss i och runt den hamnen, där vi ligger. – I morgon skall vi ta lokaltåget in till Dublin. Helmi vill gå i affärer (=sätta fart på irländsk ekonomi). Så skall vi gå på en Pub, där man serverar god mat, och spelar irländsk folkmusik.

-Så får vi följa väderleksprognosen och se när vi kan fortsätta. Vi vill gärna komma fram till Kinsale på Irlands sydkust (strax söder om Cork).


av 1 kommentar

Här är vi nu! Peel, Isle of Man, 2017 07 24.

Peel, Isle of Man.

-Via Bangor, just utanför Belfast på Nordirland, seglade vi igår vidare. Vi fick verkligen känna av tidvattenströmmarna! Ett tag trodde vi att kompassen helt ”had gone Bananas”, innan enkel logik sade oss att vår inställda kurs helt spolierades av den 2,4 knop nordgående strömmen. Det var bara att stegvis kompensera för detta, och till slut hade vi en acceptabel kurs mot mål. Detta kan man matematiskt räkna ut på papper på förhand, men detta hade vi naturligtvis inte gjort, utan fick kompensera ”manuellt” i efterhand. Det gick bra detta också; det viktiga är att vara medveten om fenomenet och vidtaga mått och steg.

-Till slut vände strömmen, och vi kunde i 7,3 knops raser-fart närma oss Peel på Isle of Mans västsida. Kl. 21.30 i går kväll ropade vi upp Harbor Master på Channel 12, som meddelade att hamnen öppnades kl. 22.00. Detta har med tidvattnet att göra. Det finns en ”Sill” (=tröskel/terskel), som förhindrar att vattnet i hamnen rinner ut vid lågvatten. Därför är hamnen bara öppen 1 – max. 2 timmar före och efter High Water, beroende på om det är ”Spring” eller ”Neap”. Det där sista har med månfas att göra. Det viktiga är att man följer tidvattentabellerna.

-Så kunde vi till slut passera Sillen, och efter förtöjning sova gott. – I går, när vi kom in, var det precis 2 månader sedan vi lämnade Umeå. Det var väl ett fint sätt att fira 2-månaders-jubileum!

-Har idag gjort en intressant rundvandring här i sta’n. – Isle of Man är för de flesta av oss sedan 4:e klassens undervisning i Geografi bara en ö i Irländska sjön. Av den vänlige Harbor Master fick jag reda på att Isle of Man är en självständig nation, icke någon del av UK. Har ett eget parlament, som stiftar egna lagar. Man har dessutom egna frimärken. Statsöverhuvud är dock The Queen, som också pryder de lokala pundsedlarna (liksom de skottska sedlarna). Det lokala pundet har samma värde som ”The British Pund”.  Sammanfattningsvis har man liknande status som de mer kända Channel Islands, Guernsey and Jersey. Om det är ett skatteparadis, har jag ingen aning om.

-Isle of Man är inte medlem i EU, även om man har någon sorts kontakt. Det viktiga för oss långseglare, är att man inte har skrivit på något ”anti-roaming”-avtal, som annars gäller inom de flesta andra länder i Europa sedan den 15:e juni i år. Det innebär att ”Mobildata” måste slås av på mobiltelefoner, mm. Annars kan det bli dyrt, väldigt dyrt. – Detta är bakgrunden för att jag just nu inte sitter i båten och utnyttjar mitt svenska 4G-abbonnemang. I stället har jag gått till en liten pub, och utnyttjar deras WiFi-system, som inte kostar något. Utöver ett glas gott vitt vin i kvällssolen. Och det kan man ju kosta på sig.

-I morgon kl. 11.00, lokal tid öppnas Sillen i hamninloppet, och då seglar vi vidare till Dublin på Irland. Vi skulle gärna ha stannat längre på denna intressanta ö, men det är ett oväder i annalkande. Eftersom det skall vara oroligt väder under resten av veckan, vill vi inte bli inblåsta här under så lång tid. Därför vill vi komma över till Irländska kusten innan det brakar löst.

-Vi vill inte missa ett lämpligt väderfönster, när vi i början av Augusti skall segla över Biscaya, från södra Irland till Spanien. – Spännande fortsättning följer!


av 10 kommentarer

Här är vi nu! Glenarm, Nordirland, 2017 07 20.

Glenarm, Nordirland. 54¤58,15N 05¤57,07W.

 

-Det har varit en del svårigheter med att få internettkontakt, vilket har gjort att det dröjt med meddelanden från oss. Ute på de små marinorna på landsbygden är mobiltelefonnätet ofta påfallande svagt utbyggt. Tvärtemot vad jag trodde. Ofta svårigheter att få internettkontakt med 3G/4G-systemet. Bara precis att det går att få ner väderleksprognoser. Därav dröjsmål med info.

-I Oban gjorde vi ett besök på ”The Oban Destillery”, men det var lång kö, så vi gjorde en runda på sta’n istället. – Landskapet i Skottland är påfallande likt det norska fjordlandskapet, med alla små öar och skär. Lite mildare och grönare, men annars påfallande likt.

-Vid den fortsatta färden blev vi påminda om tidvattenströmmarna. Då man passerar smala sund mitt mellan ebb och flod, känns det verkligen! Inte bara med- eller motström, utan framför allt de kraftiga virvlarna, som inte alltid syns på ytan. Det gäller att hålla tämligen hög fart och vara beredd att parera med rodret, när strömmen tar tag i båten. Vi har nu lärt oss att ta med inte bara vattendjupet utan också strömmen vid planeringen av färden. Att kämpa mot flera knops motström är tröttsamt och tidsödande.

Det ökända Corrywreckan!

Visar här en bild vi tog, då vi passerade förbi Corrywreckan, känd från Björn Larssons ”Den Keltiska Ringen”. Vi aktade oss för att gå in där, även om det just då var slackvatten, dvs. lugnt.

-Så har vi kommit fram till Nordirland. På vägen hit passerade vi Rathlin Island, beläget några få sjömil norr om själva Irländska ön. Rathlin Island är historiskt-tekniskt intressant, eftersom det var här som Marconi 1898 gjorde försök med att sända radiovågor över hav.  Året därpå lyckades han sända över Engelska Kanalen. Marconi fick nobelpriset i fysik 1909. Sjöfarten tog tidigt fasta på hans uppfinning, eftersom man fram till dess inte kunnat kommunisera efter att fartyget försvunnit bortom horisonten. Intressant nog var Titanic utrustat med ett radiosystem av Marconis typ. Som bekant hjälpte ju inte det, när man på kommandobryggan inte korrekt kunde värdera inkommen information.

-Vi ligger tryggt förtöjda i en liten marina i Glenarm, strax norr om Belfast. Vi blir nog kvar minst ett dygn till pga byig vind. – Tog i går kväll en runda på en lokal Pub tillsammans seglarvännerna Marie och Lars, som följer oss. – Planlägger sedan att efter Bangor utanför Belfast segla över till Isle of Man.


av 3 kommentarer

Här är vi nu! Fort William, Skottland, 2017 07 13.

Sista bilden från Farsund! Bilden tagen av Olav Hoel/Lister24.

Vi vill bara visa en bild som Farsunds Avis Flygande Stjärnreporter tog av oss innan avsegling mot Skottland. Grunden för att vi såg något sammanbitna ut, var att regnet började just då att forsa ner!

 

Fort William, Skottland, 56¤ 50,61N 05¤ 05,92W.

Så har vi (nästan) kommit till andra sidan av Caledonian Canal. Vi ligger precis innanför den sista och västra porten av kanalen, innan öppna havet väntar. Pga tidvattnet, öppnas inte de sista slussarna förrän efter kl. 08.00 (lokal tid) i morgon. Egentligen är namnet Fort William för kanalens västra del något missvisade, eftersom kanalen faktiskt avslutas vid Corpach. Fort William ligger någon sjömil längre ut i fjorden, och dit skall vi i morgon. Mer om detta senare.

Caledonian Canal byggdes för att underlätta transporterna mellan västra och östra Skottland. Både militären och fiskerinäringen hade intresse av att kunna undvika de ökända farvattnen runt Pentland Firth och Cape Wrath norr om Skottland. Själva kanalen är ett ingenjörstekniskt mästerverk. Det påbörjades 1803 av de entusiastiska ingenjörerna William Jessop och Thomas Telford. Icke oväntat översteg snart både kostnader och tid mångdubbelt det som hade beräknats. Inte förrän 1822 ansågs kanalen färdigbyggd. Dock dröjde det ytterligare 25 år innan den blev praktiskt användbar.

Och då hade en ny aktör, ångmaskinen/dampmaskinen, gjort entré. – Både järnvägen och senare också ångbåtarna/dampskipene kom i mitten och i slutet av 1800-talet att i stor utsträckning konkurera ut vattenkanalerna. Samma fenomen finner vi också i Sverige med det samtida gigantiska bygget av Göta kanal. Också en ingenjörsteknisk bragd, men där utvecklingen snart sprang förbi. Kvar finns ett monument av entusiasm och genialitet, som vi sentida feriebrukare bara kan stilla beundra.

 

Den första slussen vattenfylls, och Helmi är stum av häpnad.

Slussvakterna var väldigt hjälpsamma mot oss turister och amatörer. De har nog sett mycket tokerier/galenskaper under åren! Själva slussandet gick faktiskt över förväntan bra, men det skall också erkännas att det ibland var något tufft att kasta en lång och vattentung lina 4 meter upp längs sluss-sidan! Efter 29 slussar och 10 väg-/järnvägsbroar känner vi oss lätt möra!

 

Kanalen löper genom ett hisnande vackert landskap, kantat av frodig växtlighet och trolsk bergsnatur.

I morgon tidigt (pga tidvattnet) går vi genom den sista slussen och skall lägga till i Fort William och där hämta paket med reservdelar, skickade från Göteborg. Vi har inte så lång tid på oss, förrän tidvattnet drar sig tillbaka, och då riskerar vi att sitta fast. – Om allt går som planlagt, kommer vi att ligga tryggt förtöjda i Oban i morgon kväll. – Spännande fortsättning följer!

 


av 14 kommentarer

Här är vi nu! Inverness, Skottland, 2017 07 09.

Inverness, Skottland, 2017 07 09. – 57¤ 29,63 N 04¤ 13,99W.

Sååå, nu är vi i Skottland! Efter nästan en veckas väntan på bättre väder, och där vi vid ett tillfälle tvingats vända efter några timmar pga alltför hög sjö med mycket stora vågor, tog vi i fredags den 6/7 -17, tillfället i akt. Tillsammans med våra nyvunna seglarvänner Marie och Lars i HR Monsun 31:an Anemone gav vi oss iväg på eftermiddagen. Vi väntade medvetet till att vågorna skulle lugna ner sig fram på eftermiddagen, eftersom det blåst rejäl kuling dagen innan.

Det blåste fortfarande ordentligt, men vi hade nu en viss vana att bedöma att ”nu är det inte så farligt!” Det var faktiskt riktigt spännande att följa all fartygstrafik nattetid med alla lanternor. Tidvis regn och dis. Ibland tät dimma, och då var radarn till stor hjälp. Det suveräna hjälpmedlet är dock AIS, där man på det elektroniska sjökortet kan se i stort sett all fartygstrafik inom en radie på 20-30 sjömil (NM), kanske mer. Ett litet dataprogram räknar dessutom ut minsta avståndet vid passage, dvs. talar om ifall det finns kollisjonsfara. Ett väldigt värdefullt hjälpmedel!

Det var en utmaning att laga mat vid sjögång! Kardanupphängd spis gör det möjligt att laga mat, men sedan kommer det verkliga eldprovet – att ÄTA maten; undrar om det är här som det myntades uttrycket ”gående/stående smörgåsbord”?!! Varmmaten fick man stoppa i sig fortare än kvickt! Annars åkte salladsskålen snart i knät (no.: ”i fanget”). Vi försökte ta det från den humoristiska sidan!

Vi hade alltid minst en person vaken och uppe i sittbrunnen. Vis av tidigare erfarenhet har vi lärt oss att försöka hålla en viss vaktdisciplin, särskilt nattetid. Dagtid är vi lite mer flexibla, men är noga med att aktivt utnyttja alla möjligheter att få sova en stund. Slarvar man med detta, är risken stor att man får dåligt omdöme. Dessutom ökar risken för irritation och missämja ombord. Och det får absolut inte ske!

Vår kontakt med omvärlden bestod i radiokommunikation via VHF. Särskilt med seglarvännerna Marie och Lars, men även med fiskebåtarna. Speciellt här på skottska sidan blev vi uppropade av uppmärksamma fiskare, när vi var på väg in bland deras linor till fisketrålen. Vågar inte tänka på hur det skulle ha slutat, om vi trasslat in oss i deras fiskenät och andra arbetsredskap!

Dessutom har vi en satellittelefon, både för att kunna tillkalla hjälp i en nödsituation, men fr. a. för att kunna ta ner s.k. GRIB-filer med komprimerade väderleksprognoser. Väldigt värdefullt, och som vi kommer att ha stor användning för senare, när vi skall segla över ännu större vatten.

Alldeles ensamma var vi inte. Vi hade trevligt resesällskap under flera tillfällen under den 3 dygn långa överseglingen. Hela stim av delfiner följde oss stundtals. Det började redan utanför norska Sørlandet. Det hördes ett pipande/visslande läte, och det verkade som om de kommunicerade med oss! De susade pilsnabbt förbi, både framför och under båten. Det gick alldeles för snabbt för att fånga på vanligt foto, men på en filmsekvens fick jag med dem.

Vid framkomsten till Inverness tidigare idag höll det på att gå galet. Vi hade medvetet sett till att försöka komma fram vid ingående tidvatten, som skulle hjälpa oss in. Vi var nog något för tidiga, så att vi var framme vid Inverness Marina redan 2 timmar före slackvatten, då strömmen avtar och vänder. Följden blev att vi höll på att missa avfarten från de framrusande vattenmassorna och in till marinan. Jag måste erkänna, att jag blev lite överraskad av kraften i vattenmassorna! Det var på håret när, att vi pressats upp på sandbankarna bredvid hamninloppet, och blivit fast där! Dikt babord och full fart i motorn, och så kom vi in i hamnbassängen, där det genast blev lungnare.

Nu så här efteråt inser jag, att det där borde jag ha kunnat förutse. Särskilt som jag gått kurs i detta med navigering i strömmande tidvatten. Det är uppenbarligen så, att det är först när man ställs inför en praktisk situation, som man riktigt begriper.

En intressant iakttagelse under dessa tre dygn av, om inte total isolering, så i alla fall detta att vara så totalt tätt tillsammans på liten yta. Det har fungerat över all förväntan. Och bara detta att slippa alla telefoner, e-post, SMS, alla bokade möten av tvivelaktigt värde. Ingen TV! Gud så skönt! – Läsa böcker, småprata, bara vara tillsammans.

Efter några dagar här i Inverness skall vi gå genom Caledonian Canal, och se på alla dessa skottska gamla borgar. Kanske vi också får syn på Nessie, det stora sjöodjuret. Spännande fortsättning följer.

 

 


av Lämna en kommentar

Här är vi nu! Mandal, 2017 06 27.

Mandal, 58gr.01,53N 07gr.27,13E

Efter en initialt något strapatsrik segling, har vi nu kommit fram till Mandal, Norges sydligaste stad. Vi stannar här några dagar för att vänta ut ovädret, som är i antågande. I slutet av veckan fortsätter vi något längre västerut. Vi inväntar så ett lämpligt väderfönster för att kunna ta oss över till Skottland.

Vi startade från Skagen klockan 05 i morse och är något trötta efter mer än 18 timmar till havs. Vi knoppar nu, och skriver lite mer senare.