S/Y Helmi

Följ vår segling till värmen…


8 kommentarer

Här är vi nu! – Och om Tull-/Told- och Immigrationsmyndigheter.

Vi är nu i det närmaste klara för att lämna – om än inte denna världen, så i varje fall denna delen av världen! Vi har klarerat ut från Antígua för översegling till Horta på den västliga ön Faial, som tillhör ö-gruppen Azorerna ute i Atlanten. Politiskt tillhör Azorerna Portugal. Sedan flera hundra år tillbaka är detta en viktig del av förbindelserna mellan den Gamla och den Nya delen av den då kända världen. Riktigt stor betydelse fick ö-gruppen när man på 30-talet fick telegraf-förbindelse med de båda kontinenterna, och under kriget var Azorerna en viktig strategisk bas.

Vi checkade ut från Antígua tidigare idag. Det är nästan alltid en viss – om än inte uppståndelse, så åtminstone ett intressant skådespel kring detta med Tull- och Inklareringsformaliteter. Detta för att nu uttrycka det med små bokstäver.

Det skall genast sägas att de allra flesta Myndighetspersoner, som vi mött, är mycket vänliga och hjälpsamma människor. Om man själv uppträder hövligt – någorlunda välklädd och med ett hövligt språk – så besvarar man detta på motsvarande sätt. De allra flesta Myndighetskontor ligger i nära och direkt kontakt med varandra. Det är ovanligt att man behöver åka runt halva stan för att besöka alla instanser. Någon gång delar man kontor, och då är det lite skrattretande/latterlig att man sänder papper mellan de båda skrivborden! Men då får man inte skratta/smile! För dem är detta dödligt allvar!

Man må vara klar över att den enskilde/enkelte tjänstemannen är som vem som helst av oss. Hon/han vill bara göra sitt jobb, få alla stämplar på plats, och bli färdig med det. Och sedan, när dagen är slut, få gå hem till gumman och barnen, och efter middagen vara nöjd med dagen och få se på Sporten på TV utan att bli störd/forstyrret.

Detta låter kanske lite väl klichéartat, men det är viktigt att sätta sig in i den enskilde/enkelte tjänstemans situation. Hon/han är kanske ensamförsörjare och vill bara få ärendet avklarat. Om man i det läget vill börja krångla och ställa till bråk, då får man nog skylla sig själv. Då har helt säkert personalen en hel uppsjö med paragrafer att slå Dig som sjöfarare i huvudet med, och slutsatsen blir att Du får en förfärlig massa problem.

Det är som nämnts ovanligt att man får problem med myndighetspersoner. Vi har egentligen bara vid ett enda tillfälle stött på någon riktig surdeg. Det var en ökänd hagga/ragata, som många seglarvänner hade varnat oss för. Naturligtvis hade vi glömt någon – i våra ögon – skitsak/bagatell, men som för henne handlade om liv eller död. Att i detta läge be henne dra till ett betydligt varmare ställe än det här, hade bara inneburit problem. Allvarliga och framför allt väldigt långvariga problem. Här gällde det att vara diplomat; stå med mössa/lua i handen, förklara att ”this will never happen again!” Man kan naturligtvis ha synpunkter på detta, men vi som enskilda/enkelte seglare kan knappast/neppe lösa alla människors personliga problem/er. Vi får nöja oss med att uppträda hövligt och respektfullt. Sedan får någon annan ta sig an den andra delen av problematiken.

På förmiddagen idag (8/5 -18) klarerade vi ut från Antígua för segling till Azorerna i Europa. Som vanligt minst tre Myndighetspersoner i tre olika kontor bredvid varandra. Jag gick in i dessa tre dörrar totalt fem gånger, och skickades – efter vederbörlig stämpling – vidare till nästa dörr, från vilken jag alldeles nyss blivit ditskickad! Man gör sig sina tankar, men som beskrivet tidigare – tig still! Helst skulle man som europé vilja rationalisera bort all denna rapakalja, men detta skulle förmodligen höja den officiella arbetslösheten. Kanske är det lika bra att dessa byråkrater gör det de gör, i stället för att sitta på något hak och dricka öl.

Jag kunde dock inte låta bli att på ett av kontoren idag småle/smile lite för mig själv. Den kraftigt överviktige ”Il Bosso Grande” lutade sig bekvämt tillbaka i läderfåtöljen/lenstolen, och lät mig förstå att det var en ynnest att han överhuvudtaget tilltalade mig. Han tittade under glasögonen/brillorna och med en liten knick på nacken hänvisade ärendet – dvs mig – till den yngre kollegan längst bak i hörnet. Denne yngre och hjälpsamme man knappade raskt in alla nödvändiga (?!) uppgifter i dataformuläret. Allt medan den äldre pösmunken återgick till det han egentligen var mest intresserad av, att se på TV hur det gick för favoritlaget i amerikanska DHL.

I morgon onsdag 9 maj kommer vi att lämna vår kajplats och lägga oss för ankare i viken utanför Marinan. Där kostar det ingen hamnavgift. Där kan vi invänta ett bra väderfönster för att påbörja vår översegling över Atlanten.

Det innebär att vi fr o m onsdag fm 9/5-18 kommer att ha svårt att läsa ev. e-mail och kommentarer. Inte förrän vi kommer fram till Azorerna. Vi kommer att ungefär var 3:e dag sända ett kort meddelande via vår blogg om vår position, fart och riktning, samt att allt är OK. Det kan vi göra via vår satellittelefon, som klarar av just detta; att sända korta meddelanden utan bilder. Mera om detta högst upp på bloggen, ”Kontakt”.

 

Jolly Harbour på Antiguas västkust.

 

Vi kommer att sända ett kort meddelande på bloggen när vi far, och sedan dröjer det c:a 3 veckor innan vi är framme.

Var lugn! Vi seglar lugnt!

Helmi och Carl-Gustav.

 

 

 


Lämna en kommentar

Nu är vi här! Cumberland på St. Vincent i Karibien. 2018 01 16.

En dagsseglats på 45 sjömil, söder om St. Lucia, ligger St. Vincent. Upptäckt av Columbus på St. Vincentdagen, därav namnet. – Namnet ”Leeward Highway” på bilden har egentligen inget att göra med platsen, där vi är belägna, utan råkar bara vara namnet på den ytterligt krokiga och vingliga väg, som går i närheten.

Ibland stämmer inte datum för publicering och när detta faktiskt skrives. Det har med tidsskillnaden att göra, f.n. – 5 timmar i förhållande till CET, Central Europeisk Tid, dvs. Skandinavisk tid.

Igår, 15 januari 2018, seglade vi ner från St. Lucia till grann-ön, St. Vincent. En ö, som många långseglare undviker, då man tycker att den inte har så mycket att erbjuda. St. Vincent har dock en mycket attraktiv och väl skyddad vik, Cumberland, på sin västsida. Och det är på västsidan, som de flesta samhällen och hamnar finns, pga de ibland kraftiga stormvindarna från Atlanten.

Här lever man sedan århundraden av fiske och numera också av frukt- och grönsaksodling, som dessutom utgör en betydande exportinkomst för landet.

Pga det brådstörtande djupet bara några meter utanför stranden, ankrar besökande båtar upp med 60-70 meter kätting på bogankaret. Efter att ha förberett en drygt 50 meter lång akterlina, backar man in mot land, där en hjälpsam lokalbefolkning ror akterlinan iland och gör fast mot en kokospalm. Lite exotiskt, men de kan sin sak!

Bogankare samt 50 meter akterlina runt en kokospalm på stranden.

Efteråt räknar lokalbefolkningen naturligtvis med kvällsbesök på någon av strand-restaurangerna av Vilda Västern-typ, inhysta i mer eller mindre fallfärdiga ruckel. Här lever lokalbefolkningen sitt sociala kvällsliv, och berättar ”Sanna berättelser ur Livet”. – Ibland med en andäktigt lyssnande seglarpublik. Och vice versa.

 

En av alla dessa strandrestauranger med någon sorts meny samt ett stort barskåp, och där lokala fiskare och gästande seglare berättar ”Sanna berättelser ur livet”.

Idag, tisdag 16/1-18, gjorde vi en utflykt till en av traktens sevärdheter, ett av de vackra vattenfallen. Vi försökte först gå dit till fots, men tursamt (!) nog gick vi först i fel riktning, och i hettan var det inga längre diskussioner om vi skulle kosta på oss ett motordrivet transportmedel.

Vi träffade på en verkligt hjälpsam ung man, som erbjöd sig att mot en mycket blygsam ersättning guida oss dit upp till vattenfallen. Detta visade sig vara guld värt! Han visste precis i vilka trådar han skulle dra, och snart hade han vinkat in en ”VAN”, där vi alla tre knölade oss in bland övriga 15 passagerare! Bara en så’n sak!

En spatsertur av det kanske något sportiga slaget följde. I denna ingick för den unge hjälpsamme guiden att bära (!) Helmi över de värsta vattenfyllda vattendragen. En guidning han nog sent glömmer.

Den hjälpsamma guiden bar ädelt Helmi över de värsta vattendragen.

Väl framme visade det sig att det rörde sig om två vattenfall, efter varandra. Visst finns det betydligt större och mer imposanta vattenfall, men vi uppskattade det helt oförvanskade vattenfallets vildhet i denna särdeles frodiga och prunkande grönska.

 

Vackert vattenfall i en särdeles frodig och prunkande grönska. Har förmodligen sett ut på liknande sätt i hundratals år, kanske mer.

Återfärden i denna VAN blev om möjligt ännu mer strapatsrik. Samma knökfulla lilla skåpbil stannade nu raskt på en bilverkstad. Utan att någon passagerare klev ur, hissades framvagnen upp, och fyra knallheta och helt sönderbrända bromsskivor byttes ut. Hjulen snurrades på igen, och med en smäll släpptes framvagnen ner. Så fortsatte den fullständigt galna färden i dessa hårnålskurvor! Eventuella protester avfärdade den skrattande chauffören med att ”nu är det väl ingen fara?!! Nu är ju bromsarna bytta!” – Undrar om det var Buddha, Alláh, Tutankhamon eller Montezuma, som höll i ratten. Denna färd får anses vara en av de riktigt sportiga och spännande, som vi varit med om.

* * *

I morgon, onsd. 17/1 -18, seglar vi vidare till Béquia, som tillhör Grenadinerna, 15 nm (sjömil) och ungefär tre timmars segling söderut. – Spännande fortsättning följer!


Lämna en kommentar

Nu har vi kommit till ”riktiga” Madeira!

I eftermiddag lade vi till i Quinta do Lorde, en trevlig liten marina något öster om Funchal på Madeiras sydsida. Inne i Funchal är det knökfullt med båtar i flerdubbla led, och dessutom mycket tjo-och tjim dygnet runt. Visserligen är vi ungdomliga, men det må ju finnas gränser!

Ligger nu på sydsidan av den lilla ”utstickaren” på Madeiras östra kant. Väl skyddad och välordnat. Dessvärre väldigt dyrt! Vi skall ta oss till Funchal och ev. upp i bergen med buss, men sen drar vi nog rätt snart vidare pga de hutlösa priserna här i marinan.

Spännande fortsättning följer!

 


4 kommentarer

Nu är vi här! Porto Santo vid Madeira, 2017 09 27.

Porto Santo bredvid Madeira.

Vi befinner oss nu på Porto Santo, som ligger strax NV om Madeira. Själva ön skall enligt historieskrivningen ha upptäckts av Zarco, då han år 1418 sökte skydd undan en svår storm utanför Afrika. Han insåg öns strategiska läge och seglade hem till Portugal för att informera. Han återvände påföljande år med portugisiska flaggan, och år 1420 fortsatte han till Madeira. – Enligt några gamla skrifter skall dock Madeira vara beskrivet av sjöfarare redan 1350. Dessa landsteg dock aldrig, troligen på grund av den svårtillgängliga kusten.

När Zarco återvände 1419 för att placera portugisiska flaggan på Porto Santo, medföljde också några tidiga bosättare. Dessa förde med sig getter och kaniner, som snabbt förökade sig och ödelade stora delar av växtligheten. Bl a därför är ön idag till stora delar torr. – Detta är ännu ett exempel på konsekvenserna av människans ibland obetänksamma ingrepp i naturens balans.

Porto Santo innehåller många sevärdheter, bl a huset där Christoffer Columbus skall ha bott under några år. Han hade kommit till Madeira 1478 som representant för en sockerhandlare i Lissabon (mer om detta vid ett senare tillfälle). Han gifte sig med Filipa Moniz, dottern till Porto Santos guvenör. Med henne fick han en dotter och en son. I samband med sonens födelse avled Filipa. Svår blödning? Barnsängsfeber? – Något år senare reste Columbus tillbaka till fastlandseuropa.

* * *

Tillbaka till vår vardag.

Helmi på den fina sandstranden med de härliga vågorna/bølgene i bakgrunden.

Så har vi fått tekniken med oss! Visar här en bild av Helmi på den härliga sandstranden med vågorna i bakgrunden.

* * *

På kajen här i hamnen har hundratals, kanske tusentals långseglare genom åren målat sina mer eller mindre ambitiösa ”avtryck i historien”. Det äldsta som jag har sett är från 1989; nästan 30 år! Och fortfarande läsbart!

Målning av vårt ”bomärke” på kajen på Porto Santo. Notera den Toulouse Lautrec-inspirerade stråhatten! Det hör till i konstnärskretsar.

* * *

Vi stannar här några dagar till, och seglar i början av nästa vecka till Madeira. Därefter fortsätter vi till Kanarie-öarna.


5 kommentarer

Nu har vi kommit till Porto Santo! Alldeles bredvid Madeira. 2017 09 23.

Så har vi kommit fram till Porto Santo, den lilla ön strax NO om Madeira. Efter 480 NM och 3,5 dygns segling från portugisiska fastlandet har vi nu kommit fram. Vi hade ett dygn med blåst och höga vågor/bølger, som var litt slitsomme. Men sedan lugnade det ner sig, och våghöjden sjönk. Nu har vi riktigt skönt ”sydländskt” klimat. Sista 6-8 timmarna riktigt behagliga med segling i bikini och shorts.

Vi ligger nu tryggt förtöjda i hamnen och har ätit god mat. Skall utforska de berömda fina sandstränderna imorgon, och proviantera på måndag, innan vi på tisdag/onsdag seglar vidare till Madeira.

Vid tilläggning i hamnen upptäckte vi att vi låg precis bredvid Marie och Lars i ”Anemone”, som vi tyvärr skiljdes från vid malören med den incipienta branden i generatorn ute på Bisqaya! Återseendet blev hjärtligt!

I övrigt noterar vi att det just idag är 4 månader sedan vi lämnade Umeå!

Spännande fortsättning följer!

 


Lämna en kommentar

Nu är vi här! Cascais, utanför Lissabon, 2017 09 17.

 

Cascais ligger just utanför Lissabon, och är en populär hamn för långseglare.

I går eftermiddag kom vi fram till Cascais, som ligger precis utanför Lissabon. Ungefär 13 sjömil eller 2-3 timmars segling.

Enligt skrifterna populariserades Cascais väldigt efter att dåvarande kungen under senare delen av 1800-talet lät bygga om den gamla borgen till sommarbostad för kungafamiljen. Då blev det ”fint” att bo här ute, och villorna växte snart i storlek och lyx. Idag skulle man kunna säga att Cascais är Portugals Djursholm.

Det märks på både priser och båtstorlekar i marinan. Det är den i särklass dyraste marinan vi har legat i! Skall inte säga något belopp, men nog hade vi kunnat äta många goda middagar för de pengarna (säger den matglade skåningen).

En lite komisk situation inträffade, när jag anropade Cascais Marina på VHF-radion, och ”bebudade” vår ankomst. Jodå, det skulle visst finnas plats. ”Hur lång är båten?” – ”12 meter”. – ”Va’, bara 12 meter?!”

Här är man van vid riktigt stora båtar, så nu vet vi vår plats på den sociala rangordningen!

I dag skall vi ta tåget in till Lissabon (c:a en halvtimme). I morgon skall vi proviantera inför avsegling mot Madeira, sannolikt på onsdag morgon. Spännande fortsättning följer!

 

 

 


2 kommentarer

Nu är seglet klart!

Sent igår kväll kom segelmakaren tillbaka med storseglet, som han lagat. Ser ut som att han gjort ett gott jobb; ser stadigt ut. Och det bästa av allt; det blåste endast minimalt, så det gick lätt att sätta upp seglet, utan några skador.

Sååå, idag mitt på dagen seglade vi iväg de 12 nautiska milen ut till Bayona, som ligger vid södra delen av Vigo-Ríans mynning. Strax norr om gränsen till Portugal. – Vi har lagt till vid Monte Real Club de Yates en Bayona, och beställt bord ikväll vid den flotta seglarrestaurangen. I Pilot-book över området påpekas lite diskret, att gästande seglare är välkomna dit, men att det förutses att man följer klubbmedlemmarnas ”dress code”. Vi har förstått vinken.

Efter tre och en halv månader med skitiga hamnar och mediokra ”syltor” och efter allt tjafs med krånglande utrustning, kan det kanske få vara på sin plats med att få ta på fin-stassen ikväll! Trodde ärligt aldrig att den skulle komma till användning.

I morgon skall vi göra en rundvandring i denna intressanta stad. Spännande fortsättning följer.

 

 


Lämna en kommentar

Här är vi nu! Vigo, Västra Spanien, 2017 09 05.

Vigo, västra Spanien.

 

Vi lämnade i går morse San Vincente del Mar, en söt liten stad i en gallísisk ”Ría”, som närmast motsvarar våra skärgårdar. Ofta mycket vackra och med många pärlor att upptäcka.

Då vi lämnade hamnen i går morse, låg dimman tät, vilket gjorde att jag först inte observerade dykarna precis utanför hamninloppet. Det var med en viss genans, som jag varseblev den klassiska blåvita varningsflaggan ”Dykare nere!” Efter alla dyk som jag själv gjort, så höll jag på att missa det! Får skylla på den täta dimman, och att man normalt inte förväntar sig dykare precis utanför hamninloppet.

Nåväl, vi tuffade på sakta och stilla i den täta dimman. Såg en mötande segelbåt, utan vare sig radar eller AIS, men där någon i den ungdomliga besättningen stod på utkik längst fram i fören. Ett fint drag, som följer de klassiska marina säkerhetsföreskrifterna ”Använda alla till buds stående medel för att undvika kollision”. Men att ge sig iväg i sådant väder, utan dagens tillgängliga medel, det ställer jag mig tveksam till. Förmodligen hade dessa ungdomar inte råd med den senaste tekniken. Men då tycker jag nog att man bör stanna kvar i hamn, och invänta bättre väder.

Vi ligger nu i en marina i Vigo. En betydande hamnstad i västra Spanien. Vår segelmakare jobbar med storseglet under tiden som vi inväntar att det skall blåsa mindre, innan vi om några dagar seglar vidare söderut längs med Portugals kust.


Lämna en kommentar

Här är vi nu! San Vincente del Mar, västra Spanien, 2017 09 03.

San Vincente del Mar, västra Spanien, 42¤27′,47N 08¤55′,13W

Vi lämnade La Coruña onsd. den 30/8 -17 och passerade bl a Torre Hercules, anlagd av romarna och världens äldsta fortfarande fungerande fyr. Se tidigare inlägg.

Strax efteråt hörs en väldig smäll i riggen. Först trodde jag att en dörr smällt igen ombord i sjögången, men fann snart att storseglet fladdrade på ett onormalt sätt. Det visade sig att det s.k. skothornet, dvs. storseglets bakersta trekant, hade lossnat från sin infästning i uthalet. För att rädda storseglet och inte låta det blåsa sönder, var det bara att rulla in det i masten och fortsätta mot vårt mål Camariñas, nu med bara genuan. Det gick det också, men det gungade rejält. Vi använder storseglet till större delen för att stabilisera båten, få den att inte rulla så väldigt utan i stället gå stadigare. Nåväl, lite gungigt blev det, men det gick att komma fram och till slut förtöja i den lilla hamnen i Camariñas.

 

Ett tomt uthal.

 

De sönderslitna infästningarna i storseglets skothorn.

Väl i hamn kunde vi inspektera skadan. Tursamt nog var det inte storseglet i sig självt som gått sönder, utan det var infästningarna och sytråden, som hade gått i upplösning av solens UV-strålar. Med försämrad hållfasthet som följd. Sådant man tidigare bara läst om, men som man aldrig tror drabbar en själv!

I grannbåten Yin n’ Yang hade vi tur att träffa Anna-Malin och James. Han är från början amerikan, som tidigare bl a har tjänstgjort som sjukvårdare i US Marines, som tekniker på en charterbåt i Karibien, som hovslagare (!), och nu senast åter i båtbranschen! Det är precis sådant folk man behöver träffa på emellanåt!

Jodå! Tillsammans med en fransman med ett whiskeyglas i näven började vi tråckla ihop storseglets infästning. Fransmannen blev fullare och fullare, och hans svordomar kröp allt längre och längre ner under bältet. Till slut var det inte utan att vi kom att tänka på Jerome K. Jeromes ”Tre män i en båt”! – Fransmannen somnade snart i egen hytt, och James och jag funderade på ”What shall we do with the drunken sailor?” – Till slut kunde vi efterhand få till ett någorlunda fungerande storsegel.

Lördag morgon 2/9 -17 kunde Helmi och jag vinka farväl av Anna-Malin och James. Tänk så hjälpsamma människor det finns!

 

Cabo Touriñán, fastlandseuropas västligaste punkt.

Vi seglade ner längs med Galiciens västkust. Först kom vi till Cabo Touriñán, som faktiskt är fastlandseuropas allra västligaste punkt. Ligger något lite nordligare än Cabo Finisterre, som romarna annars bedömde vara ”Världens Ände”.

Efter att ha övernattat i Ribeira, som ligger i den mycket vackra Ría de Arousa, kom vi idag fram till den lilla staden San Vincente del Mar, som ligger på sydsidan om Peninsula de O Grove. Det är mycket vackert här, men det gäller att inte segla alltför nära land, när man rundar en udde. Det gäller att hålla utkik efter fiskenät, som inte alltid är särskilt väl utmärkta.

I morgon seglar vi vidare till Vigo. En stor metropol, där vi har avtalat med en segelmakare att hjälpa oss med den definitiva lagningen av storseglet.

 


1 kommentar

Här är vi nu! La Coruña, 2017 08 25.

Efter att ha legat i en industri-och fiskehamn i Cariño i Galicien i 12 dagar pga en havererad generator, kändes det skönt att i dag mitt på dagen äntligen få kunna kasta loss. Det har visserligen inte gått någon nöd på oss, och folk har varit väldigt vänliga mot oss.

Men icke desto mindre; det var rätt skönt att till slut få kunna betala mekanikern Marcelo och hans bror Jorge för mekanikerarbetet, efter att Robert på Mastervolt Sweden i Mölndal givit klarsignal. Och få ge David ett handslag och en Kläm för hans stötta under det långa uppehållet.

Vi kom fram till La Coruña i NV Spanien vid 19-tiden i kväll, och har installerat oss i den mycket centralt belägna marinan här. Under den 40 NM långa färden hit har vi haft stenhård kontroll av temperaturen på den nya generatorn genom sammankoppling av något som data-knuttarna kallar ”interface” (var får de allt ifrån?!) och min lap-top. Och se!! ”Hast Du mir gesehen!” Där går det att i realtid följa med precis vad som sker inne i det där rummet med en massa varma, slamrande och dönande prylar. Jodå! Den nya generatorn uppförde sig precis som förväntat! Med en stenhård övervakning skulle det väl bara fattas annat!

Nu ligger vi still här fram till tisdag 29/8 -17. Under tiden skall vi ströva runt i denna intressanta stad. Finns säkert mycket att upptäcka. Spännande fortsättning följer!