S/Y Helmi

Följ vår segling till värmen…


8 kommentarer

Här är vi nu! Santa Maria i Azorerna, 2018 06 18. – OBS! Vidare planer!

Här är vi nu! På den lilla ön Santa Maria, den sydostligaste i Azorerna.

Vi lämnade Angra do Heroïsmo på Terceira i går morse, och efter 30 timmar hade vi passerat Ponta Delgada på Sao Miguel och kommit fram hit till Santa Maria, den sydostligaste av de azoriska öarna. Vi ligger mitt i det azoriska högtrycket med uppmätt lufttryck i båten på i det närmaste 1030 hPa, vilket är väldigt högt för svenska förhållanden. Det innebär vackert väder med klart solsken och nästan inga vindar alls.

Vi fick därför tuffa på för motor i sakta gång (för att spara diesel), och först idag på förmiddagen kom så mycket vind att vi kunde dra ut seglen. De drog någorlunda, men för att komma fram i rimlig tid, stöttade vi med motorn.

Vi hade anropat ”Harbour Master” på kanal 16, som snart anvisade oss kanal 12 för fortsatt trafik. Det visade sig vara en väldigt vänlig figur, som hjälpte oss till rätta i hamnen över VHF-radion, och hjälpte till vid tilläggningen. Det uppskattades verkligen, då det naturligtvis ”alltid” blåser upp vindar från ”fel” riktning, just som man skall backa in på plats.

Så här långt ser den lilla hamnen ut att ha det vi långseglare efterfrågar; utöver en säker plats även om vinden ”brallar i” frampå småtimmarna, dessutom fräscha toaletter och duschar samt rimligt avstånd till någon dagligvarubutik.

Det är märkligt hur mycket det betyder detta med ett personligt engagemang! Jag skäms lite grann emellanåt, när jag tänker på hur lite vi där hemma tar hand om våra gäster i hamnen! Det behövs så lite; ett smil, en liten förfrågan om vi kan hjälpa till lite, mm. Något som för oss inte kostar något, men som för vår gäst där ute på bojen är otroligt värdefullt! Tänk att man skall behöva resa så här långt för att upptäcka dessa självklarheter! ”Wenn jemand eine Reise tut, dann kan er  ‘was erzählen!”

Nog om detta. I morgon skall vi ”göra sta’n”. Besöka dagligvaruhandeln och bunkra fr a färskmat. Sedan överväger vi att stanna någon extradag för att utforska ön lite mer. Kanske hyra bil.

 

Vi hoppas kunna få besöka denna vackra fyrplats under vår vistelse här på ön.

 

* * *

 

I mitten på veckan planlägger vi att segla vidare till Funchál på Madeira, och det innebär att vi inte bara kommer att ha firat Jul utan också Midsommarafton under segel! I början på nästa vecka seglar vi vidare till Kanarieöarna.

OCH HÄR KOMMER EN VIKTIG UPPLYSNING!!! Vi har ändrat vår planläggning, och tänker inte segla direkt hem från Azorerna. Vi tycker att tiden har gått alldeles för fort, och att det är för tidigt att segla hem och avsluta detta Äventyr! Firma Gabrielsson och Mählck har därför vid ett extrainsatt styrelsesammanträde helt nyligen beslutat att förlänga seglingen med minst ett år till.

Detta innebär att vi nu efter Madeira tänker segla ner till Las Palmas på Gran Canaria och lägga båten där några månader, med början av juli. Så flyger vi hem till Sverige och Umeå för att bl a besöka barn och barnbarn. I mitten/slutet av september flyger vi tillbaka till Gran Canaria och seglar runt bland Kanarieöarna ytterligare en vinter.

Se’n får vi se. – Spännande fortsättning följer!

 


2 kommentarer

Nu är vi här, 2018 06 11. – Efterdyningar efter stormen.

 Avsnittet ”Jubileumsdramatik, 2018 06 23” har uppdaterats med en bild av den grova trossen.

 

* * *

 

Nu befinner vi oss på Horta på ön Faial i ögruppen Azorerna.

 

* * *

 

Strax efter att vi lagt ankare just innanför de yttre pirarmarna i Horta sent på kvällen den 2/6 -18, började det blåsa upp. Det pep ordentligt i riggen under natten, men vi låg väldigt tryggt i sjölä innanför piren.

På morgonen kom en av hamnchefens medarbetare ut i en liten jolle, för att visa oss plats inne i Marinan. Bara upp med ankaret. Bara, bara….. Det gick inte! Det satt bomfast! För en gångs skull hade vi inte fäst ankarbojen i ankarets bakkant, som en ”Trip-line”, just i fall ankaret skulle kila fast i något klippblock, eller liknande. Vi hade varit trötta när vi kom fram kvällen innan, och hoppat över det.

Det blev inte bättre av att ynglingen i båten berättade vilka grova kättingar det låg lite varstans i hamnen. För att inte tala om vi fastnat i ett gammalt fartygsankare…. De blev större och tyngre ju mer han berättade.

Nåväl, genom att vända båten helt om och lägga in sakta back gled vårt tunga bogankare loss från-vad-det-nu-än-var, och vi var loss! Skönt att kunna lägga till vid en riktig kaj! För att nu inte tala om vad skönt det är att få ta en riktigt lång varm dusch!

 

Äntligen kan vi läppja på en Gin’n’Tonic, den klassiska välkomstdrinken på ”Peters Sport Bar” i Horta, där tusentals och åter tusentals långseglare har suttit.

 

* * *

 

Blåsten ökade alltmer de närmaste dagarna. Vi har hört flera seglare, som kommit in efter oss, hur ovädret utvecklades till full storm. Det var precis detta, som vi försökte undkomma, när vi med revat storsegel men med full genua seglade undan för allt vad tygeln höll. Vi har aldrig seglat så fort någonsin tidigare! Över 7,5 knop långa sträckor och till och med över 8 knop, när vi surfade nerför en våg. 162 nm seglad distans sista 24 timmarna! Men då satte vi också på motorn för att öka på farten ytterligare någon halvknop. Vi hade haft ett måttligt djupt lågtryck några dagar tidigare, men nu nalkades ett värkligt oväder! Vi låg precis i framkant av det, och därför hejade vi på för fullt för att komma fram och innanför piren i Horta. – Jodå, vi hann! Men nog ven det i riggen de första dagarna här.

Vi har hört från både seglarhåll och från den kommersiella sjöfarten att det blåst mellan 55 och 57 knop, dvs. c:a 28 m/s, vilket är full storm. Ännu mer tacksamma över att ha undsluppit detta är vi, när vi hörde att en italiensk segelbåt är försvunnen i ovädret. Inga som helst spår, inga nödsignaler, ingen livflotte, vrakrester, ingenting. Vi vet inte hur många som var ombord, men enligt de upplysningar vi har fått, har man avbrutit sökandet.

 

Vi har noterat att det är många som seglar ena vägen över Atlanten – från öster till väster – genom att följa ”Trade Winds”. Den andra vägen – från väster till öster – har blivit alltmer osäker.  Det stora och mäktiga högtrycket väster om Azorerna orkar allt oftare inte hålla undan de allt kraftigare lågtrycken och skjuta dem norrut. Då sker det som vi nu upplevde, kraftiga lågtryck ovanligt långt söderut.

Allt fler seglare sätter båten på ett lastfartyg över till en europeisk hamn. Det är nog en trend, som kommer att bli allt tydligare.

 

 * * *

 

Själva har vi fullgjort en annan ”plikt”, att måla vårt märke på kajen här i Horta. Det finns tusentals gamla och nya, mer eller mindre originella bilder med årtal och namn på besättningen. En del riktigt konstnärliga. Andra med fantasifulla namn. ”Titanic II” har vi sett några gånger, men nu även ”Unsinkable II”. Man undrar osökt vad som hände med den första… Eller vad sägs om ”Fiasco da Gama”…

 

 

Vår bild på kajen i Horta, en bland tusentals andra, mer eller mindre konstnärliga.

 

Endera dagen kommer vi att segla vidare till någon av de andra öarna här på Azorerna.

 


8 kommentarer

Här är vi nu! – Och om Tull-/Told- och Immigrationsmyndigheter.

Vi är nu i det närmaste klara för att lämna – om än inte denna världen, så i varje fall denna delen av världen! Vi har klarerat ut från Antígua för översegling till Horta på den västliga ön Faial, som tillhör ö-gruppen Azorerna ute i Atlanten. Politiskt tillhör Azorerna Portugal. Sedan flera hundra år tillbaka är detta en viktig del av förbindelserna mellan den Gamla och den Nya delen av den då kända världen. Riktigt stor betydelse fick ö-gruppen när man på 30-talet fick telegraf-förbindelse med de båda kontinenterna, och under kriget var Azorerna en viktig strategisk bas.

Vi checkade ut från Antígua tidigare idag. Det är nästan alltid en viss – om än inte uppståndelse, så åtminstone ett intressant skådespel kring detta med Tull- och Inklareringsformaliteter. Detta för att nu uttrycka det med små bokstäver.

Det skall genast sägas att de allra flesta Myndighetspersoner, som vi mött, är mycket vänliga och hjälpsamma människor. Om man själv uppträder hövligt – någorlunda välklädd och med ett hövligt språk – så besvarar man detta på motsvarande sätt. De allra flesta Myndighetskontor ligger i nära och direkt kontakt med varandra. Det är ovanligt att man behöver åka runt halva stan för att besöka alla instanser. Någon gång delar man kontor, och då är det lite skrattretande/latterlig att man sänder papper mellan de båda skrivborden! Men då får man inte skratta/smile! För dem är detta dödligt allvar!

Man må vara klar över att den enskilde/enkelte tjänstemannen är som vem som helst av oss. Hon/han vill bara göra sitt jobb, få alla stämplar på plats, och bli färdig med det. Och sedan, när dagen är slut, få gå hem till gumman och barnen, och efter middagen vara nöjd med dagen och få se på Sporten på TV utan att bli störd/forstyrret.

Detta låter kanske lite väl klichéartat, men det är viktigt att sätta sig in i den enskilde/enkelte tjänstemans situation. Hon/han är kanske ensamförsörjare och vill bara få ärendet avklarat. Om man i det läget vill börja krångla och ställa till bråk, då får man nog skylla sig själv. Då har helt säkert personalen en hel uppsjö med paragrafer att slå Dig som sjöfarare i huvudet med, och slutsatsen blir att Du får en förfärlig massa problem.

Det är som nämnts ovanligt att man får problem med myndighetspersoner. Vi har egentligen bara vid ett enda tillfälle stött på någon riktig surdeg. Det var en ökänd hagga/ragata, som många seglarvänner hade varnat oss för. Naturligtvis hade vi glömt någon – i våra ögon – skitsak/bagatell, men som för henne handlade om liv eller död. Att i detta läge be henne dra till ett betydligt varmare ställe än det här, hade bara inneburit problem. Allvarliga och framför allt väldigt långvariga problem. Här gällde det att vara diplomat; stå med mössa/lua i handen, förklara att ”this will never happen again!” Man kan naturligtvis ha synpunkter på detta, men vi som enskilda/enkelte seglare kan knappast/neppe lösa alla människors personliga problem/er. Vi får nöja oss med att uppträda hövligt och respektfullt. Sedan får någon annan ta sig an den andra delen av problematiken.

På förmiddagen idag (8/5 -18) klarerade vi ut från Antígua för segling till Azorerna i Europa. Som vanligt minst tre Myndighetspersoner i tre olika kontor bredvid varandra. Jag gick in i dessa tre dörrar totalt fem gånger, och skickades – efter vederbörlig stämpling – vidare till nästa dörr, från vilken jag alldeles nyss blivit ditskickad! Man gör sig sina tankar, men som beskrivet tidigare – tig still! Helst skulle man som europé vilja rationalisera bort all denna rapakalja, men detta skulle förmodligen höja den officiella arbetslösheten. Kanske är det lika bra att dessa byråkrater gör det de gör, i stället för att sitta på något hak och dricka öl.

Jag kunde dock inte låta bli att på ett av kontoren idag småle/smile lite för mig själv. Den kraftigt överviktige ”Il Bosso Grande” lutade sig bekvämt tillbaka i läderfåtöljen/lenstolen, och lät mig förstå att det var en ynnest att han överhuvudtaget tilltalade mig. Han tittade under glasögonen/brillorna och med en liten knick på nacken hänvisade ärendet – dvs mig – till den yngre kollegan längst bak i hörnet. Denne yngre och hjälpsamme man knappade raskt in alla nödvändiga (?!) uppgifter i dataformuläret. Allt medan den äldre pösmunken återgick till det han egentligen var mest intresserad av, att se på TV hur det gick för favoritlaget i amerikanska DHL.

I morgon onsdag 9 maj kommer vi att lämna vår kajplats och lägga oss för ankare i viken utanför Marinan. Där kostar det ingen hamnavgift. Där kan vi invänta ett bra väderfönster för att påbörja vår översegling över Atlanten.

Det innebär att vi fr o m onsdag fm 9/5-18 kommer att ha svårt att läsa ev. e-mail och kommentarer. Inte förrän vi kommer fram till Azorerna. Vi kommer att ungefär var 3:e dag sända ett kort meddelande via vår blogg om vår position, fart och riktning, samt att allt är OK. Det kan vi göra via vår satellittelefon, som klarar av just detta; att sända korta meddelanden utan bilder. Mera om detta högst upp på bloggen, ”Kontakt”.

 

Jolly Harbour på Antiguas västkust.

 

Vi kommer att sända ett kort meddelande på bloggen när vi far, och sedan dröjer det c:a 3 veckor innan vi är framme.

Var lugn! Vi seglar lugnt!

Helmi och Carl-Gustav.

 

 

 


Lämna en kommentar

Nu är vi här! Cumberland på St. Vincent i Karibien. 2018 01 16.

En dagsseglats på 45 sjömil, söder om St. Lucia, ligger St. Vincent. Upptäckt av Columbus på St. Vincentdagen, därav namnet. – Namnet ”Leeward Highway” på bilden har egentligen inget att göra med platsen, där vi är belägna, utan råkar bara vara namnet på den ytterligt krokiga och vingliga väg, som går i närheten.

Ibland stämmer inte datum för publicering och när detta faktiskt skrives. Det har med tidsskillnaden att göra, f.n. – 5 timmar i förhållande till CET, Central Europeisk Tid, dvs. Skandinavisk tid.

Igår, 15 januari 2018, seglade vi ner från St. Lucia till grann-ön, St. Vincent. En ö, som många långseglare undviker, då man tycker att den inte har så mycket att erbjuda. St. Vincent har dock en mycket attraktiv och väl skyddad vik, Cumberland, på sin västsida. Och det är på västsidan, som de flesta samhällen och hamnar finns, pga de ibland kraftiga stormvindarna från Atlanten.

Här lever man sedan århundraden av fiske och numera också av frukt- och grönsaksodling, som dessutom utgör en betydande exportinkomst för landet.

Pga det brådstörtande djupet bara några meter utanför stranden, ankrar besökande båtar upp med 60-70 meter kätting på bogankaret. Efter att ha förberett en drygt 50 meter lång akterlina, backar man in mot land, där en hjälpsam lokalbefolkning ror akterlinan iland och gör fast mot en kokospalm. Lite exotiskt, men de kan sin sak!

Bogankare samt 50 meter akterlina runt en kokospalm på stranden.

Efteråt räknar lokalbefolkningen naturligtvis med kvällsbesök på någon av strand-restaurangerna av Vilda Västern-typ, inhysta i mer eller mindre fallfärdiga ruckel. Här lever lokalbefolkningen sitt sociala kvällsliv, och berättar ”Sanna berättelser ur Livet”. – Ibland med en andäktigt lyssnande seglarpublik. Och vice versa.

 

En av alla dessa strandrestauranger med någon sorts meny samt ett stort barskåp, och där lokala fiskare och gästande seglare berättar ”Sanna berättelser ur livet”.

Idag, tisdag 16/1-18, gjorde vi en utflykt till en av traktens sevärdheter, ett av de vackra vattenfallen. Vi försökte först gå dit till fots, men tursamt (!) nog gick vi först i fel riktning, och i hettan var det inga längre diskussioner om vi skulle kosta på oss ett motordrivet transportmedel.

Vi träffade på en verkligt hjälpsam ung man, som erbjöd sig att mot en mycket blygsam ersättning guida oss dit upp till vattenfallen. Detta visade sig vara guld värt! Han visste precis i vilka trådar han skulle dra, och snart hade han vinkat in en ”VAN”, där vi alla tre knölade oss in bland övriga 15 passagerare! Bara en så’n sak!

En spatsertur av det kanske något sportiga slaget följde. I denna ingick för den unge hjälpsamme guiden att bära (!) Helmi över de värsta vattenfyllda vattendragen. En guidning han nog sent glömmer.

Den hjälpsamma guiden bar ädelt Helmi över de värsta vattendragen.

Väl framme visade det sig att det rörde sig om två vattenfall, efter varandra. Visst finns det betydligt större och mer imposanta vattenfall, men vi uppskattade det helt oförvanskade vattenfallets vildhet i denna särdeles frodiga och prunkande grönska.

 

Vackert vattenfall i en särdeles frodig och prunkande grönska. Har förmodligen sett ut på liknande sätt i hundratals år, kanske mer.

Återfärden i denna VAN blev om möjligt ännu mer strapatsrik. Samma knökfulla lilla skåpbil stannade nu raskt på en bilverkstad. Utan att någon passagerare klev ur, hissades framvagnen upp, och fyra knallheta och helt sönderbrända bromsskivor byttes ut. Hjulen snurrades på igen, och med en smäll släpptes framvagnen ner. Så fortsatte den fullständigt galna färden i dessa hårnålskurvor! Eventuella protester avfärdade den skrattande chauffören med att ”nu är det väl ingen fara?!! Nu är ju bromsarna bytta!” – Undrar om det var Buddha, Alláh, Tutankhamon eller Montezuma, som höll i ratten. Denna färd får anses vara en av de riktigt sportiga och spännande, som vi varit med om.

* * *

I morgon, onsd. 17/1 -18, seglar vi vidare till Béquia, som tillhör Grenadinerna, 15 nm (sjömil) och ungefär tre timmars segling söderut. – Spännande fortsättning följer!


Lämna en kommentar

Nu har vi kommit till ”riktiga” Madeira!

I eftermiddag lade vi till i Quinta do Lorde, en trevlig liten marina något öster om Funchal på Madeiras sydsida. Inne i Funchal är det knökfullt med båtar i flerdubbla led, och dessutom mycket tjo-och tjim dygnet runt. Visserligen är vi ungdomliga, men det må ju finnas gränser!

Ligger nu på sydsidan av den lilla ”utstickaren” på Madeiras östra kant. Väl skyddad och välordnat. Dessvärre väldigt dyrt! Vi skall ta oss till Funchal och ev. upp i bergen med buss, men sen drar vi nog rätt snart vidare pga de hutlösa priserna här i marinan.

Spännande fortsättning följer!

 


4 kommentarer

Nu är vi här! Porto Santo vid Madeira, 2017 09 27.

Porto Santo bredvid Madeira.

Vi befinner oss nu på Porto Santo, som ligger strax NV om Madeira. Själva ön skall enligt historieskrivningen ha upptäckts av Zarco, då han år 1418 sökte skydd undan en svår storm utanför Afrika. Han insåg öns strategiska läge och seglade hem till Portugal för att informera. Han återvände påföljande år med portugisiska flaggan, och år 1420 fortsatte han till Madeira. – Enligt några gamla skrifter skall dock Madeira vara beskrivet av sjöfarare redan 1350. Dessa landsteg dock aldrig, troligen på grund av den svårtillgängliga kusten.

När Zarco återvände 1419 för att placera portugisiska flaggan på Porto Santo, medföljde också några tidiga bosättare. Dessa förde med sig getter och kaniner, som snabbt förökade sig och ödelade stora delar av växtligheten. Bl a därför är ön idag till stora delar torr. – Detta är ännu ett exempel på konsekvenserna av människans ibland obetänksamma ingrepp i naturens balans.

Porto Santo innehåller många sevärdheter, bl a huset där Christoffer Columbus skall ha bott under några år. Han hade kommit till Madeira 1478 som representant för en sockerhandlare i Lissabon (mer om detta vid ett senare tillfälle). Han gifte sig med Filipa Moniz, dottern till Porto Santos guvenör. Med henne fick han en dotter och en son. I samband med sonens födelse avled Filipa. Svår blödning? Barnsängsfeber? – Något år senare reste Columbus tillbaka till fastlandseuropa.

* * *

Tillbaka till vår vardag.

Helmi på den fina sandstranden med de härliga vågorna/bølgene i bakgrunden.

Så har vi fått tekniken med oss! Visar här en bild av Helmi på den härliga sandstranden med vågorna i bakgrunden.

* * *

På kajen här i hamnen har hundratals, kanske tusentals långseglare genom åren målat sina mer eller mindre ambitiösa ”avtryck i historien”. Det äldsta som jag har sett är från 1989; nästan 30 år! Och fortfarande läsbart!

Målning av vårt ”bomärke” på kajen på Porto Santo. Notera den Toulouse Lautrec-inspirerade stråhatten! Det hör till i konstnärskretsar.

* * *

Vi stannar här några dagar till, och seglar i början av nästa vecka till Madeira. Därefter fortsätter vi till Kanarie-öarna.


5 kommentarer

Nu har vi kommit till Porto Santo! Alldeles bredvid Madeira. 2017 09 23.

Så har vi kommit fram till Porto Santo, den lilla ön strax NO om Madeira. Efter 480 NM och 3,5 dygns segling från portugisiska fastlandet har vi nu kommit fram. Vi hade ett dygn med blåst och höga vågor/bølger, som var litt slitsomme. Men sedan lugnade det ner sig, och våghöjden sjönk. Nu har vi riktigt skönt ”sydländskt” klimat. Sista 6-8 timmarna riktigt behagliga med segling i bikini och shorts.

Vi ligger nu tryggt förtöjda i hamnen och har ätit god mat. Skall utforska de berömda fina sandstränderna imorgon, och proviantera på måndag, innan vi på tisdag/onsdag seglar vidare till Madeira.

Vid tilläggning i hamnen upptäckte vi att vi låg precis bredvid Marie och Lars i ”Anemone”, som vi tyvärr skiljdes från vid malören med den incipienta branden i generatorn ute på Bisqaya! Återseendet blev hjärtligt!

I övrigt noterar vi att det just idag är 4 månader sedan vi lämnade Umeå!

Spännande fortsättning följer!