En dagsseglats på 45 sjömil, söder om St. Lucia, ligger St. Vincent. Upptäckt av Columbus på St. Vincentdagen, därav namnet. – Namnet ”Leeward Highway” på bilden har egentligen inget att göra med platsen, där vi är belägna, utan råkar bara vara namnet på den ytterligt krokiga och vingliga väg, som går i närheten.
Ibland stämmer inte datum för publicering och när detta faktiskt skrives. Det har med tidsskillnaden att göra, f.n. – 5 timmar i förhållande till CET, Central Europeisk Tid, dvs. Skandinavisk tid.
Igår, 15 januari 2018, seglade vi ner från St. Lucia till grann-ön, St. Vincent. En ö, som många långseglare undviker, då man tycker att den inte har så mycket att erbjuda. St. Vincent har dock en mycket attraktiv och väl skyddad vik, Cumberland, på sin västsida. Och det är på västsidan, som de flesta samhällen och hamnar finns, pga de ibland kraftiga stormvindarna från Atlanten.
Här lever man sedan århundraden av fiske och numera också av frukt- och grönsaksodling, som dessutom utgör en betydande exportinkomst för landet.
Pga det brådstörtande djupet bara några meter utanför stranden, ankrar besökande båtar upp med 60-70 meter kätting på bogankaret. Efter att ha förberett en drygt 50 meter lång akterlina, backar man in mot land, där en hjälpsam lokalbefolkning ror akterlinan iland och gör fast mot en kokospalm. Lite exotiskt, men de kan sin sak!
Bogankare samt 50 meter akterlina runt en kokospalm på stranden.
Efteråt räknar lokalbefolkningen naturligtvis med kvällsbesök på någon av strand-restaurangerna av Vilda Västern-typ, inhysta i mer eller mindre fallfärdiga ruckel. Här lever lokalbefolkningen sitt sociala kvällsliv, och berättar ”Sanna berättelser ur Livet”. – Ibland med en andäktigt lyssnande seglarpublik. Och vice versa.
En av alla dessa strandrestauranger med någon sorts meny samt ett stort barskåp, och där lokala fiskare och gästande seglare berättar ”Sanna berättelser ur livet”.
Idag, tisdag 16/1-18, gjorde vi en utflykt till en av traktens sevärdheter, ett av de vackra vattenfallen. Vi försökte först gå dit till fots, men tursamt (!) nog gick vi först i fel riktning, och i hettan var det inga längre diskussioner om vi skulle kosta på oss ett motordrivet transportmedel.
Vi träffade på en verkligt hjälpsam ung man, som erbjöd sig att mot en mycket blygsam ersättning guida oss dit upp till vattenfallen. Detta visade sig vara guld värt! Han visste precis i vilka trådar han skulle dra, och snart hade han vinkat in en ”VAN”, där vi alla tre knölade oss in bland övriga 15 passagerare! Bara en så’n sak!
En spatsertur av det kanske något sportiga slaget följde. I denna ingick för den unge hjälpsamme guiden att bära (!) Helmi över de värsta vattenfyllda vattendragen. En guidning han nog sent glömmer.
Den hjälpsamma guiden bar ädelt Helmi över de värsta vattendragen.
Väl framme visade det sig att det rörde sig om två vattenfall, efter varandra. Visst finns det betydligt större och mer imposanta vattenfall, men vi uppskattade det helt oförvanskade vattenfallets vildhet i denna särdeles frodiga och prunkande grönska.
Vackert vattenfall i en särdeles frodig och prunkande grönska. Har förmodligen sett ut på liknande sätt i hundratals år, kanske mer.
Återfärden i denna VAN blev om möjligt ännu mer strapatsrik. Samma knökfulla lilla skåpbil stannade nu raskt på en bilverkstad. Utan att någon passagerare klev ur, hissades framvagnen upp, och fyra knallheta och helt sönderbrända bromsskivor byttes ut. Hjulen snurrades på igen, och med en smäll släpptes framvagnen ner. Så fortsatte den fullständigt galna färden i dessa hårnålskurvor! Eventuella protester avfärdade den skrattande chauffören med att ”nu är det väl ingen fara?!! Nu är ju bromsarna bytta!” – Undrar om det var Buddha, Alláh, Tutankhamon eller Montezuma, som höll i ratten. Denna färd får anses vara en av de riktigt sportiga och spännande, som vi varit med om.
* * *
I morgon, onsd. 17/1 -18, seglar vi vidare till Béquia, som tillhör Grenadinerna, 15 nm (sjömil) och ungefär tre timmars segling söderut. – Spännande fortsättning följer!
S/Y Helmi 