Sent igår kväll kom segelmakaren tillbaka med storseglet, som han lagat. Ser ut som att han gjort ett gott jobb; ser stadigt ut. Och det bästa av allt; det blåste endast minimalt, så det gick lätt att sätta upp seglet, utan några skador.

Sååå, idag mitt på dagen seglade vi iväg de 12 nautiska milen ut till Bayona, som ligger vid södra delen av Vigo-Ríans mynning. Strax norr om gränsen till Portugal. – Vi har lagt till vid Monte Real Club de Yates en Bayona, och beställt bord ikväll vid den flotta seglarrestaurangen. I Pilot-book över området påpekas lite diskret, att gästande seglare är välkomna dit, men att det förutses att man följer klubbmedlemmarnas ”dress code”. Vi har förstått vinken.

Efter tre och en halv månader med skitiga hamnar och mediokra ”syltor” och efter allt tjafs med krånglande utrustning, kan det kanske få vara på sin plats med att få ta på fin-stassen ikväll! Trodde ärligt aldrig att den skulle komma till användning.

I morgon skall vi göra en rundvandring i denna intressanta stad. Spännande fortsättning följer.

Vigo, västra Spanien.

Vi lämnade i går morse San Vincente del Mar, en söt liten stad i en gallísisk ”Ría”, som närmast motsvarar våra skärgårdar. Ofta mycket vackra och med många pärlor att upptäcka.

Då vi lämnade hamnen i går morse, låg dimman tät, vilket gjorde att jag först inte observerade dykarna precis utanför hamninloppet. Det var med en viss genans, som jag varseblev den klassiska blåvita varningsflaggan ”Dykare nere!” Efter alla dyk som jag själv gjort, så höll jag på att missa det! Får skylla på den täta dimman, och att man normalt inte förväntar sig dykare precis utanför hamninloppet.

Nåväl, vi tuffade på sakta och stilla i den täta dimman. Såg en mötande segelbåt, utan vare sig radar eller AIS, men där någon i den ungdomliga besättningen stod på utkik längst fram i fören. Ett fint drag, som följer de klassiska marina säkerhetsföreskrifterna ”Använda alla till buds stående medel för att undvika kollision”. Men att ge sig iväg i sådant väder, utan dagens tillgängliga medel, det ställer jag mig tveksam till. Förmodligen hade dessa ungdomar inte råd med den senaste tekniken. Men då tycker jag nog att man bör stanna kvar i hamn, och invänta bättre väder.

Vi ligger nu i en marina i Vigo. En betydande hamnstad i västra Spanien. Vår segelmakare jobbar med storseglet under tiden som vi inväntar att det skall blåsa mindre, innan vi om några dagar seglar vidare söderut längs med Portugals kust.

San Vincente del Mar, västra Spanien, 42¤27′,47N 08¤55′,13W

Vi lämnade La Coruña onsd. den 30/8 -17 och passerade bl a Torre Hercules, anlagd av romarna och världens äldsta fortfarande fungerande fyr. Se tidigare inlägg.

Strax efteråt hörs en väldig smäll i riggen. Först trodde jag att en dörr smällt igen ombord i sjögången, men fann snart att storseglet fladdrade på ett onormalt sätt. Det visade sig att det s.k. skothornet, dvs. storseglets bakersta trekant, hade lossnat från sin infästning i uthalet. För att rädda storseglet och inte låta det blåsa sönder, var det bara att rulla in det i masten och fortsätta mot vårt mål Camariñas, nu med bara genuan. Det gick det också, men det gungade rejält. Vi använder storseglet till större delen för att stabilisera båten, få den att inte rulla så väldigt utan i stället gå stadigare. Nåväl, lite gungigt blev det, men det gick att komma fram och till slut förtöja i den lilla hamnen i Camariñas.

Ett tomt uthal.

De sönderslitna infästningarna i storseglets skothorn.

Väl i hamn kunde vi inspektera skadan. Tursamt nog var det inte storseglet i sig självt som gått sönder, utan det var infästningarna och sytråden, som hade gått i upplösning av solens UV-strålar. Med försämrad hållfasthet som följd. Sådant man tidigare bara läst om, men som man aldrig tror drabbar en själv!

I grannbåten Yin n’ Yang hade vi tur att träffa Anna-Malin och James. Han är från början amerikan, som tidigare bl a har tjänstgjort som sjukvårdare i US Marines, som tekniker på en charterbåt i Karibien, som hovslagare (!), och nu senast åter i båtbranschen! Det är precis sådant folk man behöver träffa på emellanåt!

Jodå! Tillsammans med en fransman med ett whiskeyglas i näven började vi tråckla ihop storseglets infästning. Fransmannen blev fullare och fullare, och hans svordomar kröp allt längre och längre ner under bältet. Till slut var det inte utan att vi kom att tänka på Jerome K. Jeromes ”Tre män i en båt”! – Fransmannen somnade snart i egen hytt, och James och jag funderade på ”What shall we do with the drunken sailor?” – Till slut kunde vi efterhand få till ett någorlunda fungerande storsegel.

Lördag morgon 2/9 -17 kunde Helmi och jag vinka farväl av Anna-Malin och James. Tänk så hjälpsamma människor det finns!

Cabo Touriñán, fastlandseuropas västligaste punkt.

Vi seglade ner längs med Galiciens västkust. Först kom vi till Cabo Touriñán, som faktiskt är fastlandseuropas allra västligaste punkt. Ligger något lite nordligare än Cabo Finisterre, som romarna annars bedömde vara ”Världens Ände”.

Efter att ha övernattat i Ribeira, som ligger i den mycket vackra Ría de Arousa, kom vi idag fram till den lilla staden San Vincente del Mar, som ligger på sydsidan om Peninsula de O Grove. Det är mycket vackert här, men det gäller att inte segla alltför nära land, när man rundar en udde. Det gäller att hålla utkik efter fiskenät, som inte alltid är särskilt väl utmärkta.

I morgon seglar vi vidare till Vigo. En stor metropol, där vi har avtalat med en segelmakare att hjälpa oss med den definitiva lagningen av storseglet.

Efter att ha legat i en industri-och fiskehamn i Cariño i Galicien i 12 dagar pga en havererad generator, kändes det skönt att i dag mitt på dagen äntligen få kunna kasta loss. Det har visserligen inte gått någon nöd på oss, och folk har varit väldigt vänliga mot oss.

Men icke desto mindre; det var rätt skönt att till slut få kunna betala mekanikern Marcelo och hans bror Jorge för mekanikerarbetet, efter att Robert på Mastervolt Sweden i Mölndal givit klarsignal. Och få ge David ett handslag och en Kläm för hans stötta under det långa uppehållet.

Vi kom fram till La Coruña i NV Spanien vid 19-tiden i kväll, och har installerat oss i den mycket centralt belägna marinan här. Under den 40 NM långa färden hit har vi haft stenhård kontroll av temperaturen på den nya generatorn genom sammankoppling av något som data-knuttarna kallar ”interface” (var får de allt ifrån?!) och min lap-top. Och se!! ”Hast Du mir gesehen!” Där går det att i realtid följa med precis vad som sker inne i det där rummet med en massa varma, slamrande och dönande prylar. Jodå! Den nya generatorn uppförde sig precis som förväntat! Med en stenhård övervakning skulle det väl bara fattas annat!

Nu ligger vi still här fram till tisdag 29/8 -17. Under tiden skall vi ströva runt i denna intressanta stad. Finns säkert mycket att upptäcka. Spännande fortsättning följer!