Förr om åren (när jag seglade runt på Höga Kusten i Norrland tidigt 90-tal) var det kutym att man halade sin båtflagga vid solnedgången, dock senast kl. 21.00.  Ofta var det någon med ett hest gammalt horn, som spelade Tapto; och de flesta skyndade sig att hala sin flagga.

Detta verkar nu helt att ha försvunnit. Någon pekar på någon EU-regel. För oss är detta strunt.

Varje kväll, vid solnedgången, tar vi in flaggan. Så har vi gjort ”i alla tider”, dvs. minst 30 år. Detta beror inte på någon militaristisk eller ”storsvensk” idé, utan en respekt för vår självständighet. Att vi har rätt att skriva våra egna lagar. Utan att fråga någon annan.

Vi blev styrkta i detta under våra nästan 20 år i Norge, där vi fysiskt och konkret träffade kvinnor i motståndsrörelsen under kriget, som med risk för sina liv stod upp för sina ideal, och till slut på skidor fick fly över fjället till Sverige under vårvintern 1940. Att ha träffat dessa beundransvärda kvinnor, gjorde ett väldigt djupt intryck på oss.

Det har i hamnen här noterats, att ”dom där i svenskbåten, dom tar minsann ner flaggan reglementsenligt!” Det är vi nog de enda som gör.

I kväll gjorde vi, liksom flera gånger tidigare, lite extra högtidlighet kring ceremonin. Samtidigt som jag på akterdäck med raka armar rullade in flaggan runt gösstaken, spelade Helmi bredvid mig Svenska Marinens ”Tapto” via ett Goggle-inlägg på sin mobiltelefon. Sorlet i hamnen avtog, och besättningen i båten på andra sidan bryggan ömsom smilte, ömsom gjorde honnör. Som en aktning åt ceremonin.

Stiligt skall det vara!