S/Y Helmi

Följ vår segling till värmen…

Nu är vi här! Rodney Bay, Saint Lucia, 2017 12 29.

4 kommentarer

Så har vi alltså kommit fram! Vi har vilat oss ett par dagar nu och börjar samla intrycken.

Själva överseglingen från Mindélo på Kap Verde och hit till Saint Lucia gick egentligen enligt planerna. Det tog 18 dygn, och det är normalt för en båt av vår storlek vid denna tid på året. Det är också den tid de flesta av våra seglarvänner tog.

Det var lite – om än inte direkt dramatiskt, så i varje fall en viss påfrestning, detta att vår avsaltningsanläggning (”Watermaker”) gick sönder 2 dagar före avsegling från Kap Verde! Vår stolthet, som vi stöttat oss så emot! Hur bara kunde den ge upp! Bara så där! Precis före avresa!

Vi ställdes då inför valet att beställa reservdelar från Trinidad (det tog 3 veckor för reservdelsgeneratorn att komma från Holland!), eller ta tjuren vid hornen, och bunkra upp maximalt med vattendunkar. Vi pratade med vår holländske båtgranne, som seglat många gånger över Atlanten (utan ”watermaker”!) och enligt honom har folk gjort så i århundraden, och det har gått bra; om man är sparsam! – Efter styrelsebeslut i firman Gabrielsson & Mählck, inhandlades 30 stycken 5-litersdunkar med bordsvatten, och dessutom topp-fylldes våra stora vattentankar. Och med Gud i hågen, seglade vi iväg! – För en gångs skull berättade vi inte hela sanningen för våra närmaste där hemma. De hade säkert bett Kap Verdisk kravallutrustade marina specialstyrkor borda fartyget vårt och tvinga oss tillbaka till ”Säkrare vatten”.

Men det gick bra! Tänk, vilken tur att avsaltningsanläggningen la av INNAN vi avseglade! Nu kunde vi ju förbereda oss på ett helt annat sätt, än om det skett långt ute till havs! Vi har väl aldrig varit så sparsamma med vatten som under dessa veckor! Inga begränsningar med vatten för personlig hygien (handtvätt efter toabesök och före måltider), men i övrigt ytterligt restriktivt med vatten. Lördagskvällarna tillät vi oss en kort helkroppsdusch (Lördagar är ju enligt gammalt ”lögardagen”). Däremellan tvagade vi varandra med en fuktig trasa! Tänk så skönt! – Lill-julafton var ju en lördag, så det kändes som ”på den gamla goda tiden”, när man tvättade sig till Jul och Midsommar – om det behövdes.

Maten räckte förvånansvärt bra. Grönsaker tog slut några dagar före framkomst, men annars höll våra beräkningar.

Vi kom tämligen snart in i en viss dygnsrytm, där Carl-Gustav tog vaktpassen mellan midnatt och kl. 06/07, beroende på när Helmi vaknade. Efter gemensam frukost sov jag några timmar, liksom någon timme på eftermiddagen och efter kvällsmåltiden fram till midnatt, när vi byttes av. Och Helmi sov något dessemellan. Vi har hela tiden varit väldigt angelägna att se till att utnyttja alla tillfällen till sömn! Detta är alfa och omega vid långvariga överseglingar.

Det fungerade förvånansvärt bra, med tanke på att vi var verkligen ”shorthanded crew”, och dessutom helt orutinerade av sådan oceanöversegling. Det som kom att bli lite slitsamt på slutet var detta eviga rullande! Inte rullandet i sig självt – det vänjer man sig vid och det sitter efterhand i benen. Det som var lite jobbigt var följderna, konskvenserna av detta eviga rullande. Detta att inte kunna sätta ifrån sig en kopp eller ett glas vatten, eller en tallrik soppa/fil, utan att det 2 sekunder senare kom farande rätt ner i knät eller ut på golvet! Allt skall hållas i! Våra specialinköpta gummidukar fungerade utmärkt för att förhindra att glas och porslin kasar längs med bordet, men hindrar inte kantring, dvs att koppen/glaset välter. Om det gungar och rullar tillräckligt. Och det gjorde det. Det gick att se det humoristiska i detta ett tag, men sedan var vi rätt less. Kom på mig själv med att nynna på Powel Ramels ”Mååååste vägen till Curaså gynga så?!”

Då drog vi på motorn för att komma fram. Då var det precis som om Neptun skulle ge oss en minnesbeta! Väldigt mycket hårda squalls, särskilt sista natten, då vi uppmätte över 20 m/sek i över 1 timme, tillsammans med ett intensivt piskande ösregn! Särskilt när vi gled in i sundet mellan Martinique och Saint Lucia. Ett riktigt tropiskt ösregn, som vi tidigare bara sett på film! Regnet upphörde med soluppgången, och så gällde det bara att stå ut den där sista timmen fram till dess vi kom i sjölä bakom Saint Lucias nordspets.

Tänk så ljuvligt att få glida in i den skyddade hamnbassängen! För att nu inte tala om den helt fantastiska välkomstcirkusen, när vi som en av de absolut sista båtarna i ARC+ (”De sista skola bliva de Första!”) sakta gled fram till vår reserverade plats, och där MASSVIS, ja MASSVIS av besättningar från övriga ARC-båtar stod på däck och på kajkanterna med stående applåder och tjutande från signalhorn, grytlock och allmänt tjo-och-tjim hälsade oss välkomna! På samma sätt som kvarvarande besättningar till brassband och sambarytmer hade applåderat vår avsegling från kajkanterna i Las Palmas de Gran Canaria i början av november (”Se på dessa som nu seglar över Atlanten!”), på samma sätt stod nu folk och applåderade vår ankomst EFTER att faktiskt ha seglat över Atlanten! Helt själva! Vi ryktes ju naturligtvis med i denna helt galna och uppsluppna stämning, ackompanjerad av reggae-musik! Fullt viftande med armarna till alla människor på kajkanterna och i grannbåtarna! En helt överväldigande och rörande känsla, där tårarna inte var långt borta! En oerhört stark upplevelse! Så satte vi på Rod Stewards ”I am sailing!”

Vi har gått över båten nu och ser, att förseglet har tagit mycket stryk av den hårda vinden vid alla squalls. Segelmakaren håller nu på med att laga och förstärka kanterna. Storseglet har hållit, troligen genom att vi seglat konsekvent med minst ett rev i storen. Då minskar man belastningen avsevärt. Bomkickens mast-infästning blåste åt fanders en natt, men på morgonen lyckades jag immobilisera den mot ena mastsidan. Går nog att laga.

Och så har vi haft hjälp av ett helt förtjusande äldre infött par, som mot betalning renskurat, rubbat, polerat och vaxat skrovsidorna från de tjocka saltavlagringarna som blivit efter 7 månader till havs! Båten ser nu åter riktigt glänsande och fin ut igen!

Avslutar med att visa några av våra tidigare bilder;

 

En av ”våra” båda stora sköldpaddor på Kap Verde.

 

 

Delfiner som följde oss långa stunder.

 

 

Julen blev i år minnesvärd! Firades ”Under Segel”. Livet är som bekant inte de dagar som flytt utan dem man minns.

 

Med denna stämningsfulla och känsliga bild från Årets julfirande, passar vi på att önska er alla

En God Jul och Ett Gott Nytt År!

 

 

4 tankar om “Nu är vi här! Rodney Bay, Saint Lucia, 2017 12 29.

  1. Hei Helmi og Carl-Gustav. Tenk for en tur dere har greid å gjennomføre. Alene over Atlanteren, dere er tøffe. Gratulerer med godt gjennomført seilas. Vi ønsker dere et riktig godt nyttår! Beste hilsen Brynhild og Kjell

    Gilla

    • Heia, Brynhild og Kjeld!
      Så koselig å sjå at Dere fortsetter å skrive kommentarer!

      Som Dere skjønner har vi det godt, nå ”over there”! Det har vært litt tøfft innimellom (Helmi sover akkurat nå, og skulle ha sagt noe heilt annerslessen!), men uansett er vi nå i en go havn.

      Det som har vart litt slitsomt utifra et sosialt perspektiv er den rent ut sagt usla internetkommunikasjonen, eller bedre sagt, den nesten totale mangelen på internetkommunikasjon her på øya! Dette kan en ha sine synspunkter på, dette med mellom-menneskelige kommunikasjoner, men uansett er samfunnet idag oppbyggt på dette med rask kommunikasjon. Bankforbindelser, mv. kan i stor utstrekkning automatiseres, men mange mennisker forventer sig noen form for tilbakemelding, når en nå tar sig tid å sende kommentarer. – Men som godt voksne mennesker skjønner man sikkert dette og.

      Vi venter nå på reparasjon av ”Watermakern”, dvs. vår avsaltningsanleggning, men håper på at den blir ferdig i neste uke. Da seiler vi sørover mot Saint Vincent og Grenadinerne og evt. Grenada. I april, når ødeleggelsen i den nordlige delen av Karibia forhåpentligvis er reparert, styr vi nordover. I Mai mnd. planlegger vi å være i Antígua, hvorfra vi planlegger å seile over Atlanteren igjenn til Azorene. Derfra må vi se tiden an.

      Så sender vi Dere en stor ”hilsen og klem” fra

      Helmi og Carl-Gustav.

      Gilla

  2. Hej!

    Så intressant och spännande att få läsa er blogg om era aventyr och upplevelser. Vi längtar efter att få göra samma resa i höst och planerar för fullt. Bamsen ligger i Rubicon och vi ska dit nästa vecka för att njuta och jobba. Hoppas allt är bra mer er båda.
    Hälsningar Kajsa o Christer

    Gilla

    • -Tack för kul hälsning! När vi tänker tillbaka, är det egentligen en hel del, som vi har upplevt! Och man må uppleva det själv! Så, det är bara att ge sig iväg!
      -Ni har en fantastisk båt, och är väldigt rutinerade, så tekniskt sett, tillsammans med sunt förnuft, går det helt säkert bra. Nu begriper vi också att det är mycket som skall klaffa, fr a de sociala biten.
      -Men när ni väl kommit över, då blir det att ta fram de där röda brallorna!
      /Många varma hälsningar från Helmi och Carl-Gustav, snart på väg över till Tenerife.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s