S/Y Helmi

Följ vår segling till värmen…

Om regnskogen på La Gomera och nationalparken Garajonay.

Lämna en kommentar

Vi befinner oss nu på den sydvästligaste av de kanariska öarna, El Hierro, men vi vill ändå skriva något om och visa bilder från Nationalparken och regnskogen på La Gomera, som vi lämnade för några dagar sedan.

De flesta öarna på Kanarieöarna är väldigt torra, närmast ökenlandskap. Det gäller särskilt de östra öarna, Fuerteventura och Lanzarote. Se våra bildbeskrivningar från oktober, november och december 2018.

De västra öarna är grönare. Det har att göra med bl. a. avståndet till Saharaöknen i Afrika, men också att öarna längre västerut i Atlanten är mer utsatta för de fuktiga vindarna från oceanen.

La Gomera och El Hierro är exempel på detta. Särskilt om man kommer lite högre upp över havet, där luften kyls ner, och luftfuktigheten faller ut som regn.

Vi tog en biltur runt ön. Vi stannade för en lunchpaus i det lilla samhället Agúlo i norra delen av ön.

Bland dessa små smala gränder hittade vi ett oansenligt litet matställe, som visade sig ha enastående god mat.

 

Helmi kämpar ner för alla trapporna i de smala gränderna.

 

* * *

 

Vi forsatte upp mot turistmagneten Mirada de Abrante.

 

Glasutbyggnad utöver det bråddjupa stupet! Havet och horisonten skymtar långt där nere.

 

Lite skrajsna var vi allt, där längst ut på glasbron!

 

Vi kom allt högre och högre upp. Fuktigare blev det, och dimmolnen/tåken svepte in oss.

 

Tänk att folk har kunnat bo där långt ner i den isolerade dalen!

 

På rastställena frodades Margarita/Prästkragar.

 

Träden växer över vägen.

 

Trädstammarna är ofta helt täckta av mossa i den tropiska regnskogen.

 

* * *

På La Gomera finns ett urgammalt språk bestående av visslingar. Det användes av befolkningen förr om åren, när man ville kommunisera med varandra mellan dalgångarna. Denna konst hade nästan helt dött ut i mitten av förra århundradet. De senaste decennierna har man dock återupptagit kunskapen, och den lärs numera ut på öns skolor.

 

Långt ner i dalgången, ute vid havet, ligger ännu ett litet samhälle.

 

Nere i det lilla samhället Valle Gran Rey, längst ut på La Gomeras västkust.

 

* * *

 

På återvägen till ”vår” huvudstad San Sebastián på La Gomera, finner vi denna utsikt över havet med grannön Tenerife i fjärran. Notera bergstoppen Teide, som sticker upp genom molnen.

 

De båda öarna Tenerife och La Gomera är åtskilda av en havsarm. Som på så många andra sådana platser, där befolkningen söker kontakt över gränserna, finns det många berättelser om olycklig kärlek. Som i berättelsen om Romeo och Julia, finns också här en tragisk legend.

På Tenerife fanns en ung prins, Jonay, och som hade hört talas om att det på La Gomera levde en ung prinsessa, Gara. En dag seglade Jonay över havet i en liten farkost byggd av 2 getskinn. Han fann den vackra Gara och friade till henne. Hon avvisade emellertid honom, eftersom hon inte fick tala med främlingar. Jonay fängslades pga sitt tilltag att närma sig La Gomeras egen prinsessa.

Gara förstod dock hur ”ärliga och uppriktiga den unge prinsens känslor var”, och lyckades befria honom. De unga tu flydde upp i bergen, men förföljarna var snart dem på spåret. Eftersom Gara och Jonay likt Romeo och Julia inte kunde leva utan varandra, valde de att dö tillsammans. Jonay täljde en kvist av ljung så att den blev skarp i båda ändar. Den trängde in i de båda älskades hjärtan, då de omfamnade varandra.

Legenden lever vidare genom att nationalparken Garajonay fått sitt namn efter en sammanslagning av namnen på de unga tu, prinsessan Gara och prins Jonay.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s