Cariño, NV Spanien. 43¤44,26N 07¤51,97W.

Så har vi kommit till Spanien! Att ha korsat Biscaya-bukten var det 3:e stora ”överseglingstestet” innan Atlant-överseglingen i november-december 2017. De båda tidigare var Skagen och Nordsjön, som var nog så tuffa. Inför denna översegling hade vi väldigt stor respekt, eftersom Biscaya är känt för att kunna vara en utmaning/utfordring, för att nu uttrycka det milt.

Efter mycket noggranna studier av olika väderprognoser (inkl. Anna Enronn på OSK, Oceanseglarklubben; Tack Anna!), gav vi oss iväg tidigt på morgonen, kl. 05, den 9/8-17. Vi räknade då med att ett lågtryck just skulle ha passerat, och att vi skulle hinna så långt söderut, att nästa lågtryck inte skulle hinna beröra oss något nämnvärt.

Fungerade fint. Vi har kommit in i en väl fungerande rytm, där jag huvudsakligen tar vakten under varg/ulv-timmarna kl. 00 – 04. Vi är dock flexibla, och den sover, som har störst behov av det. Vi är väldigt noga med att utnyttja alla möjligheter till sömn närhelst på dygnet. Annars kryper snart syndromet på sömnbrist/mangel in i båten.

Under överseglingen upplevde vi som flera gånger tidigare att delfiner leker runt oss, särskilt på natten och under de tidiga morgontimmarna. Denna gång var det Helmi, som först upptäckte en val! Jodå! Vi hade en kanske 15-20 meter stor val bara 50 meter snett bakom oss! Den var mäktig, då den fnyste ut en luft/vattenstråle och sedan graciöst snodde sig runt och ner i havsdjupet igen! Dessvärre hann jag inte med att föreviga upplevelsen, men det var helt klart en val. Vi var helt tagna av upplevelsen! Bara 50 meter från oss! På riktigt!

På fredag eftermiddag den 11/8 blev det så lite ”action”. Vi gick för motor eftersom det var helt stiltje. Vi upptäckte plötsligt att generatorn uppenbarligen inte laddade, eftersom laddströmmen till batterierna stod på ”minus”. Kollade i motorrummet, och fann då en stark och stickande lukt som vid begynnande elkabelbrand. Rök från den knallheta generatorn/dynamon, men ingen öppen låga/flamma. Låter som att kanske något lager hade skurit och gått varmt, på gränsen till öppen brand. Helmi har tidigare upplevt brand i ett el-skåp i huset vårt hemma i Norrfjärden utanför Umeå, och förstod raskt vad som höll på att ske. Vi stängde raskt av huvudmotorn, och kollade att det inte utvecklade sig någon uppenbar brand, utan att generatorn kallnade sakta. Det låg en del svart sot runt den.

Vad göra nu? Man skulle kunna koppla ur generatorn genom att lossa på generatorbultarna, och kränga av generator-remmen. Problemet var att den remmen också går runt den axel som försörjer den interna kylvattenpumpen på den stora huvudmotorn. Att ta bort generator-remmen och fortsätta med motorgång, skulle snart ha resulterat i ett totalt motorhaveri, med mycket stora kostnader.

Fortfarande i det närmaste helt vindstilla. Vi drev sakta mot målet med c:a 1,2 knops fart. Väderprognosen talade för fortsatt stabilt högtryck (och vindstilla) i minst 48 timmar till, kanske mer. Med de 110 sjömil som återstod, skulle vi komma att få tillbringa orimligt lång tid till havs, utan att ha förberett oss för en så lång tid.

Vi kontaktade via satellittelefon vårt försäkringsbolags 24/7 akuttelefon, men fick automatiskt telefon-svar: ”Kontoret är stängt! Återkom på måndag.” – Vi avvaktade natten, och ringde på nytt på lördagsförmiddagen. Samma svar, liksom på alla försäkringsbolagets övriga telefonnummer.

Ringde då Sjöräddningscentralen i Göteborg (jag hade tidigare programmerat in deras akuttelefonnummer i satellittelefonen), och förklarade situationen. Vi blev snart eniga i att det var rimligt att begära bärgningsassistans till närmaste hamn på spanska nordkusten. Då positionen låg inom engelska sjöräddningens ansvarsområde, kopplades dessa in. De förvissade sig först om att det inte förelåg någon omedelbar livsfara, att vi var ”in good shape and condition” samt att den potentiella branden var släkt. Därefter noggrann kontroll av båtens data, inkl. radions anropssignal och MMSI-nummer. Vidare vilken övrig säkerhetsutrustning som fanns ombord; livflotte? EPIRB? Personal Beacons? Bra att vi hade dessa uppgifter till hands i den speciella båtpärmen!

Eftersom vi ”bara” hade 110 nm (=sjömil) kvar till spanska kusten, lämnades ärendet över till spanska sjöräddningsorganisationen. Jag undrar i mitt stilla sinne om man inte kunde ha gjort detta direkt? Nåväl, alla inblandade var mycket professionella och hjälpsamma. Den spanska sjöräddningskryssaren kom i nästan 30 knops fart, och det märktes snart att det inte var några amatörer, det inte! Samma hjälpsamma och professionella hållning. Heder åt alla dessa oegennyttiga människor!

Spanska räddningsbåten bogserar oss effektivt mot närmaste hamn. Notera de med gul skyddsplast försedda stålvajrarna om förknaparna.

Vi blev bogserade till närmaste hamn, Cariño, 35 nm ONO om La Coruña. En industrihamn, och vi ligger på nytt förtöjda utanför en silldoftande fisketrålare! Lika fascinerande som vi är över alla män (från småpojkar till gubbar), som står och fiskar vid kajkanten alla tider på dygnet, lika fascinerade tycks de vara av oss långseglare. De måste tycka att vi är några egendomliga kufar, som bara ger sig iväg långt ut över haven! När man kan sitta på en gatuservering och njuta av ett glas gott vin och filosofera över livet i stort och dagens galenskaper i synnerhet. På vår eftermiddagspromenad idag, såg Helmi och jag hur fridfullt människor här kan tillbringa en söndagseftermiddag på en taverna, gärna i skuggan. Att vi är tokiga turister, förstod de ganska snart, eftersom vi var de enda som satte oss i solen. Det skulle aldrig en äkta spanjor göra!

I morgon skall jag ha kontakt med försäkringsbolaget. Dessutom med en mekaniker, som får försöka fixa fram en ny generator. – Så vi blir nog kvar här bland fiskegubbarna och de krabbfångande pojkarna några dagar till.