Vi har tidigare (se inlägget från Bayona den 10/9 2017) skrivit om när ”Pinta” som det första av Columbus tre skepp anlände till Europas fastland den 1 mars 1493 och skeppets kapten Martín Alonso Pinzón som den förste kunde upplysa befolkningen i fastlandseuropa, att man funnit en ny kontinent. Alltsedan 1993, 500 år efter återkomsten från Den Nya Världen, är den 1 mars officiell helgdag i Galicien i nordvästra Spanien.

I avsnittet om Santa Maria de Azores (19/6 2018) skrev vi om hur Columbus dessförinnan – i februari 1493 – vid återfärden från Nya Världen hade kommit i sjönöd och till slut hamnat vid den lilla ön Santa Maria på Azorerna. Han försökte förklara för lokalbefolkningen om ett nytt land långt bort i väster. Befolkningen på Azorerna hade dock varit utsatta för piratangrepp tidigare, och hade lärt sig att inte lita på främlingar. Och det där med ”Ett Nytt Land”, det hade man hört så många gånger från predikstolen på söndagarna, så det fäste man sig inte längre vid.

* * *

Resorna, som Christoffer Columbus (på spanska Cristóbal Colón) företog sig, upptar en så central roll inte endast i Kanarieöarnas utan i hela världens historia, att det bara inte går att förbigå just La Gomera. Det var härifrån han avseglade den 6 september 1492 med de tre caravellerna Niñja, Pinta och Santa Maria.

Det finns många myter kring dessa resor. Sant är att kung Ferdinand och drottning Isabella i Spanien, tillsammans med spanska och italienska bankirer, bekostade resorna. Columbus själv var från Genua i dagens Italien. Det är däremot inte sant att drottning Isabella skulle ha pantsatt sina juveler för att kunna finansiera resorna. Det är en seg och envis myt, som inte har något stöd i historisk forskning.

* * *

De tre skeppen hade den 3 augusti 1492 avseglat från Palos (dagens Huelva) i södra Spanien, på gränsen till Portugal, och anlöpte San Sebastián på La Gomera omkring en vecka senare.

Den låga vita byggnaden i bakgrunden sägs ha varit Columbus bostad under hans uppehälle här på ön. Jag har förgäves sökt få upplysning, när gården är öppen, men ständigt olika besked. Den enda återkommande är att det inte är öppet.

I en turistbok (La Gomera, Ediciones A.M.) fann jag följande bild från innergården med den berömda brunnen. Därifrån påstås Columbus ha hämtat vatten för att förbereda de tre skeppen för den långa överseglingen.

* * *

En dag lyssnade jag på en förbipasserande turistguide. Han berättade för den medföljande skocken, att både vid den första resan (1492) och den andra resan (1493) tog det nästan en månad att fylla på skeppens förråd. Det antas att en skön jungfru i staden bidrog till att det tog så lång tid att fylla på vatten och övriga förnödenheter. – Vid den tredje resan (1498) hade uppenbarligen den sköna jungfrun tröttnat på att vänta, och Columbus fick finna sig i att hon redan var bortgift. – Lastningen tog nu endast 3 dagar.

Vid Columbus fjärde och sista resa (1501-1502) anlöpte han överhuvudtaget inte La Gomera, utan bunkrade vid Las Palmas på Gran Canaria.

Tidpunkterna för de olika resorna samt anlöpshamnarna stämmer med historiska data, men trovärdigheten i berättelsen i övrigt lämnar jag åt andra att bedöma. Den andäktigt lyssnande skaran turister på torget här framför statyn, föreföll dock nöjda att ha fått höra ”en Sann Berättelse ur Livet”, och alla vandrade vidare efter denna Dagens Text.

 

 

Nere på hamnkontoret sitter detta minnesplakat, uppsatt den 6 september 1992, på dagen 500 år efter att Columbus och de övriga sjöfararna lämnade platsen.

 

 

* * *

I vårt inlägg från Bayona beskrevs historien hur Columbus och hans eskader till slut den 6 september 1492 kunde lämna den lilla ön Gomera, Europas sista utpost, bakom sig. Man navigerade på klassiskt sätt med s.k. ”död räkning”, dvs. man plottade kurs och seglad distans för att på så sätt bestämma position.

Efter 29 dagar till havs kunde man den 7 oktober iaktta sjöfåglar, som flög västerut, och förstod att man närmade sig land. Tidigt på morgonen den 12 oktober 1492 kunde den unge sjömannen Rodrígo de Triána ombord på Pinta ropa ut: ”Land i sikte!” Ön, som man siktat, kallades San Salvador och motsvarar idag Dominikanska republiken. – Det är fortfarande något omdiskuterat om detta verkligen var den korrekta platsen för den första landstigningen.

* * *

Det märkliga i historien är att Columbus själv under hela sitt återstående liv inte trodde på något ”Nya Världen”. Han var helt övertygad om att han under sina fortsatta upptäktsresor bland öarna de följande veckorna uppnått sitt verkliga mål, att nå Cipango och Cathay, vilka idag motsvarar Japan resp. Kina. Den 28/10 landsteg han på Cuba, men var helt övertygad om att han kommit till Cipango (Japan). Några dagar senare modifierade han sina åsikter något; det var nog Cathay, dvs. Kina, som han kommit till. För att bevisa detta, måste han finna en stad, och han satte då kursen söderut. Hade han istället fortsatt något längre norrut, hade han troligen varit den förste europé, som satt sin fot på Floridas kust.

Namnet Cathay fordrar en förklaring. Det var Marco Polo, som på 1200-talet påstod att det långt österut inom det kinesiska riket fanns ett land, Cathay, där det levde en kristen folkgrupp, men som inte kunde komma i kontakt med omvärlden. I början av 1600-talet, alltså drygt ett hundra år efter Columbus, kom jesuitiska munkar till Kina. Efter att ha forcerat de höga bergen, kom man fram till de vackra dalar, där Cathay skulle ligga. Ingen kunde dock finna något Cathay, och ingen i området hade heller hört talas om det. Efterhand gick det upp för den jesuitiske munken Goes, att Marco Polo förmodligen hade missförstått många kinesers egen benämning av sitt land, Kitai, och därifrån spunnit vidare på något nytt land i en paradisisk dalgång.

* * *

Det finns väldigt mycket skrivet om Columbus olika resor, bl.a. i Encyclopedia Britannica. Där framgår att han var en mycket komplicerad person. Han hade många religiösa funderingar, bl.a. om att finna Kung Salomos guldrikedomar (1.Konung 10:11,22).

Columbus lär enligt många beskrivningar ha varit en dålig kapten, i betydelsen arbetsledare. Dock erkände även hans bittraste fiender, att han var en mycket skicklig sjöman och framför allt en utomordentligt duktig navigatör. Han kunde läsa och tyda vindar, molnformationer och vågor, och kunde förutse vindskiften, som få kunde göra med sådan precision.

Som den förste förstod han att inte försöka segla rakt västerut, vilket flera hade gjort före honom. Alla hade de dock misslyckats i de kraftiga västvindarna på nordsidan av det azoriska högtrycket. Columbus seglade i stället söderut, förbi Kanarieöarna och ner mot Kap Verde och därifrån västerut i nordost-passaden, som blåser på sydsidan av det mäktiga azoriska högtrycket.

Detta är precis så som man seglar idag! Men det var Columbus som kom på det! – Dessutom kom han på och kunde förklara kompassens magnetiska deviation.

Dessa hans djupa kunskaper i navigation gjorde att han fick fortsatt förtroende att leda de vidare expeditionerna.

* * *

Vi har de senaste dagarna, tillsammans med seglarvännerna Ingela och Mikael i Navillus, gjort utflykter till bl.a. det fina lilla samhället Valle Gran Rey på öns andra sida. Dessutom till den magnifika lummiga regnskogen och nationalparken mitt uppe på ön. Mer om detta senare.

* * *

Kommande måndag, 1 april 2019 planlägger vi att segla vidare, till El Hierro, den sydvästligaste av Kanarieöarna. Ett intressant valt datum! Mer om detta framöver.