Under de tre senaste dygnen har vi legat i det närmaste helt still i Högtrycket. Bara legat och guppat i stiltjen. Ytterst lite vind. Detta riskerar bara att skada seglen om de tillåts få slå och smälla i den nästan obefintliga vinden. Så in med seglen. Resultatet blev att båten rullade väldigt i de gamla dyningarna.

Detta var en mycket påfrestande period. Om det överhuvudtaget fanns någon vind att tala om, provade vi att sätta segel. Då “seglade” vi i 1,6 –1,9 knop. Passerade vi 2 knop kunde man kanske börja hoppas. Och 3 knop! Ja, då börjar vi väl snart att plana!

Men snart tillbaka ner under 2 knop, då man knappt längre har styrfart. Normalt skulle vi naturligtvis ha dragit igång gjutjärnsseglet nere i motorrummet, men en riktigt stor fartygstross med diameter på kanske 7 cm hade ju slingrat sig runt propellern och propelleraxeln (se föregående inlägg).

Materiellt sett gick det ingen nöd på oss. “Nallen” (dvs. Fischer Pandan) producerar bra med ström, och avsaltningsanläggningen producerar färskvatten så det räcker till ett gäng svettiga sjöulkar. Och mat har vi till ett regemente. Men mentalt är detta väldigt deprimerande. Nästan demoraliserande, detta att inte kunna göra något åt situationen, att vara helt utlämnad åt naturens nycker. Faktiskt något att tänka på.

Idag på morgonen pratade vi om att göra ett försök att dyka ner med en kniv, och försöka skära loss den där trossen. Vi har ju dykutrustning ombord, om än inte den kanske spänstigaste dykaren, längre.

Planläggning; hur skulle det ske? Säkerhetslina! Vad betyder vilka ryck i linan? Kanske bäst att binda upp den där tross-öglan i aktern mot en av akterknaparna, så att trossen kan användas till “ledare” ner till propellern. Bra idé!

Men var finns trossen? Vi letade och letade, men fann ingen tross! På med cyklopet igen och ner för badstegen. Ett djupt andetag! Titta framåt! Men där fanns ju ingen tross! Upp för att hämta luft, och ner en gång till. Tittade en gång till; såg nu både rodret, propellern, propelleraxeln och längre fram kölen – allt verkade helt OK.

Det var bara att konstatera att trossen hade lossnat av sig självt efter att ha gungat med i den rätt gropiga sjön i 3 dygn. Nå! Hade det skett några skador på propeller, propelleraxel eller på backslaget eller vevaxeln i motorn? Sådana skador kan mycket snabbt bli till 6-siffriga reparationskostnader. Gånger flera.

Så det var lite nervöst att först dra igång motorn, höra att den jobbade tryggt och bra, och efter 10 minuters uppvärmning lägga in växeln. Först fram och sedan back. Jodå, det fungerade fint! Inga oljud eller vattenläckage. Provade också att dra på med lite högre varvtal. Samme gamle “Tryggve” jobbar snällt på där nere i motorrummet!

Och nu har vinden också kommit tillbaka! Så nu motorseglar vi några timmar! Tycker att vi är värda det!

Just nu har vi det bara bra. Det har varit lite av en utmaning att försöka finna lösningar, kunna uppmuntra varandra, när det har känts lite jobbigt. Särskilt när stiltjen är total, motorn obrukbar, det är ganska precis 1000 sjömil kvar och vi gör 2 knop… Då måste man tänka positivt.

Som vanligt, spännande fortsättning följer!