S/Y Helmi

Följ vår segling till värmen…


7 kommentarer

Något om Nazaré i Portugal.

Pga mycket båtar hade vi inte fått plats i marinan vid Leixões utanför Porto, utan hade fått ligga för ankar på en skyddad plats i fiske- och industrihamnen utanför. Det gick det också. Det var lite spännande att se om ankaret skulle hålla, men det gjorde det! När vi tog upp ankaret tidigt nästa morgon, fick vi också upp en del gammalt skräp som legat på botten, bl a tågvirke och några gamla rostiga schackel. Du världen, vad människosläktet sprider omkring sig!

Vi avseglade från Leixões redan kl. 05.15, eftersom det ibland är långt mellan de portugisiska hamnarna, och vi ville komma fram till Nazaré innan solnedgång. Därefter blir det väldigt raskt helt mörkt. Enligt en tabell jag funnit, skulle solen gå upp vid Leixões klockan 06.15, och jag räknade med att det skulle börja ljusna en timme tidigare. Men icke! Bäckmörkt! Det visade sig att tabellen stämde, men att tidpunkten gällde UTC, den standardiserade universella tidsangivelsen, dvs i praktiken brittisk vintertid, som är en timme senare! Tänk att navigationskursens kunskaper så totalt kunde lysa med sin frånvaro!

Med bra navigationsutrustning och allmän försiktighet gick det fint att komma ut på fritt vatten. I bäckmörkret sågs på AIS-en i plottern hur en hel armada på 5-6 fiskebåtar på hemväg efter nattens fiske solfjäderformat närmade sig fiskehamnens inlopp, just där vi befann oss. Här gällde det att hålla tungan precis rätt i mun och styra rätt. Men det gick fint. Antagligen har dessa rutinerade sjömän stött på tokiga turister förr och förstod att styra undan.

 

Fisketrålare utanför Portugals kust. Trålen kan sträcka sig flera hundra meter akterut. Håll avstånd!

Att segla längs med portugisiska kusten ställer särskilda krav på utkik och uppmärksamhet. Det finns massor av fiskenät, som endast är utmärkta med en liten flagga på en enkel pinne. Redan vid måttlig vind har dessa små utmärkningar en tendens att lägga sig vågrätt, med minimal chans till upptäckt. Fiskenäten i sig själv är sällan något problem, eftersom det förefaller att vara bottengarn. Problemet är den ibland 5-10 meter långa fångstlina, som fiskebåtarna använder sig av för att göra fast vid, då näten skall hämtas in. Därför gäller det att inte gå för nära en sådan markör för fiskenät, eftersom fångstlinan snabbt kan fastna i propellern eller runt rodret. Och då har man ett problem. – För yrkesfiskarna är detta ingen sak, eftersom deras båtar vanligtvis är långkölade och med skyddad propeller, men för oss vanliga seglare med mer eller mindre uttalad fenköl gäller det att se upp.

I seglarkretsar diskuteras det hur långt från land man bör gå. Allt från 2-20 NM brukar nämnas. Själv har jag funnit ut att utanför 7 NM är det ovanligt med fiskenät, och det stämmer rätt bra med djupkurvan för 50 meter. Djupare än så tror jag inte det är så vanligt att man lägger bottengarn. Om det gäller nattsegling, skulle jag rekommendera 10 NM från land. För nattetid ser man absolut ingenting alls av fiskeredskap!

Under de senaste dagarna har vi haft väldigt tät dimma/tåke ute till havs. Med radar och AIS kan vi ha kontroll på i stort sätt all trafik runt oss. Alla fartyg med ett deplacement på över 300 ton måste vara utrustade med AIS. Detta gäller i hela världen.  Många små fritidsbåtar är numera också utrustade med AIS, speciellt nu sedan priserna på utrustningen sjunkit drastiskt. Men här i södra Europa har vi rätt ofta stött på små segelbåtar samt både små och medelstora fiskefartyg, som inte har den utrustningen. Gudskelov brukar vi se dem på radarn!

 

* * *

 

Vi kom till den lilla fiskebyn Nazaré på kvällen den 12/9 -17 efter en ordentlig dagssegling på 90 NM. Den lilla staden Nazaré sjuder av liv med alla turister längs med strandpromenaden. Köpmännen är inte sena med att erbjuda allehanda krims-krams i butikerna ute vid gatan. – Handböckerna rekommenderar att ta den lilla bergbanan upp på krönet, där den gamla stadskärnan (”O’Sitio”) ligger. Härifrån har man en fantastisk utsikt, se bild.

 

Utsikt från gamla stadskärnan i Nazaré. Hamnen i bakgrunden. Observera dimman ute till havs.

 

* * *

 

Fotografi av vykort, som föreställer en av dessa gigantiska vågor, som vintertid kan ses just/akkurat utanför Nazaré. Till vänster på bilden ser man en av dessa galna surfare.

Det lilla samhället Nazaré är känt i omvärlden av en mycket speciell orsak. Jättevågorna! Pga en sprickformad försänkning i berggrunden just utanför Nazaré, kan Atlantens kraftiga dyningar gå ända in till omedelbart utanför landmassan utan att bromsas upp av bottnen flera sjömil utanför kusten. Resultatet blir att under januari-februari månader kan det bildas riktiga monstervågor, kanske bara något hundratal meter utanför stranden. Det påstås, att i januari 2012 uppmättes här världens högsta våg, 30 meter! Detta har naturligtvis dragit till sig en mängd tokiga galningar från hela världen, som tvunget skall surfa i dessa monstervågor! Nåväl, de kommer alltid upp. En del efter 1-2, andra först efter 3-4 veckor.

* * *

Själva ligger vi sedan i går eftermiddag inblåsta i den lilla fiskehamnen Peníche, strax norr om Lissabon. Det har blåst styv kuling här i natt, och det har hörts knarrande och knakande från alla spända förtöjningslinor mellan segelbåtarna här vid kajen. Vi ligger kvar till söndag, då vinden skall mojna. Då seglar vi sista biten ner till Cascais, som ligger precis utanför Lissabon. Därifrån går det täta tågturer in till själva sta’n. – Spännande fortsättning följer.


2 kommentarer

Bayona, en historiskt intressant plats.

Något av historiens vingslag möter oss här i Bayona, längst västerut på sydsidan av Vigo-bukten, strax norr om gränsen till Portugal. Det var här som den Gamla Världen först hörde talas om den Nya Världen.

Låt oss ta det från början.  Man hade mot slutet av 1400-talet i Europa börjat ana att jorden nog var rund (trots katolska kyrkans motstånd) och att det skulle gå att segla till Indien västerut. Cristobal Colón/Chistofer Columbus, som sannolikt var från det vi idag kallar Italien, lyckades övertyga drottning Isabella och kung Ferdinand i Spanien att bekosta en upptäktsresa västerut, med kanske stora vinster som följd.

På kvällen den 3 augusti 1492 lämnade 3 skepp Palos hamn. Idag heter platsen Huelva och ligger i Andalucien i södra Spanien, precis på gränsen till Portugal. Christoffer Columbus själv förde befäl över ledarbåten, Sankta María. De övriga båtarna var Niña och Pinta.

Första anhalten var Kanarieöarna, där man efter reparationer och proviantering väntade på vind i 4 veckor. Till slut kunde eskadern den 6 september 1492 lämna den lilla ön Gomera, Europas sista utpost, bakom sig. Man navigerade på klassiskt sätt med s.k. ”död räkning”, dvs. man plottade kurs och seglad distans för att på så sätt bestämma position.

Efter 29 dagar till havs kunde man den 7 oktober iaktta sjöfåglar, som flög västerut, och förstod att man närmade sig land. Tidigt på morgonen den 12 oktober 1492 kunde den unge sjömannen Rodrigo de Triána ombord på Pinta ropa ut: ”Land i sikte!” – Ön, som man siktat, kallades San Salvador och motsvarar idag Dominikanska republiken (andra halvan upptas av Haïti).

Det är mycket intressant att läsa hur Christoffer Columbus beskrev lokalbefolkningen; ”vänliga och fredliga; oskuldsfulla och vackra; de har ingen religiös tro och vet inte vad ondska är; de dödar inte, stjäl inte och bär inte vapen”. – Det är inte utan att man gör sig sina tankar!

Så småningom seglade man tillbaka till Europa. Pga svåra stormar kom fartygen ifrån varandra. Pinta var det fartyg, som först nådde Europas fastland, och det skedde just här i spanska Bayona, strax norr om gränsen till Portugal. Det var alltså just här på stranden, som befälhavaren på Pinta, Martín Alonso Pinzón, den 1 mars 1493 kunde meddela den stora nyheten om ett land i väster! Den 1 mars är f.ö. lokal helgdag här i Galicien sedan 1993, 500 år efteråt.

-Christoffer Columbus fartyg Santa Maria anlände till Lissabon 3 dagar senare, den 4 mars 1493. Naturligtvis blev man väldigt oenig om vem som skulle få ta åt sig äran.

 

Kopia i naturlig storlek av Pinta, det fartyg som först kunde meddela den Gamla Världen om Det Nya Landet. Ligger i Bayonas hamn och är idag ett välbesökt museum.

 

Bild från det lilla muséet ombord på kopian av Pinta.

Ombord på Pinta hade man hit till Bayona – förutom guld – fört med sig allehanda djur, bl a papegojor och leguaner samt växter som majs, tobak och icke minst potatis, vilket skulle få en mycket stor betydelse för den hungrande befolkningen i Europa. – Dessutom medförde man 3 personer från urbefolkningen. En av dem avled strax efter ankomsten till Europa, och ligger gravlagd här invid stranden. De övriga två gick nog en mycket osäker framtid till mötes, efter att ha visats upp på hoven runt om i Europa, som exempel på ”exotiska varelser”.

Från muséet ombord. Visar två av den medförda ursprungsbefolkningen, tillsammans med papegojor och annat ”exotiskt”.

Och vad förde européerna med sig till den Nya Världen? Gonorré, Syfilis, råttor och så småningom även alkoholism.

 

-Tillbaka till vår vardag; i morgon seglar vi vidare söderut längs Portugals kust. Det är lite osäkert hur vi kommer att ha det med internet-uppkoppling, men räknar med att vara utanför Lissabon i slutet av nästa vecka. Vi hör av oss då.

 


2 kommentarer

Nu är seglet klart!

Sent igår kväll kom segelmakaren tillbaka med storseglet, som han lagat. Ser ut som att han gjort ett gott jobb; ser stadigt ut. Och det bästa av allt; det blåste endast minimalt, så det gick lätt att sätta upp seglet, utan några skador.

Sååå, idag mitt på dagen seglade vi iväg de 12 nautiska milen ut till Bayona, som ligger vid södra delen av Vigo-Ríans mynning. Strax norr om gränsen till Portugal. – Vi har lagt till vid Monte Real Club de Yates en Bayona, och beställt bord ikväll vid den flotta seglarrestaurangen. I Pilot-book över området påpekas lite diskret, att gästande seglare är välkomna dit, men att det förutses att man följer klubbmedlemmarnas ”dress code”. Vi har förstått vinken.

Efter tre och en halv månader med skitiga hamnar och mediokra ”syltor” och efter allt tjafs med krånglande utrustning, kan det kanske få vara på sin plats med att få ta på fin-stassen ikväll! Trodde ärligt aldrig att den skulle komma till användning.

I morgon skall vi göra en rundvandring i denna intressanta stad. Spännande fortsättning följer.

 

 


Lämna en kommentar

Här är vi nu! Vigo, Västra Spanien, 2017 09 05.

Vigo, västra Spanien.

 

Vi lämnade i går morse San Vincente del Mar, en söt liten stad i en gallísisk ”Ría”, som närmast motsvarar våra skärgårdar. Ofta mycket vackra och med många pärlor att upptäcka.

Då vi lämnade hamnen i går morse, låg dimman tät, vilket gjorde att jag först inte observerade dykarna precis utanför hamninloppet. Det var med en viss genans, som jag varseblev den klassiska blåvita varningsflaggan ”Dykare nere!” Efter alla dyk som jag själv gjort, så höll jag på att missa det! Får skylla på den täta dimman, och att man normalt inte förväntar sig dykare precis utanför hamninloppet.

Nåväl, vi tuffade på sakta och stilla i den täta dimman. Såg en mötande segelbåt, utan vare sig radar eller AIS, men där någon i den ungdomliga besättningen stod på utkik längst fram i fören. Ett fint drag, som följer de klassiska marina säkerhetsföreskrifterna ”Använda alla till buds stående medel för att undvika kollision”. Men att ge sig iväg i sådant väder, utan dagens tillgängliga medel, det ställer jag mig tveksam till. Förmodligen hade dessa ungdomar inte råd med den senaste tekniken. Men då tycker jag nog att man bör stanna kvar i hamn, och invänta bättre väder.

Vi ligger nu i en marina i Vigo. En betydande hamnstad i västra Spanien. Vår segelmakare jobbar med storseglet under tiden som vi inväntar att det skall blåsa mindre, innan vi om några dagar seglar vidare söderut längs med Portugals kust.


Lämna en kommentar

Här är vi nu! San Vincente del Mar, västra Spanien, 2017 09 03.

San Vincente del Mar, västra Spanien, 42¤27′,47N 08¤55′,13W

Vi lämnade La Coruña onsd. den 30/8 -17 och passerade bl a Torre Hercules, anlagd av romarna och världens äldsta fortfarande fungerande fyr. Se tidigare inlägg.

Strax efteråt hörs en väldig smäll i riggen. Först trodde jag att en dörr smällt igen ombord i sjögången, men fann snart att storseglet fladdrade på ett onormalt sätt. Det visade sig att det s.k. skothornet, dvs. storseglets bakersta trekant, hade lossnat från sin infästning i uthalet. För att rädda storseglet och inte låta det blåsa sönder, var det bara att rulla in det i masten och fortsätta mot vårt mål Camariñas, nu med bara genuan. Det gick det också, men det gungade rejält. Vi använder storseglet till större delen för att stabilisera båten, få den att inte rulla så väldigt utan i stället gå stadigare. Nåväl, lite gungigt blev det, men det gick att komma fram och till slut förtöja i den lilla hamnen i Camariñas.

 

Ett tomt uthal.

 

De sönderslitna infästningarna i storseglets skothorn.

Väl i hamn kunde vi inspektera skadan. Tursamt nog var det inte storseglet i sig självt som gått sönder, utan det var infästningarna och sytråden, som hade gått i upplösning av solens UV-strålar. Med försämrad hållfasthet som följd. Sådant man tidigare bara läst om, men som man aldrig tror drabbar en själv!

I grannbåten Yin n’ Yang hade vi tur att träffa Anna-Malin och James. Han är från början amerikan, som tidigare bl a har tjänstgjort som sjukvårdare i US Marines, som tekniker på en charterbåt i Karibien, som hovslagare (!), och nu senast åter i båtbranschen! Det är precis sådant folk man behöver träffa på emellanåt!

Jodå! Tillsammans med en fransman med ett whiskeyglas i näven började vi tråckla ihop storseglets infästning. Fransmannen blev fullare och fullare, och hans svordomar kröp allt längre och längre ner under bältet. Till slut var det inte utan att vi kom att tänka på Jerome K. Jeromes ”Tre män i en båt”! – Fransmannen somnade snart i egen hytt, och James och jag funderade på ”What shall we do with the drunken sailor?” – Till slut kunde vi efterhand få till ett någorlunda fungerande storsegel.

Lördag morgon 2/9 -17 kunde Helmi och jag vinka farväl av Anna-Malin och James. Tänk så hjälpsamma människor det finns!

 

Cabo Touriñán, fastlandseuropas västligaste punkt.

Vi seglade ner längs med Galiciens västkust. Först kom vi till Cabo Touriñán, som faktiskt är fastlandseuropas allra västligaste punkt. Ligger något lite nordligare än Cabo Finisterre, som romarna annars bedömde vara ”Världens Ände”.

Efter att ha övernattat i Ribeira, som ligger i den mycket vackra Ría de Arousa, kom vi idag fram till den lilla staden San Vincente del Mar, som ligger på sydsidan om Peninsula de O Grove. Det är mycket vackert här, men det gäller att inte segla alltför nära land, när man rundar en udde. Det gäller att hålla utkik efter fiskenät, som inte alltid är särskilt väl utmärkta.

I morgon seglar vi vidare till Vigo. En stor metropol, där vi har avtalat med en segelmakare att hjälpa oss med den definitiva lagningen av storseglet.