Vid vårt förra försök att segla över till de östra öarna bland Kanarieöarna, fick vi vända pga mycket hård vind och sjögång. Efter nattankring i nödhamn, kunde vi återvända till Puerto de Mogán.

Några veckor av väntan gick. Den eviga nordvinden bestod. Ett Högtryck ute på Atlanten tillsammans med ett Lågtryck över västra Sahara gjorde att envisa tämligen hårda nordvindar drog ner över Kanarieöarna. Och förstärktes ytterligare i sunden mellan de höga öarna. I Karibien kunde vi observera liknande vindfenomen mellan öarna. Inget att göra åt. Bara ”gilla läget”!

Till slut fann vi ett litet väderfönster! Tidigt på morgonen, vid 6-tiden, kastade vi loss förtöjningarna i hamnen. Vakthavande ”marinero” var varslad kvällen före, och han hjälpte oss med att hålla av gentemot grannbåtarna i det trånga utrymmet mellan bryggorna.

De första timmarna tuffade vi på för motor, i lä för bergsmassiven som vi var. Några timmar senare, när vi närmade oss fritt vatten, drog vi ut seglen till hälften. Vi visste att det skulle bralla i lite några timmar, när vi låg nära accelerationszonen i Gran Canarias östra kust. Senare på eftermiddagen skulle vinden mojna något. För att senare öka på ordentligt, när vi just kommit i lä för de kraftiga nordvindarna bakom Fuerteventuras långsträckta klack. Det var detta som var vårt lilla väderfönster.

Fueteventuras sydliga klack består av lågland, så det blåste fortfarande ordentligt, men vi hade i alla fall sjölä. Det gick inte längre så mycket sjö. Det blev lugnare.

Det började bli kväll, och här söderut kommer mörkret snabbt. När vi rundade Morro Jables hamn, kunde vi glida in i skydd även för vinden. De höga pirarmarna gav gott skydd. Dessbättre var det inte många båtar för ankare, så det blev ingen trängsel. Just vid ankring vill man ha gott om utrymme omkring sig, om vinden skulle vända under natten. Det där med att alla ankrande båtar vänder och ställer in sig samtidigt efter vinden, det tillhör seglarvärldens mytologi. Det är bl.a. därför, som många inte vill ligga i närheten av charterbåtar, vilka ofta seglas av väldigt oerfaren besättning.

Vid 7 meters djup lät vi ankaret gå. La ut 35 meter kätting, drog fast, och sedan kunde vi göra kväll. Efter 14 timmar till havs. Vilken härlig känsla! Vi gjorde det! Till slut! Efter veckor av väntan i den envisa nordanvinden, fann vi till slut ett litet väderfönster. Och det utnyttjade vi! Wow!

Nästa dag ett friskt morgondopp från badbryggan i aktern. Härligt klart vatten. Med cyklop gick det fint att se hur det såg ut under båten, kolla att anoderna såg hela och fräscha ut. Upp för badstegen och skönt att få duscha av allt saltet från kroppen. Tänk att maten smakar så gott efter ett morgondopp!

Vi kunde snart segla vidare, och nu befann vi oss i betydligt lugnare vatten bakom de höga öarna i skydd för de nordliga-nordostliga vindarna.

Efter några dagar var vi framme i Arrecífe på Lanzarotes östra kust. Här kunde hälsa på våra tyska seglarvänner Mélanie och Carsten, som nu befinner sig här efter flera år i Mogán. Mélanie, som är utbildad modist, har tidigare hjälpt oss väldigt mycket med canvas-sömnader, såsom solskydd, mm.

Kärt återseende!

I Arrecífe på Lanzarote ligger ett av de tre IKEA-varuhusen på Kanarieöarna. Naturligtvis ett MÅSTE att besöka!

Bilden ovanför är tagen i restaurangen, och texten betyder: ”Så säger man ‘buen provecho’ på svenska.”

Det är en märklig känsla, detta att gå in i IKEA-varuhus utomlands! Invändigt ser det nästan identiskt ut som hemma i Sverige. Personalen har samma gulrandiga blusar som hemma, och varorna heter likadant. Begriper inte hur spanjorerna – i detta fallet – kan stava till alla dessa egendomliga svenska ord!

Själva den gamla staden Arrecife har förfallit något efter det att luften gick ur industrin för fiskekonserver på 80- och 90-talen. Detta sedan bl.a. marockanska myndigheter inte längre tillät spanska fiskare fånga i de nordafrikanska vattnen.

Dock har man på senare tid byggt upp ett mycket flott köpcentrum med en flådig Galleria. Där trivdes Helmi! Tänk så mycket skor det fanns! Och väskor! Och snygga kläder!

Och jag fick hänga med som smakråd. I varje butik tittade jag mig diskret om efter en bekväm stol, där jag kunde få sjunka ner. Gärna med en Clas Ohlson-katalog. Dock ständigt avbruten med ett uppfordrande: ”Vad tycker DU?” – ”Äuhm. Ja, jo. Köp den, Du! Den blir nog snygg!” – De äkta mannens engagemang är kanske inte alltid lika närvarande.

Efter några dagar var det dags att återvända hem till Puerto de Mogán. Eftersom vi har några arbeten på båten, som skall utföras innan vi flyger hem till Umeå, vill vi inte dröja alltför länge. Vi vet att vädret kan skifta raskt, och vi kan bli liggande inblåsta utan möjlighet att komma hem.

Vi mellanlandade i Rubicón. På strandpromenaden fann vi den här papegojan, fridfullt klättrande i sitt klätterträd. Ingen kedja eller band, som höll den fast. Den hade det nog bra där den satt. Och ingen torde väl våga närma sig den! Kan säkert bitas ordentligt!

Vid ankring på 5 meters djup upptäckte vi en morgon c:a 1 meterstora rockor, simmande under båten.

Notera vår ankarkätting på botten.

Här har kompisen också kommit. Tror inte de är farliga, om man lämnar dem i fred, men det blev i alla fall inget dopp den morgonen.

Överfarten från Fuerteventura till Gran Canaria gick fint. Vi seglade inte ända direkt hem, utan nattankrade utanför Pasíto Blanco. Detta för att inte behöva manövrera inne i en trång hamn nattetid. Det kan vara nog så besvärligt dagtid. Bättre att komma fram i fullt dagsljus.

Något ligger löst på akteravsatsen.

Redan dagen innan, när vi låg på svaj, noterade jag att vårt stadiga akterankare, som vi dock nästan aldrig använder här nere, det kändes lite ostadigt och vingligt. Brukar sitta bom-fast. Hm. Måste kolla det, när vi kommer hem.

Och efter hemkomsten ser vi att en bult har lossnat, men att den ligger kvar på akteravsatsen! Den måste ha legat så under de sista sjömilen hem! Utan att ramla i vattnet! Visserligen hade vi lugnt väder sista biten, men ändå! Ibland har man tur, även om man har en skruv lös!

De flesta människor är normala, och uppför sig därefter. Men en del är Tålamodsprövande. Utnyttjar sin Maktposition; för att förnedra andra, eller för att framhäva sitt EGO. Eller är de helt enkelt bara allmänt ohyfsade/mangler folkeskikk?!

Den här gången hade vi avtalat med Fiskerihamnens chef om att få utnyttja deras kajanläggning någon timme idag på förmiddagen, då tidvattnet stod som högst. Detta för att en inhyrd stor lastbil med kran skulle kunna komma åt att lyfta upp vår dieselgenerator (120 kg), som behövde transporteras till verkstad i Las Palmas för översyn nu i sommar, när vi ändå planerar att vara hemma.

Omöjligt tidigare i veckan pga flera helgdagar (Vilket helgon var det nu?! Eller var det ”Konstitutionens Dag”? Eller ”Kanarieöarnas Dag”? Eller ”Lokalpolisens dag”?). Fredag omöjligt att komma fram pga Marknaden med hundratals tingel-tangelstånd. Och på måndag skall vi resa hem. Så det måste få bli på Torsdag.

Jodå! Inga problem! Det skall gå bra!

Idag på morgonen var kranbilen och tillrest mekaniker från Las Palmas på plats på avsedd tid. Men grinden låst. Rask promenad till IL Bosso Grandes kontor.

”Nej, jag har inte tid idag! Jag är helt ensam! Låna ut nyckeln?! Nä, hur skulle det se ut?! Jag är ansvarig! Jag kommer, när jag har tid!”

Jag har lärt mig, att den typen av folk går det bara inte att argumentera mot. De känner sin makt, och det blir inte bättre av att det blir låsningar. TÅLAMOD är Ordet.

Vi hade tur; lastbilschauffören var gammal kompis med IL Bosso Grande. Så det löste sig.

Här lyfter vår hygglige mekaniker Aythami med kranbilens hjälp upp dieselgeneratorn.

Och här kontrollerar Helmi och vår hjälpsamme båtgranne Kjell, att allt går riktigt till.

Till slut kan vi betala kranföraren och förskottsbetala vår mekaniker Aythámi, som skall gå igenom generatorn under sommaren.

Det är en märklig känsla, när man fått igenom allt (eller i varje fall det mesta), som man önskat sig! Att slingra mellan allehanda blindskär och allsköns vanskligheter, och till slut få på plats allt. Innan flyget går.

Spännande fortsättning följer!

Den 13 maj 2023 gjorde vi ett försök att segla över från Gran Canaria till Fuerteventura. Vi hade väntat i 10 dagar på bättre väder, då det blåste envisa kraftiga nordvindar mellan öarna.

Översiktsbild över planerat seglingsområde. – Mogán ligger helt sydväst på Gran Canaria, ungefär vid ”M” i Maspalomas. Arrinaga ligger strax söder om Telde. Fuerteventura är den stora långsträckta ön öster om Gran Canaria; Morro Jable ligger helt syd på Fuerteventura, just vid klackens östra del. Kortaste avståndet mellan öarna c:a 60 sjömil, 10-11 timmars segling. Det är det öppna havet mellan dessa höga öar, som kan vara väldigt blåsigt.

Det såg nu fint ut; svaga vindar i lä på Gran Canarias sydkust de första timmarna. Vi tuffade på som planlagt, med revat storsegel för att motverka rullandet. Lite försegel, och stöttning av motorn, då vi hade vinden rakt i ”näbben”. Över öppet hav skulle det senare blåsa 8-10 m/sek från babordssidan, men det skulle inte vara några problem.

När vi passerat Maspalomas, ändrade vädret sig drastiskt. Jag såg redan på håll, hur havet ändrade karaktär. Bortom udden med den höga fyren, hade havet en djupare blå färgton, och ytan var till stor del täckt av skummande vita gäss. Hmmm! Ser inte bra ut! Så här mycket skulle det inte blåsa.

Några minuter senare, blev vågorna brantare. Båten stod om inte lodrätt, när vi mötte vågorna, så nog var det i varje fall hög vinkel! Detta kan ha berott på att vi hade kraftig medström, kanske 1,5 knop, och tillsammans med motvind och endast 20 meters vattendjup, blev sjön väldigt krabb. Klassisk bild; ström och vågor mot varandra, tillsammans med ringa vattendjup, detta ger krabb sjö, med korta och mycket branta vågor. Vanligt förekommande på bl.a. Nordsjön, vilket gör den så beryktad bland sjöfarare.

Så kom vinden! Plötsligt, under loppet av några sekunder, brallade det i ordentligt. 35 knop, motsvarande 17-18 m/sek. Styv kuling. Det var annat än de måttliga 8-10 m/sek, som prognosen sagt! Vi hade tänkt ankra över natten i Arrinaga, en väl skyddad hamn för nordliga vindar, och sedan tidigt morgonen därpå segla över till Fuerteventura och ankra bakom pirarmen på Morro Jable.

Just nu var det inte tal om att fortsätta! Här var det bara en sak att göra, vända. De redan revade seglen minskades ytterligare, och vi snodde runt 180 grader. Får se nu?! Var kan vi söka lä? 3-4 sjömil längre bort, bakom udden, ligger Pasíto Blanco. Där kan vi nog finna lugnare vatten.

Jodå, bakom udden, lite längre in, var det plattvatten. Några andra båtar på svaj, men det var gott om plats. Vi lät ankaret gå på 9 meters djup, lade ut 45 meter kätting, lade in backen och drog fast ankaret.

Så, där ligger vi bra!

Tittar runt på däck. Hittar nu en fripassagerare! En helt utpumpad duva sitter gömd runt masten! Helt slut, stackaren! Hon har tydligen med ett nödrop, precis klarat att precisionslanda på det gungande båtdäcket i den kraftiga vinden! Stackare!

Duvan, vår fripassagerare, sitter lite gömd bredvid masten, mellan vattenslangarna och den blå borsten. Ena ögat och de båda vita fläckarna på näbben syns tydligt.

Tar försiktigt några bilder, smyger mig tillbaka, under det att hon vaksamt följer mig med blicken. Helmi bistår med en skål vatten och en bit bröd, som jag smular på fördäck. Drar mig diskret tillbaka till sittbrunnen, och låter henne vara i fred.

Vi tänder ankarlanternan i masttoppen, och gör kväll.

Morgonen därpå finner vi flera små ”visitkort” på platserna, där vi lagt ut mat, så duvan fick sig nog en ordentlig frukost, innan hon utvilad på morgonen flög vidare, efter att solen gått upp.

Och vi kollade ut över havet; fortfarande vitskummande vågor i vår planerade färdrikting, så vi beslutar segla tillbaka till Puerto de Mogán. Vi får göra ett nytt försök senare.

Sensmoral; ha alltid en genomtänkt plan B, innan Du ger dig iväg. I detta fallet visste vi var vi kunde söka skydd, om det skulle blåsa upp. Och….det är aldrig fel att vända.

Vid vår segling i Karibien våren 2018 fick vi på Antígua besök av min kära ”Lillasyster” Elisabeth (som alltid kommer att vara ”Lillasyster”!) och hennes man Fred från Toronto i Canada. De passade då på att fira 45-års bröllopsdag.

Nu, 5 år senare, kommer Elisabeth och Fred hit till Kanarieöarna för att fira sin Guldbröllopsdag! Vilken ära! Gemensamt ordnades ett bra boende i en liten lägenhet alldeles nere vid hamnen. Frukostrestaurangen alldeles bredvid.

Vi hade en liten dagsutflykt med båten, ankrade upp i en fin badvik. Efter badet och duschen på akterdäck, skulle serveras en skaldjurssallad med ett glas gott vitt vin. Våra gästande storstadsbor/landkrabbor klarade dock inte detta, utan fick ”offra till Neptun”. Det var bara att dra upp ankaret, och segla tillbaka till hemmahamnen igen.

Annars hade vi trevligt.

Vi firade några dagar senare av Guldbröllopsparet på en bättre restaurang. Här har vi ”Vorspiel” i vår båt.

Så var det dags att säga ”Auf Wiedersehen”, och …. vad blir nu nästa …. visst är det …. Diamantbröllop då?!

Dessvärre har det gått lång tid sedan senaste inlägg. Skall dock försöka skriva något om vad som skett den senaste tiden.

Vi kom tillbaka till Kanarieöarna i början av April 2023. Båten var i gott skick. Mekanikern Aythámi och hans far Antonio är duktiga. De rensade motorn, och kollade att allt skulle fungera. Vi har en undran hur den förre mekanikern egentligen skött sig. Men det är historia nu.

Dessutom är båten helt ommålad i botten. Skrapad och slipad, målad ett varv med primer och två varv med slutstrykningsfärg. Bra jobbat! Ordentligt gjort!

Här seglar vi från Las Palmas i norr till Puerto de Mogán i sydväst. Pga de kraftiga vindarna, särskilt vid accelerationsvindar längs med Gran Canarias östra kustremsa, har vi revade segel. Vi gjorde ändå 7 knop. Bra för en båt av den här storleken. Ju längre vattenlinje, desto fortare går det.

Det skall inte förnekas att vi var allt lite ringrostiga! Det märktes fr.a. i en del tekniska detaljer; hur skall det och det tolkas? Vad kan jag låta vara?

Nåväl, vi lärde oss, och kom gott fram till ”hemmahamnen” Puerto de Mogán.