Sååå, nu är vi i Skottland! Efter nästan en veckas väntan på bättre väder, och där vi vid ett tillfälle tvingats vända efter några timmar pga alltför hög sjö med mycket stora vågor, tog vi i fredags den 6/7 -17, tillfället i akt. Tillsammans med våra nyvunna seglarvänner Marie och Lars i HR Monsun 31:an Anemone gav vi oss iväg på eftermiddagen. Vi väntade medvetet till att vågorna skulle lugna ner sig fram på eftermiddagen, eftersom det blåst rejäl kuling dagen innan.

Det blåste fortfarande ordentligt, men vi hade nu en viss vana att bedöma att ”nu är det inte så farligt!” Det var faktiskt riktigt spännande att följa all fartygstrafik nattetid med alla lanternor. Tidvis regn och dis. Ibland tät dimma, och då var radarn till stor hjälp. Det suveräna hjälpmedlet är dock AIS, där man på det elektroniska sjökortet kan se i stort sett all fartygstrafik inom en radie på 20-30 sjömil (NM), kanske mer. Ett litet dataprogram räknar dessutom ut minsta avståndet vid passage, dvs. talar om ifall det finns kollisjonsfara. Ett väldigt värdefullt hjälpmedel!

Det var en utmaning att laga mat vid sjögång! Kardanupphängd spis gör det möjligt att laga mat, men sedan kommer det verkliga eldprovet – att ÄTA maten; undrar om det är här som det myntades uttrycket ”gående/stående smörgåsbord”?!! Varmmaten fick man stoppa i sig fortare än kvickt! Annars åkte salladsskålen snart i knät (no.: ”i fanget”). Vi försökte ta det från den humoristiska sidan!

Vi hade alltid minst en person vaken och uppe i sittbrunnen. Vis av tidigare erfarenhet har vi lärt oss att försöka hålla en viss vaktdisciplin, särskilt nattetid. Dagtid är vi lite mer flexibla, men är noga med att aktivt utnyttja alla möjligheter att få sova en stund. Slarvar man med detta, är risken stor att man får dåligt omdöme. Dessutom ökar risken för irritation och missämja ombord. Och det får absolut inte ske!

Vår kontakt med omvärlden bestod i radiokommunikation via VHF. Särskilt med seglarvännerna Marie och Lars, men även med fiskebåtarna. Speciellt här på skottska sidan blev vi uppropade av uppmärksamma fiskare, när vi var på väg in bland deras linor till fisketrålen. Vågar inte tänka på hur det skulle ha slutat, om vi trasslat in oss i deras fiskenät och andra arbetsredskap!

Dessutom har vi en satellittelefon, både för att kunna tillkalla hjälp i en nödsituation, men fr. a. för att kunna ta ner s.k. GRIB-filer med komprimerade väderleksprognoser. Väldigt värdefullt, och som vi kommer att ha stor användning för senare, när vi skall segla över ännu större vatten.

Alldeles ensamma var vi inte. Vi hade trevligt resesällskap under flera tillfällen under den 3 dygn långa överseglingen. Hela stim av delfiner följde oss stundtals. Det började redan utanför norska Sørlandet. Det hördes ett pipande/visslande läte, och det verkade som om de kommunicerade med oss! De susade pilsnabbt förbi, både framför och under båten. Det gick alldeles för snabbt för att fånga på vanligt foto, men på en filmsekvens fick jag med dem.

Vid framkomsten till Inverness tidigare idag höll det på att gå galet. Vi hade medvetet sett till att försöka komma fram vid ingående tidvatten, som skulle hjälpa oss in. Vi var nog något för tidiga, så att vi var framme vid Inverness Marina redan 2 timmar före slackvatten, då strömmen avtar och vänder. Följden blev att vi höll på att missa avfarten från de framrusande vattenmassorna och in till marinan. Jag måste erkänna, att jag blev lite överraskad av kraften i vattenmassorna! Det var på håret när, att vi pressats upp på sandbankarna bredvid hamninloppet, och blivit fast där! Dikt babord och full fart i motorn, och så kom vi in i hamnbassängen, där det genast blev lungnare.

Nu så här efteråt inser jag, att det där borde jag ha kunnat förutse. Särskilt som jag gått kurs i detta med navigering i strömmande tidvatten. Det är uppenbarligen så, att det är först när man ställs inför en praktisk situation, som man riktigt begriper.

En intressant iakttagelse under dessa tre dygn av, om inte total isolering, så i alla fall detta att vara så totalt tätt tillsammans på liten yta. Det har fungerat över all förväntan. Och bara detta att slippa alla telefoner, e-post, SMS, alla bokade möten av tvivelaktigt värde. Ingen TV! Gud så skönt! – Läsa böcker, småprata, bara vara tillsammans.

Efter några dagar här i Inverness skall vi gå genom Caledonian Canal, och se på alla dessa skottska gamla borgar. Kanske vi också får syn på Nessie, det stora sjöodjuret. Spännande fortsättning följer.